Sara Jeswani

Lågflygande planer i Göteborg

Göteborg storsatsar, läser jag i Göteborgs-Posten. Men inte på sådant som andra städer eller länder brukar stoltsera med, som gröna jobb, energiomställning eller ens på ny smart teknik. De satsar på att bli ett flygplatsnav. För 200 miljoner kronor ska man koppla ihop Landvetters flygplats med ett tiotal svenska städer. Folk ska ta inrikesflyget till Göteborg från hela landet för att sedan byta till ett annat flyg ut till någon av ett 40-tal europeiska städer.

Göran Johansson, före detta kommunalråd och numera styrelseordförande i Göteborg & Co som ska marknadsföra staden, glädjer sig:
– I vår globaliserade värld har flyget en avgörande betydelse för både sysselsättning och turism. Det här kommer att skapa tusentals jobb i Göteborgsregionen, men också i Karlstad och Växjö, säger han.
City Airline räknar med att åttafaldiga sina passagerare från dagens 150 000 per år till 1,2 miljoner fram till våren 2011. Det är om ett år.

Västra Götalandsregionen ska vara med och betala. Och det är förståeligt att fler arbetstillfällen låter som goda nyheter i lågkonjunkturer. Men varför satsar man inte på en bransch som har framtiden för sig? En region som bygger sitt välstånd på biltillverkning och flygtrafik rimmar illa med en hel massa ord. Som oljetopp, klimatförändringar och resiliens. Till exempel.

En annan väg till slutet på fattigdomen

Jo, det var mycket riktigt Yes Men som låg bakom driften med World Economic Forum, som jag skrev om igår här på bloggen.

En av anledningarna var att skapa uppmärksamhet kring filmen The End of Poverty, som hade premiär förra året, men visas i New York idag.

Så här förklarar regissören till filmen varför de bemödade sig om att göra en fejkad hemsida för ekonomimötet I Davos: "We did this out of frustration with the fact that each year in Davos, the wealthy and powerful figure out ways the global economy can continue to benefit them. Even this year, they're still talking about economic growth and de-regulation as the solution to poverty. That's especially obscene in light of this year's economic crisis, which resulted from those exact policies and has disproportionately affected the poor."

The End Of Poverty? from Philippe Diaz on Vimeo.

Ledarna i Davos: Nu ska vi – verkligen – utrota fattigdomen

 

I går fick jag ett mejl som jag först nästan raderade. Ett uttalande från världens ledare inför det ekonomiska mötet i Davos. Sådant brukar mest bestå av till intet förpliktigande floskler. Men något fick mig att öppna. Och det som stod fick mig att gå vidare till mötets hemsida, titta på flera videor och förvånat ögna ett antal artiklar.
Här ovan berättar Kanadas premiärminister Stephen Harper att man tänker ge ”a fatal blow to the carbon monopoly”.” och att han hoppas att de andra världsledarna i Davos kommer att lyssna på honom, eftersom ”ingen vill ha en (klimat)katastrof”. I en annan video säger Storbritanniens drottning Elizabeth II att hon ska gottgöra en del av de koloniserade länder som hon hämtat sina rikedomar från.
Ledarna har satt ihop en enkel plan för att föra världen bort från fattigdom.

Jag kan förstås inte svära på det, men jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att nät-konst-aktivist-gruppen Yes Men har ett finger med i spelet. För visst är det något... ja, märkligt, med synket mellan Harpers läppar och det han säger. Och när jag googlar på World Economic Forum i Davos hittar jag en annan hemsida, med en förvillande lik adress. Men där står det inte att temat för mötet är att ”utrota fattigdomen med de enklaste och mest självklara medel som finns”. Tyvärr.

För övrigt har jag precis skrivit klart en artikel om just the Yes Men och deras häpnadsväckande upptåg för att sätta företag, organisationer och regeringars agerande i nya ljus. Den kan du läsa i nästa nummer av Effekt, som kommer ut i slutet av februari.

Den galna hamsterekonomin

 

I somras skrattade jag högt när jag hörde ekonomen Andrew Simms dra sin halsbrytande hamsterliknelse för att förklara varför evig ekonomisk tillväxt är en absurd idé. I naturen växer många liv snabbt – ett tag. En hamster fördubblar sin vikt varje vecka, för att efter sex veckor plana ut. Gjorde den inte det skulle vi efter ett år ha en nio miljarder ton tung monsterhamster framför oss.

Nu finns, som du ser här ovan, hamsterberättelsen som film. Den är del av en 100 månader lång kampanj som bland andra New Economics Foundation, där Andrew Simms jobbar, driver.
Vi har hundra månader på oss att rädda klimatet, menar de. Eller menade, snarare, när kampanjen började. Nu har vi 83 månader kvar.
Någon större beslutsamhet att ändra kurs bort från monstervägen syns inte till. I Sverige glädjer sig Anders Borg åt ökad tillväxt under de kommande åren.  På World Economic Forum som hålls i Davos senare i veckan kan en eventuell dämpning av Kinas tillväxttakt diskuteras som ett av jordens största hot.

I en krönika skriver Andrew Simms om New Economic Foundations nya rapport Growth isn’t Possible, som släpps i dag. Här konstateras bland annat att tillväxt för tillväxtens skull – helt oavsett vad det gör med jorden eller om den faktiskt ökar vår levnadsstandard – tycks ha blivit en ny religion. Det slås också fast att ekonomisk tillväxt i OECD-länderna inte är förenlig med inställningen att 2, 3 eller ens 4 graders uppvärmning av klimatet skulle ge farliga följder. Ändå har de flesta av jordens politiska ledare, åtminstone i teorin, gått med på 2 grader som en absolut gräns.

Tanken om att koppla isär sambandet mellan tillväxt och ökade utsläpp sågas också. Det skulle nämligen kräva att ekonomin blev mer än 200 gånger så koldioxideffektiv.
”Den ekonomiska doktrinen om tillväxt kolliderar huvudstupa med de fysiska och termodynamiska lagarna”, skriver Simms.
När vi till slut inser det har vi i värsta fall redan matat ner hela vårt samhälle och alla naturresurser i den omättlige hamsterns gap.

Ladda ner rapporten (som förstås pryds av en mycket stod hamster och en väldigt liten jordglob) här.

Vart tar kolet vägen?

Hur mycket vet du om kolcykeln egentligen? Gör testet här ovanför och bli – eventuellt – lite förvånad innan du läser vidare.

Okej, det här ”testet” är kanske lite förutsägbart efter en stund, men poängen kvarstår: Trots att långt fler kolatomer faktiskt lagras i marken än i luften och skogen tillsammans är det ofta roligare att prata om tekniska lösningar än att börja fundera över hur vi använder mark och hur jordbruket borde anpassas och förändras.
(På Soil Carbon Coalition, som har gjort testet, finns en bra figur som visar hur fördelningen i upptag mellan luft/biomassa och jord ser ut.)

Självklart måste man fundera över tekniska lösningar, minskningar av utsläpp och förändring av vanor också, men den ofta bortglömda insikten om att marken som vi står på faktiskt tar hand om en stor del av kolcykeln är viktig.
Markpoängen kommer till exempel fram i en färsk rapport om etanolens egentliga miljöeffekter från Expertgruppen för miljöstudier.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet konstaterar rapportförfattaren Sören Wibe att etanolen, som för bara några år sedan pekades ut som framtidens transportbränsle, i själva verket ger upphov till mer utsläpp än bensinen. Detta eftersom odlingen av råvaror till etanolen tränger undan odling av mat eller foder. ”När den amerikanske bonden sänder sin majs till etanolfabriken istället för att exportera den som djurfoder, så kompenserar hans afrikanske kollega detta genom att röja bort lite regnskog för att ge sin boskapshjord nya betesmarker.”, skriver Sören Wibe. Följden blir marker som inte längre binder kolet på samma sätt som en regnskog gör.

Ständigt denna besvärande påminnelse om att allt hör ihop. Drar vi i en tråd rister det i hela väven – men på både gott och ont. Att jordarna fungerar bra motverkar inte bara klimatförändringarna. Jord som binder kolatomer väl ger också mark som kan föda fler och inte behöver gödas med konstgödsel, som i sin tur ger upphov till ytterligare utsläpp. Att ta hand om marken gör också att den kan klara av större vattenmängder och man kan därigenom undvika översvämningar.

 

Ingen fair fight mellan flyg och tåg

Den senaste veckan har diskussionen återuppstått kring om höghastighetståg är en bra idé eller inte. Bortkastade pengar: klimatpåverkan är inte särskilt stor eftersom tåget inte klarar av att locka över tillräckligt många från andra transportslag, menade Per Kågeson i DN härom dagen.

Nej, kanske inte med dagens system, där flyget går under helt egna regler. Men vem har sagt att det måste, eller ens kan, fortsätta vara så?

Jag vet inte hur många gånger jag har hört människor, från alla möjliga åsiktsläger, konstatera att folk knappast börjar välja transportmedel på ett klimatsmart sätt så länge flyget fortsätter att vara obegripligt billigt. Men sedan tar det liksom stopp. För det är inte helt lätt att skapa proteststormar där människor kräver att en bekvämlighet ska bli mer svårtillgänglig. Det behöver vi modiga politiker till, det är de som måste vara domarna i boxningsringen och se till att den ena parten inte är dopad.

 I Storbritannien drivs ”Campaign for better transport”, som med en rolig film förklarar var problemet ligger. Det är ingen fair fight, helt enkelt.

 

Sju dagar mot noll påverkan

 

No impact man är författaren och bloggaren Colin Beavan. Under ett år försökte han minimera sin egen och sin New York-familjs miljöpåverkan. De bestämde sig för att bara äta mat som hade producerats inom en radie av 250 miles från där de bor, inte använda sig av andra transportmedel än sådana som de kan driva med egen kraft, inte ge upphov till annat skräp än sådant som kan komposteras och till slut också släcka ner elen i lägenheten där de bor. Det kan låta lite överdrivet, men har förstås sina pedagogiska poänger.

Förra året kom filmen som beskriver familjens äventyr, sedan kom även en bok. Det som Beavan framför allt verkar lyckas med är att visa att det handlar om en resa: hans fru beskriver sig som en typisk amerikansk konsument, som shoppade massvis, åt nästan all sin mat i take out-boxar och åkte taxi vart hon än skulle. Men efter experimentet, när hon hade tvingats fundera över de här frågorna, blev livet sig inte likt. Det blev bättre.

Nu uppmanar Colin Beavan andra att prova hans experiment i en vecka. Under sju dagar börjar man med att tänka över sin konsumtion och bygger sedan på med saker som transporter, mat, vatten och avfall.
Att det skulle leda till ett liv helt utan miljöpåverkan kan förstås ifrågasättas. Men att göra individuella förändringar tillsammans är ingen dålig idé. Och har man inte personer i sin närhet som man kan gå igenom det här ihop med, finns det hela tiden andra – över hela världen – som ivrigt kastar sig in i projektet. Igår startade till exempel en ny grupp, som vem som helst kan ansluta sig till. På hemsidan bloggar deltagarna om sina funderingar, svårigheter och framgångar.
“The thing that has really grabbed my attention is how many single serve things I use. I just never noticed until confronted with the evidence.”, skriver en kvinna som just har gått igenom sin soppåse med uppgiften att fundera över hur många saker i den hon har använt i mer än tio minuter.

Cykling och snö, funkar det?


Vintercyklist i Portland, USA. Foto: bikeportland.org

Snön har fallit och plötsligt är det glest mellan cyklisterna, åtminstone på Stockholms cykelbanor. Guardians Matt Seaton berättar hur han hälsas som en hjältemodig äventyrare när han cyklar till jobbet i London trots snön. Men man behöver egentligen inte ge upp cyklandet bara för att det är lite vitt ute, skriver han och delar med sig av sina bästa knep.

Själv avskyr jag att slira runt när det är halt, fast efter en vecka på tunnelbana och bussar blir saknaden för stor. Jag tar ut cykeln igen. Och i kall och väl packad snö är det inga större problem att cykla. Man måste bara ha lite mer tid på sig än vanligt, och kanske också vara lite mer koncentrerad och förutseende. Inga plötsliga inbromsningar eller skarpa svängar.

I Karlstad uppmanas invånarna att cykla hela vintern. Staden har satt ihop ett gäng tips och låter till exempel analysera sitt väggrus för att försäkra sig om att det inte punkterar cykeldäcken.
Ett bra knep är att inte ha däcken alltför välpumpade, så att man får bättre grepp. Själv har jag fortfarande inte provat dubbdäck på cykeln, men ligger snön en längre tid kan det säkert vara bra. Sadelvärmare är en annan ovärderlig vinterhjälp.
Fler tips tas tacksamt emot. Finns det till exempel något sätt att få växlarna att inte frysa?

Klimatskepticism in action

 

Att komma till Bella Center idag är som att komma till en festival som har tagit slut. Broschyrer och tidningar ligger skrynklade på marken, demonstranterna utanför har gått hem, pressen har packat ner och statsöverhuvudena har stuckit. På marken ligger hårtussarna efter de aktivister som i förtvivlan rakade sina huvuden i natt.

Min mejl fylls av förbannade pressmeddelandena om utgången av mötet. (WWF, Oxfam, Naturskyddsföreningen, Friends of the Earth, Center for Science and Environment). Men medan jag läser dessa arga uttalanden sitter tjänstemännen fortfarande kvar i möte. Det var de som inte lyckades bereda vägen innan presidenterna och statsministrarna kom. Nu är det deras sak att städa upp, både efter höjdarnas önskan att visa upp något och deras brist på mod och vilja att verkligen göra något.
Trötta intill bristningsgränsen sluddrar de fram sina inlägg. Vissa har inte sovit på över 50 timmar. De frågar vad de egentligen kom överens om, och ber sekreteraren att ta det en gång till. ”Takes note of”, vad betyder det egentligen?

”Köpenhamnsöverenskommelsen” kunde, som George Monbiot redan i går noterade, lika gärna ha varit ett blankt papper. Utan bindande åtaganden, fasta siffror eller en tidpunkt för när minskningarna ska börja tycks det vara helt upp till var och en vad man vill göra av det. Den som vill vara med får höra av sig. Och nej, det är inget avtal, det kommer inte att ha klimatkonventionens stämpel på sig, försäkrar mötets ordförande delegaterna som förtvivlat försöker reda ut vad det är man har bestämt egentligen. Eller kanske snarare vad USA tillsammans med några utvalda länder bestämt. (Men inte utan motstånd från länder som Sudan, Tuvalu och Venezuela, läs en utskrift av de nattliga ordväxlingarna här)

Bangladesh undrar vad man ska säga till skattebetalarna som pröjsat för två veckors vistelse i Köpenhamn. För länderna i Nord verkar svaret redan vara klart: De ”andra” var inte redo. Det här var trist, men nu flyger vi hem till våra bilar och villor, julklappsinköpen, julskinkan och solsemestern. Vi får fixa det här senare, i Bonn, eller i Mexiko eller någon annanstans, någon annan dag. Det är i alla fall en början.

G77:s chefsförhandlare, Lumumba Di-Aping, har ett annat svar: 
”Den här överenskommelsen kommer definitivt att resultera i massförstörelse i Afrika och på de små ö-nationerna. Den har den lägsta ambitionsnivån man kan tänka sig. Det är ingenting annat än klimatskepticism in action.”

Från färgglatt till gråskala

Det mest påtagliga är frånvaron av både färger och trängsel. För några dagar sedan var konferenscentret fullt av färgglatt klädda människor, ett myller av personer från miljöorganisationer, mänskliga rättighetsorganisationer och ungdomsdelegationer. Nu går plötsligt hela anläggningen i gråskala. Kostymer och dräkter skramlar fram och tillbaka i korridorerna. Bara ett mummel hörs. Inga talkörer, inga banderoller som vecklas ut. I utställningshallen gapar nästan alla montrar tomma. De som skulle stå där kom helt enkelt inte in. Talet om att det är på grund av utrymmesskäl känns extremt ihåliga.

På några dagar har antalet NGO-ackrediterade som tillåts komma in på Bella center skurits ned till ett absolut minimum. I stället erbjuds de att följa  förhandlingarna via tv-skärmar, reducerade till åskådare i stället för deltagare.”Förhandlingarna har ett enormt och ett växande inflytande över vanliga människors liv i hela världen. Deras deltagande i klimatförhandlingarna såsom medlemmar av det civila samhället är absolut avgörande för att resultaten av mötet blir rättvist och effektivt”, skriver organisationen ActionAid i ett öppet brev till Connie Hedegaard, som var mötets ordförande tills hon fick stiga åt sidan för att ge plats åt sin chef, Lars Løkke Rasmussen.

Många organisationer fortsätter sitt arbete utanför Bella Center. När jag pratar med Jeremy Osborn från 350.org är han frustrerad, men framhåller att de fortfarande har kanaler för att få veta vad som händer inne på mötet och slussa informationen vidare genom bloggar och Twitter.Och de fortsätter att protestera, utanför mötet och på andra platser. I morgon kväll planerar de en manifestation i Köpenhamn.

Runt om i staden sitter nu tusentals människor med en hel massa engagemang och kunskap i klimatfrågan, människor som har lagt ned ett oerhört arbete för att förbereda sig och använt redan knappa resurser för att ta sig hit.
Vare sig det här mötet slutar i totalt sammanbrott eller i en urvattnad överenskommelse är det inte öppenhet och inkludering som Köpenhamn kommer att bli ihågkommet för. Snarare ger det bilden av att världens makthavare snarare ser sina befolkningar som ett problem än som en hjälp i kampen för klimatet.

Senaste kommentarerna

  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...