Hörrni, det är dags för ett friår igen. Nu har jag spelat så mycket, skrivit så mycket, nu får ni ta över.

Jag har skrivit en bok om Nordnorge och om att vi måste vara rädda om havet. Köp gärna den, då kan jag vara ledig lite längre.

Bertrand Russel sa en bra sak 1932: Det jobbas alldeles för mycket i den här världen. Arbetslösheten var skyhög då, men han visste vad som fanns bakom hörnet. Vapensmedjorna hade just börjat värma upp produktionen igen efter 1920-talets pacifism. I Tyskland skulle rustningsproduktionen snart nå astronomiska nivåer.

Folk skulle visslande jobba på varandras undergång.

Precis som nu. Jobben räddas kvar på Torslanda av att det ska byggas en ny lyxbil för den parasitära överklass som står för merparten av sågandet.

Av grenen vi sitter på.

Precis som de glada stridsvagnkonstruktörerna i Ruhr på 1930-talet.

Precis som nu, alla glada medelåldersmän som har konsumerat alla dessa böcker om andra världskriget är glada för att det äntligen luktar lite krutrök och ubåtskränkningar, de är glada för att de ska tvingas välja sida mellan Putin och Juncker.

Klimatkrisen som hotar oss alla överskuggas av oron för att man inte ska kunna flyga till Thailand lika billigt.

Jag tar tåget härifrån nu.

Jag sticker nu, jag har ett interrailkort i fickan. Jag var tvungen att gå till en liten resebyrå långt uppe på Sveavägen för att få ut det. SJ säljer inte interrailkort i sina resebutiker längre…

Så man får leta upp en liten resebyrå där det sitter en man bakom ett skrivbord, bakom ett skyltfönster, lite hemligt så där.

Det är så man köper interrailkort i Stockholm.

Nu drar jag ifrån det här landet ett tag.