Sara Jeswani
Shopping as usual
Efter perioder av sol och värme blir kontrasten stor när regnet återigen börjar att falla. Plötsligt är gatornas uteserveringar öde, parkerna tomma och stränderna ensliga. När min mp3-spelare till slut vägrar att samarbeta ens i korta perioder och jag går på jakt efter en ny, hittar jag människorna: de shoppar också.
Detaljhandeln i Sverige omsätter över 500 miljarder kronor om året, och trots ekonomisk kris ökade detaljhandeln i juni med 5, 4 procent jämfört med samma månad förra året.
Det spelar inte så stor roll hur ofta talet om att ”vi inte blir lyckliga av prylar” tjatas om och om igen. Så länge det är enkelt att konsumera fortsätter vi, vare sig det handlar om billiga mp3-spelare eller en extra brödrost till vedboden.
Någonstans här rör sig också Cambridgeforskaren Terry Barkers slutsatser. I klimat- och energidiskussionen förs ofta energieffektivisering fram som en av de viktigaste lösningarna. Men Barker har räknat på det som kallas ”the rebound effekt”, alltså hur mycket av effektiviseringen som äts upp av att det blir lättare att konsumera mer.
"The rebound effect" skär rakt igenom samhället, skriver The Guardian, och fungerar både direkt och indirekt. En direkt följd är till exempel att många människor kör mer när deras bränslesnåla bil är mycket billigare i drift. När det gäller industrin är effekten mer indirekt, men likafullt påtaglig: sjunker priset på stål kan produktionen av stål öka och med det antalet byggnadsprojekt där det behövs stål. Ser man till samhället i stort gör billigare elräkningar att konsumenter har mer pengar över att spendera på annat håll, och fler solsemestrar, GPS:er eller prylar i allmänhet har en tendens att få koldioxidutsläppen att skjuta i höjden.
Terry Barker har kommit fram till att år 2030 kan den här ”rekyleffekten” ha ätit upp hälften av de energieffektiviseringsvinster som den internationella energiorganet IEA har förutspått att världen ska kunna åstadkomma.
Energieffektivisering har nämligen alltid varit en drivande kraft bakom ekonomisk tillväxt.
Terry Barkers råd till världens politiker är att inte förlita sig på energieffektivisering för att tackla klimatförändringarna. Utan att sätta ett tak på utsläppen och ett pris på koldioxiden tjänar det inte mycket till, menar han.
Barkers forskning får stöd av IEA, som i en rapport varnar för att världens elektronikpark blir allt mer energikrävande. Inom de närmaste månaderna kommer antalet persondatorer på jorden att passera enmiljardsstrecket. Elektroniken står i dag bara för 15 procent av hushållens elkonsumtion, men det är en siffra som ökar hela tiden. Utan politiska åtgärder kommer energin som går åt till kommunikation och elektronikprylar att trefaldigas till år 2030, tror IEA, inte minst på grund av att konsumtionen i utvecklingsländer kommer att öka. Och bör den inte få göra det?
Än en gång står vi alltså där med de svåra frågorna om tillväxt och hållbarhet. Och kan konstatera att så länge vi inte gör något åt hungern efter mer prylar spelar det ingen större roll hur mycket vi har lärt våra apparater att banta.
Det hundrade kolkraftverket
Den amerikanska motsvarigheten till Naturskyddsföreningen, Sierra Club, firar att de nu har hindrat planerna på sammanlagt hundra nya kolkraftverk i USA sedan 2001, då runt 150 nya kolkraftverk stod på tur att byggas.
Under kampanjen Beyond Coal har gräsrotsaktivister i nästan alla delstater engagerat sig mot lokala kolkraftsförslag, opponerat sig under utfrågningar, ordnat torgmöten och träffat makthavare. Det, tillsammans med ökande kostnader och kommande federala bestämmelser kring kol har gjort att en stor del av kolkraftverken antingen har lagts i malpåse eller helt stoppats.
Kolet tappar mark även på andra fronter i USA. Bara en vecka tidigare tillkännagav Los Angeles Mayor Antonio Villaraigosa att staden helt ska ha slutat använda kol fram till år 2020.
Men arbetet är inte över för Sierra Club. Nu återstår arbetet med att pensionera de runt 500 kolkraftverk som redan existerar i USA, konstaterar Bruce Nilles från kampanjen i videon nedan.
Foto överst: Halgundc/Flickr.
Hur konkret måste det bli?
Medan världens mest välbärgade länder samlas i Italien och diskuterar icke-bindande procentsatser, medan svenskar tvekar mellan sandaler och
gummistövlar och medan det finns de som framhärdar i att kalla klimatförändringarna för en "hypotes” – så lever redan människor i den verklighet alla andra talar om som "sedan”.
Lagom till G8-mötet har organisationen Oxfam släppt en rapport där den senaste forskningen kring jordens uppvärmning kopplas ihop med historier ur det som brukar kallas Verkliga Livet. I Suffering the Science berättar människor i glappet mellan forskningen och politiken om vad de upplever, här och nu. Oxfams medarbetare har samlat berättelser i länder där de verkar, berättelser där statistiken blir till kött och blod; ett mål mat mindre om dagen, en förälders rädsla att barnen inte ska vara säkra, grödor som skrumpnar bort i plötsliga värmeböljor. Några utdrag:
"Mukelabai, 25, is still stunned as she looks at what remains of her home. ‘We
put all our children in the canoe and paddled about 25km. We could not save our
crops, so we have no food. We are eating nothing."
Mukelabai Liywalii, whose family was driven out of their home by floods, Zambia, April 2009.
“We’ve stopped even adopting seasonal planting, because it’s so useless. Now
we just try all the time. We used to plant in March and that would be it
[finished]. Now we plant and plant again. We waste a lot of seeds that way, and
our time and energy… Sometimes you feel like crying…”
Florence Madamu, Bulirehe, Bundibugyo, western Uganda.
Oxfam påpekar att det tvågradersmål som fler än 100 regeringar baserar sina
strategier på – eftersom den rika världen har kommit fram till att det är ett
ekonomiskt acceptabelt mål – innebär en förödande framtid för åtminstone 660
miljoner människor.
Även för den som har svårt att identifiera sig med länder söder om Spanien och öster om EU:s gräns finns exempel att hämta. En ny rapport från USA visar att myggor som kan sprida den tropiska – och brutala – sjukdomen denguefeber nu har hittats i mer än hälften av alla amerikanska delstater. Rapporten pekar ut den globala uppvärmningen som en direkt orsak. Även i Europa finns forskare som varnar för att det bara är en tidsfråga innan denguefebern får fäste här.
För den som vill gräva ner sig ännu mer i det konkreta gjorde Konjunkturintstitutet
nyligen ett försök att räkna ut vilka kostnader som kan drabba Sverige till följd av ohälsa som beror på ett förändrat klimat.
”Syftet med att värdera hälsokonsekvenserna är främst att tydliggöra de besparingar som kan genereras av klimatanpassningsbeslut.” skriver Konjunkturinstitutet i sitt pressmeddelande. Att anlägga ett ekonomiskt perspektiv på varför vi ska försöka undvika en situation där människor blir sjuka ter sig allt mer absurt.
Oxfam förstår att paniken ligger nära till hands när man läser deras rapport. De avslutar med en förmaning: Ge inte upp. Världens ledare måste få veta att människor vill ha en rättvis och säker framtid. Den sanna kostnaden för klimatförändringar kommer inte att mätas i dollar, utan i liv och mänsklig potential. Och det priset betalas redan.
Bilden överst: Inutu Seoni (18) near her flood damaged hut in Liyoyela Village.
Effects of the seasonal flooding of the Zambezi River in Zambia's
Western Province. Foto: James Oatway / OXFAM
Folklig energi
Diskussionen om hur den förnyelsebara energin ska växa är i full gång. Nyligen startade LRF, Naturskyddsföreningen och Tällberg Foundation uppropet Förnybart.nu, som menar att det är fullt möjligt att ha 70 procent förnybar energi till år 2020.
Men med uttagsskatten på vindkraft går det, som vi tidigare skrivit, inte direkt åt rätt håll. På uppropet för andelsägd vindkraft skriver initiativtagarna att ” Konsekvensen av uttagskatten blir att regeringen signalerar att enskilda inte ska engagera sig i så viktiga frågor som energi och klimat”.
Nu är det turligt nog inte som i Sverige överallt. På andra platser i världen frodas idéer kring hur man ska få igång produktionen av hållbar energi – med befolkningens hjälp.
Exempelvis i Tyskland uppmuntras människor att sätta solpaneler på sina hus genom att den som pytsar in solkraftsel i energinätet betalas ett pris som är högre än marknadspriset. Samma privatpersoner köper sedan sin förbrukning av el ur hålen i väggen, för ett lägre pris per kilowattimme, och gör därmed en liten vinst.
Bilden ovan är från en fotbollsarena i Freiburg, Tyskland. När taket under 1990-talet fylldes med solpaneler var intresset för fotbollsmatcherna långt större än för uthållig energi. Så den som köpte in sig på fem kvadratmeter solpanel fick förtur till de åtråvärda årskorten. I mitten av 2010-talet blev situationen den omvända: Solpanelerna fungerade som dragplåster, och den som ville få förtur i solkraftskön fick köpa sig ett årskort på arenan.
En invändning må vara att solpaneler är dyrt att investera i och inget som vilken barnfamilj som helst kan lägga pengar på. Då har Storbritannien en annan idé.
Forskningsinstitutet Public Interest Research Center, PIRC, har ställt sig frågan ”Om nu inte energibolagen vill investera i klimatsäker energi, varför då inte låta folket göra det?”
PIRC:s idé är att skapa statliga ”energiobligationer”, alltså ett sätt för staten att låna in pengar av sina egna medborgare. Alltifrån motsvarande en hundring och upp till miljoner pund. Ett säkert sätt att spara sina pengar, eftersom de investeras i verkliga tillgångar och därtill genereras vinster från energiförsäljningen, som i sin tur ger spararna ränta.
Energiobligationer skulle möjliggöra för Storbritannien att ta tillvara sin enorma potential till vind-, våg och tidvattenkraft även i en tid när de stora företagen vacklar. Landet har med sin vindpinade kustlinje nämligen uppemot 40 procent av Europas vindresurser.
PIRC drar paralleller till hur statsobligationer tidigare i historien har använts för att finansiera storskaliga infrastrukturella projekt. Under andra världskriget utfärdade den brittiska regeringen krigsobligationer för att få tillgång till kapital, men också för att involvera befolkningen i målet att vinna kriget. I fallet med energiobligationer skulle möjligheten att ta del av vinsterna från byggandet av Storbritanniens nya energi-infrastruktur kunna föda ett viktigt stöd för förnyelsebar energi, skriver Public Interest Research Centre.
Mer om vindkraft: Miljöaktuellt
Mer om klimat i media: Klimatförnekare får mothugg i DN
Göteborg och vattnet
Allt kan inte räddas. Det konstaterar Göteborgs stad i arbetet med att försöka räkna ut vad som händer när havsvattnet stiger och stormar blir vanligare till följd av höjda temperaturer.
Jag går runt i Älvrummet, en spektakulär kub som Göteborgs stad har byggt upp i den ännu mer spektakulära stadsdel som håller på att växa fram invid Göta Älvs strand. Utställningen om hur staden planerar att möta havsvattenhöjningarna är inte stor, ett tiotal skärmar med text och bilder i ett litet rum. Men innehållet i skärmarna är sådant jag inte möter på i den ”vanliga” klimatdiskussionen i Sverige, den som mest handlar om nya tekniska upptäckter och var gränsen ska gå för att få kalla något för miljöbil.
I Göteborgs stads rapporter kring vad man kan vänta sig av klimatförändringarna har man lämnat de siffror som FN:s klimatpanel kom med 2007 bakom sig och konstaterar att nyare forskning visar på hot av en annan kaliber. Vattnet beräknas höjas med 0,8-2 meter inom hundra år. Det konstateras att redan en höjning på 0,9 meter i kombination med en storm i stil med ”Gudrun” skulle medföra enorma konsekvenser för staden, utbredd på båda sidor Göta Älv, till stora delar på utfylld våtmark.
Jag läser vidare. Om temporära skyddsvallar som kan byggas upp, dricksvatten som måste säkras, om att 20 procent av stadens gator, gång- och cykelbanor och en stor del av spårområdet i centrala Göteborg riskerar att hamna under vatten vid extremt väder. Och om att det inte är möjligt att inom rimliga kostnader bygga bort eller helt säkra riskerna. En del måste vi alltså offra.
En mening läser jag extra många gånger: Nuvarande dimensionerande säkerhetsnivåer har en meter säkerhetsmarginal i förhållande till extremt högsta högvatten.
En meter.
Särskilt samhällsviktiga funktioner ska byggas med en beredskap för två meters höjning.
Väl ute på stadens gator igen känns allt lite overkligt. Solen skiner, folk köper glass och garvar lite uppgivet över stadens planer på en ny turistattraktion: ett jättelikt pariserhjul utanför operan under devisen ”Vi sätter snurr på Göteborg i de sämsta tider”.
Diskussionen om vad ett förändrat klimat kan innebära har inte riktigt sipprat ut ur kommunens kontor. Jag undrar hur den kommer att låta den dag den gör det.
Miljöorganisation varnar för global klimatkompensation
De spelregler som har satts upp kring hur utsläppen av koldioxid ska minskas i världen är både många och intrikata. Till exempel finns flera mekanismer som går ut på att rikare länder kan kvitta sina egna utsläpp mot att de finansierar utsläppsminskningar i fattigare länder. I Kyotoavtalet går de under namnen CDM och JI. Försvarsargumenten går ut på att det är mer kostnadseffektivt och att det för över ekonomiska och tekniska resurser till fattiga länder.
Den internationella miljöorganisationen Friends of the Earth, FoE, väljer att sätta samma namn på fenomenet som när man betalar en slant för sina personliga flygutsläpp: klimatkompensation. Släpp ut här hemma, betala för utsläppsminskningar någon annanstans.
I veckan som gick släppte den brittiska delen av FoE en rapport som tar en närmare titt på vad 12 års klimatkompensation av det här slaget egentligen har gett.
Att koncentrera sig på utsläppsminskningar i utvecklingsländer räcker inte, påpekar Friends of the Earth. Det behövs tuffa åtgärder både ”där” och ”här”. Annars riskerar den rika delen av världen att nöja sig med de enklare minskningarna på bortaplan och hamna efter i arbetet med svårare uppgifter som att ändra sin egen infrastruktur. En utveckling som i förlängningen innebär att de stora utsläppsminskningar som är nödvändiga även här kanske aldrig blir av.
Ett annat problem är att projekten inte alltid är så särskilt framsynta. Ta exempelvis de ”moderna” kolkraftverk som byggs i Kina, som klimatkompensation. De släpper ut lite mindre än gamla kraftverk. Marginalen kommer västländer tillgodo – men Kina har fortfarande inte kommit närmare en hållbar energiförsörjning.
Möjligheten för länder att klimatkompensera sina utsläpp, skriver FoE, har gått från att vara en liten, experimentell idé till en ”lösning” som utökas allt mer, trots att man vet att den har negativ påverkan på länders klimatstrategier. Inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december hårdnar kraven om att öka möjligheterna till klimatkompensation ännu mer. EU har redan skrivit in i sin klimatstrategi att hälften av utsläppsminskningarna fram till 2020 ska få göras i andra länder.
När det gäller privatpersoners klimatkompenserande för flygresor blev debatten och granskningen ganska hård, med omdömen som ”moderna avlatsbrev” och diskussioner om vilka utsläppsminskningar projekten i Syd egentligen ledde till. Var finns samma debatt när det gäller länders klimatkompensation?
Foto: Davipt
Vill vi verkligen ha vindruvsodlingar i Sverige?
Jag sitter på ett tåg som tar sig söderut genom sommargrönskan. I trädgårdar prunkar blommor som jag förut har förknippat med skolavslutning. Rapsfälten är så gula att det nästan gör ont i ögonen. Det är våldsamt vackert, men det känns märkligt.
Faktum är att sommarens ankomst kom ända upp till en månad tidigare än vanligt i många delar av Sverige.
Få vågar dra några större klimatväxlar på observationer av det här slaget. För att dra slutsatser av det slaget krävs fler somrar, fler rekord. Säkert vet vi först den dag vi sitter där med vindruvor i trädgårdslandet. Och vad gör vi då? Tappar upp vårt vin och njuter av den ljumma natten?
Ett av problemen är att vi inte är ensamma här i världen. Att hurtigt konstatera att ”det blir i alla fall varmare och skönare i Sverige” känns enbart som ett plumpt skämt. För om Sveriges klimat blir som Spaniens, vad blir då Spanien som? Nordafrika? Och vad blir då Nordafrika som?
Från den indiska organisationen Centre for Science and Environment läser jag en rapport med uppgifter om plats efter plats i Indien som de senaste månaderna har drabbats av svåra värmeböljor. Temperaturerna stiger upp till 45 grader. Människor dör och vattnet blir en dyr bristvara. Den intensiva värmen ställer de stora luftströmmar som sveper över kontinenten och normalt kontrollerar värme och regn på huvudet.
Forskningen har ännu inte hunnit få en ordentlig översikt över vad som håller på att hända, förklarar rapporten. Men det finns ett skrämmande mönster: Under de senaste tio åren har man sett fler värmeböljor, som varar under längre perioder, än under de två decennier som kom innan.
Förändringarna kommer snabbare än vad forskarna hade kunnat förutse och går långt mycket snabbare än ansträngningarna för att anpassa sig eller förändra utvecklingen.
Nyligen kom också en FN-rapport om katastrofbekämpning. Den konstaterar att allt fler har drabbats av översvämningar under de senaste 40 åren. Tropiska orkaner har blivit mer intensiva på senare år. En av orsakerna tros vara klimatförändringarna. Och skillnad på hur fattiga länder drabbas av naturkatastroferna jämfört med rika länder är stor, både vad gäller effekter på mänskligt liv och ekonomi.
Allt medan vi här i norr kan se fram emot våra vindruvsodlingar.
Sexigt kol?
Energibolaget GE Energy försöker sälja idén om rent kol med något så välbeprövat som sex. Lätt desperat, kan tyckas. Men visst, när lite hud och förföriska blickar förut lyckats sälja alltifrån illaluktande ost till traktorer, varför inte försöka även med fossila bränslen?
Modeller av båda kön, med glänsande muskler och gruvarbetarhjälmarna käckt på svaj, försöker i GE Energys reklamvideo övertyga om att det är jättesensuellt att jobba långt under jordens yta, samt att det finns motsvarande 250 års energianvändning att bryta fram ur marken – och att den är ren. Allt med lite hjälp av koldioxidavskiljning och lagring, CCS, en teknik som är långt ifrån färdig att användas och som det finns en hel del frågetecken kring.
Slutklämmen, ”Imagination att work”, kunde nästan inte vara tydligare.
Men Transition Towns-rörelsens grundare Rob Hopkins blir ändå lite inspirerad. På sin blogg Transition Culture skriver han att han gärna skulle se en reklamkampanj för enklare leverne, minskad energiförbrukning och lokal matproduktion gjord i det här stuket. Själv tror han så starkt på idén att han är beredd att vaxa sitt bröst och börja inspelningen redan i morgon.
Oavsett om sex är rätt väg att gå eller inte – visst finns det en hel del som borde få sin status höjd? Jag ser till exempel fram emot den dag då vd:ar stolt flashar med sina busskort i styrelserummen eller heminredningsmagasinen beskriver hur hyreshuset kan gå ihop och göra sin egen kompost.
Mer om CCS: Ställ om, Arbetarens klimatblogg, P1:sKlotet om koldioxidlagring
Maldiverna är inte först
I förra veckan tilldelades årets Anna Lindh-pris Maldivernas president Mohamed Nasheed, för att ha satt människor och mänskliga rättigheter i centrum i debatten kring klimatförändringar. Maldiverna är ett av världens mest lågt belägna länder, vars öar inte sticker upp mycket mer än 1,5 meter över havet, vilket innebär att även ganska måttliga havsnivåhöjningar kan utplåna hela nationen inom loppet av det århundrade vi nu befinner oss i.
Mohamed Nasheed har tidigare deklarerat att Maldiverna ska bli världens första koldioxidneutrala land och hoppas att andra länder ska följa efter. Men han har också förklarat att han letar efter ny mark där Maldivernas nästan 400 000 invånare kan bo, eftersom han inte räknar med att marken han är vald att styra över kommer att finnas kvar.
Att försöka tänka sig att den plats där man lever, har sett under sin uppväxt och kanske tänkt sig att åldras på plötsligt försvinner, läggs under vatten som ett annat Atlantis, är svår att greppa. Men Maldivernas befolkning är inte den första som måste brottas med den utsikten. Världens första officiella klimatevakuering har nämligen redan ägt rum, på Carteretöarna, som är en ögrupp i Papua Nya Guinea. Tidigare i vår var journalisten Dan Box på plats och bevittnade hur öborna började arbetet med att flytta sina hem till Bougainvilleön.
Flytten till Bougainville är inte extremt lång och det bor bara runt 2 600 människor på Carteretöarna. Men händelsen är ändå en försmak av alla de enorma folkförflyttningar från kuststäder och lågt belägna regioner som kan komma att bli nödvändiga till följd av höjda havsnivåer. Och det handlar inte bara om att sätta mark under fötterna på människor. Vad händer med sociala strukturer, demokrati och politik när man flyttar ett helt land och lägger det i ett annat?
Som Ursula Rakova, en av de Carteret-öbor som organiserar evakueringen säger i nedanstående film från Oxfam:
– Klimatförändringar handlar inte bara om statistik. Klimatförändringar handlar inte bara om vetenskap. Klimatförändringar handlar om mänskliga rättigheter.
Forskare försöker nå bromsen
Över hela världen veckar forskare nu inte bara sina pannor över resultaten
av sina klimatstudier, utan också kring hur dessa resultat ska nå fram till
makthavare.
I senaste numret av tidskriften Nature presenteras flera rön som forskare
hoppas ska vara lätta att ta till sig för politiker världen över. I stället för
att tala om vilka nivåer av koldioxid vi kan ha i atmosfären eller utsläppsminskningar
i procent har de räknat ut hur många kilo koldioxid som totalt kan släppas ut
innan risken är överhängande för en temperaturökning på mer än två grader. Ett
slags koldioxidbudget, för att tala till ekonomer.
Bland annat kommer de fram till att runt tre fjärdedelar av världens fossila
bränslereserver måste lämnas oanvända om allvarliga klimatförändringar ska
undvikas. Men också att utsläppsbudgeten riskerar att ta slut inom en snar
framtid.
En av författarna till rapporten Climate Code Red har räknat vidare på forskarnas siffror.
Och hans kontenta är följande: Om världen fortsätter att öka utsläppen i den
takt som vi är inne på nu, är budgeten slut redan 2021. Skulle världens ledare
komma överens om att minska utsläppen med 4 procent per år räcker den till
2040.
Märk väl att tvågradersmålet av många har avfärdats som katastrofalt och att 75 procents chans att klara sig från två graders uppvärmning samtidigt betyder 25 procents risk att det trots allt blir så. (Forskarna förklarar här att det är ett politiskt beslut om den acceptabla risken ska ligga på 1, 5, 25 eller 50 procents risk – Storbritanniens regering har t ex valt det senare – men konstaterar samtidigt att ingen skulle sätta sig i en bil om risken att man inte skulle klara sig fram till målet vore en på fyra.
Men nu är hoppet alltså att politiker världen över ska föra in de nya rönen i politiken.
– Forskningen avslöjar ofta nya komplexiteter, men denna analysen skulle
faktiskt kunna förenkla frågan för dem som ska dra upp riktlinjerna för
politikensäger en av forskarna till The Guardian.
Kanske är det så. Men, som BBC:s miljöreporter Richard Black konstaterar på
sin blogg: Till syvende och sist handlar utsläppsminskningar inte främst om att producera pedagogiska forskningsresultat, utan ytterst om politisk vilja.
Fördjupning
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av