Sara Jeswani

Vi är för många

Frågan om hur många människor jorden egentligen kan klara av har alltid haft flera svåra knutar. Några av dem kom till exempel fram i intervjun med Richard Heinberg i senaste numret av Effekt.
Man kan hamna i främlingsfientlighet och protektionism. Argument om att Syds talrika befolkning skulle utgöra problemet med sin blotta mängd krockar mot argumentet att det är världens rika befolkning som är det verkliga hotet i kraft av sin enorma konsumtion.

Efter gårdagens debattartikel i DN, där en rad forskare menade att det behövs idéer om hur människor – frivilligt – ska välja att skaffa färre barn om planeten ska mäkta med, har 900 kommentarer kommit in. Inte minst tillväxtfrågan debatteras.
Forskarna påpekar i sin artikel på det ohållbara i att politiker på det lokala planet, såväl bland kommuner som nationellt, ser fler invånare som något eftersträvansvärt trots att de flesta är överens om att 9 miljarder människor på jorden kan bli väldigt knivigt. Samtidigt är hela vår ekonomi byggt på evig tillväxt, inte minst pensionssystemet som likt ett jättelikt pyramidspel rasar om det inte hela tiden finns fler unga än gamla.

Ytterligare ett spår i befolkningsdebatten är jämställdhetsfrågan. Fortfarande dör varje år en halv miljon kvinnor i samband med förlossningar. Undersökningar visar att om de som vill får tillgång till preventivmedel skulle inte bara fler kvinnor få makt över sina egna liv och kroppar. Det skulle också vara ett långt mer kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen av växthusgaser än att till exempel satsa på högteknologiska projekt. Men – det finns också de som påpekar att politiska åtgärder för befolkningsminskning många gånger har gått ut just över kvinnorna och att man riskerar att leda uppmärksamheten bort från den rika världens överkonsumtion och återigen lägga bördan på utvecklingsländerna.

Många vändor, således. För att fördjupa sig ytterligare rekommenderar jag det seminarium om kvinnor och klimat som kommer att hållas på ABF-huset i Stockholm den 29 mars. Medverkar gör bland andra RFSU:s Lena Lennerhed och klimatpolitiska professorn Björn-Ola Linnér. Läs mer om seminariet här.

London-Peking på två dygn?

I senaste numret av Effekt skriver Josefin Olevik om hur man bäst planerar vårens långväga tågresor. Själv har jag just knåpat ihop en sväng till London och sedan vidare till Paris. Nattåget till Köln, frukost där och sedan är man framme i London lagom till lunch. Inte så långt som man kanske skulle kunna tro.
Insåg också till min förvåning att tåget mellan London och Paris faktiskt bara tar drygt två timmar. Det är en timma kortare än Stockholm-Göteborg med X2000.

Jag gillar verkligen att åka tåg genom Europa. Landskap, städer, människor och deras berättelser och öden virvlar förbi. Det är några år sedan jag senast satte mig på ett flygplan och hittills har det inte känts som en uppoffring att låta bli. Men visst funderar jag över längre resor.
Efter klimatmötet i Köpenhamn började jag grubbla över möjligheterna att ta en båt över Atlanten till nästa stora klimatmöte, i Mexiko, i december. Det kräver en viss framförhållning och en massa research. Hittills har jag inte kommit så långt, men jag tänker återkomma till det. Kanske går det till och med att följa med en segelbåt?

Annars får jag medge att hjärtat slog några extra slag när jag häromdagen fick ett mejl med en länk om framtidens stora tågprojekt: En snabbtågslinje mellan Europa och Asien. London-Peking på 48 timmar. Och byter man i Astana i Kazakstan kan man ta en annan linje ner till Delhi i Indien, genom Iran.
Går allt som planerat är linjerna klara inom tio år, skriver Ny Teknik.
Om det är ekonomiskt eller ens praktiskt realistiskt vet jag inte. Men tanken svindlar i alla fall.

Jämställdheten behövs för klimatet

Precis som Effektbloggen tidigare har skrivit om att jämlikhet spelar en viktig roll för att kunna hantera de kriser vi står inför, är jämställdhet också en extremt viktig pusselbit.
Kvinnor är i många delar av världen de som drabbas hårdast av klimatförändringarnas följder. Samtidigt bidrar kvinnor generellt sett till mindre utsläpp än män. Dessutom svarar kvinnor i många undersökningar att de är mer beredda på genomgripande förändringar och att göra avkall på sina vanor.

10 000-kronorsfrågan blir alltså: Vad skulle det innebära för klimatet om vi hade ett mer jämställt jordklot?

 

Läs mer om klimat och genus:
Intervju med forskaren Annika Carlsson-Kanyama: ”De unga kvinnorna är klimathoppet”

En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling av Gerd  Johnsson-Latham.

Nätverket Gendercc:s hemsida, bl a med nyheter från klimat- och jämställdhetsforskningen.

Tidningen Genus specialnummer om klimat och genus.

Women, population and climate, en rapport från FN:s befolkningsfond UNFPA.

On a gendered road to Copenhagen, masteruppsats om klimat ock kön av Rebecka Hagman, Stockholms universitet (2009)

Tro och vetande i radion

Att det finns gubbar som förnekar klimathotet är en sak, betydligt värre är det med de journalister som bereder plats för dessa gubbar och dess konspirationsteorier i media.

Rasmus Malm, chefredaktör på Re:Public Service, skriver i en krönika i GöteborgsPosten om Sveriges Radios inställning till klimatförnekare:

"Den förment neutrala nyhetsjournalistiken har en väldigt svag punkt. 'Låt bara båda sidor komma till tals', om detta enda kriterium är uppfyllt har den duktige reportern gjort sitt. Denna devis tycks gälla även om den ena sidan råkar vara en rättshaveristisk webbplats och den andra sidan är det samlade internationella forskningsläget."

Han radar upp exempel på hur vissa av radions journalister verkar ha svårt att skilja på tro, åsikter och vetenskap. Till hans lista kan läggas Ekonomiekots Tommy Fredriksson som här om veckan, mitt bland alla ekonominyheter, stoppade in en liten nyhet där Fredriksson felaktigt hävdar att klimatforskaren Phil Jones inte längre tror på klimatförändringarna. (Uppsalainitiativet skriver om de medvetna misstolkningarna av en intervju med Phil Jones).

Rasmus Malm avslutar sin krönika:

"Den helhetsbild Sveriges Radio nu förmedlar till allmänheten är i väsentliga delar missvisande. Djävulen finns som bekant i detaljerna. Att jordens medeltemperatur stiger och att människan bidrar till detta på ett allvarligt sätt, är inget man kan tycka till om. Vi kan debattera James Camerons kvaliteter som filmregissör. Vi kan ha olika åsikter om hur klimathotet bäst bör mötas. Men när en ängslig SR-journalistik, målar upp den osanna bilden av att kunskapsläget i grunden är osäkert – då står vi inför ett demokratiskt problem."

Sveriges Radio gör mycket bra journalistik, men man borde fundera över hur man vårdar sin trovärdighet när det gäller vetenskapsjournalistiken.

Homo consumens

Fredag eftermiddag och bilarna fyller parkeringen på storköpet inte långt från där jag bor. Människor med veckohandling i tankarna och inköpslistor i händerna strömmar in genom dörrarna.

Vad gör konsumtionen med oss? Den har gjort oss till konsumenter, svarar psykologen och författaren Tim Kasser, som har intervjuats av Rob Hopkins på hans blogg Transition Culture.
Det låter kanske okej. Vi är konsumenter, med konsumentmakt och konsumentlagar i ett samhälle där producenterna uppmanas att bry sig om vad konsumenterna tycker.

Men Tim Kasser påpekar att 50-60 år av träning i rollen som konsument har gjort något mer med oss och vårt sätt att tänka. Konsumenten tänker på sig och vad hon eller han ska köpa. Det är en konsuments hela existensberättigande. En medborgare, däremot, tänker på samhället och sin roll i det. Skillnaden är stor.

Vi blir bra på det vi tränas på. Just nu är vi supertränade på att välja mellan miljoner olika varianter på något som är nästan likadant. Tusen sorters schampo kan alltid toppas med ett nytt, med två droppar extrakt av en ört ingen förut vetat att man inte klarade sig utan.
I en bok läser jag om två schweiziska forskare som har kommit fram till att många till och med får ångest när de står och försöker välja toapapper, av rädsla för att göra ett dåligt val, känna sig lurade eller vara ute. Läs igen: jo, toapapper. Hur fel kan det bli när man köper toapapper?
Men i en värld där det jag konsumerar antas säga en hel del om min personlighet blir varje litet inköp viktigt.

Vad detta kan betyda i ett samhälle där det råder brist på energi och andra råvaror vet vi ännu inte. Tim Kasser säger att han är rädd. Jag håller med. Och undrar hur det skulle se ut om vi tränades lika stenhårt för att bli medborgare i stället för konsumenter.

 

BAMGLI - Homo Consumens
Uploaded by bamgli.

Innehåll i Effekt nr 1/2010

Teckna en prenumeration och få detta nummer hemskickat. Du kan också köpa tidningen som lösnummer via denna sajt eller i välsorterade tidningsbutiker.

 

Bytt är nytt
Smart lösning i överflödssamhället: byt i stället för köp.

Bluffar för klimatet
Yes Men lurar fram klarspråket i klimatdebatten.

Krisplan för känslolivet
Ekologiska och ekonomiska kriser påverkar inte bara samhället i stort utan också människans känsloliv.

"Vi måste ta oss an eliten"

Effekt träffar journalisten, författaren och aktivisten George Monbiot.

Klimatkommunikationsskolan
Jessica Cederberg Wodmar vet hur man snackar sig till en verktygspool i kvarteret.

 

STOR SPECIAL: EFTER OLJAN

Så funkar oljetoppen
Ditt ABC till varför oljan inte räcker i evighet.

Knivsta förbereder sig
Effekt besöker kommunen som vill bli självförsörjande på mat.

Är vi för många?
Richard Heinberg tror att oljetoppen tvingar oss att bli färre människor på jorden.

 
ÄNNU MER EFFEKT
Ledare:
Nya frågor kräver nya svar
Världsnotiser: Shells aktieägare kritiserar oljesanden
Nyheter: Konsumismen det största hotet
Bildkommentar: Tomas Olausson
Prognos: Senaste nytt från forskningsfronten
Månadens grönmålning: Effekt skrapar färgen från falsk marknadsföring
Debatt: Brist på olja och kol räddar inte klimatet
Majas klimatmat: Vintrig sallad bortom växthustomater
Odling: Så får du fröna att trivas i krukan
Fritid: Spårvägen ut i vida världen
Kultur: Stina Oscarson engagerar sig för det som inte går att mäta
Recensioner: Filmer och böcker på klimattema
Krönika: Oscar Kjellberg
Krönika: Annika Carlsson-Kanyama

Stockholmslogik

Stockholm jublar över att ha utsetts till Europas miljöhuvudstad. Obelisken vid Sergels torg har glimrat grön, politiker slår sig hjärtligt för bröstet och läser man stadens egna broschyrer framstår det som obegripligt att vi inte redan har fått alla priser som existerar.

Stockholm är på många sätt en alldeles fantastisk plats, med mycket närmare till naturen än många andra storstäder. Men att påstå att vi som bor här skulle leva på ett sätt som bör exporteras är ingenting annat än gravt vilseledande.
I informationen om miljöhuvudstadsåret stoltseras med att en stockholmare släpper ut 3,4 ton per person och år. Snittet för hela Sverige är runt 6 ton. Är vi då verkligen så fantastiskt mycket klimatvänligare än resten av landets befolkning?

Medan publiken flockas kring miljöborgarrådet Ulla Hamilton efter ett seminarium om just miljöhuvudstadsåret frågar jag hennes kollega om siffrorna.
Vi räknar det som släpps ut inom kommunens gränser – och 100 meter upp i luften, säger han. Men inte konsumtionen, förstås.
Så eftersom Stockholm inte har några tunga industrier, vår konsumtion av sådant som tillverkas utanför kommunen inte räknas och bara start och landning från invånarnas flygresor anses ha med kommunen att göra så får vi alldeles fantastiskt låga siffror.
Annat är det för invånarna i Oxelösund, konstaterar han och hänvisar till tidningen Dagens Samhälles rankning av landets kommuner. De har nämligen en massa tunga industrier inom kommungränsen, så de hamnade på 139 ton per person.
Trist för dem.

Stadslivet framställs ofta som klimatvänligare än att bo i glesbygd. Men allt beror som vanligt på vad man räknar. Stockholmare gör dubbelt så många fritidsresor som medelinvånaren i resten av landet. Tjänsteresorna är tre gånger vanligare. Och väldigt lite av det vi konsumerar produceras här.
Men ett enkelt tips till de stackars Oxelösundsbor som känner sig utpekade som klimatbovar: Flytta några mil västerut till Norrköping. Voilá, plötsligt har ni koldioxidbantat med över 134 ton, till 4 ton per person och år!
Med Stockholmslogiken får ni kanske till och med pris. Klimatsmartast i år.

Matens dolda pris

Mer mat för mindre pengar. Så har vår livsmedelskonsumtion utvecklat sig under de senaste åren. Vi trycker i oss tidigare i otänkbara mängder kött, läsk, choklad och mjölk, utan att behöva dra ner på något annat.
Men bara för att matinköpen inte gräver några djupare hål i våra plånböcker innebär det inte att notan har försvunnit – den hamnar bara hos någon annan.

För att ta reda på mer exakt hos vem har radioreportrarna Malin Olofsson och Daniel Öhman begett sig ut i världen och har nu gjort fem program om hur dagens livsmedelsproduktion i själva verket skadar människor, djur och miljö.  
Av förhandsinformationen att döma ser det mycket lovande ut. Första programmet sänds i P1 nu på söndag klockan 13. Jag kommer att sitta bänkad.

Att omvärdera tiden

Att ställa om samhället handlar, som vi många gånger har varit inne på i Effekt, inte bara om tekniska och politiska förändringar. Omställningen är till minst lika stor del mental.

En stor del av den mentala omställningen, tror åtminstone jag, måste handla om vårt förhållande till tiden. Tid har blivit en av vårt samhälles mest dyrbara varor. Vi gör nästan vad som helst för att spara tid: vi äter färdiglagad fabriksmat ur plastbyttor, tar bilen korta sträckor, storhandlar – tidsbesparingar vars syfte ofta är att ge mer tid åt lönearbete, som i sin tur skapar  ekonomiska förutsättningar för plastbyttematen och bilkörningen. Det är en på många sätt obegriplig rundgång.

Men att leva ett liv som är hållbart på riktigt tar tid. Oavlönad tid. Det har till exempel tankesmedjan New Economics Foundation, Nef, (som för övrigt har mottot ”Economics as if people and the planet mattered”) uppmärksammat. I den nya rapporten 21 hours. Why a shorter working week can help us flourish in the 21st century argumenterar de för att en 21-timmars arbetsvecka vore bättre än dagens strax-över-40-timmarsvecka.

Idén om 21-timmarsveckan är en del i Nef:s arbete med att skissa på en ekonomisk modell som motsäger dagens tillväxtdrivna. Övergången till en kortare arbetsvecka skulle förstås ha sina svårigheter och måste vara en del i större förändringar, erkänner Nef. Men att dela mer rättvist på det arbete som finns – både avlönat och oavlönat – skulle kunna ändra tempot på våra liv, minska konsumtionen av koldioxidintensiva varor och öka statusen på allt det obetalda jobb vi också utför och som samhället inte skulle kunna klara sig utan.

Som det nu ser ut är vi på väg åt motsatt håll. I ekonomiskt dåliga tider blir klyftan mellan den som har arbete och den som inte har bara större och större. Titta t ex på den här artikeln om att den obetalda övertiden slår rekord.

Humor mot låg debattnivå

The Daily Show upphör inte att sätta fingret på spiken och trycka till. Deras kommentar kring den skruvade diskussionen om den (på vissa platser) kalla vintern och dess eventuella betydelse för klimatförändringarna är väl värd att ägna några minuter åt.
För är det något som verkar glömmas bort oftare än sällan är det just skillnaden mellan väder och klimat…

 

The Daily Show With Jon Stewart Mon - Thurs 11p / 10c
Unusually Large Snowstorm
www.thedailyshow.com
Daily Show
Full Episodes
Political Humor Health Care Crisis

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...