Sara Jeswani
Kompostering – ett lyxnöje?
När man ägnar en stor del av sin vakna tid åt att läsa om och fundera över klimatet, hållbarheten och allt som har med det att göra, händer det inte sällan att man nördar ner sig i det man senast läst. Det kan vara FN:s klimatförhandlingar, stadsplanering, det rätta sättet att prata klimat med andra eller lokal omställning som plötsligt framstår som den enda och smartaste vägen att ta världen bort från ett spår som leder till okontrollerbara klimatförändringar.
Men det brukar inte ta lång tid innan man påminns om att det inte fungerar så, utan att någon slags omställning behövs på alla nivåer. Samtidigt. Eftersom de faktiskt hör ihop.
Själv har jag, inte helt utan inspiration från min kollega Jespers bloggserie här, snöat in på lokal odling. Ett sådant fantastiskt sätt att gå runt den koldioxidstinna matindustrin, samtidigt som man lär känna sina grannar och gör något roligt.Jag och några entusiastiska grannar gör gemensam sak, ser ut en plats för en pallkragsodling och kommer överens om att nästa steg naturligtvis är att också starta en kompost för vårt matavfall. Mindre sopor och alldeles egen jord, kan det bli bättre?
För att lugna omvärldens oro över eventuella råttor och dålig lukt bestämmer vi att allt ska gå mycket korrekt och rätt till.
Det är där någonstans jag slår huvudet i en av de andra nivåerna. Matkomposter behöver man anmäla. Fair enough. Jag läser vidare på Stockholms stads hemsida och upptäcker till min stora förvåning att för den som bor i villa är detta gratis, men bor man i flerfamiljshus kostar det 2 700 kronor. Nästan dubbelt så mycket som själva komposten.
Jag ringer miljöförvaltningens upplysningstjänst, men får själv guida informatören till rätt sida på nätet och lyckas inte få något begripligt svar på varför det ska kosta så mycket för någon som bor i lägenhet att bespara kommunen lite matavfall när det är helt gratis för den som har hus.
Känner någon av Effektbloggens läsare till någon vettig förklaring, får ni gärna bidra med den. Men för mig framstår det som ett tydligt exempel på att den samhällets byråkrati inte alls hänger med, samtidigt som den nivån skulle kunna ge den personliga och lokala nivån en ordentlig push.
För ingen vinner väl på att något så basic som kompostering blir en plånboksfråga?
BP tar oss inte bortom oljan
Oroliga New Orleansbor frågar ut en representant för det amerikanska naturvårdsverket. Foto: New Orleans Lady/Flickr.
Oljan som forsar upp ur havet och sprider sig med vågorna utanför den amerikanska kusten har gett BP:s slagord "Beyond Petroleum" en ny klang.
Den satsning som BP sagt sig vilja göra på andra bränslen än olja har numera vittrat ihop till ett minimum. I stället har man koncentrerat sig på sina kärnvärden: att pumpa upp olja, trots att det innebär att man måste borra allt djupare och ta allt större risker.
BP:s vilja att fortsätta som förut tycks bergfast. Till exempel rapporteras att bolaget erbjuder offer för skadorna från olyckan 5 000 dollar i utbyte mot att de inte ska stämma BP.
Ilskan mot BP är, helt begripligen, enorm och kraven på att BP ska betala de skador som har åstadkommits är helt legitima. Men att stanna där vore att göra det lite väl enkelt för oss själva. Så länge vi använder oss av olja och så länge vi fortsätter att planera våra framtida samhällen med olja som en viktig byggsten, så länge kommer det också att finnas skäl att fortsätta pressa den ur marken, till varje pris.
I en debattartikel på Newsmill drar idag miljöexperten Anna Jonsson paralleller mellan oljeutsläppet utanför den amerikanska kusten och motorvägssatsningar som Förbifart Stockholm.
"Orsaken till den ekologiska kris som är på väg att äga rum i Louisianas våtmarker finns delvis här i vårt eget land. Ingen överraskning kanske, men trots den stora medvetenheten om klimatfrågan fortsätter vi i Sverige att bygga upp samhällen med ett stort energiberoende. Bilar och lastbilar utgör fortfarande utgör normen för transporterna i stället för energisnål kollektivtrafik och järnväg.", skriver Anna Jonsson.
Att städa upp kommer inte att bli lätt, vilket man förstår om man tittar på filmklippet nedan. Men det räcker inte att städa. Om vi inte tar itu med vårt eget oljeanvändande kan vi bara vänta på nästa olycka.
Succé för tillväxtfest
Lördagens maratonsamtal kring tillväxten fick stolarna att ta slut på Orionteatern! Efter 300 besökare tappade vi räkningen och tyvärr kunde inte alla som ville komma in få plats. Men vi är överväldigade över det glödande intresset hos alla som var där och är nu mer övertygade än någonsin om att tiden är mogen för en verklig diskussion kring tillväxttanken.
Här är ett bildspel från kvällen:
Omställning pågår
Som man kan läsa om i senaste numret av Effekt sjuder det just nu av liv i nystartade omställningsgrupper över hela landet. Den rörelse som startar omställningen till ett fossilfritt samhälle på "här och nu-planet" tycks verkligen ha kommit igång.
Här några axplock av vad som snart händer på olika platser:
På lördag ordnar till exempel Alingsås omställningsgrupp En dag för dig och Alingsås med introduktioner till oljetoppen, resiliensbegreppet, goda exempel och diskussion om hur Alingsås skulle kunna se ut i framtiden.
På måndag startar den ambitiösa Framtidsveckan i Hälsingland som har omställningstema och mängder av programpunkter. "Framtidsveckan ska visa på att omställningen till ett hållbart samhälle måste börja nu. Vi står inför någonting helt nytt. Hotbilderna är många och överhängande. Framtidsveckan ska vara en motbild mot de dystra prognoserna och peka ut nya vägar mot framtiden.", skriver de på sin hemsida.
Den 9 maj har Omställning Linköping en omställningsfestival där både nya och mer etablerade organisationer deltar med filmvisning, föreläsningar, perfomanceuppvisningar och annat. (info om plats och tid finns här)
Dessutom nås vi nu av nyheten att Knivsta, kommunen som Effekt besökte och skrev om i nr 1/2010 för deras arbete med att minska oljeberoendet, i söndags startade en omställningsgrupp, med både boende och lokalpolitiker.
Dela på marken!
Man behöver inte se sig om länge för att hitta mark som skulle kunna prunka, men som markens ägare av ett eller annat skäl inte hinner eller kan ta sig an. Samtidigt växer odlingsintresset hos många som inte har några egna kvadratmeter jord. Vad gör man då? Man delar.
Landshare Sverige är ett nystartat forum där odlingsyta kan hitta odlare och tvärtom. Än så länge finns nätverket här. Och redan efter bara några veckor tycks flera landägare och -sökare ha hittat varandra.
Inspirationen kommer från det brittiska landsharenätverket, som har över 47 000 medlemmar.
Ett av exemplen på lyckade förmedlingar är ålderdomshemmet i Reigate där de boende hört talas om landsharing och nu erbjuder en del av hemmets mark till folk i närheten som vill odla där.
- Våra boende är så entusiastiska över de här odlingslotterna, det kommer att bli som att titta på ett odlingsprogram live, säger en av de anställda på hemmet.
Dagens stolthet, morgondagens ruin
Ruinerna efter pappersbruket i Deje, Värmland. Foto: Jan Jörnmark.
Tidigare tipsade David Jonstad här på bloggen om den lysande dokumentären Requiem for Detroit. Även jag såg den (finns strömmad här) och blev alldeles tagen. Att den stad som en gång varit bilindustrins hjärta nu står så ekande tom och förfallen hade jag inte en aning om.
Men Detroit är trots allt långt borta, tänker jag. Tills jag hamnar på utställningen Övergivna platser på Tekniska muséet i Stockholm.
Jan Jörnmark har under flera år rest runt i Sverige och dokumenterat platser som inte längre används. Han visar nedlagda pappersbruk, varv och rullgardinsfabriker.
Men det är inte bara industrierna i de forna brukssamhällena som ekar tomma. Med arbetstillfällens försvinnande rycks mattan också undan för allt annat som kretsade kring bruken. Det sociala. Jörnmark fotar fallfärdiga tomma folkparker och miljonprogram som ingen längre har en tanke på att bo i. Nu kryper träden allt närmre in på knutarna, och husen används som kuliss för paintballspelande ungdomar som spelar upp strider mellan Israel och Palestina.
Rötterna som sakta spränger sig igenom tegel och betong är en bra påminnelse om att ingenting av det som mänskligheten lyckas åstadkomma är permanent. Jag undrar vilka ruiner Jan Jörnmark kommer att kunna skildra om ytterligare 20 år. (Och kan inte låta bli att snegla lite mot bygget av ett minst sagt omdiskuterat pariserhjul som just håller på att uppföras nere vid vattnet i Göteborg...)
Utställningen med Jan Jörnmarks bilder pågår till den 29 augusti.
Sanningen om flaskvattnet
Vi har tidigare skrivit om Annie Leonards pedagogiska kortfilmer om konsumtion (The story of stuff) och Cap& Trade.
Nu har Annie Leonard gjort ännu en film, denna gången om flaskvatten.
Vatten på flaska har blivit en stor symbolfråga. Dels för att försäljningen av flaskvatten bygger upp berg av skräp. Men framför allt för att själva idén om att paketera och dyrt sälja något som de allra flesta har billig tillgång till på armlängds avstånd, sätter fingret på det galna i vår konsumtionskultur.
Det sympatiska med The Story of Bottled Water är att filmen inte bara utmynnar i ett allmänt privatmoralistiskt budskap om att sluta köpa flaskvatten. I stället förklarar den hur man har skapat en efterfrågan på något som ingen visste sig behöva, och att det enda vettiga är att satsa offentliga medel på att förbättra kvaliteten och tillgången till rinnande vatten.
Leonard har till exempel fått med sig kampanjen Think Outside the Bottle, som arbetar för offentlig finansiering av rent vatten till alla och pressar amerikanska folkvalda för att sluta lägga gemensamma pengar i flaskvattenföretagens fickor.
Se filmen här:
Förbifart Stockholm skrotas!
Ja, det är 1 april och den tidning som ett femtontal organisationer, bland andra Klimataktion, i förmiddags delade ut på strategiska platser i Stockholm, är mer önskedröm än sanning.
Men det som står i tidningen är egentligen inget aprilskämt utan rena fakta. Forskarkritiken mot förbifarten går ut på att den kommer att leda till större utsläpp av växthusgaser, ökade transportvolymer och ännu mer trängsel.
Det enda som är påhittat är Vägverkets insikt om att planerna är galna, och att man nu i stället ska satsa på att "snabbt utveckla en plan för hur framtidens persontransporter ska kunna fungera effektivt på ett miljö- och klimatmässigt försvarbart sätt".
Tyvärr.
Mer 1 april: Internetransonering (DN)
Mer om förbifarten: DN1,DN2, SVD1, SVD2
Vårt dagliga vatten
Över 6 000 personer på öarna i Göteborgs norra skärgård befinner sig utan rinnande vatten sedan tio dagar tillbaka. Många av dem beräknas få fortsätta med tomma kranar i ytterligare två veckor, innan kommunen har hunnit bygga nya vattenrör efter de rör som sprungit läck.
Öborna pratar om ett rent helvete och i Sveriges radio intervjuas förtvivlade barnfamiljer som inte vet hur de ska bära sig åt för att hålla nere berget med smutstvätt och få vattnet som man hämtar i hamnen att räcka till både toalettbesök och -städning för fem personer, för att inte tala om den personliga hygienen. Vissa öbor rapporteras ha tagit sin tillflykt till hotell i Göteborg för att pusta ut och få en dusch.
Det måste verkligen vara fruktansvärt. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur ännu mycket värre det vore om bristen på rent vatten inte bara gällde några öar utan ett mycket större område.
I The Guardian skriver Juliette Jowit om en rapport med skrämmande innehåll. Rapporten Charting Our Water Future, som har gjorts på uppdrag av bland andra Världsbanken och stora privata företag som Coca Cola, kommer fram till att efterfrågan på vatten år 2030 kommer att vara 40 procent högre än den mängd vatten vi idag kan få fram från ”tillgängliga, pålitliga” källor.
Enligt rapporten finns det sätt att minska det här gapet, även om det kräver stora investeringar i ny vatten-infrastruktur.
Men det allra mest iögonfallande med rapporten är att fyra länder ensamma beräknas kommer att stå för 42 procent av denna framtida efterfrågan på vatten: Kina, Brasilien, Indien och Sydafrika.
Som Effektmedarbetaren Jonas Fogelqvist konstaterar på sin läsvärda blogg: Hur vi ska balansera den ökande efterfrågan av resurser i länder som Kina och Indien kommer att bli decenniets stora fråga.
Men klart är att vi nog får fundera över hur vår vattenanvändning ser ut. En del av vattnet som de här länderna tros behöva kommer säkerligen också att gå till sådant som vi här konsumerar. Redan i dag svarar jordbruket för över 70 procent av vattenanvändningen globalt, enligt rapporten. En produktion där det går åt 75 liter vatten för att få fram ett glas öl eller 15 500 liter vatten för ett kilo nötkött kan bara inte vara hållbar.
På något sätt måste vi försöka att dela på det som finns. Det innebär med största sannolikhet att vi inte kan undkomma genom att ta in på hotell i grannkommunen.
Allas vägar
Jag vet inte hur vanligt det är att cyklister i Sverige blir åthutade av arga bilister att de borde hålla sig undan eftersom de inte betalar för vägarna. Men i Storbritannien har ett gäng cyklister i alla fall blivit så trötta på det att de har startat kampanjen ipayroadtax.com. Fordonsskatten går nämligen inte till att bygga vägar, utan finansieras gemensamt av alla medborgare, förklarar upphovsmännen tålmodigt.
” Hopefully, it’s a site to make people pause and think about an issue that too many assume to be minor or trivial but which many of those on the receiving end of threatening behaviour from “road owning” motorists know only too well can be a real danger.”, skriver Carlton Reid som har startat sajten. Och illustrerar med följande filmklipp:
Oavsett om det är ett argument som används här eller inte är det bara att se sig om på vägarna för att det ska bli tydligt vilka fortskaffningsmedel som får mest kvadratmeter (och väghållning) för skattepengarna.
Men: som cyklist är det synd att bara gnälla. Det finns en massa bra saker också. Bara det att våren gör det möjligt att cykla utan att behöva oroa sig för att halka (åtminstone på stockholmska breddgrader) är grymt skönt. Andra roliga saker är de sajter på nätet som kan hjälpa en att välja rätt och snabbast väg även om man inte kör bil. Stockholmare kan prova cykelreseplaneraren.
I Lund finns Resejämföraren, som tydligt visar skillnaderna mellan olika färdsätt för olika sträckor. Knappa in start och mål, så kommer en tabell över hur lång tid resan tar med cykel/bil/buss/till fots, vad den kostar, hur mycket CO2-utsläpp den ger upphov till – alternativt hur många kalorier den bränner.
Resejämföraren bygger på en openstreetmap-applikation som fungerar ungefär som Wikipedia. Det innebär att alla som vill kan dela med sig av sina bästa cykelrutter.
Någon gång i framtiden kommer förhoppningsvis också funktioner som visar hur backiga olika rutter är.
Fler som är glada över att cykla: Bloggen Malmö-Lund på cykel, cykelsmart.se
Fördjupning
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av