Svältkatastrofen i Somalia blir värre. Men hur hänger den i hop med klimatförändringarna? Jag tänker på en artikel jag skrev i senaste numret av Effekt. Klimatförändringar är sällan den ursprungliga orsaken till en konflikt (eller i det här fallet en svältkatastrof) i ett drabbat område, lärde jag mig då. I stället är de en av många faktorer som utgör skillnaden mellan problem som är hanterbara och problem som eskalerar och resulterar i kriser som den som just nu finns på Afrikas horn. Med hjälp av fungerande demokrati, menade forskarna jag pratade med, kan problem ofta hållas i schack. Det gäller såväl oro på grund av kulturella skillnader som gamla motsättningar mellan olika grupper, som – till och med – den brist på vatten, utrymme och mat som kan uppstå till följd av klimatförändringar. Å andra sidan: Om ingen bra statsledning finns (och om ett område dessutom är instabilt på grund av andra faktorer som förekomsten av konflikt- eller spännigszoner där olika grupper träter), kan klimatförändringarna bli pinnen som knäcker åsnans rygg. Droppen som får bägaren att rinna över. Då kan resultatet bli krig, eller massvält.

Mahmoud Hamid vid University for Peace i Costa Rica gav mig ett exempel på hur det kan se ut. I Darfur-regionen i västra Sudan har bofasta grupper bott i byar i flera generationer, och låtit grupper av herdefolk vandra genom byarna med sina boskapshjordar när torkan gjort att boskapen behöver nya betesmarker. I gentjänst har bybefolkningen får byta till sig kött till förmånlig kurs. Men när torkan plötsligt infaller oftare än förut måste herdebefolkningen driva sina djur genom byarna oftare, men kan bara ge samma mängd kött tillbaka. Plötsligt faller ett intrikat system samman. Plötsligt (i samklang med en rad andra faktorer, förstås) uppstår svält, och oenighet och motsättnigar mellan folkgrupper, utan att någon egentligen gjort något annat än det de alltid gjort.

Men tillbaks till Somalia. Nu börjar det visserligen höras mer om svältkatastrofen i media, men det är lite sent, den är redan utbredd. Som en extra dimension i den pågående tragedin finns därför västvärldens långvariga – vanemässiga – ignorans. I en artikel på The Guardians webb skriver en anställd på välgörenhetsorganisationen HelpAge att varningssystemen som tagits i bruk efter hungersnöden i Etiopien 1984 fungerade väl när torkan började: Väderprognoserna visade redan i slutet av 2010 att torkan skulle bli svår och var den skulle slå till. Men trots att det slogs larm kom ingen respons från väst.

Dags att introducera en annan klimatdebatt i mitt resonemang. De smältande polarisarna i Arktis innebär att nya transportvägar, nya fiskebestånd och, inte minst, nya oljefält, kommer i dagen i norr. Nu finns en risk för konflikt mellan Danmark, Ryssland, Norge, USA och Canada. Jag funderar på de här två händelserna. Lägger dem – svältkatastrofen och Arktis-intresset, alltså – bredvid varandra. Det ser väldigt skevt ut. Den hetaste klimatfrågan hos oss handlar inte om effekterna av vår livsstil. Nej, medan tusentals svälter i Afrika är vi upptagna med att kapprusta, att pinka in revir och att snegla misstänksamt på varandra uppe på de smältande glaciärerna vid Nordpolen. När jordklotet förvandlas omkring oss väljer vi att bråka om vem som ska ha rätt att lägga vantarna på ännu mer olja och gas, för att kunna fortsätta ignorera bekymren ett litet tag till. Och i och med att de arktiska isarna smälter kommer ännu mer olja i dagen. Vilken flax – till och med sönderfallet i sig blir en möjlighet att skjuta upp problemen ytterligare. Desperat rafsar vi åt oss bland resterna av den skenande planeten.

Mer om Somalia i DN härhär (om landgrabbing) och här, samt i SVD här och här.  Mer om Arktis i DN här. Slutligen ett TV-tips: SVT började i kväll sända en tre delar lång serie om upprustningen i Arktis, Kampen om Arktis. Jag såg just första delen – ganska mycket snack om kalla kriget och ganska många intervjuer med olika NATO-profiler, men kanske del två tar resonemanget vidare.