I Effekt nummer 2/2013 välkomnade författaren och journalisten Mattias Hagberg oss till sopsamhället, där vi måste slänga för att kunna konsumera. För att få ekvationen att gå ihop, för att försvara vårt konsumtionsbegär när vi egentligen har allt vi behöver, behöver vi tillföra emotionella värden till våra smarta mobiltelefoner, nya bokhyllor och läckra designglas. Här är ett utdrag ur artikeln.

När modemagasinet Elle för några år sedan gjorde ett reportage om minilager, frågade sig tidningen varför det plötsligt blivit populärt att hyra lagringsutrymme bland privatpersoner. Redaktionen föreställde sig att lagren var ett uttryck för en mobil livsstil där människor flyttade mellan olika orter och länder. Men svaret var ett helt annat. Minilagren rymde prylar som blivit över, som inte längre fick plats i folks hem – och de flesta som tömde sina lager åkte direkt till soptippen.

För att konsumera mer än vi behöver måste vi ladda prylarna med känslor. Vi måste tänka att den där nya datorn kommer att göra oss nöjda, avslappnade, tillfreds. För att vilja och orka konsumera så mycket som många svenskar gör i dag måste vi investera känslor i prylarna. Vi måste önska dem, fast vi inte ”behöver” dem.

Men det betyder också att vi måste avladda dem. Efter ett tag måste vi känna att de är tråkiga, omoderna, löjliga, pinsamma, långsamma, omoderna.

När Elle gjorde reportage om minilagren visade sig dessa lager i hög grad vara en station för avladdning. Här kunde prylarna ligga i några år och förlora sin emotionella kraft. Personerna som hyrde lagringsplats kunde helt enkelt inte med att slänga dem med en gång – sakerna var fortfarande känslomässigt viktiga.

Utanför mitt köksfönster har jag i veckan fått empiriska belägg för tesen. Nu handlar det visserligen inte om hyrda förråd, utan om det vi har i våra vinds- och källarförråd. Jag bor i ett miljonprogramshöghus i Hagsätra i Stockholm, som ska stam- och lyxrenoveras av hyresvärden Ikano bostad (det är ingen slump att våra ny kök, som kommer att bidra till att höja hyran med runt 40 procent, levereras av Ikea). Även våra vindsförråd ska renoveras, och i samband med detta har hyresvärden ställt ut en container för boende att slänga det som har stått i förråden och som inte längre behövs. Det som har avladdats för att tala med Mattias Hagberg. Jag ser rätt ner i containern från mitt köksfönster, och under veckan har jag sett den fyllas upp med bland annat bokhyllor, en barnsäng, byråer, en stor platt-tv (fast som är lite tjockare än de allra senaste modellerna), bildäck, sängkläder, drickabackar, bord.

Här är det även på plats med en bekännelse: Jag har själv inte gått igenom mitt förråd. Jag hoppas att det inte är mycket, men jag har nog säkerligen själv saker som har förlorat sitt sentimentala värde efter ett par år i lådor och som kommer att slängas ut. Det är svårt att helt lämna sopsamhället, när vår nuvarande tillväxtekonomi kräver att vi konsumerar allt mer.