Klimatpolitiken är en långsam Becket-pjäs; man väntar och väntar på det man vet måste hända, men det händer inte. Upprepade gånger. Klimatrörelsen väntar på beslut, politikerna väntar på folkrörelserna, facket tvekar om huruvida klimatet är en ”facklig eller politisk fråga”, forskningen väntar på politisk handlingskraft och folk i allmänhet väntar på politisk tolkning av de allt mer högljudda vetenskapliga rapporterna.
I dessa väntans tider samlas socialdemokratin till ”Jobbkongress”. De senaste årens klimat- och finanskriser utgör fond. Förhoppningarna är stora om att socialdemokratin nu ska ta steget bort från 1990-talets ensidiga marknads- och tillväxtparadigm.
Det samhälle som nu krisar är ett samhälle med krympande omfördelningsambitioner (för annars ”flyttar kapitalet utomlands”), avpolitisering av centrala politikområden och välståndsjakt som en förutsättning för välfärdsbygge. Krispolitiken efter finanskrisen har haft som syfte att ytterligare öka konsumtionen för att rädda jobben. De offentliga upphandlingssystemen är ofta utformade för att tvinga fram prioritet av lägsta-priser, inte hållbart och närproducerat. De förbättringar som gjorts på miljöområdet har ätits upp av växande volymer; större bilar, mer konsumtion.
Trots att tillväxtideologin genomsyrar den internationella jakten på det globaliserade kapitalet har det under decennier närmast varit tabu att diskutera denna grundläggande princip, även inom socialdemokratin. Att världen nu närmar sig ett klimatkaos är därför inte så konstigt – vi har byggt upp en samhällsekonomi grundad på gränslöshet och förmodad självreglering. Nu upptäcker vi på kort tid att klimatet satt sina egna gränser och att ekonomin inte alls var särskilt självreglerande, eller välfärdsskapande. Klimatkrisen och finanskrisen utmanar grunderna i de senaste decenniernas oljetyngda ekonomisk-politiska doktrin; vi vänder oss till politiken och finner den stympad, om än livsavgörande nödvändig. Och socialdemokratin finner sig ha försökt dansa med vargen – med tveksam framgång.
Finans- och klimatkriserna säger oss dessutom att global tillväxt i själva verket är ett enormt ineffektivt sätt att minska fattigdomen i världen. Klyftorna inom de flesta länder ökar, liksom mellan en global under- och överklass. För varje nyproducerat dollarvärde går allt mindre till de fattiga och allt mer till den rikaste tiondelen av befolkningen.
Att försöka formulera hur en ekonomi ”bortom tillväxten” skulle kunna se ut vore därför en rimlig strategi i dessa kristider. En sådan tillväxtdebatt skulle också kunna ge luft åt en ny-gammal diskussion inom socialdemokratin om vad det ”mjuka” eller ”goda” samhället egentligen innebär. Det samhälle där produktivitetsökningar inte alltid tas ut i ytterligare materiell konsumtion, där fritid ersätter arbetstid, där välfärdssektorn organiseras efter andra principer än marknadens, där vårt växande välstånd faktiskt fördelas mer jämlikt har tidigare varit ambitioner för ett sådant samhälle. Dessa frågor har också socialdemokratin tidigare alltid brottats med – i strid med högerns ensidiga tillväxt- och exploateringsprojekt. Att brottas med dem igen skulle både vara välgörande för socialdemokratin, liksom för hållbarheten.
Men på ”Jobbkongressen” får varken klimatfrågan eller ekonomikritiken det utrymme som de borde få. I diskussionen om hur kapitalismen, ohållbarheten och ojämlikheten hänger ihop, hur vår ekonomi och de allt starkare marknadskrafterna raserar vår jord och hur det gemensamma ansvaret individualiseras allt mer, ligger en ny möjlighet till socialdemokratisk kritik av det exploaterande samhället. Det var ju så det en gång började – folkrörelsen som i kritik mot ekonomins oöverskådlighet önskade politisk makt. Tillväxtjakten är en svårrubbad princip – men att tillväxtkritiken nu växer utanför kongresshallen är en förutsättning för att den också ska kunna flytta in i den. Det finns anledning att vara både dyster och hoppfull. Jämlik fördelning och hållbarhet ligger i luften. Gamla hjulspår löser inte de problem de skapat.
Kajsa Borgnäs
Ordförande för Socialdemokraternas Studentförbund, S-studenter
Detta är en nedkortad version av en kommande debattartikel i Effekt nr 2/2009.
Bloggat om S-kongressen: Svensson, Flute-tankar, Schalug
Media om S-kongressen: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen,
Göran Ekblad • 28 oktober 2009 kl. 21:40
Äntligen!!
Detta var den mest framsynta artikel, skriven av en politiker, jag läst!
Får jag bidra med ett ledord för fortsatt debatt i ämnet skulle det vara BALANS. Ekonomisk och ekologisk balans är troligen det enda som kan rädda planeten för fortsatt mänsklig tillvaro.
Men var beredda på en tuff fortsätning, för balans i kombination med hållbar global rättvisa innebär att vi måste sänka vår ”levnadsstandard” med 75 – 80 %.
Lycka till! Jag är med på tåget!
Göran Ekblad
(V. sen 35 år)
Finns det några sossar kvar... • 15 november 2009 kl. 09:40
Vad menas med att sänka vår levnadsstandard 75-80 %, eller är det bara tomt snack för att visa att man menar allvar? Vad skall sänkas?
Torbjörn Vennström • 28 oktober 2009 kl. 21:52
Utmärkt Kajsa, Utifrån det man hörde av Sahlins inledningstal och Sossarnas jobb-program så förstår man att ditt perspektiv komemr att möta motstånd, men vi måste hjälpas åt att föra fram det på alla arenor vi kan.
I Aktuellt ikväll sa Mona Sahlin att (S) ledmotiv är att alla ska sättasa i arbete, att vi ska arbeta fler timmar i det här landet, därför är hon och (s) kategoriska motståndare till arbetstidsförkortning. För mig låter det som en självmotsägelse. DEt måste ju vara betydligt lättare att sätta alla i arbete om man delar på jobben, och minskar stressen så att även de som inte är absolut högpresterande får en plats där de kan bidra till vårt gemensamma välmående. Håller med Göran om att vi ska tala om ett samhälle i balans snarare än i tillväxt, och vi kanske skulle tala om välmående istället för välstånd.
Det som borde vara medel till ett gott liv har i dagens dominerande ideologi blivit ett självändamål.
Max • 28 oktober 2009 kl. 22:26
Jag stödjer verkligen din linje. Arbetslinjen som kapades från Socialdemokraterna av Alliansen var långt förbi sitt bäst före datum. Utan varken kol eller olja och med en industri som är mest fordonsberoende (med Tjeckien) i Europa har vi inget annat val. Sverige som industriländ måste ställa om snabbt. Och det finns inget att förlora. Faktum är att den ökningen av produktiviteten här i alla fall inte kommit den vanliga arbetaren eller vanliga tjänstemannen till godo. Klyftorna har ökat. Tesen att om eliten får det bättre får resten följer med stämmer inte riktigt med verkligheten. Det var misstag av Socialdemokraterna att dansa med den vargen – ser man i bakspegeln. Det är bara att erkänna det och hitta på något nytt. Kapitalismen från 16 eller 1700 talet och socialismen från 1900 talet är dysfunktionell på en planet som tredubblat befolkningen och använt det mesta av dem lättutvunna energikällor.
Det är i för sig inget fel med arbete – men dem flesta antigen saknar ett arbete att gå till eller går dem till ett arbete som förstärker klyftorna, ökar miljöförstöring och håller borta praktiska lösningar till omställning.
Står på dig det är många som tänker som dig men vågar knappast säger det för att dem gå emot deras arbetsgivares egen arbetslinje.
Vi behöver jobba för omställningen och en hållbar framtid.
John Äärlaht • 28 oktober 2009 kl. 23:36
Vilken bra artikel Kajsa!
Vårt nuvarande samhälle med önskan om tillväxt, arbete och konsumtion utan att beakta konsekvenserna är helt ohållbart.
Det finns för få personer som har din insikt. För många männsikor har ett allt för stort fokus på sig själva. De lever här och nu. Det som händer i framtiden får andra lösa.
Problemet verkar vara att framtiden inte är så avlägsen. Så det blir vi som måste göra något här och nu. Det måste kosta mer pengar att göra saker som inte är bra för vår jord.
Nästa höst lägger min röst på det parti som är villiga att göra något nu. För det är för egoistiskt att flytta våra problem till framtida generationer.
René Mortensen • 29 oktober 2009 kl. 13:31
Härligt Kajsa!
Jag håller helt med Göran Ekblad. Vi måste förstå att ekologisk hållbarhet (miljö, klimat etc) är en FÖRUTSÄTTNING för social och ekonomisk hällbarhet. Vi behöver snarast minska vår omsättning av energi och naturresurser, d v s minska vår totala konsumtion.
Mia • 30 oktober 2009 kl. 13:36
Ja, vad kan jag säga annat än att jag håller med ovanstående. Det är väldigt intressant, måste jag tillägga, att testa sin världsbild med andra. I min värld, och på de nätsidor jag oftast besöker, blinkar alla varningslampor för fullt och vi måste börja slita i rodret för fullt för att börja vända Titanic, typ. Däremot är jag nyss hemkommen från en stor fackkongress, men där verkade intresset och kunskapen för dessa frågor vara i bästa fall lågt. Inte hos alla, men majoriteten! Jag blev faktiskt rätt paff. Nyttigt var det i alla fall att inse att jag har en del att jobba på då det gäller att medvetandehöjande i omgivningen.
Jimmy Yoler • 1 november 2009 kl. 20:52
Mycket bra krönika. Så viktigt att man ser helheten och att man utifrån det utvecklar ett samhälle som är socio-ekologiskt hållbart.
Det är just denna inriktning som socialdemokratin måste slå in på, inte vara rädd att kritisera systemet som sådant och presentera en radikal politik. Enorm press måste sättas på politikerna för att föra fram folkets röst – transformering av detta samhälle mot en rättvis och hållbar sådan. Visioner istället för skattfinansiering, ifrågasättande av maktpositioner och världsbilder istället för cementering av rådande ohållbara.
Gäst • 26 mars 2010 kl. 11:02
Utmärkt och modigigt! Jag blir närmast bedrövad av att höra partiledarna diskutera jobblinjen till leda, där det röda och blåa laget är varandras spegelbilder, där klimatpolitiken i den mån den över huvud taget diskuteras blir urvattnad och uddlös och där inget nytt blir sagt. Den ständiga devisen att upprätthålla en ohållbar tillväxt med vilka medel som helst står mig upp i halsen och jag när ett närmast obefintligt hopp att dagens partiledningar har någon som helst vilja att ändra kurs. För varje partiledardebatt blir jag alltmer uppgiven. Därför tror jag det är hög tid för alla tillväxtkritiker och klimatvänner, osvsett partitillhörighet, att alliera sina krafter och föra upp dessa frågor på mediala och bloggiala dagordningen, och kanske i förlängningen starta et nytt parti.
/Jocke
Idfalk • 26 mars 2010 kl. 12:21
Lysande. Äntligen en socialdemokrat som vågar bryta bubblan. Vi har alla ett ansvar att påpeka och argumentera för ett samhälle som släpper sin eviga, ovillkorliga tillväxtjakt. Biosystemet och klimatet är fast, utan tillväxt – detta borde vara något man påminner sig om när man jagar ökad produktion och stadigt ökande BNP – När växer tillväxten ifatt och förbi biosystemet, och vilka konsekvenser får det?
Anders Olsson • 26 mars 2010 kl. 16:57
Gammal skåpmat. Du tycks ha missat de senaste decenniernas enorma utveckling, vilken lett till miljarder människors lyft ur fattigdom och misär. I stället faller du tillbaka i 70-talets anti-tillväxtgnäll vars teser smulats sönder gång på gång. Ekonomisk tillväxt är ju själva grunden för vårt samhälle, för välstånd och välfärd. Detta gäller överallt. Det gällde tidigare, det gäller i dag och det gäller i framtiden.