Det är inte bara Effekt som haft tillväxten som tema för våren. Även SSU:s idétidskrift Tvärdrag släppte nyligen ett temanummer med titeln ”Efter tillväxten”. Jag medverkar själv i numret och är därför något partisk, men vill ändå passa på att tipsa om tidningen. För det går inte att komma ifrån att det är aningen sensationellt att ren och skär tillväxtkritik slungas fram på 30 sidor i en av den socialdemokratiska rörelsens egna tidningar.

”Behöver vi mer? Är vi närmare socialismen när alla LO-medlemmar har köpt sin tredje platteve?”, frågar sig Tvädrags redaktör Daniel Suhonen. ”Egentligen hänger allt på fördelningspolitiken. Dagens välstånd räcker för att ge alla i Sverige ett gott liv.” Han efterlyser, som många andra i numret, att Socialdemokraterna öppnar upp för en tillväxtkritisk debatt.

Cecilia Verdinelli analyserar sossarnas fundamentalistiska ”vi måste jobba mera!”-linje och ger tipset att sluta sörja den fulla sysselsättningen och gå vidare. Det är inte längre möjligt, av flera skäl, att hela samhället ska jobba 40 timmarsveckor.

I ett runda bords-samtal tydliggörs dilemmat för den som inser behovet av att kritisera tillväxten utan att vilja utmana det ekonomiska systemet. Tidigare socialdemokratiske miljöministern Lena Sommestad verkar vara på väg att omvärdera sin syn på tillväxt som självklar motor för samhället. Men hon har svårt att helt släppa taget. Det blir därför något motsägelsefullt. Den tillväxt vi har är inte hållbar på sikt, säger hon först, och sedan ”så vi behöver en långsiktig tillväxt som inte tär på människor och natur”. Det vill säga förändringar i språket och inriktning i stället för förändring av de ekonomiska strukturerna. Professorn i humanekologi Alf Hornborg står för den mer radikala linjen och den jag personligen har mest sympati för: ”Så länge vi fortsätter som vi gör nu sker den svenska tillväxten på övriga jordens bekostnad”. S-märkta miljödebattören Stefan Edman verkar liksom Lena Sommestad tänka om kring tillväxtjakten, men inte heller han klarar av att dra slutsatserna av tillväxtens gränser. I stället kollrar han bort sig i retorik ”jag vill likna samhället med en gammaldags roddbåt”.

Kontrasten till detta är Lars Ingelstams klarsynta tillväxtsågning ”Den fattiga tillväxten” där han slaktar tillväxtmyterna, en efter en.

Innan valet kan man nog inte förvänta sig att något parti vågar ge sig in i tillväxtfrågan på riktigt. Men Tvärdrags nummer och det faktum att man inom vissa delar av det socialdemokratiska partiet börjat vända sig mot tillväxtjakten som övergripande mål för samhället bäddar för en laddat debatt när valet väl är över.