Denna artikel är hämtad från klimatmagasinet Effekt, nr 3/2017, som når prenumeranterna i nästa vecka. 

 

Att det blev en ny bok var ändå rätt väntat. Frågan var väl snarast vilken färg den skulle få. Efter Stefans lilla gröna (om att odla i sin egen trädgård, ETC Förlag, 2010) och Stefans stora blå (en kokbok med havstema, ETC Förlag, 2014) är det nu dags för Stefans stora feta röda (Leopard Förlag). Här är det tomaterna som står i centrum. Hur odlar man dem? Vilka är godast att äta? Hur ser tomaternas historia ut?

Precis som tidigare använder Stefan Sundström sina böcker också för att föra fram en massa andra tankar och idéer han sitter på, som inte riktigt har med saken att göra. Till exempel att vi ”borde fälla ner pungen och landa”.

– Vi måste sluta flyga som vi gör i dag. Jag har faktiskt själv lovat att inte flyga mer.

Stefan Sundström, tillsammans med bland annat hovsångaren Malena Ernman och skidskyttemästaren Björn Ferry, skrev i somras en debattartikel i Dagens Nyheter där de förklarade att klimatkrisen är så pass akut nu att det är dags att helt välja bort flyget.

– En grej jag märkte efter att artikeln publicerades var att oj vad tyst det var från Greenpeace och de andra stora miljöorganisationerna. Anledningen är förstås att de ju själva flyger som fan, säger Stefan Sundström och skrattar lite uppgivet.

– Men bra i alla fall att det blir en flygskatt!

Men bra i alla fall att det blir en flygskatt!

Vi sitter i en lunchmatsal. Det är i Riksteaterns lokaler, i Norsborg i södra Stockholm. Stefan Sundström har genom åren gjort många turnéer runt om i landet, men den han ska iväg på nu i höst är lite speciell. Han har tillsammans med Martin Emtenäs, som bland annat är känd som programledare för Mitt i naturen i SVT, satt ihop föreställningen Vi som bor här.

Hur kommer det sig att ni två ska jobba tillsammans?

– Vi träffades för några år sedan när han lirade trummor på en spelning. Sen har vi spånat lite om att vi borde göra något ihop. Jag har ju alltid gillat Martins grej på TV. ”Nu ska vi titta på björnar när de kommer ut ur ide”, säger han. Och så ligger han där och tittar men det kommer fan aldrig några björnar. Jag tycker det känns äkta. Inte den där National Geographic­-prylen där det är action hela tiden.

Stefan Sundström tystnar för ett ögonblick, tittar ut genom fönstret och fortsätter sedan:

– Det finns en sån otrolig noja i vårt moderna samhälle för att något ska vara långsamt och eftertänksamt. Men det är ju precis det som naturen är.

 

Foto: Danish Saroee

Riksteatern beslutade förra året att satsa på scenkonst som fokuserar på några av vår tids stora existentiella ödesfrågor, bland annat miljön. Vi som bor här är den första föreställningen i projektet. Det kommer vara lite som en föreläsning, lite som en show. Människor som bor på de aktuella platserna har också involverats i arbetet. De har fått tipsa om lokala eldsjälar som kämpar för miljön, om sina egna favoritplatser i naturen, men också om konflikter som uppstått när det till exempel blivit bestämt att en skog ska förvandlas till ett kalhygge. Allt det här ska vävas in.

– Vi har inövade moment och jag har skrivit några nya låtar. Men det här är ingen färdig pjäs, utan den kan hamna lite var som helst. Det där är roligt med Riksteatern tycker jag, de tänker nytt. De vill engagera människor och låta andra berätta, så att det inte bara är en envägskommunikation från en scen, säger Stefan Sundström.

Tanken med Vi som bor här är också att hitta ett sätt att belysa hur hela världen börjat lida av bristande närvaro, berättar han vidare.

– I dag är alla uppkopplade, eller på väg någon annanstans. Men på den här turnén måste vi stanna till och liksom ta in var vi är och vilka det är som kommit för att lyssna och prata med oss. Jag tror man mår bra av det, att bli mer närvarande där man är.

I dag är alla uppkopplade, eller på väg någon annanstans.

Sammanlagt blir det 38 föreställningar som ska hållas över hela landet. Från Lund i söder till Jokkmokk i norr (med premiär i Nyköping den 26 september). Alla de större städerna undviks. Och det finns en tanke med det.

– Sveriges framtid är inte det urbana. Att ha en levande landsbygd kommer i stället bli allt viktigare. Livsmedelsproduktionen i Sydeuropa har ju börjat dippa på grund av klimatförändringarna vilket är riktigt otäckt. Det här innebär att framtiden finns här i norr. Att det blir vi i Norden som kommer att vara livsmedelsproducenterna för Europa.

Foto: Jeanette Andersson

Och det är här någonstans som Stefan Sundströms master plan kommer in. Han tänker nämligen ta med sig sin nya bok på turnén. Och ett element han infört är att starta fröbytarkedjor på de platser som besöks. Själv har han massor av tomatfrön han vill byta bort.

– Idén om internet är en bra modell för förändring. Pajar det på ett ställe så funkar det ändå. Det är en slags framtidsmodell för utvecklingen av samhället tror jag – på många plan. Ska du säkra stora system så måste du alltid ha en mångfald, faktiskt precis så som naturen har byggt upp det.

Stefan Sundström börjar ge exempel. I stället för att ha en handfull stora kärnkraftverk som ska producera elen – satsa på att ha massor av småproducenter av förnybar energi. I stället för att några få bönder ska odla upp enorma arealer med ett fåtal grödor – underlätta för alla dem som vill odla fler sorter i mindre skala. Och i stället för att stänga gränserna – välkomna människor från andra kulturer, resonerar han.

– Mångfald för mig är ett bra begrepp. Det står i motsats till monokulturer, som är något väldigt sårbart. Det är därför jag vill börja byta fröer på turnén. Då kommer någon att gå hem med mina tomatfrön, och jag kommer kanske att ha några konstiga lokala purjolöksfrön från Hofors med mig hem. Och då måste man ju plantera fröna. Och så känner man att man gör något vettigt ändå, där hemma där man bor.

 

************

 

Utdrag ur Stefans stora feta röda (Stefan Sundström och Jeanette Andersson, Leopard förlag, 2017)

I takt med att skrivbordskrigarna höjer sina röster och vill ha mer pengar till vapen till försvaret, tycker jag man skulle kunna peka på en grej som dom i sin upphetsning glömmer; vår egen livsmedelssäkerhet. Ingen kan kriga utan lite mat i magen. Om man nu överhuvudtaget ska kriga.

Att odla tomater själv är skoj, men faktum är att det inte är på skoj. Numera. Jag tror det här är det viktigaste jag gjort i mitt yrkesliv så att säja, för det handlar om att Sverige, ja faktiskt alla länder och regioner, måste återuppbygga sin matsuveränitet. Moderna människor har egentligen bara en avstängd oljekran emellan sej själva och massvält. Att nästan all mat i Sverige är importerad och att vi inte längre har dom beredskapslager vi hade förr gör att om det blev en blockad på grund av krig, ett stopp för oljeimporten eller nåt annat scenario skulle maten i affärerna ta slut på några dagar. Värst skulle det så klart bli i städerna. Min morsa har tydliga minnen av Tyskland på 40­talet, hur bönderna på den omgivande landsbygden utanför hennes lilla östtyska stad kunde drapera väggarna med dyrbara mattor och byta ut sina matbestick i tenn mot fint matsilver. Städernas välbesuttna hade plötsligt ingen mat utan fick ge sej ut på bytesresor på landet med sina sparade släktklenoder.

Och så kan det bli igen. Jag läste en jävligt bra artikel av en norrländska, Katarina Östholm, om storstadens förakt mot landsbygden, om hur landsbygden och framförallt Norrland beskrevs som en tärande del av Sverige. Hon avslutade artikeln med denna tänkvärda mening: ”Bygg en mur runt städerna – efter en vecka ska vi se på vilken sida klösmärkena sitter.”