Insikten om att evig ekonomisk tillväxt i den rika världen är en omöjlighet börjar sprida sig. I Sverige befinner sig denna insikt än så länge under ytan – ur maktens munnar kommer endast fortsatt tillväxtmantra. Andra länder ligger steget före.
Förra våren släppte den brittiska regeringens hållbarhetskommission en rapport, Prosperity without growth av Tim Jackson, som nu även finns som bok och som hyllas brett. Mycket läsvärd!
I förra veckan hölls en konferens i Wien, ”Growth in transition”, som arrangerades av bland annat Österikes miljödepartement och finansierades av landets största banker, handelskammaren, matvarukedjor med flera.
Saamah Abdallah från New Economics Foundation i Storbritannien rapporterar från konferensen och lyfter frågan om hur ekonomer talar om tillväxtproblemet, när de väl gör det.
Tendensen är att när traditionella ekonomer börjar problematisera tillväxten vågar de inte löpa hela linan ut. I stället avslutar de sina, många gånger korrekta analyser, med att säga att vi behöver ”grön tillväxt”, ”mäta tillväxten på ett annat sätt” eller något annat som softar till det budskapet. Det är förståeligt att dessa ekonomer (eller politiker för den delen) måste mellanlanda på vägen över, men risken är att de samtidigt förvirrar.
I förra veckan lyssnade jag på David C. Korten på ABF-huset i Stockholm (hör föredraget här, läs talet här). Han talade framför allt om problemet med finanskapitalismen och behovet av att återuppbygga lokala ekonomier. Korten, som har en bakgrund som konservativ företagsekonom, sa att det är en fantasi att vi skulle kunna fortsätta med den ekonomiska tillväxten i den rika världen. Och att det är löjligt att prata om ”en annan tillväxt” som många gör. Låt oss vara ärliga i stället, var Kortens budskap.
Visst kan man hitta på en egen definition av tillväxt, men vad är poängen med det om den vedertagna uppfattningen av tillväxt är ökande BNP, det vill säga hur mycket varor och tjänster som konsumeras under ett år?
Däremot behövs säkert nya begrepp och nya mått. Vad är det vi ska sträva efter i samhället när vi övergett den ekonomisk tillväxten som mål? Utveckling? Kvalitet? Välbefinnande? Jämlikhet? Eller kanske dynamisk jämvikt (som Andrew Simms föreslagit)?
David C. Korten föreslår att vi använder olika mått beroende på vad det är vi vill mäta. Är det bättre hälsa vi är ute efter får vi mäta hälsotillståndet hos befolkningen. Är det högre sysselsättning får vi mäta det.
Oavsett vad så tjänar tillväxtdebatten på klarspråk.
Farfar • 2 februari 2010 kl. 22:37
De ekonomer och de politiker som är insatta, brukar medvetet blanda i hop korten så att ingen ska begripa. Felet med vår ekonomi är helt enkelt att alla pengar skapas genom nya skulder, även årligen de till räntan på alla redan utestående skulder. Detta medför att vår ekonomi bara har två lägen, kollaps eller att växa. Det finns bara en räddning vid för lite nya skulder och det är att riksbanken tillfälligt inflaerar ekonomin, så som sker idag. Helt enkelt att den trycker de pengar som fattas när det inte sker en tillräckligt stor skuldsättning.
Mätning av BNP är bara ett sätt att förvilla hur vår ekonomi är uppbyggd och har egentligen ingenting med tillväxt att göra.
Anders • 3 februari 2010 kl. 12:30
Jag pratade med Johan Ehrenberg igår. Han menade tvärtom att vi skulle ta tillbaka ordet, på samma sätt som feminsterna har tagit tillbaka många ord. Öka tillvxten – av tid. Eller liknande. Intressant att diskutera olika strategier, jag vet inte vilken väg som är bäst.
Elisabet • 3 februari 2010 kl. 14:32
Mätande behöver först en demokratisk diskussion, precis som David är inne på. Vart vill vi styra våra samhällen, vad är det som är viktigt? När vi vet det kan vi börja prata om vilka mått som kan hjälpa oss att styra åt rätt håll.
Ett problem är att gamla begrepp som ”tillväxt” och ”BNP” blir så självklara att de inte går att diskutera. Så hur man än angriper dem kan det hjälpa till att höja medvetenheten om innebörd och konsekvenser och ta bort uppfattningen om att det är självklarheter. Därför är jag för alla sätt att angripa tillväxtmyten; om man vill göra som Ehrenberg eller David Jonstad eller någon annan.
I en framtida önskvärd värld ska vårt mätande aldrig bli så mystiskt och överordnat alla andra hänsyn som tillväxtmätandet. Lagom mycket mätande, med mått som tillgodoser behov som vi demokratiskt kommit överens om, och distans till och insikt om mätandet och dess begränsningar. Så vill jag ha det.
Jan • 3 februari 2010 kl. 17:52
Insikten om att evig ekonomisk tillväxt i den rika världen är en omöjlighet börjar sprida sig. I Sverige befinner sig denna insikt än så länge under ytan”
Vill minnas jag läste något exakt liknande på 60-talet. Det deprimerande är att varje ny generation begår exakt samma sorts misstag som de föregående, och ingenting förändras förrän Moder Jord säger i från på skarpen.
Flute • 3 februari 2010 kl. 22:35
Men David! Svär du i kyrkan? Ska vi inte få ha grön tillväxt nu heller? 😉
Det förvånar mig att du inte har fått ett helt gäng tillväxtfrälsta som omedelbart hackar på dig för denna artikel. Det brukar alltid jag få på min blogg när jag antyder sånt ”otrevligt” som att evig tillväxt inte är möjlig.
David Jonstad • 3 februari 2010 kl. 23:04
Det beror på att samtliga Effekt-läsare är nästan helt obegripligt kloka (eller bara för slöa för att säga emot 🙂
Faktum är att jag tror att detta är ganska talande. Det går fint att ifrågasätta tillväxten, men få säger emot. Troligen en medveten strategi från de som är livrädda för att det ska uppstå en seriös debatt om detta.
sl • 21 januari 2011 kl. 21:13
Evig tillväxt omöjlig? Tillväxt är när man tar ny teknik i bruk. Blir energin dyr kommer modern teknologi att dra mindre el, den kommer att utvecklas åt det hållet om efterfrågan ser ut så, det kommer den att göra om energin är dyr.
Det är tillväxt som kommer att lösa energiproblemen, utebliven tillväxt kommer att utgöra problemet.
Micke vK • 3 februari 2010 kl. 23:02
David, det problem jag försökte lyfta på mötet senast var att BNP inte alls är ”hur mycket varor och tjänster som konsumeras under ett år”. Du måste stoppa in ordet ”monetariserade” mitt i där, och se hur mycket problem det ställer till med.
Problemet med att vara ”mot tillväxt”, istället för att döma ut själva tillväxtbegreppet, är att du knyter upp dig kring ett begrepp som inte är meningsfullt. Det gör det smått omöjligt att formulera en skarp intellektuell position. Det är ingen slump att ”mot tillväxt”-spåret inte har lyckats prestera en konkret helhetspolitik för att nå sitt mål – för själva målet är ogreppbart.
Du hamnar också i en position där du köper motståndarens självbeskrivning. Kapitalet är inte ute efter att maximera tillväxten, utan efter att maximera vinsten. Det är stor skillnad, i både teori och praktik. En radikalt flygförbud skulle mycket väl kunna höja tillväxten för att andra, mer arbetskrävande alternativ växer till sig, men minska vinsten för många inflytelserika företag.
Till sist: ett samhälle som gjorde den radikala klimatomställning som krävs skulle med all säkerhet fortsätta ha BNP-tillväxt – kanske t o m mycket hög sådan. Det beror till stor del på vad vi gör med vår tid istället för att driva fossilekonomin. Det om något visar att ”tillväxt är problemet” är ett lika meningslöst påstående som ”tillväxt är bra”.
David Jonstad • 3 februari 2010 kl. 23:28
Jag förstår inte hur ordet tillväxt inte kan vara ett meningsfullt begrepp. Alla förstår vad det innebär: något växer. Ibland är det bra med tillväxt, som när ett barn växer, men alla inser att det är ett problem med en människa som befinner sig i ett läge av evig tillväxt. Samma sak med ekonomin. Ekonomisk tillväxt är bra ett tag, men omöjlig för evig eftersom det ekonomiska systemet är underordnat det ekologiska systemet som inte växer.
Faktum är att det lättbegripliga ordet tillväxt gör det lätt för många att inse problemet med ett ekonomiskt system som blivit beroende av expansion. Att hitta en fungerande och snabb utväg ur tillväxtekonomin är en enorm utmaning. Jag tror det är en bättre förklaring till varför frågan är så svår att lyfta.
Om endast företagen hade brytt sig om tillväxt hade det varit enklare. Nu är det ett överordnat mål för samtliga riksdagspartier eftersom en ständigt växande ekonomi gör att de slipper ta i svåra fördelningspolitiska frågor.
Vi kan säkert hålla liv i tillväxten i Sverige ett tag till, men vi kommer i så fall behöva göra det i ökande grad på fattiga länders bekostnad. Många viktiga resurser (inte bara fossil energi) är begränsade. Allt tyder på att fortsatt tillväxt kommer att innebära ökad resursförbrukning. Med den tillväxttakt vi har haft de senaste decennierna så dubblar vi denna var trettionde år ungefär. Redan i dag lever vi i den rika världen långt över våra tillgångar. Finns det något, annat än önsketänkande, som tyder på att detta skulle förändras utan att samtidigt stoppa eller backa tillväxten?
Micke vK • 4 februari 2010 kl. 10:07
Det är inte bara möjligt att BNP kommer växa ”för evigt” – det är snarast troligt, så länge vi inte börjar kärnvapenbomba varandra. Eller, att vi når ett sånt överflöd att prissystemet blir ointressant. Så länge tekniken utvecklas kan vi producera bättre tjänster med lägre resursförbrukning – och det ökar BNP, om de nya värdena monetariseras.
Du skriver att ”en ständigt växande ekonomi gör att de slipper ta i svåra fördelningspolitiska frågor”. Det förutsätter att BNP är ungefär samma sak som växande levnadsstandard. Det är det inte. BNP har växt i 30 år i USA utan att levnadsstandarden ökat (om man bortser från nyheter i levnadsstandarden som t ex internet – som BNP inte klarar att mäta värdet av). Levnadsstandarden skulle kunna öka med en radikal arbetstidsförkortning, trots att BNP sjönk.
Med samma ingångsdata kan man lika gärna dra slutsatsen att ”allt tyder på att ökad läskunnighet kommer innebära ökad resursförbrukning”. Båda linjerna går parallellt. Det räcker inte. Du måste in och rota i BNP-begreppet, och det finns helt enkelt inte så mycket stringens att hitta där att begreppet blir meningsfullt.
David Jonstad • 4 februari 2010 kl. 10:47
Eftersom förhållandet mellan BNP-tillväxt och fossil energi är cirka 1:1 har jag svårt att se hur den globala BNP ska kunna fortsätta öka särskilt länge till.
Att ny teknik skulle minska resursförbrukningen stämmer ibland, men oftast inte. Normalt innebär mer effektiv teknik att det blir billigare att utnyttja en viss resurs och därmed ökar utnyttjandet. Till exempel: bränslesnåla bilar gör att folk åker längre. Rekyleffekten kallas detta. Den har inneburit att trots snabb teknikutveckling har förbrukningen av viktiga metaller som järnmalm, zink, bauxit och koppar ökat snabbare än BNP de senaste femton åren.
För övrigt menar jag inte att ökad BNP är det samma som ökad levnadsstandard. För fattiga länder är det oftast så, men inte för rika. Men ökad BNP innebär att det finns mer och mer pengar att fördela och att politiker därmed slipper genomföra en progressiv omfördelningspolitik.
Micke vK • 4 februari 2010 kl. 16:16
Nej nej, jag har inga illusioner om att teknik i sig minskar den totala resursförbrukningen , så är det förstås inte 🙂
Förhållandet mellan antalet skrivna böcker och fossil energi är säkert också ungefär 1:1, men det betyder väldigt lite.
Kanske kan jag tydliggöra det så här: om vi höjer bensinskatten rejält och delar ut inkomsterna jämlikt (typ samma effekt som med din modell), då går lika mycket pengar ur systemet som in i det. Vad kommer folk använda de pengarna till, och hur påverkar det BNP?
Å ena sidan säljs det mindre bensin, vilket sänker BNP. Å andra sidan flyter det ut massor av pengar i andra ändan – och när folk väljer att t ex gå på restaurang för dem, då ökar BNP. Beroende på vad folk väljer kan nettoeffekten bli högre, lägre eller oförändrad BNP.
Parallellen ligger på arbetsmarknaden: de som sägs upp i mackbranschen börjar jobba i restaurangbranschen. De skapar fortfarande värde i BNP-meningen.
En arbetstidsförkortning däremot, skulle nog kunna sänka BNP tillfälligt, eller åtminstone bromsa den en del. Men det beror på att det nya arbete som uppstår utanför det lönearbetet inte monetariseras. Tillväxten i egentlig mening skulle inte nödvändigtvis bromsas alls, men den förskjuts från ”mätbar” BNP-tillväxt till omätbar tillväxt.
David Jonstad • 4 februari 2010 kl. 18:24
Är du inne på att det går att ersätta fossilintensiv och resurskrävande produktion med resurssnåla tjänster och att man därför kan fortsätta ha tillväxt utan att spränga planetens gränser?
Det man inte kommer runt är att även tjänstproduktionen oftast har sin bas i den materiella produktionen. Många tjänster skulle inte finnas om det inte fanns en efterfrågan som bygger på det värde som skapas i den materiella delen av ekonomin.
Utöver det är många tjänster långt ifrån resurssnåla. En sushirestaurang som importerar mycket av sin mat är ett exempel på det. För att inte tala om resetjänster.
Det finns säkert många fördelar med att konsumera mer av vissa tjänster än varor. Men inget tyder på att dessa tjänster kommer att kunna hålla liv i ett helt lands ekonomiska tillväxt.
Hur som helst: Det viktigaste är inte att bevisa att evig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet, utan att tillväxt inte borde vara målet för politiken. Om målet i stället hade varit att skapa goda liv inom ekologiska ramar hade jag varit rätt nöjd så. Tillväxt i ekonomin eller ej.
Micke vK • 5 februari 2010 kl. 00:28
Det där sista är en bra formulering tycker jag: skapa goda liv, och hålla i en optimism om att livet kan bli bättre – även med en drastiskt sänkt resursförbrukning.
Se det så här: när folk slutar arbeta i mack-/resebyråekonomin, kommer de göra nåt annat på den tiden istället. Sannolikheten är stor att den aktiviteten bidrar till att göra livet bättre på något sätt, och därmed till tillväxt i bred mening. Om den nya aktiviteten monetariseras, kommer den t.o.m. bidra till att höja BNP.
Därför blir det ett slag i luften att vara ”för sänkt BNP” eller ”för nolltillväxt”. Det är mycket lättare att hålla argumentationen stringent om man angriper tillväxtideologin med naturvetenskap. Vi skulle också kunna bygga upp termer där i gränslandet: man kanske kan prata om materiell tillväxt, eller fossil tillväxt, eller att fossilekonomin måste krympa.
Azna • 4 februari 2010 kl. 11:50
Utvecklingen av det ekonomiska system bestäms inte av frågan: vad är bra för människan? Utan av frågan: vad är bra för systemets tillväxt? Man försökte dölja skärpan hos denna konflikt genom att ta för givet att det som är bra för tillväxten hos ett system (eller t o m för ett enda stort bolag) också är bra för människorna.
Systemet kräver även vissa egenskaper av människan – egoism och vinningslystnad – en medfödd del av den mänskliga naturen. Till egoismen hör även ägandets livsform till, vilket innebär att vårat förhållande till världen präglas av en önskan att ha och äga, att göra allt och alla, inkusive dig själv till din egendom.
Idag präglas våra liv av att ha, att äga och samla. Ibland slår det över i en egoism som känns svår att förstå. De flesta människor lever halvt i dvala, omedvetna om att det mesta som de håller för sant och självklart är en illusion som framkallats av suggestioner från den sociala omgivningen. Kanske har vi här svaret på frågan varför folk i vår kultur trots uppenbara misslyckanden så sällan lärt sig konsten att leva, att älska. Vi dövar istället våran ångest med kemikalier, för att orka leva livet i jakten på saker.
Så tillbaka till tillväxten. Behöver vi egentligen tillväxt? Blir människan lyckligare av det? Varför istället inte ställa om våran tillvaro till det som är bra för människan, inte för tillväxten, inte för systemet.
Martin Saar • 10 februari 2010 kl. 16:00
Hej David!
Tack för att du envist fortsätter att lyfta fram tillväxten och dess begränsningar. Evig ekonomisk tillväxt som förutsätter mer energi och mer naturresurser är verkligen en utopi. Det är en matematisk sanning enligt Dr Bartlet i denna video.http://stallom.se/2009/11/11/evig-tillvaxt-ar-en-utopi/#more-6664
Man får ofta höra att den eviga tillväxten kan bromsas genom övergång till ett tjänstesamhälle. Våra svenska politiker, oavsett partifärg, lyfter gärna fram Sverige som ett sådant exempel.Och många går på det! Det kläs i ord som ekonomisk tillväxt med mindre utsläpp av CO2. Denna myt är hög tid att ta kol på.
Granskar man myten lite närmare och tar reda på vad som hänt de senaste 20 åren så finner man bl a att Sverige har exporterat en stor del av energianvändningen. I stället importerar vi dold energi sk indirekt energi genom de varor som vi importerar. Det bekräftas av att vår nettoimport av växthusgaser är minst 25 % enl SCB. Dessutom är flyg-, båttrafik inte med i energi- och utsläppsstatistiken.
Det är också skälet till att Sveriges per capita utsläpp anges till 5,9 ton när den i själva verket ligger på 10,5 ton. Något som också styrks av en norsk koldioxidkalkylator, som du och sajten Ställ om skrivit om tidigare.
Hur ska vi kunna ställa om vårt samhälle så länge vi håller fast vid myten om ekonomisk tillväxt med mindre energi.
Kent Åsberg • 5 juli 2010 kl. 23:27
TILLVÄXT
Homosapiot (sapiot): medlem av släktet Homo Sapiens.
Tillväxt: Direkt mått på sapioternas enorma dumhet.
Ekonomisk tillväxt … har sapioterna aldrig åstadkommit, däremot finansiell dito med rakt motsatt effekt.
Att förstöra planeten och dess livsformer är naturligtvis ej ekonomi!
Marknadsgycklets diktatur:
Högerorienterade politiker betraktar världens medborgare som produktions- och konsumtionsenheter som skall hjärntvättas till att producera och konsumera maximalt med minimal kostnad för diktaturens finanskräk.
WAKE UP LITTLE KATLA
Kent Åsberg, Vellinge
http://home.swipnet.se/beacon
kaa@beacon.se