15 000 aktivister som stormar klimatmötet i Köpenhamn. Det är nystartade aktionsnätverket Climate Justice Actions mål när världens ledare samlas i december för att skriva ett nytt klimatavtal.

– Vi vill ta över mötesplatsen och styra bort den globala agendan från falska marknadslösningar, mot en agenda präglad av social rättvisa, säger tyska aktivisten Tadzio Müller till The Guardian.

Om Climate Justice Action verkligen kan mobilisera 15 000 aktivister beredda att storma mötet återstår att se. Däremot har det sedan planeringen inför Köpenhamnsmötet startade för ett år sedan stått klart att det kommer bli konflikt mellan olika typer av demonstranter. Precis som i alla politiska rörelser finns en klyfta även i klimatrörelsen. På ena sidan en mindre grupp aktivister som oftast kör sitt eget race, inte räds fysisk konfrontation och som står för en mer kompromisslös linje. På andra sidan den politiskt spretiga men större samlingen av aktivister som är inställda på mer ickekonfrontativa demonstrationer och protester.

Jag skrev om denna klyfta på Arbetarens klimatblogg förra året efter att ha besökt det stora klimatlägret vid Kingsnorth kolkraftverk i Storbritannien sommaren 2008. Där höll nämnde Tadzio Müller ett hätskt anförande under en  workshop om mobiliseringen inför Köpenhamnsmötet. Mötet skulle stoppas till varje pris eftersom det saknar legitimitet, menade Müller som för övrigt är en person som kan beskrivas vänsterautonom.

Jag har full förståelse för desperationen som många känner inför de dåliga utsikterna för att ett vettigt klimatavtal blir verklighet i Köpenhamn. Men även om mötet blir ett misslyckande är det inte sista chansen. Det kan mycket väl bli startskottet för en ny process där kriterierna för ett nytt klimatavtal i högre grad präglas av just social rättvisa. Men det förutsätter en klimatrörelse som genom mäktiga icke-vålds-protester blir starkare i Köpenhamn, inte försvagad av att en mindre grupps kravaller dominerar omvärldens bild av protesterna.

En fråga Climate Justice Action borde ställa sig är om deras agenda har
större legitimitet än den som sätts av ett möte inom ramen för FN:s
Klimatkonvention.

Jag skulle tippa på att de människor som har störst behov av klimaträttvisa, världens fattiga, inte lär känna sig särskilt behjälpta av en våldsam stormning av klimatmötet.