Denna artikel är ur Effekt nr 3/2012.

I oktober släpper Effekts art director Jesper Weithz boken Det som inte växer är döende. En dystopisk debutroman om ett par som griper efter halmstrån medan deras värld kollapsar.

– I mitt huvud har jag bara beskrivit världen så som den ser ut, säger Jesper Weithz.

Paret Henrik och Lotte är på väg till Brasilien. Lotte lider av en mystisk sjukdom och att leva på varmare breddgrader ska hjälpa henne att tillfriskna. Världen befinner sig dock i ett kristillstånd. Stora delar av Bangladesh ligger under vatten, precis som Calcutta. Klyftorna mellan nord och syd har blivit tydligare och den globala civilisationen verkar vara på gränsen till ett sammanbrott.
Jesper Weithz menar att Henrik och Lotte inte kan se världens verkliga tillstånd.

– De måste ständigt förneka för sig själva hur världen är funtad, vart den är på väg, vad deras privilegier kostar andra, för att över huvud taget kunna genomleva vardagen. Jag tror att det inte bara gäller för fiktiva karaktärer.

Det är lätt att dra kopplingar mellan världen som Jesper Weithz skriver om och klimatkrisen. Just arbetet med Effekt har fungerat som en ingång.

– När vi drog igång läste jag en dryg hyllmeter om klimatfrågor. Det födde en del obehagliga känslor, milt uttryckt. Vilket letade sig in i det skrivande jag till och från alltid sysslat med.

Romanen präglas av en osäkerhet kring vad som faktiskt pågår: Vad är det som har drabbat planeten? Vilka skeenden hör ihop med vilka? Henrik och Lotte förstår det inte, och läsaren får det aldrig utskrivet för sig.

Samtidigt lever vi själva i en värld som ter sig mer och mer komplex. Det är tveksamt om någon förstår alla skeenden i en alltmer globaliserad civilisation, och detta kan vara ångestframkallande i sig. Jesper Weithz tycker dock inte att det är osäkerheten som är deprimerande.

– Du och jag och varenda kotte i världen har förmånen att få uppleva hur de makthavande väljer att, som det heter, såga av grenen vi alla sitter på. Synd bara att grenen inte är en liten gren utan en planet. Det är historiskt unikt och inte särskilt begåvat. Och det är lätt hänt att det föder en viss slags ångest hos människor som inte behöver oroa sig över att ha mat på bordet och därmed har tid och ork att känna den världssmärtan.

Förutom arbetet med Effekt är det två personliga händelser som har kommit till uttryck i boken. Den ena är att Jesper Weithz föräldrar var med om, och överlevde, tsunamin i Sydostasien 2004; den andra är ett långlopp han sprang på en nybyggd motorväg dagen innan den skulle öppnas för trafik. Han säger han saknar ord för att beskriva den senare upplevelsen, men att den satte fart på skrivandet.

– Om man kan uppleva postapokalyptiska känslor i övergivna industriområden var det här samma sak, men samtidigt något helt annat. Vägunderlaget var oskuldsfullt nytt, det låg knappt ens grus och småsten på det, och dagen därpå skulle den här vägen vara förlorad till biltrafiken för alltid. Eller så länge de fossila tillgångarna tillåter åtminstone.

När jag frågar om han kommer att återvända till kristemat i framtida böcker, nämner Jesper Weithz en intervju han gjorde med författaren Liz Jensen för Effekt våren 2011. När han frågade om hon skulle fortsätta att skriva om klimatfrågan svarade hon: ”Hur ska jag kunna skriva om något annat?” Själv kan Jesper Weithz känna samma sak.

– Samtidigt, att skriva är ett jävla ältande, man sitter där och tröskar som en annan Sisyfos. Det är i alla fall så det känns. Och jag inbillar mig att Sisyfos hade haft det roligare om den där stenen skiftade i färg och form. Att skriva om samma sak igen är … jag ryser vid blotta tanken. Å andra sidan. Att se Arktis förvandlas till isbitar som ryms i ett drinkglas och tänka att ”Vad gjorde jag? Jag skrev romaner om zombier” är ingen höjdare. Synd förstås, eftersom jag gillar att skriva om zombier.

Text: Kjell Vowles
Foto: Pieter ten Hoopen

Ur Effekt nr 3/2012