DEBATT. Siffrorna över stockholmarnas utsläpp friseras för att passa bilden av den klimatsmarta staden. Det skriver Martin Saar, tidigare anställd vid Stockholms miljöförvaltning.

Det är lätt att reagera på den framtidsbild och verklighetsuppfattning som sprids av företrädare för Stockholm stad efter utnämningen till årets miljöhuvudstad 2010. Stockholm framhålls av dess företrädare som en stad med låga utsläpp trots hög tillväxt och som den bästa plats man kan bo på ur resurssynpunkt. Stämmer verkligen detta?

Som före detta anställd under 3,5 år på miljöförvaltningen inom Stockholm stad har jag sett hur det går till när denna bild skapas. Hur man friserar siffror och formulerar sin egen verklighet och sanning.

Efter den borgerliga valsegern i Stockholms Stad 2006 upphörde mycket av huvudstadens ambitiösa miljö-, klimat- och energiarbete. Organisationen för de cirka 2 000 miljöombuden runt om på stadens olika arbetsplatser upplöstes omedelbart efter valet. På samma sätt försvann tjänsterna på miljöförvaltningen för energirådgivning, liksom miljösamordnarna ute på stadsdelsförvaltningarna. Det framgångsrika Miljöcentrum, som jobbade konkret med att stötta och certifiera företagens miljöarbete inom Stockholm, lades ned över en natt, liksom konsumentförvaltningen.

Samtliga projekt inom stadens handlingsprogram mot växthusgaser, inklusive det jag själv var projektledare för, ”Konsumera smartare och minska växthuseffekten”, avbröts i väntan på ekonomisk utvärdering. Vad var mest ekonomiskt: att direkt lägga ned projekten eller låta projekten fullföljas?

Tjänstemännen på miljöförvaltningen, under ledning av Gunnar Söderholm, började samtidigt idka självcensur och uppmanade oss att rensa bort broschyrer och texter som man trodde skulle utmana den nya borgerliga majoriteten, till exempel formuleringar om att förändra sin livsstil och konsumtion.

Redan ett halvår tidigare hade jag gjort den första CO2-mätningen av 50 stockholmshushåll som ingick i projektet ”Konsumera smartare”. Den visade att maten stod för mer än 25 procent av stockholmarens utsläpp, vilket blev mycket uppmärksammat i massmedia. Maten var alltså den största energislukaren och gav mer utsläpp än både transporter och boende. Dessutom visade mätningarna av hushållens totala utsläpp att de var 50 procent större än miljöförvaltningens uppgifter. Fakta som man matat miljö- och hälsoskyddsnämnden med under många år. Till saken hör att stockholmarens officiella utsläpp på 4 ton koldioxid per person inte ens var redovisat med några systemgränser över huvud taget, till skillnad mot siffrorna från ”Konsumera smartare”. Dessa bekräftades två år senare av Naturvårdsverket.

Nu var goda råd dyra! Detta fick ju inte komma ut till medborgarna, politikerna och massmedia, då skulle ju hela stadens klimatarbete ifrågasättas. Själv förbjöds jag att kommunicera den högre siffran för hur mycket en genomsnittlig stockholmare släpper ut.

KTH kopplades omedelbart in av förvaltningen för att kontrollera siffrorna och hitta en utväg. För att inte förlora ansiktet och behålla målet 4 ton per stockholmare, snickrade man ihop snäva systemgränser och friskrev sig från allt som händer utanförstadens gränser. Med andra ord stockholmarnas utsläpp vid flygresor från Arlanda, all båttrafik till och från Stockholm och – det mest uppseendeväckande av allt – man exkluderade alla utsläpp som importeras, till exempel mat och andra varor där produktion och utsläpp sker utanför stadsgränsen – i andra delar av Sverige eller i andra länder.

Jag tycker att det är djupt ohederligt att, som Gunnar Söderholm och Ulla Hamilton, sprida myter om att Sverige och Stockholm har lyckats förena ekonomisk tillväxt med användandet av mindre fossilt bränsle och små utsläpp, samt att staden är den mest hållbara boendeform vi har.

När det är precis tvärt om. Stockholm stad är säkert den plats i Sverige som är mest beroende av tillförsel utifrån av förnödenheter som mat, bränsle och andra varor. Maten i butikerna lär räcka mindre än tre dagar vid ett eventuellt stopp av distributionen.

Hur länge ska Stockholm stad få fortsätta friskriva sig från utsläpp som sker någon annanstans? Tillåtas förtränga och måla upp en falsk bild av verkligheten, utan att vi stockholmare genomskådar bluffen och reagerar? Vi lever farligt!

Martin Saar

författare, föreläsare och debattör.