Sara Jeswani

Köer utanför Bella Center.

Halvvägs igenom COP15 har inte mycket rört sig framåt. När förslagen som har uttalats räknas ihop innebär det faktiskt en ökning av utsläppen, konstaterar representanter från Climate Action Network, ett nätverk av över 500 organisationer. De löften som existerar är så urgröpta av olika kryphål att det inte skulle bli mycket kvar till verkliga, konkreta utsläppsminskningar. Dagens bud ser ut att ta oss till en temperaturhöjning på 3,8 grader.
Utanför Bella Center är köerna av människor som ska registrera sig så enorma att många inte ens tillåts ställa sig i kön utan måste komma tillbaka en annan dag.

På andra sidan Köpenhamn, i en utkyld tegelsal på Klimaforum09, sitter forskare jag tidigare bara har läst rapporter av. Vi har förut skrivit om tanken om en global koldioxidbudget, ett sätt att helt enkelt fastställa hur mycket mer världen kan släppa ut och sedan dela det på ett rättvist sätt.
Framför oss sitter Hans Joachim Schellnhuber, professor på Potsdam Institute for Climate Impact Research och en av Europas ledande klimatforskare. Han pratar inte diffusa målsättningar utan konkreta siffror:
Vill vi ha 30 procents chans att hålla oss under 2 graders temperaturökning – ett ytterst blygsamt mål som han själv kallar för amerikansk roulett – kan vi släppa ut ytterligare 750 gigaton koldioxid.  Det säger vetenskapen. Och det är bråttom. Ju längre vi väntar med att börja den mödosamma minskningen, desto snabbare måste det gå när vi väl sätter igång. Kan vi börja om två år bli resan mjukare, men börjar vi 2015 behöver utsläppen minska med drygt 5 procent per år. Det är lika mycket som Kyotoprotokollet satte som mål under fem år. Börjar vi inte förrän 2015 krävs 9 procents global minskning per år. Och bortom det menar Schellnhuber att det skulle behövas militära lagar för att få fram så snabba minskningar.

Han och de andra paneldeltagarna, bland dem Surya Sethi, som tidigare har suttit i den indiska regeringsdelegationen, upprepar hela tiden en mening: Det saknas ett analytiskt ramverk i förhandlingarna. Med andra ord: kohandeln som pågår i Bella center förs i blindo. Länder pekar finger åt varandra och skriker ”Men ni då!?”. Växande ekonomier som Indien utmålas som det stora hotet, trots att landets utsläpp per person är en avgrund bort från rika länders. Chandra Bhushan, från indiska Centre for Science and Environment påpekar det som egentligen borde vara uppenbart: Man kan inte jämföra ”överlevnadsutsläpp” från risodlingar och med ”lyxutsläpp” från SUV:ar.
–I realiteten är det de fattiga som med sina låga utsläpp ser till att det finns utrymme för rika länder att släppa ut. Men här förhandlar man med gevärspipor, och den som har störst gevär får sin vilja igenom.

Nu börjar ministrarna anlända och på Bella Center skruvas det strategiska spelet och ryktesspridningen upp ytterligare. Förhandlingarnas ordförande Yvo de Boer har ett hårt jobb kvar. Tidigare i veckan sa han att det känns som att ”flytta in i ett nytt hus. Du vet inte var böckerna är, du kan inte hitta någonting i köket, du har inte satt upp gardinerna. Det är mycket nervositet och osäkerhet”.
Att delegaterna kommer att kunna ställa huset i ordning lagom till nästa helg med hjälp av sina gevär känns inte särskilt troligt.

Mer COP15: "Detta är ett tillfälligt sammanbrott i förhandlingarna" (SvD)
Förhandlare tillbaka (DN)

Regnet piskar en i ansiktet på Köpenhamns gator, men stadens tivoli är av någon outgrundlig anledning ändå fyllt av karusellsugna besökare som tjoar ut i mörkret. Från skyltfönstren lockar reapriser på resor till varma platser med mycket sol. Och när tårna domnar bort i väntan på bussen är det inte utan att man längtar bort en stund.

Samtidigt på Klimaforum09: Caesar D’Mello från organisationen Ecumenical Coalition on Tourism läser upp ett upprop från grupper i Syd, ett upprop som handlar om ohållbarheten i den långväga turismen. Den bidrar till stora koldioxidutsläpp och gör ofta lokalbefolkningen ännu fattigare. För att verkligen kunna tala om hållbar turism räcker det inte med att hotellen tvättar handdukarna lite mer sällan, det behövs ett paradigmskifte, konstaterar han.

Under de kommande 25 åren beräknas turismens utsläpp att mer än fördubblas. Om turismen tillåts växa fritt skulle dess utsläppskurva någon gång runt 2050-talet krocka med den nedåtgående kurva som världens totala utsläpp måste göra om uppvärmningen ska hålla sig under 2 grader.

De lågt liggande ö-nationerna i världen menar att 2 grader inte är en säker gräns, vi måste snarare hålla oss under 1,5 grader. Men samtidigt är många av de här öarna enormt beroende av sin turism.
Fe’iloakotau Kaho Tevi från Pacific Conference of Churches, själv från Fiji, försöker förklara sin splittrade inställning till turismen:
– För oss handlar 1,5-gradersmålet om överlevnad. Stiger vattnet har vi inget hem kvar. Men vi kan inte ta bort turismen, det är så vårt folk får mat på bordet. I dag har vi inget alternativ.

De flesta av oss befinner oss inte på ena sidan av utsläppen och överkonsumtionen av jordens resurser, utan på båda. Det är detta som gör klimatförändringarna till en så komplicerad fråga. Men för vissa är situationen mer akut. Som Fe’iloakotau Kaho Tevi uttrycker det:
– På Fiji befinner vi oss mellan städet och hammaren.

Mer från COP15: Önationerna dumpar 2-gradersmålet (Guardian)

Första utkastet till långsiktigt klimatavtal (DN)
Förslag om temperaturtak (SvD)
61 gripna i Köpenhamn (SvD)

Så är det igång, det stora klimatmöte som världen har laddat för i flera år. Ingen vet än vad det kommer att leda till och dramaturgin har varit hackig: först en total punktering av förväntningarna, sedan en rad försiktiga förslag från länder som USA, Kina och Indien.  Men vad betyder de egentligen?
Siffrorna är många och det är lätt att bli förvirrad när USA använder ett annat basår än alla andra och Indien och Kina talar om utsläppsminskningar i förhållande till BNP.
En bra sammanställning finns på Climate Action Tracker, som bland andra Potsdam Institute for Climate Impact Research står bakom. Där räknar man ihop alla befintliga förslag och visar vad de verkligen skulle innebära i jämförelse med både politikernas 2-gradersmål och målet om en stabilisering av växthusgaser på 350 miljondelar, vilket stora delar av forskarvärlden ställer sig bakom.
Buden som ligger på bordet står hittills långt ifrån båda, kan man konstatera. I temperaturökning skulle den väg som hittills är utstakad kunna betyda mellan 2,8 och 4,3 graders uppvärmning.

Mer om COP15 i media: DN1,DN2, SvD1,Johan Rockström och Anders Wijkman:"Ett mirakel krävs i Köpenhamn", GP,

Annat intressant: Världsarv hotas av Förbifart Stockholm,

Jag minns fortfarande hur förundrad jag var när Effektredaktionen besökte London i somras. Ett av våra stopp var ett möte om matfrågor. En fredagskväll i juni – jag såg för min inre syn några få entusiaster runt ett bord. Men kom i stället rakt in i en enorm kyrka sprängfylld med alla sorters människor, som diskuterade matfrågor och klimat i flera timmar. Jag kommer ihåg hur tanken att detta nog knappast skulle kunna hända i Sverige drog genom mitt huvud.
Men jag hade fel.
För när Effekt i fredags kväll tillsammans med British Council och Ecoprofile ordnade ett seminarium om urban odling på Ekoteket i Stockholm blev det proppfullt. Över 120 personer lyssnade på Rosie Boycott och Seb Mayfield, som kommit från London för att berätta om hur de arbetar för att ställa om matsystemet där och hjälpa folk att komma igång med sitt eget odlande.

Rosie Boycott, som är ordförande för London Food Board, och tillsatt av stadens borgmästare Boris Johnson, argumenterade för att makten över maten måste tillbaka i människors egna händer. Klimatförändringar, vattenbrist i många länder, en matindustri som tjänar några få ägares intressen men också rena hälsoskäl gör det nödvändigt, menade hon.

Seb Mayfield var full av exempel på hur man kan starta en odling i princip var som helst. I London kan man lätt få vänta i över 20 år på en odlingslott. Men med hans projekt Food Up Front har människor fått hjälp att fylla sina balkonglådor, garageuppfarter och balkonger med matodlingar.
Det handlar inte bara om att få ett par hemodlade potatisar till sin middag, utan lika mycket om att lära känna sina grannar eller att inse vilka mängder med arbete det faktiskt ligger bakom en påse morötter.

För den som har vägarna förbi Kulturhuset och Ekoteket finns en spännande utställning att titta på, där Sergels torg kan förvandlas till en grönskande matodling – eller en stenöken där varje utrymme är fyllt med reklam. Det är du som bestämmer.