Världens matförsörjning är en katastrof. En stor del av världens befolkning svälter redan och frågan är om vi i den rika världen också kommer att göra det i framtiden. Fortsätter det som nu är risken stor. Maten är oftast skräp, bönderna blir allt färre, markerna utarmas, monokulturerna frodas, oljan flödar tillsammans med kemikalierna och konstgödslet. Politikernas försök att göra något åt saken är oftast rent kontraproduktiva. Visst vore det skönt om det flög in en superekologisk superhjälte och visade var skåpet ska stå?

Det närmaste man kommer en sådan är en amerikansk bonde som nyss landat på svensk mark. I går mötte han sin publik under det välbesökta seminariet ”Småskalig ekologisk odling som får pengarna att växa” på Stockholms Universitet.

Joel Salatin rör sig som en cowboy. Breda steg och med armarna hängandes spänstigt en bit ut från kroppen – med händerna i hölsterhöjd. Han har bjudits in till Sverige för att berätta om sin nyskapande och smått revolutionerande jordbruksverksamhet på Polyface Farm i Virginia.

Det budskap som han avfyrar, laddad med amerikansk självsäkerhet, är att det går att producera hälsosam mat, som förbättrar marken och ekosystemen, som behandlar djuren väl, minskar vårt beroende av fossil energi och som dessutom ger de som arbetar med matproduktionen bra betalt.

Det gäller bara att släppa taget om det individualistiska, fragmentariska, egoistiska sättet att betrakta jordbruket och i stället ”se helheten, arbeta holistiskt och tänka utanför boxen”. Det låter flummigt, men Joel Salatin tillhör inte den krets av gurus som åker världen runt predikar med hjälp av floskler, han har högst konkreta exempel på hur utanför-boxen-tänkandet ser ut i praktiken.

Polyface farm satsar exempelvis inte enbart på en sorts djur utan att har en variation värdig ett mindre zoo. Fördelen är att varje djurslag är bra på olika saker och tillsammans skapar de ett mer helt ekosystem. Så här kan det se ut:
På vintern har korna ett utrymme i stallet där de får sitt hö. De skiter på golvet, men i stället för att mocka ut den och lägga den på en gödselplatta utanför häller man träflis och sågspån på golvet som absorberar skiten. Tack vare kornas trampande blir gödselbädden så kompakt att nedbrytningen blir syrefri och därmed utan stank. När våren kommer släpps korna ut och in kommer grisarna. Under vintern har man nämligen slängt in majskorn i gödselbädden med jämna mellanrum. Grisar som älskar majs och som älskar att böka får sedan gå loss på ströbädden tills den är finfödelad och redo att spridas på odlingsmarken. Nu får hönsen flytta in på samma yta och tack vare denna mix minskar risken att sjukdomar och parasiter lever kvar och sprider sig.

Samma rotationstänkande gäller ute på betesmarken där korna betar först, följda av hönsen som pickar fluglarver i kodyngorna. Dessutom flyttas djuren ständigt runt till nya fållor enligt den princip som utvecklats av bland andra Allan Savory. Tanken är att härma hur betesdjur rör sig i det vilda – det vill säga i mer eller mindre ständig rörelse för att hålla sig borta från rovdjur. Gräset som utvecklats tillsammans med betesdjuren gynnas och växer snabbare när det äts av intensivt under en kort tid, gödslas och trampas ner för att sedan återhämta sig tills nästa hjord drar förbi. Stänglen, förklarar Joel Salatin, är en sorts surrogat-rovdjur som flyttar flocken från dag till annan och håller ihop den. Med ”kortsiktig störning och snabb rörelse” som han sammanfattar konceptet hävdar Joel Salatin att man har femdubblat hur många djur som kan födas från en hektar mark. Samtidigt som det ökar kolinlagringen i marken.

Det som är fascinerande är att detta inte är något litet experiment-jordbruk. Polyface farm brukar 800 hektar mark. Och gör det dessutom långt mer framgångsrikt än de konventionella amerikanska jordbruken. En viktig förklaring är att man har satsat på system som inte kräver dyr infrastruktur. Visst har man några traktorer, motorsågar och andra maskiner, men i jämförelse med ett konventionellt jordbruk är det en högst begränsad maskinpark.

– Det är ett stort problem med för hög specialisering av infrastrukturen, menar Joel Salatin, vi blir förslavade av våra maskiner.

Enligt Salatin spenderar genomsnittsbonden i USA hälften av utgifterna på bränsle till sina maskiner. På Polyface farm är det en tjugondel. I stället är det fler människor som arbetar på gården: tjugo anställda, en kader av volontärer och så ytterligare några som sköter försäljning på marknader och distribution.
En annan framgångsfaktor är nämligen att allt som produceras på gården säljs direkt till konsument. Mellanhänderna behövs inte tack vare ett stort lokalt nätverk.

Det finns en del som man kan invända om man är på det humöret, som att gården är högst beroende av att köpa in stora mängder foder för att mätta sina djur. Men humöret denna dag är ett annat. Folk vill bli, och blir, inspirerade. I publiken sitter flera av pionjärerna inom svensk ekologisk matproduktion. Alla verkar nöjda.

Superbonden har landat, levererat och, förhoppningsvis, åtminstone sått några frön som får flera sunda jordbruk att blomma.