Det är en vacker, kall höstmorgon när Carl-Gustaf Thulin, docent i populationsbiologi, kliver in i hästhägnet vid Krusenberg söder om Uppsala. Genast kommer fyra russ-hingstar fram och Carl-Gustaf Thulin börjar den dagliga inspektionen. Kärvänligt buffar varma mular på kalla händer.

– Jag kollar att de mår bra, att pälsen ser fin ut, att ögonen är pigga och klara, förklarar Carl-Gustaf Thulin.

De tolv hästarna ingår i ett projekt som leds av forskare från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), där man vill ta reda på om gotlandsrussen kan överleva på naturbeten och i skogsmark. Man vill också undersöka om den biologiska mångfalden kan gynnas av betet.

I Sverige har ängs- och betesmarkerna halverats sedan mitten av 1900-talet.

– Produktionsskogar är inte roliga, säger Carl-Gustaf Thulin.

Han föredrar ett rikt och varierat landskap, som man får när djur betar. Men det behöver inte vara de tama kor som vi varit vana vid att se. Det kan lika gärna röra sig om frilevande arter som vildhästar.

I dag ser nog de flesta hästen som ett tamt djur, men det finns hästraser som har kvar de flesta av sina vilda egenskaper och gener. I Europa har hästar på många håll levt länge i ett halvvilt tillstånd, där de själva får hitta mat och skydd. Därför finns det fortfarande hästraser, så som gotlandsruss, som har förutsättningar att kunna leva helt vilt och fritt.

Eftersom russen vid Krusenberg fortfarande klassas som tama faller de under de lagar som gäller för djur under människans vård i Sverige. Daglig tillsyn, tillgång till skydd och krav på stödmatning vid behov, till exempel.

– Förra vintern var den första här för våra hästar. Det var väldigt spännande att se hur det skulle gå för dem, de var ju dessutom bara unghingstar, ett och ett halvt år gamla, berättar Carl-Gustaf Thulin.

Men bara fyra av tolv djur behövde stödmatas under vintern. Alla återhämtade sig snabbt.

– Dessutom tror jag att de skulle ha klarat sig ännu bättre om de inte varit inhägnade, för då hade de kunnat flytta sig vidare för att söka mat någon annan stans.

Liknande projekt, men i mycket större skala, bedriver stiftelsen Rewilding Europe på en handfull ställen på kontinenten.

– Vårt fokus är att göra Europa till en vildare plats, med mer utrymme för vilda djur och naturliga processer, samtidigt som naturen ska kunna avnjutas av många och på nya sätt bidra till försörjningen hos folk på bygden, berättar naturfotografen Staffan Widstrand, en av grundarna till organisationen.

Hur Europas landskap såg ut innan människans påverkan är det ingen som i dag vet exakt, men Staffan Widstrand tror inte att hela kontinenten var täckt av skog efter istiden.

– När vi tittar på den biologiska mångfalden som finns i Europa i dag är bortemot hälften av alla arter knutna till ett öppet eller mosaikartat landskap.

Eftersom det tar hundratusentals år att utveckla ett ekosystem stämmer det inte att det öppna landskapet kom först med människorna.

Många växter är gynnade av att tunga djur trampar i markerna, och insekter och svampar är beroende av betesdjurs avföring, vilket tyder på att det måste ha funnits stora hjordar av vilda djur även innan människorna kom. Det är detta scenario som Rewilding Europe vill försöka återskapa på några platser i Europa.

– Landsbygden avfolkas, och utan människor och betesdjur växter stora ytor av Europa igen. Vi vill visa att det är bra, inte bara för naturen, utan även ekonomiskt fördelaktigt för människorna där att låta naturen komma tillbaka och mer sköta sig själv, säger Staffan Widstrand.

Rewilding Europe vill visa på nya, alternativa inkomster från en vildare natur och turismen är en viktig del. Ju mer urbana vi blir, desto mer ökar behovet att komma ut i naturen. Redan bor 80 procent av befolkningen i Europa i städer och den andelen ökar hela tiden. I USA är »wildlife watching« i dag en multimiljardindustri och den största anledningen att vara ute i naturen, större än sportfiske och jakt tillsammans.

– Det rör sig om gigantiska summor, säger Staffan Widstrand, som hävdar att naturturismen kan bli minst lika stor i Europa.

Lokala matproducenter kan också dra vinning av en ökad turism i närområdet, och Staffan Widstrand lyfter fram värdet av ekosystemtjänster.

– Ett vilt område renar vatten mycket billigare och effektivare än mekaniska reningsverk. Dessutom främjar ett varierat landskap våra bin och andra pollinerare, som i sin tur gör att vi kan odla frukt och andra grödor. Tänk dig alternativkostnaden för att pollinera alla fruktträd för hand!

Rewilding Europe jobbar med att få tillbaka ett antal nyckelarter i Europas olika ekosystem, som till exempel visent (den europeiska bisonoxen), kronhjort, uroxe, alpstensbock, och lodjur. Liksom vid SLU Uppsala arbetar de med vildhästar på flera platser. I Bulgarien, Spanien, Portugal och Kroatien har organisationen varit inblandad i att antingen sätta ut hästar eller att delta i lokala hästförvildningsprogram.

– Jag har sett flockar av vilda hästar i Europa som i 30 år fått sköta sig helt och hållet själva. De ser så otroligt lyckliga ut! Den är inte född som inte blir emotionellt berörd av att se en stor hjord på 800 vilda, fria hästar galoppera förbi. Hästen är, tillsammans med kronhjorten och uroxen, tre av vår kontinents allra viktigaste vilda djur. Då någon av dem saknas, haltar hela ekosystemen. I dag saknas ofta alla tre. Vi måste lära oss att se vildhästar, inte bara som förvildade tamdjur, utan representanter för sin ursprungliga vilda art!

Även Carl-Gustaf Thulin vid SLU berättar hur han upplevt att människor har svårt att se på hästar som vilda djur.

– Där måste till en attitydförändring, för många är det en mental barriär när vi ser något av våra tamdjur förvildas. Men det är ju vi som en gång har tämjt dem, förminskat dem, varför ska vi då inte kunna förvilda dem också? Vi måste börja acceptera vilda djur.

Trots att antalet hästar ökar i Sverige, minskar russ-stammen allt mer, och betraktas numera som en hotad ras. Förhoppningen hos forskarna är att gotlandsrusset kan få »en ny chans« i dagens samhälle om det visar sig att deras betande kan gynna den biologiska mångfalden.

Carl-Gustaf Thulin berättar hur han själv, som inte är någon hästmänniska, under projektets gång har blivit sugen på att ha ett gäng russ på sina marker.

– De är sådana vackra djur! Den här är min favorit, säger han och pekar på flockledaren i ett av hägnen.

– Han är lite typig och ska gärna köra med sina flockkamrater, säger Carl-Gustaf Thulin samtidigt som hästen börjar nafsa på ett av de andra russen. Det blir lite oro i flocken, och vi får flytta oss undan för att inte komma i kläm. De är ju trots allt ganska vilda, de här hästarna.

Frida Henningson Johnson

Reportaget publicerades första gången i Effekt nr 4/2015 som du kan köpa här. För att få framtida nummer direkt hem i brevlådan kan du teckna en prenumeration här.