Nästan ljudlöst sjunker den drygt fem ton tunga järnklon ner i sopberget. När den hissas upp igen har den ungefär lika många ton sopor i sitt grepp, som matas in i förbränningsugnen. Sedan sänks järnklon ner i avfallet igen, tar upp ytterligare fem ton skräp och för in det i elden. Sedan en gång till, och ytterligare en. I princip dygnet om matas Vattenfalls förbränningsanläggning i Uppsala med sopor. Eldningen värmer upp vatten som leds ut till element i såväl bostäder som industrier.

Cirka hälften av Sveriges hushållssopor eldas upp.

– Första steget är att man ska återvinna så mycket som möjligt, men för det som inte går att återvinna är det bra med energiåtervinning, säger Johan Siilakka, chef för anläggningsutvecklingen vid värmeverket i Uppsala.

Avfallsförbränningen ökar stadigt i Sverige. I Energimyndighetens nyutkomna årskrönika för 2012 beskrivs sopmarknaden som ”brännhet”, och konkurrensen om avfallet blir allt hårdare. I dag finns det 30 sopförbränningsanläggningar i landet, men fler är på gång. I höst kommer Fortum att öppna en ny anläggning i Brista i Sigtuna kommun, och nästa år räknar Mälarenergi med att börja elda avfall i sin nya anläggning i Västerås – en anläggning som ska täcka halva stadens fjärrvärmebehov. Och att elda sopor är en bra affär för energibolagen, då de får betalt i två led. Dels för att ta emot soporna – för ett ton sopor får de runt 400-500 kronor – dels för att sälja energin, både som värme och som el.

Detta har lett till en brist på sopor i Sverige, och för att hålla fjärrvärmeproduktionen igång måste sopor importeras. År 2011 tog Sverige emot 750 000 ton. Förbränningsanläggningen i Uppsala importerar lite mindre än fem procent av sitt avfall från Norge, Åland och Storbritannien. För resten av avfallet har de ett upptagningsområde som är tio mil i omkrets, och som bland annat inkluderar Stockholms norra förorter. När Fortums anläggning i Brista drar igång kommer det att innebära ökad konkurrens för anläggningen i Uppsala.

– Sopor är en kommersiell produkt i dag, och det är klart när efterfrågan ökar så har det en påverkan på priset också, och importen av avfall kommer att öka i Sverige. Det finns en högre kapacitet än vad det finns bränsle, men jag tycker inte att man ska se det som något negativt, eftersom vi hjälper andra länder, säger anläggningschefen Adrian Berg von Linde.

Att elda upp avfallet är bättre än att lägga det på tippen – det är i princip alla överens om. Avfallsdeponier leder till läckage av miljögifter, och om det är organiskt material som deponeras bildas också växthusgasen metan. Detta har gjort att det i Sverige numera är förbjudet att deponera såväl brännbart som organiskt material.

Det är kommunerna som ansvarar för hushållsavfallet i Sverige, medan producenterna ansvarar för insamling och återvinning av förpackningar och returpapper. Kommunerna är ålagda att följa den avfallshierarki som EU har tagit fram. På avfallstrappan ligger energiåtervinning– alltså förbränning – näst längst ner, endast ett snäpp högre än deponering. Innan avfallet eldas upp ska vi enligt EU i tur och ordning försöka minska uppkomsten av sopor, sedan återanvända dem, och därefter återvinna dem.

Men om vi bygger ett värmesystem som kräver ett konstant flöde av sopor, finns inte risken att vi bygger in oss i ett i grunden ohållbart system? För att sopor ska bildas krävs det ju att vi producerar varor, förbrukar dem, och sedan gör oss av med dem.

Patrik Zapata är docent i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Han har undersökt de så kallade inlåsningseffekterna av utbyggnaden av förbränningsanläggningar i Göteborgsområdet.

– Om man å ena sidan har ett ansvar att minimera produktion av avfall, och å andra sidan har en ugn som kräver produktion av avfall, då är det väldigt lätt att incitamenten för att minimera produktionen fastnar i ugnens behov, säger han.

Enligt Patrik Zapata finns det en bekvämlighet i sopförbränningen. Eftersom det är bättre att elda soporna än att lägga dem på tippen – och eftersom de svenska anläggningarna i ett internationellt perspektiv är bra på att ta bort gifterna från förbränningen – menar Patrik Zapata att det finns en viss självgodhet som gör att vi inte tittar på andra alternativ. Men i längden måste målet vara att minska produktionen av sopor, och då kan vi inte vara nöjda med att vare sig elda upp dem eller att återvinna dem.

– Vi måste ställa oss frågan: är det här ett bra system? Är det ok det vi håller på med gällande återvinningen av coca-cola-burkar? Vi återanvänder ju coca-cola- och fanta-burkarna och vad det nu är, och gör aluminium igen av det, och det är ju bra. Men varför får jag köpa coca-cola-burken över huvudtaget? Vem tar i den frågan, frågar sig Patrik Zapata.

Han tycker att vi måste ifrågasätta hela systemet, och att det inte bara kan vara konsumentens ansvar att sortera sina sopor, eftersom problemet skapas redan i produktionsledet.

– Och då hade det varit fint om man tar bort sådana incitament som en stor jävla ugn som behöver ha mat.

Naturvårdsverket håller på att ta fram ett avfallsförebyggande program som är ute på remiss nu. Tanken är att ett färdigt program ska vara klart mot slutet av året. I programmet har de fokuserat på att minska avfallet från mat, textil, elektronik och bygg- och rivningssektorn. I remissförslaget är det dock ont om konkreta förslag på styrmedel för att minska avfallet, av den enkla anledningen att än så länge har ingen lyckats identifiera något som fungerar riktigt bra (förutom en ekonomisk kris, 2009 slängde vi mindre än vad vi hade gjort sedan mitten av 1990-talet).

Det finns flera styrmedel som har fungerat väl för att styra avfallet från deponering till förbränning eller återvinning, men inget som har visat sig vara riktigt effektivt för att få bort avfallet i första ledet.

Maria Ivarsson är projektledare för Naturvårdsverkets program. Hon menar att kommunerna kommer att behöva väga in andra åtgärder än avfallsförbränning.

– I Sverige och i hela Europa gäller ju avfallshierarkin, så kommuner och andra aktörer i samhället ska ju planera efter den. Så det gäller alltså att förebygga allra först.

EU fattade beslut om avfallshierarkin 2008, och programmet som Naturvårdsverket nu tar fram är det första i sitt slag i Sverige. Maria Ivarsson tror att utbyggnaden av förbränningsanläggningar delvis beror på att kommunerna inte har hunnit börja arbeta med att minska avfallet, även om hon även betonar att återvinning är mer önskvärt än förbränning.

– Jag kan tänka mig att det är ett barn av att man har tänkt på det gamla sättet – man har funderat väldigt lågt i avfallshierarkin, alltså förbränna, deponera, återvinna. Men vi ska ju upp i avfallshierarkin, och jag tror att det kommer att slå igenom allt eftersom de närmaste åren. Men det är fortfarande ett relativt nytt koncept i Sverige och Europa.

Tomas Ekvall är programchef för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Hållbar avfallshantering, som bland annat har bidragit med information till Naturvårdsverkets avfallsförebyggande program. Han ser inte sopförbränningen som ett problem i sig, så länge det inte leder till att återvinningen minskar. Han tycker inte heller att det är någon stor risk att vi bygger in oss i ett system, eftersom det i dag deponeras så mycket sopor i Europa att det antagligen kan försörja förbränningsanläggningarna under hela deras livstid.

Som sagt så har de inom forskningsprogrammet letat efter styrmedel för att minska avfallet, men ännu inte hittat något som ger en särskilt stor effekt. Men Tomas Ekvall skulle vilja undersöka hur avfallsflödena kan påverkas av en skatt som tas ut på allt material som används Sverige.

– Då blir det dyrare att köpa in material, och det är egentligen i inköpsledet som det avgörs hur mycket avfall det blir i slutändan. Men den skatten skulle nog behöva vara rätt hög för att få en tydlig effekt.

Det är även något som Weine Wiqvist, VD för Avfall Sverige, branschorganisationen för aktörer inom avfallshanteringen, är inne på. Dock menar han att vi nog skulle behöva en global råvaruskatt för att på allvar kunna minska avfallet, eftersom det ekonomiska systemet kräver konsumtion.

– Hela samhällsbygget bygger ju på en konsumtion som genererar behov av produkter och arbetskraft som generar skatteintäkter som håller igång hela apparaten. Och samma problem gäller ju i avfallshanteringen, för hur organiserar vi en avfallshantering som syftar till att det hela tiden ska finnas mindre avfall. Alltså hur finansierar man det, hur ser den avgiften ut? Och det måste ju ändå organiseras – det måste ju finnas någon som vill att man ska få mer avfall till återvinning och att det uppstår mindre avfall – och det kan ju inte göras gratis.

I Uppsala ser jag hur lastbil efter lastbil kommer fullastade med sopor. Vid ett tillfälle ser jag tre stycken som står på kö för att kunna lämna av sin attraktiva last som snart kommer att gå upp i rök. Flödet är konstant, och egentligen är det mest ett tecken på att Sverige än så länge ha klarat sig bra ekonomiskt, medan allt fler länder i Europa dras med i eurokrisen.

Och det verkar vara här vi står. Trots att alla talar om att sopmängden bör minska, har ingen någon bra lösning på hur vi ska göra det, eftersom det innebär en minskad konsumtion av de resurskrävande varor som håller vår ekonomi under armarna. Och det är till stor del samma varor som lastbilarna sedan lämnar vid förbränningsanläggningarna, där de dag in och och dag ut matas in i ugnen för att ge oss i värme i våra hem.

När jag frågar Adrian Berg von Linde vid Uppsalas kraftvärmeverk om han tror att det finns en risk för att vi låser fast oss vid ett sopkrävande system, menar han att det är ingenting som Vattenfall kan råda över.

– Man kan väl säga så här, när Sverige började med avfallsförbränning fanns det farhågor att återvinningen skulle minska, men så är inte fallet, utan vi har alltså parallella kurvor här: förbränningen och återvinningen ökar. Sedan om man bygger in sig i ett system, jag vet inte om det är några risker med det. Jag skulle hellre se det som att det är lite bättre att vi har en liten överkapacitet så att vi kan hjälpa andra länder, där alternativet är att man lägger dem på deponi.

Men om både förbränning och återvinning ökar innebär ju det att det totala antalet sopor ökar, och är inte målet att minska sopmängden?

– Det har du rätt i, sopmängden har ju ökat. Men det är ju ett ansvar som egentligen politiker och medborgare måste ta, vilket samhälle vi ska ha. Det är en större fråga som är lite svår för oss att råda bot på. Men vi har en situation där vi kan omhänderta avfallet och så långt allt väl, och man kan även säga så här: om vi inte eldar avfall, vad skulle vi elda då? Då måste vi ju elda någonting annat och det kan ju vara vad som helst, det kan vara träprodukter, det kan vara kol eller någonting annat.

Berg von Lindes ord etsar sig fast: om vi inte eldar sopor måste vi elda någonting annat. Men kanske är frågan vi måste ställa oss hur mycket värme vi egentligen behöver? Om vi sänker värmen lite grand i våra hus och lägenheter, skulle vi inte behöva elda upp lika mycket av jordens resurser. Kanske är det en uppoffring som är värd att göra för att nå ett system som är hållbart.

Patrik Zapata i Göteborg menar att vi i förlängningen måste närma oss den frågan också.

– Det finns så många paradoxer i den här typen av hållbarhetsdiskussioner. Vi bygger bättre och bättre bostäder som är mer och mer energisnåla, samtidigt som vi ändrar normen för hur stor bostad vi måste ha, och då äter vi ju upp hela besparingen. Och som att det är en mänsklig rättighet att gå omkring i kalsonger hemma, man kanske ska gå runt i tröja och byxor i stället. Så det är likadant där, man får väl fråga sig om det verkligen är den bästa av världar nu?