Har utfiskningen bidragit till klimatförändringarna? Jag har fått frågan många gånger den senaste tiden och jag måste erkänna att svaret är – jag vet inte. Eller rättare sagt: ingen vet. Däremot råder det inget som helst tvivel om att klimatförändringarna påverkar och kommer att påverka haven på de mest dramatiska sätt. Temperaturen stiger i ytvattnen, relationen varmt och kallt vatten förändrar de så kallade språngskikten och kanske till och med ändra havsströmmars riktning, arter kan flytta till nya utbredningsområden. Och redan nu har haven gjort oss en ekosystemtjänst som få har varit medvetna om: utan havens förmåga att absorbera koldioxid hade atmosfären haft en långt högre koncentration av koldioxid.

Men haven börjar redan nu bli mättade, koldioxiden blir till kolsyra och syran fräter på korallrev och gör snäckor och skaldjur tunnare i skalet. Jordbruk och intensiv djuruppfödning fortsätter att läcka ut kemikalier och gödande ämnen som får havet att blomma på oönskat sätt och – orkar ni med en deprimerande information till? OK, vi får inte glömma bort plasten. I centrum av planetens havsströmmar har i dag samlats smärre kontinenter av plastskräp och partiklar. Svenska forskare fann oväntat miljontals mikroskopiska plastpartiklar per kubikmeter vatten i havet utanför Lysekil, antagligen ett resultat av årtionden av utsläpp av vanligt avloppsvatten från hushållen med miljarder och åter miljarder fibrer från våra syntetkläder.

Hur kommer då frågan om utfiskningen in i allt detta? Jo, poängen är att ett friskt hav inte bara består av vatten – utan av ett fungerande ekosystem av växtplankton, djurplankton, småfiskar, rovfiskar, valar, hajar, sjögräs, sjöfågel, utter och säl.  Och att vi hittills har agerat som om vårt uttag av fisk av alla de slag inte hade miljömässiga konsekvenser. Sedan andra världskrigets slut har mängden stora rovfiskar i världshaven genom ett industriellt fiske minskat med mellan 70 och 90 procent. Den ekologiska balans som byggts upp under planetens 4,6 miljarder år långa utveckling har på så sätt rubbats totalt under en tidsrymd som evolutionärt sett måste ses som mindre än en blinkning i universums historia.

Forskare har redan belagt sambandet mellan algblomningarna i Östersjön och de låga nivåerna av torsk, man har också sett att fintrådiga slemmiga alger ökar när rovfiskar minskar, och att skaldjur och maneter plötsligt tar över i vatten där det tidigare funnits en stabil balans mellan rovfisk och andra arter. Den snabbaste och säkraste livförsäkring vi kan skaffa oss för att underlätta för haven att stå emot dramatiska ekosystemförändringar på grund av den globala uppvärmningen är att stoppa utfiskningen. Vi kan fiska på ett förnuftigt sätt, låt oss göra det!

Vi ska inte fiska icke könsmogna fiskar, vi ska inte dumpa miljoner ton död fisk i havet till ingen nytta, vi måste ta till kraftfulla globala insatser mot det illegala fisket och vi måste lyssna till forskarna och inte till fiskenäringens kortsiktiga intressen.

EU:s fiskeripolitik är av EU-kommissionen självt klassad som världens sämsta. 88 procent av europeiska fiskbestånd är i dag överfiskade, 30 procent befinner sig utom säkra biologiska gränser – det vill säga de kan när som helst kollapsa. Samtidigt växer hela tiden européernas aptit på fisk, och vi importerar mer och mer eftersom våra egna fångster minskar. Ett av de värsta exemplen på EU:s utfiskningspolitik är fiskeriavtalen med afrikanska länder. Vi skattebetalare finansierar genom dessa privata europeiska fartygsägare som konkurrerar med fattiga lokala fiskare i Afrika om deras fisk. År 2012 ska EU:s nya fiskeripolitiken vara på plats, alltså under denna mandatperiod för Europaparlamentet. Det är därför jag kandiderar i detta val.  De som tror att europaparlamentsvalet inte handlar om något viktigt har fel. Det handlar om havet. 71 procent av planetens yta. Kan det bli viktigare?

Isabella Lövin
Journalist, författare och kandidat till Europaparlamentet för Miljöpartiet

Blogg: isabellalovin.com