Visenter har återintroducerats i Rumänien och vildhästar i Nederländerna, pusselbitar i ett vildare Europa. I Östersjön kan ett annat mytomspunnet djur vara på väg tillbaka.

– Det är den dummaste fisken som finns, säger en av de lokala fiskare som just nu hjälper tyska forskare att föda upp stör utanför Angermünde. Han skrattar.

– Vilken annan fisk låter sig fångas så här, fortsätter han, blinkar sedan med ena ögat och plockar varsamt upp ett par småstörar med handen från bassängen i ladugårdsbyggnaden.

Vi lastar omkring tusen decimeterlånga störar i en vattenfylld tank. Snart ska de släppas ut i floden Oder nära den polska gränsen. Planen är att de sävliga störarna ska växa sig större, vandra ut i Östersjön och sedan återvända om några år och genom sin lek bidra till att Östersjön får ett självförsörjande störbestånd.

 

Jörn Gessner släpper ut en last med småstörar i Oders västra flodarm. Här, eller lite längre nedströms, kommer de att leva till dess att de blir redo för att simma ut i Östersjön.

 

Störar är en uråldrig fiskgrupp som tros ha utvecklats ungefär samtidigt som de första dinosaurierna för 200–250 miljoner år sedan. Flera störarter har med nöd och näppe överlevt moderna tiders fisketryck och exploatering av vattendrag. Alldeles för många störar har helt enkelt fångats i förhållande till hur många som lyckats genomföra sin lek och växa upp i floderna och mynningsområdena.

Efter senaste istiden är det främst två störarter som funnits i Östersjön, europeisk stör (Acipenser sturio) och atlantstör (Acipenser oxyrinchus). I Östersjöprojektet arbetar man med atlantstören, den art som senast fanns och lekte naturligt i Östersjön.

Att få tillbaka livskraftiga störbestånd i Östersjön är inte vilket naturvårdsprojekt som helst. Det kan ta 15 år, eller mer, för stören att bli lekmogen och ute i havet kan den vandra hundratals mil. Några av projektets viktigaste utmaningar består i att förbättra lek- och livsmiljöer, övervaka utsläppta och lekvandrande störar samt att uppnå bästa möjliga samexistens med fisket.

Det är ett projekt med många osäkerheter som kräver ett långsiktigt engagemang, men forskaren Jörn Gessner, som leder det tyska projektet, är försiktigt optimistisk.

– Nyligen fick vi den första återvändande stören bekräftad. Det visar att konceptet fungerar. Och har en blivit fångad, då lär fler ha kommit tillbaka eller komma inom den närmsta framtiden.

 

Atlantstören är den art som senast fanns i Östersjön, innan den förklarades lokalt utrotad. Orsakerna var framför allt överfiske men också exploatering av lekvattendrag och föroreningar.

 

Uppfödning sker i Tyskland och Polen. I dessa länder och i Litauen sker i dag kontinuerliga utsättningar. Tidigare har det även satts ut störar i Estland, Lettland och Kaliningrad. Sverige och de andra Östersjöstaterna har genom HELCOM (Helsingforskommissionen, som är det styrande organet i Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö), enats om att stödja de tyska och polska uppfödningsprojekten och att arbeta för att få tillbaka stören i Östersjön. Men än så länge saknas konkreta planer på utsättning i övriga Östersjöländer.

– Det är ett varierat engagemang runt Östersjön, säger Jörn. För störens skull hade det varit bra med utsättning på flera platser. Men även om inte alla länder själva sätter ut stör behövs ett engagemang för att informera allmänhet och fiskare om Östersjöns störar, var de kommer ifrån och att de är fredade.

 

Atlantstören kan bli runt fyra och en halv meter lång och över 120 år gammal

 

Vid Oders västra flodarm i nationalparken Unteres Odertal, vadar vi så långt ut som höga stövlar tillåter.

– Det är högt vatten, säger Jörn och förklarar att det hade varit bättre med lägre vattenstånd.

– Vid lågt vatten kan vi släppa störarna så nära mittfåran som möjligt, där är de tryggast.

Hur taggiga de än ser ut att vara så finns det nämligen många fiender för en liten stör i floden, bland annat gösen, gäddan och malen.

Ett par kilometer nedströms står en stor vit container vid en lummig trädgård vid Oders strand. Dörrarna slås upp och avslöjar containerns innehåll, en komplett uppfödningsanläggning för småstörar med bassänger, pumpar och filter.

Nya småstörar håvas upp. Den här gången hamnar de i sumpen på en liten fiskebåt. Båten lägger ut och vi glider runt en flodkrök och förbi ett par öar i nationalparken. Sedan saktar vi in och småstörarna lyfts över till friheten i det bruntonade flodvattnet. Det märks att stören är en bottenlevande fisk, de sticker genast rakt ner mot botten och försvinner ur synhåll. Men kanske visar de sig igen någon dag.

Om 15 år skulle en signal av en 1,5 meter lång stör kunna fångas upp i en övervakningsmonitor i nedre Oder. Och om dessa småstörar lyckas överleva, återvända och leka i sin hemflod har arten kanske en framtid i Östersjön. Och Östersjön har med en nygammal art blivit lite vildare igen.

Text och foto: Jonas Gustafsson

 

 

 

***********

Artikeln är tidigare publicerad i Effekt, nummer 4/2017