Sara Jeswani

Inkongruens. Det har jag förstått att psykologin kallar det när det uppstår en skillnad mellan den man skulle vilja vara och den man faktiskt är. Och det är just ordet inkongruens som dyker upp i huvudet när jag i snart ett dygn har gått och grunnat över talet som Andreas Carlgren höll på Naturvårdsverkets Klimatforum igår.
Jag är inte van att höra Sveriges miljöminister tala lyriskt om klimataktivister ("Ropen i demonstrationståget, engagemanget, drömmarna där [i Köpenhamn förra året] förenades med tusentals och kanske miljoner andras världen över. Det skapade en väldig politisk kraft.")
Men det är inte Andreas Carlgren jag vill psykologisera över. (Vi har redan undrat hur det står till med hans medarbetares minne.) Det är snarare bilden av Sverige i hans tal som jag inte får ihop med politiken som faktiskt förs.

Talet finns på regeringens hemsida och är värt att läsa i sin helhet, men det var särskilt den visionerande delen som fastnade i mitt huvud. Här ett utrag:
 
"Sverige ska ta ledningen in i den gröna ekonomin. Låt mig säga en gång för alla: Vi vill gå före! Vi kan inte vara störst, men vi ska vara först.

•  Vi ska vara föregångare med höga klimatmål. Våra utsläpp ska minska med 40 procent till år 2020 - oavsett klimatförhandlingarna. Det gör oss klimatledande i EU.
• Inom bara några år ska vi ha lägre klimatpåverkan per capita än Kina. Till 2020 ska vi ha lägsta klimatpåverkan per capita av industriländerna. Innan 2030 ska vi ha lägre per capitautsläpp än Indien.
• Till 2030 ska både våra personbilar och lastbilar har blivit oberoende av bensin och fossil diesel.
• Under 2030-talet ska svenska samhället bli helt fossilfritt. Det betyder att vi då inte längre ska behöva importera en droppe olja.
• Till 2050 är visionen att inte längre ha några som helst nettoutsläpp från Sverige. Det betyder att vi då ska ha nått en helt klimatvänlig ekonomi, att vi lever i samklang med jordens miljövillkor."

Jag försöker se det här samhället framför mig. Och tänker att regeringen kanske har hittat ett alldeles eget sätt att kombinera denna totala "samklang med jordens miljövillkor" och Förbifart Stockholm, hårdbantade järnvägar och evig tillväxt (med en ekonomisk tillväxt på 1,7 procent är Sveriges konsumtion av varor och tjänster dubbelt så stor som i dag redan år 2050. Att göra det helt utan nettoutsläpp måste betyda att vi har gjort en teknisk revolution – eller ska vi kanske importera allt vi konsumerar och strunta i att räkna utsläppen för det..?).

Alternativt får man ta till det där fina ordet igen: Inkongruens.

© Robert Graves och Didier Madoc-Jones.

London står upp till knäna i vatten. Med 7,2 meters havshöjning blir staden i praktiken obeboelig.
På Robert Graves och Didier Madoc-Jones vykort från ett framtida London kan tillvaron te sig på ganska olika sätt. Ett visar risodlingar på Parliament square. Andra visar jättelika shantytowns med klimatflyktingar utanför Buckinghamn Palace eller ett totalfruset Themsen efter att Golfströmmen har rubbats ur sin bana.

Jag har tidigare skrivit om behovet att hitta nya berättelser som kan beskriva både det man det man hoppas på och det man är rädd för. Projektet London Futures, som bland annat kan ses på Museum of London till i mars nästa år, är ett sådant. Att göra bilder av sina funderingar är ett ganska effektfullt sätt att föreställa sig vad dagens handlingar kan leda till i framtiden.
Se fler av bilderna på Museum of Londons Flickr-sida.

I den franska tidningen Libération publicerades nyligen en rad bilder av ett varmare Paris, gjorde av en grupp arkitekter. Men här dominerar snarare teknikoptimismen.

På berättelsefronten finns det svenska exempel. Ett fick jag av den pensionerade arkitekten och forskaren Lena Jarlöv som redan för två år sedan skrev en text om hur den efterfossila staden kan te sig. Ett utdrag:

"Av det som i stadsplanerarkretsar kallades urban sprawl, stadsutglesning, finns nu bara rester kvar. De glesa villaförorterna som alltmer började likna dem i USA med stora hus och dubbelgarage, omgivna av ödsliga gräsmattor, har förändrats. En del förtätning har skett, men framför allt har trädgårdarna odlats upp med grönsaksland, bärbuskar och fruktträd. I många ser man höns, gäss, kalkoner och grisar. Det finns också många växthus. På tak och fasader sitter solfångare och solceller. Även om många hus har tilläggsisolerats och bytt till effektiva uppvärmningssystem med modern teknik är uppvärmningen av stora hus kostsam. Flera av de största villorna har därför byggts om till två- eller trefamiljshus. Flergenerationsboende och kollektivboende har blivit vanligt. Eftersom befolkningsunderlaget ökat i dessa villaförorter har det varit möjligt att förse dem med effektiv buss- eller spårvagnstrafik."

(Läs hela artikeln här)

Nästa steg tänker jag mig är att bli mer specifik. Hur ser Göteborg, Stockholm eller Skellefteå ut efter oljetoppen? Vad händer med Malmös miljonprogram och Vänersborgs strandtomter i en varmare värld?

Konferensen Climate Existense, som fyllde första halvan av denna veckan, har dröjt sig kvar i huvudet på mig.
Framför allt är det enormt befriande  när diskussionerna får gå vidare från ett evigt konstaterande av att vi har ett (eller, för all del, många) problem och hur de ser ut.
Här var snarare frågan hur det kommer sig att mänskligheten tycks så totalt oförmögen att göra något åt situationen vi har försatt oss i. Där har psykologin, filosofin och kulturen långt fler svar än vad miljoner diagram över utsläpps- eller temperaturökningar någonsin kan erbjuda.

I den allmänna klimatdebatten finns det än så länge väldigt lite av detta. Därför var det med växande glädje jag lyssnade på Barbara Evaeus, klimatkommunikatör på WWF.
Hon visade en filmsnutt från Sergels torg i Stockholm på aktionsdagen 10/10/10. Människor dansade i ring, ledda av en ullig WWF-panda. Jättetrevligt och medryckande, konstaterade Barbara Evaeus. Men efteråt hade hon börjat fråga sig vad det egentligen leder till. Hur många av de förbipasserande lördagsshopparna som stannade för att dansa gjorde någon som helst koppling till klimatfrågan?

Efter att ha läst rapporterna från sin brittiske WWF-kollega Tom Crompton (som vi har nämnt förut på Effektbloggen, bland annat här och här) är hennes slutsats att det inte räcker att tala om för folk vad de ska göra, med en och annan ekonomisk morot i sikte. Man måste faktiskt också veta varför man gör något.

– Just nu säger vi till folk: Vi har de här massiva utmaningarna framför oss, men fortsätt ni att byta era glödlampor! Det ger människor en falsk känsla av trygghet, att vi faktiskt gör vad vi kan. Och det är ingen särskilt briljant strategi om man verkligen vill att något ska hända, sade Barbara Evaeus.

Tom Crompton och hans 20 personer stora grupp som arbetar för att hitta bra sätt att kommunicera klimatfrågan, har kommit fram till att miljö- och klimatrörelsen måste börja prata om de värderingar som ligger bakom olika handlingar i stället för att använda samma typ av argument som har försatt oss i skiten ("klimatsmarta" lösningar ska öka Sveriges BNP, "allas" bekvämlighet och tjockleken på just din plånbok). Att bli varse att människan faktiskt är en del av naturen är en annan poäng.

Att förstå och hålla med om detta är en sak. Att omsätta det i kampanjer en annan. Barbara Evaeus fråga, som hon ställde till alla deltagare på seminariet, var: Hur gör man detta rent praktiskt?

– Jag planerar för Earth Hour 2011 nu. Hur kan vi uppmuntra människar att göra mer än att släcka sina lampor? Hur får vi dem att gå till handling? undrade hon.

Kanske har Effekts läsare förslag?

Den humoristiska konst/aktionsgruppen Yes Men, vars senaste film "Yes Men Fix the World" sändes nyligen på SVT (Filmen kan ses på SVT Play fram till den 28 oktober), fortsätter att skapa kreativ förvirring.

I går föregick de energibolaget Chevrons nya goodwillkampanj "We agree" (som skulle lanseras några timmar senare) med att sända ut pressmeddelanden där de utgav sig för att vara Chevron, men i stället hänvisade till en egengjord satirisk version av Chevrons kampanjsajt. Där konstateras att oljebolag borde städa upp efter sig och att människor i Ecuador, Nigeria, Mexikanska golfen och på andra platser också borde ha rätt till en ren och hälsosam miljö.

Efter pressmeddelandet följde en dag där nyhetstjänster världen över bollades fram och tillbaka mellan pressutskick från det fejkade Chevron och arga dementier från det verkliga.
"This hoax is part of an ongoing effort to blame Chevron for 16 billion gallons of crude oil spilled in the Amazon during drilling operations,” säger Rhonda Zygocki, Chevrons "vice president of Policy, Government and Public Affair" i Yes Mens dementi.

Chevron själva (som för övrigt brukar skriva taglinen "Human Energy" bredvid sitt namn) menar att the Yes Men förstör dialogen:
"Chevron’s new advertising campaign is meant to identify and highlight common ground on key energy issues so we can move forward safely, intelligently and collaboratively.  Unfortunately, there are some that are not interested in engaging in a constructive dialogue, and instead have resorted to rhetoric and stunts."

Om inte annat kan skämtet fungera som en påminnelse till alla journalister att man bör kontrollera sin källor. Yes Men avslöjar åtminstone sina bluffar efter ett tag, vilket inte är fallet med andra planteringar.

Men det som Yes Men i detta fallet vill sätta strålkastarna på är ju egentligen Chevrons aktiviteter i Ecuador. Se trailern till filmen "Crude" från förra året för att få en idé om varför Chevron och andra oljebolag investerar miljoner i att rikta blickarna åt andra håll