Omställning

Foto: Folkets bio

I dag har filmen Inte bara honung premiär på flera av Folkets bios salonger runt om i landet. Titeln är närmast en underdrift; bin handlar visserligen om mer än honung, men filmen handlar om mycket mer än bara bin. För samtidigt som regissören Markus Imhoof söker svaren på varför bina dör runt om i världen, så röjer han det ohållbara i hela vår civilisation. Och på samma sätt som att bisamhällen kollapsar av ett system där varje problem kräver en snabb lösning, som oftast stavas kemikalier och som gör det omöjligt att ställa om systemet från grunden, så håller vår civilisation på väg att kollapsa då ekonomisk tillväxt ses som lösningen på allt – trots att det är tillväxten som har fört oss dit vi är i dag.

Men vi börjar med bina. Bisamhällen håller på att gå under. I USA har uppskattningsvis 40–50 procent av bina dött den senaste vintern, och det ser inte särskilt mycket bättre ut i Europa. Hälften av bina i Schweiz beräknas ha dött vintern 2011-2012. I Sverige har regeringen tillsatt extra forskningspengar för att komma till rätta med problemet och jordbruksverket räknar med att i genomsnitt tolv procent av Sveriges bin dör under vinterhalvåret. I delar av Kina har bina försvunnit totalt – istället tvingas människor att pollinera fruktodlingarna för hand.

Bina spelar en avgörande roll för vår livsmedelsförsörjning. Givetvis skulle vi klara oss väl utan honung, men globalt sett så är en tredjedel av all mat vi äter beroende av pollinerande insekter, och det är bina som står för 85 procent av pollineringen. Om bina försvinner kommer det att få långtgående konsekvenser.

Det finns ingen enskild orsak som kan förklara bidöden. Nyligen kunde forskare konstatera att bekämpningsmedel av typen neonikotinoider – en typ av nervgift – är en viktig faktor. Detta har lett till att EU-kommissionen kommer att införa ett tvåårigt förbud för tre av de farligaste ämnena i gruppen. Men bekämpningsmedlen kan inte förklara allt. Flera olika virus har också drabbat bina, och i USA, där bina körs i lastbil till olika delar av landet för att hyras ut för pollinering under de olika odlingssäsongerna, är stress sannolikt en bidragande orsak. Lägg också till hårda avlingsmetoder för att premiera det lugna europeiska biet framför det aggressiva afrikanska (som inte har drabbats av bidöden på samma sätt) och det blir tydligt att det är en komplex sammansättning orsaker som alla bidrar till problemet.

Men alla orsakerna (möjligtvis med undantag av de olika virusen) har sin grund i att bina används som en viktig kugge i vårt ständigt växande ekonomiska system, där allt fler bin behövs för att pollinera allt fler växter för att föda en allt större och rikare befolkning. Som den kommersiella amerikanska biodlaren säger i filmen: surrande bin är ljudet av pengar. När bisamhällena dör menar han att det enda han har att slå tillbaka med är kemikalier och antibiotika som tillsätts i binas sockervatten.

Det är skrämmande likt hur vi hanterar problemen med växthusgaserna, resursbristen, den utarmade biodiversiteten, och även den ekonomiska krisen. Alla lösningar handlar om att systemet måste bevaras, att det ska gödas med allt mer resurser för att produktiviteten ska öka, och hjulen ska kunna snurra snabbare och snabbare i jakten på "hållbar" tillväxt. Men i själva verket är dags att stanna till, tänka om och fundera på vad vi egentligen vill, och acceptera att allting vi har i dag inte kan bevaras. Vi bör diskutera vad det faktiskt är som betyder någonting. För även om en stundande civilisationskollaps inte kommer att komma lika plötsligt som ett utdött bisamhälle, råder det inga tvivel om att vi håller på att slå in i väggen.

Internationella valutaunionen har aldrig gjort sig kända för sin kritik av banksektorn eller sin oro för oljetoppen. Men även inom trögrörliga institutioner finns det de som vågar tänka ett steg längre, och som kommer med idéer som inte alltid går väl hem hos dem som sitter på makten. Michael Kumhof, som arbetar som forskare inom IMF, är en av dem. I början av veckan var han inbjuden av Global utmaning till ett seminarium i Stockholm, och han skrädde inte på orden. Det gäller för de demokratiska institutionerna att ta tillbaka makten över det finansiella systemet, för som Michael Kumhof frågade: ”Kan vi verkligen lita på bankerna”

Kumhof är tydlig med att en banks främsta kännetecken i dag är att den skapar pengar genom utlåning. Det som står i skolböckerna – om att bankerna behöver en kunds sparkapital för att förmedla dem som lån till nästa kund – kallar han ”totalt struntprat”. Och genom att låna ut pengar som har skapats ur tomma intet har bankerna skapat en kreditbubbla, där den totala pengamängden saknar all förankring i faktiska fysiska resurser.

Michael Kumhofs föreslagna lösning på den ekonomiska krisen bygger på den så kallade Chicago-planen, som togs fram som ett svar på 30-tals depressionen i USA. Den handlar om att bankernas ska tvingas ha reserver som motsvarar 100 procent av kundernas sparade pengar. Det skulle förhindra den bisarra tillväxt i konsumtionskraft som kommer av att bankerna lånar ut pengar som saknar ett motsvarande reellt fysiskt värde. Med dagens ordning där bankerna i princip fritt skapar pengar är vi i det närmaste garanterade att leva över våra ekologiska tillgångar.

Kumhof är öppen med att hans idéer inte är särskilt populära inom IMF, eftersom de skulle göra att makten flyttas tillbaka från bankerna till politikerna. Men han erkänner också att han inte kan säga de saker till sina chefer som en av seminariets andra talare, Bernard Lietaer, talade om. Lietaers specialområde är komplementära valutor, som ett sätt att göra ekonomin mer resilient. Och även om Kumhof i princip tror på idén, menar han att han skulle skjuta sig själv i foten om han började tala om ännu mer kontroversiella förslag innan IMF hade hunnit ta till sig Chicago-planen.

Lietaer tar sin utgångspunkt i ekologiska system, och pekar på att monokulturer som – även om de är effektiva för att skapa maximal kortsiktig avkastning – aldrig kan vara hållbara. En enda sjukdom eller parasit skulle kunna vara tillräckligt för att få hela systemet att kollapsa. Det samma gäller ekonomin menar Lietaer, så länge vi endast använder oss av enbart en valuta är systemet ytterst sårbart, i stället gäller det att ha en mångfald av olika penningsystem som samverkar.

Exempel finns redan, så som det räntefria WIR-systemet i Schweiz. Det har funnits sedan 1934 och används parallellt med schweizerfranc av cirka 60 000 medlemsföretag. En WIR är lika med en franc, och medlemmar kan sälja och köpa varor och tjänster av varandra med WIR. Skillnaden mot det traditionella penningsystemet är att alla WIR-medlemmar går i god för varandras underskott, i stället för att ett företag blir direkt skyldig till ett annat. Detta har skapat ett stabilt system som har klarat sig relativt väl genom ett antal bankkriser under de senaste 80 åren.

Lietaer menar att de lokala valutorna ska vara ett komplement till nationella sådana, och att Chicago-planen borde införas i sin helhet på den nationella nivån. Men istället för att bara låta våra nationellt folkvalda parlamentariker ta tillbaka makten över ekonomin från bankerna – enligt Kumhofs recept – så skulle Lietaer genom regionala valutor vilja föra makten över pengarna ännu närmare folket, till en lokal nivå där det går att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi som inte bygger på exponentiell tillväxt. Det är tänkvärda förslag för att hitta lösningar på kriserna vi befinner oss i.

Seminariet går att se i sin helhet på Global utmanings hemsida, eller på youtube. Webbtidningen Dagens Arena har också intervjuat Kumhof.

Foto: 401kcalculator.org (Creative commons)

Hur ska klimatapatin brytas? Den vältajmade frågan ställde Rikard Warlenius häromdagen i en intressant artikel på cogito.nu. Nu i veckan har det visserligen för en gångs skull blivit mediapådrag om klimatet, efter Världsbankens rapport om hur världen är på väg mot katastrofala fyra graders uppvärmning. Men man behöver inte vara cyniker för att förutspå fortsättningen. Nästa vecka är det tyst igen.

Warlenius menar att apatin beror på att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Det är inget vi fixar till med några snabbtåg eller punktskatter här eller där. Det krävs massiva insatser och internationell samling kring uppgiften. Det behövs utsläppsminskningar i en takt som inte ens djupa recessioner tidigare orsakat. Och om vi bara känner maktlöshet och frustration inför klimathotet förtränger vi det. Enda vägen ur stiltjen är, hävdar Rikard Warlenius, lanserandet av ett kraftfullt politiskt projekt som påvisar vad som faktiskt krävs. Han skriver:

En gemensam ansträngning, inriktad på en konkret och långtgående grön omställning av Sverige, skulle både sänka utsläppen och därmed åtminstone något mildra klimatförändringen, men faktiskt också kunna ge de ringar på vattnet som i slutändan spelar roll även på ett globalt plan.

Jag tror att han har rätt, men ser få politiker som vill ta sig an utmaningen. Klimatfrågan är svår att göra politik av, och det märks. Den vänster som jag själv tycker borde ha många av svaren famlar skumögt inför utmaningen. Det är lättare att försvara välfärd, demonstrera för Gaza och bekämpa könsmaktstrukturer än att presentera ett program för hur vi undviker katastrofal uppvärmning. Miljöpartiet presenterar en del konkreta och bra förslag till omställning, men lyckas inte lägga fram några trovärdiga helhetsgrepp. Vilket är förståeligt, när lärarlönerna ju först måste höjas rejält.

Det är naturligt att delar av klimatrörelsen känner uppgivenhet, och inte konstigt att några drar slutsatsen att vi måste se sanningen i vitögat: katastrofen går inte att undvika. Trogna Effektläsare känner vid det här laget till Dark Mountain, vars utgångspunkt är att vi måste acceptera den förstående kollapsen – och bygga hållbara gemenskaper som klarar de påfrestningar vi står inför.

Jag är ambivalent inför det tänkandet. Å ena sidan menar jag att det är viktigt att se risken för att vi faktiskt inte lyckas hejda uppvärmningen, och diskutera vad som egentligen händer då. Å andra sidan tror jag helt enkelt inte på Dark Mountains alternativ. Jag kanske är orättvis, men tycker mig skymta ett sätt för ganska välbeställda människor i Nord att dra sig undan eländet som drabbar alla andra. Dessutom har jag svårt att se de där självförsörjande lokalsamhällena klara sig mer än några veckor i en kollapsande värld. Kort sagt: vad gör de när Hells Angels eller Black Cobra kommer och begär en del av skörden?

Jag tror att kollapsen blir otäckare än vad till och med Dark Mountain föreställer sig. Även om oddsen är dåliga måste vi därför göra allt för att undvika sammanbrottet.

Själv tror jag att det är möjligt, nätt och jämnt. Men det kommer att krävas en slags total mobilisering av samhället kring uppgiften att fasa ut fossilberoendet. Vi skulle behöva stora investeringar i ny teknik och ny infrastruktur, energibesparingar och förändringar av våra konsumtionsmönster och mycket annat. Det skulle säkerligen bli höjda bensinpriser, mindre köttätande och slut på charterflyg till varmare länder. Det skulle nog inte finnas utrymme till höjda lärarlöner, men däremot behövas höjda skatter för medelklassen. Den här sortens kraftsamling förutsätter rättvisa. Men den kommer att handla om att kapa de höga inkomsterna snarare än om att höja de låga.

Vi skulle behöva se på omställningen som fredlig krigföring. Jag tror att det är i det sättet att tänka som möjligheterna plötsligt öppnar sig. Britter, amerikanare och sovjetmedborgare accepterade en gång i tiden stora uppoffringar när det gällde att besegra nazisterna. Varför skulle vi, egentligen, vägra att bekosta det som behövs för att undvika en klimatkatastrof?

Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att försöka en sådan mobilisering. När forskarna bakom Världsbankens rapport talar om risken för fyra graders uppvärmning anger de låga sannolikheter. Vid business as usual – alltså fortsatt ökande utsläpp - räknar de med tio procents risk att uppvärmningen når fyra grader år 2060, och 40 procents risk att gränsen passeras år 2100. En klok politik bereder sig på det värsta, men det finns inga vetenskapliga belägg för att loppet redan är kört. Dörren står ännu på glänt.

Även om tiden börjar bli knapp, går det fortfarande att formulera en strategi för att undvika fyragradersvärlden. Det kanske stannar vid en utopi. Det är mycket möjligt. Men om det någon gång krävts utopier så är det nu.

I måndagens DN kunde vi läsa om svenska forskare som vill göra bilkarossen till ett batteri, och därmed minska elbilarnas vikt. Artikeln var uppblåst på ett heluppslag på bästa nyhetsplats. Det är inte varje dag vetenskapsnyheter tar upp främsta rummet i tidningen, men nu gällde det ju en artikel om tekniska lösningar och en fortsättning på framgångssagan.

I artikeln säger forskaren Leif Asp på forskningsinstitutet Swerea – som till 53 procent är ägt av industrin och till 47 procent ägt av staten – att hans dröm är att framtidens bilar är ”tillverkade av skogsråvara. Givetvis ska bilarna både produceras och drivas med vattenkraft och vindkraft” och att ambitionen måste vara ”att minska användningen av förbränningsmotorer, och på sikt att få bort dem helt”.

Det är en alldeles utmärkt ambition. Problemet är att vi knappast kommer att nå dit tillräckligt snabbt om vi bara ska förlita oss på tekniken. Forskare varnar för en kollaps av ekosystemet redan det här århundradet, en nyhet som DN ansåg tillräckligt intressant för att belöna med en TT-notis (när det gäller planetens framtid är vetenskapsnyheterna tillbaka på sin vanliga plats).

Med de utmaningar vi har framför oss kan vi inte lita på att tekniken kan fixa det. Den har en roll att spela, och bilar av skogsråvara kan vara en lösning på ett visst antal nödvändiga transporter. Men om målet verkligen är att få bort förbränningsmotorerna är det synd att artikeln inte ens nämner den lösning som står för dörren redan nu – att helt enkelt köra mindre bil.

Men förstås, det skulle ju vara ett brott mot framstegssagan.
Foto: David Megginson/Creative Commons