– Visst, det är lite hals över huvud. Vi ger oss in i det mesta utan att vara experter. Men det finns en poäng i att göra praktik av det man pratar om – nu är det plötsligt en normalitet med grisar i stadsrummet, konstaterar Stadsjords grundare Niklas Wennberg.

Det är onsdag och grisarna behöver ny halm. Bilen går från ett av Stadsjords projekt, Kvartersodlat – en odlingsplats med tillhörande växthus och kafé inklämd mellan byggkranarna invid Vågmästarplatsen på centrala Hisingen – till en lantbruksbutik bara några minuter bort. Medan Niklas Wennberg lastar balar så att halmstråna flyger berättar han att butiken är hotad eftersom kommunen vill bygga en ny väg här.

– Det är synd, eftersom den här typen av affärer är en strategisk framtidsresurs för vårt kvarter. Hur ska man annars kunna bedriva jordbruk i utkanten av staden?

Det är sådana frågor han ställer, Niklas Wennberg. I fyra år har han och hans medarbetare spridit sina idéer om lokal och hållbar matförsörjning över Göteborg. De har fått affärer och sportklubbar att skänka överbliven mat till Stadsjords grisar, som i sin tur bökar upp ny odlingsmark mellan höghusen. På Kvartersodlats byggtomt odlar de grönsaker som serveras på stadens finkrogar. I växthuset mellan lyftkranarna samlar de människor kring kaminen för att diskutera stadens framtid och under några veckor förra året förvandlades spårvagnsknuten Brunnsparken till ett extremurbant jordbruk med getter.

Det gemensamma målet för projekten är att skapa det man kallar en nygammal hållbarhetskultur och bygga mötesplatser för människor ”av alla sorter som vill vara med och göra sitt kvarter lite blommigare, roligare, varmare och mer hållbart”, som det står på Stadsjords hemsida.

Det låter idylliskt, men en stor del av stadsodlingens potential ligger i att visa på det som inte fungerar och att avslöja det ohållbara i dagens samhälle, påpekar Niklas Wennberg. Hur ska Göteborgs planerade lokala matmarknad hitta försäljare om det inte finns några lokala lantbruk? Varför får förskolebarn inte äta de grönsaker de själva har odlat? Hur gör man stadsmarken säker att odla på?

– Det gäller att förstå att om det ska byggas på en plats om tio år måste vi redan nu börja rena jorden med till exempel solrosplanteringar. I dag tar man itu med marken sist och då blir det en hysterisk jordbytesmodell i stället, säger Niklas Wennberg.

Vi är tillbaka på Kvartersodlats rivningstomt på Hisingen. Niklas slänger in några vedträn i växthuskaminen och springer iväg till kökscontainern mitt emot för att vispa grädde till äppelkakan han har bakat kvällen innan (”Stenhård! Det blev för mycket smör i den. Hoppas de överlever!”). Om en stund kommer Sveriges bostadsminister och hans anhang på besök.

Bostadsministern är inte den ende som får äta äppelkaka på odlingsplätten mellan lyftkranarna. När prominenta besökare vallas runt i Göteborg ingår allt oftare ett besök på Stadsjords verksamhet.

Under åren som gått har de fått med sig en stor samling av lösare och fastare samarbetspartners – byggbolag, universitet, kommuner, kvartersinvånare, LRF, företag och föreningar – med hjälp av vad Niklas Wennberg beskriver som två argumentationslinjer: en ”kataklysmisk, dramatisk” och en betydligt trivsammare.

Argumenten som får kommunpolitiker att nervöst skruva på sig handlar om morgondagens matförsörjning och att vi i vår del av världen sannolikt kommer att behöva ta ansvar för att producera mat till fler än oss själva i framtiden.

– Det ställer höga krav på vår markanvändning, säger Niklas Wennberg.

Glöm shoppingcenter, parkeringsplatser och motorvägar på bördig jordbruksmark. Till och med FN talar i dag om att stadsjordbruk inte bara behövs i utvecklingsländer, påpekar han.

De andra, mer barnvänliga, argumenten trycker på odlandets sociala aspekt och det faktum att människor faktiskt blir glada av en nära relation till maten, odlingen, jorden och djuren.

– Vi är programmerade för det! Dessutom erbjuder de här kvartersplatserna den billigaste omställningspedagogik som finns. Det är rätt uppenbart att jag inte ska fimpa eller hälla gift i hinken där det växer paprikor som jag ska göra chilisås av, betonar Niklas Wennberg.

Stadsjord har ingen brist på idéer för framtiden. Under 2013 räknar man med att flytta in i Göteborgs frihamn och fylla den med grönska i minst fem år framöver. En idé är att starta så kallade aquaponics, där grönsaks- och fiskodling integreras med varandra i ett och samma system. Ett annat spår är att ta vara på den spetskompetens i get- och fårhållning som finns bland stadens invandrade befolkning.

– Staden är full av vanskötta landskap. Tänk om man kunde förvandla stadssly till cityproducerad chèvreost med hjälp av getter och får, i stället för att köra med skäggiga beredskapsarbetare med fossildrivna röjsågar, säger Niklas Wennberg entusiastiskt.

Går allt som planerat kan dessutom Alibabas falafel på Hisingen redan i höst servera falafel gjord på bondbönor odlade i Stadsjords regi.

– Vi skryter ofta med att vi kör våra grönsaker till stans lyxkrogar. Men egentligen är snabbmatssegmentet mycket viktigare. I dag kommer inga av Hisingspizzeriornas råvaror från Hisingen. Vårt mål är att tio procent av deras vitkål och gullök ska vara närodlad till 2015!

För det handlar inte om att Stadsjord skulle kunna säkra hela Göteborgs matförsörjning, påpekar Niklas Wennberg. Snarare vill de bana väg för andra stadsodlare – även på en mer produktiv nivå än den trivsamma hobbyodlingens. Och att ställa frågorna som många makthavare helst vill glömma.

– Att vi till exempel har grisar i staden är ju inte för att folk ska äta mer gris, utan för att man ska äta väsentligt mindre. Har du kliat en gris på nosen, då ser du annorlunda på det. Vårt mål är att det ska bli fler kritiska, intresserade och kunniga stadsjordbrukare som ställer de där viktiga frågorna.

Artikeln publicerades i Effekt nr 2, 2013.