Sorg.

Kan en känsla egentligen bli mer omodern?

Asocial och improduktiv. Omöjlig att mäta och svår att skynda på. Möjligtvis går den att döva med en tablett eller två. Men leder den någonvart?

Sorgen trycker inte upp makthavare mot väggen och ställer inte industrier till svars. I stället lunkar den långsamt baklänges och tittar tillbaka på det som har varit, sneglar framåt men ser mest bara konturerna av det saknade avteckna sig i bilden av framtiden.

Det går liksom inte ihop med bilden av en modern människa.

Samtidigt: Vi lever i en period av enorma förändringar och krossade tillväxtdrömmar, en tid som forskare har utnämnt till »det sjätte massutdöendet«. Hur kan det inte väcka sorg i oss, otidsenligt eller ej?

I en tid när hans värld, likt vår, gick mot sitt slut, hade Noah en lista över djuren, han med. Vi ser honom stå vid landgången, han ropar upp dem, bockar av dem från sin lista. Nu bockar vi också av dem.

Elfenbensnäbb

         Brun pelikan

             Manat

                Hasselmus

     Vi spelar upp Noahs forntida drama,

fast baklänges, som en film som spolas

tillbaka, djuren träder ut.

Storspov

         Havslädersköldpadda

                             Panterlo

                                   Afrikansk vildhund

    Era spår bleknar. Vänta. Vänta. Detta

är en svår tid. Lämna oss inte själva i en värld vi har fördärvat. *

Den norske psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes talar om Den Stora Sorgen. En sorg som inte handlar om personlig förlust, utan är en känsla som kommer av att vi själva är en del av den natur som nu håller på att krackelera. När den går sönder gör också något inuti oss det.

Sorgen kan ha många former och skepnader, men den går inte att snabbspola – hur gärna jag än skulle vilja det dagar när smärtan skaver över att den vackra svampskogen plötsligt är ett dött kalhygge, eller att den bördiga jordbruksmarken utanför huset jag bor i snart ska bli en motorväg, som inga älgar och rådjur längre kan korsa med livet i behåll.

Vi måste hulkande kravla oss fram tills vi är redo att räta på ryggen igen.

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har gjort en modell över sorgens fem faser för människor som drabbas av ett dödsbesked.

Förnekelse

Ilska

Förhandling

Depression

Acceptans

Att drabbas av insikten om att förutsättningarna för ditt liv på jorden inte kommer att vara desamma som förr har vissa likheter med att få veta att du har cancer.

Jag tror att de flesta som någonsin har brytt sig om världens utveckling kan pricka in sig själv i en eller flera av de där stadierna.

Ilskan: Bara några timmar bort smids planer om gasutvinning och gruvdrift mitt i dricksvattenkällan Vättern – och här står jag och ödslar min tid på att sortera totalt onödiga plastförpackningar vid en smutsig container på en oändlig parkering!

Förhandling: När någon som efter att ha erkänt sin oro över tillståndet i naturen plötsligt börjar lovprisa företagens potentiella handlingskraft. Köpslår. Om vi bara satsar ordentligt på företagens framtida teknologiska Lösningar så kommer allt att ordna sig. Väl?

Vi hoppar fram och tillbaka. Beter oss irrationellt. Men det betyder – förhoppningsvis – att vi är på väg. Mot acceptansen. Insikten om att vi befinner oss i en situation som vi inte kan lösa och få att försvinna, utan något som vi kommer att behöva leva med resten av vår existens, vare sig det är cancer eller en stukad planet.

Det finns färdiga mallar för hur kollektiv sorg ska tas om hand när det handlar om plötsliga olyckor där människor dör. Branden på Backaplan i Göteborg, förlisningen av Estonia, en tsunami. Kristeam kallas in, sörjande samlas, tysta minuter hålls. Landssorg.

Men hur ser vår tids ritualer ut för att sörja utrotade arter, platser där ingenting längre kan leva, övergivna drömmar om en högteknologisk och ren framtid? Förluster som vi själva delvis har skulden till?

Det görs försök. I Nationalstadsparken i Stockholm invigdes för några år sedan en plats för den gemensamma sorgen: Ett livsröse. Här har ceremonier hållits på Världsmiljödagen och hit kan den som vill gå och lägga en sten för sin sorg, men också för sitt hopp om en vändning. För allt tar ju inte slut med sorgen.

Att acceptera kan låta som att ge upp. Men många talar om det som själva förutsättningen för att agera.

2012 lämnade amerikanen Eric Krasnauskas sitt jobb som spelutvecklare för att ägna sig åt klimataktivism av olika slag på heltid. I en text om sorgens olika faser på bloggen Transition voice skriver han:

»Jag erkänner, det är inte roligt att tänka på det lidande som världen nu kommer att behöva uthärda. Men när du väl har accepterat att allt kommer att bli annorlunda, blir du också motiverad att vara med och bestämma hur det där annorlunda ska se ut. Du blir ivrig att forma den värld som ska komma, att minimera lidandet och att bygga upp en hållbar ekonomisk modell som ska stötta alltihop.«

Sorgens smärta är varken rolig eller njutbar. Men det är samma smärta som sedan kan ge djup åt det vi säger och gör.

Låt oss inte förstöra mer nu. Vi har fått nog.

Sara Jeswani var med och startade Effekt 2009 och medverkar regelbundet i tidningen.

*Utdrag ur Bestiariet av Joanna Macy. Översättning och bearbetning: Pella Thiel.

_____

Texten är tidigare publicerad i Effekt 3/2015, där sex personer från vitt skilda delar av klimatrörelsen utifrån sin känslor skriver om hur de ser på situationen inför klimattoppmötet i Paris i december. Missa inte kommande nummer av tidningen – skriv upp dig på en prenumeration här så får du 4 nummer av klimatmagasinet Effekt för 250 kronor!