I Sverige är det som bekant val till EU-parlamentet på söndag, men i Storbritannien är det stor valdag redan i dag i form av lokalval och EU-val. För Labour-partiet, det socialdemokratiska parti som styr Storbritannien, kommer det att bli ett katastrofval. Den senaste månaden har en omfattande korruptionsskandal rullats upp kring politiker inom både Labour och de konservativa, Tories. Arga väljare planerar proteströsta på något av småpartierna. Många fruktar att högerextrema Brittish National Party kommer gynnas, men i opinionsundersökningarna är det framför allt Green Party som går framåt. I det förra valet fick partiet 6 procent av rösterna. I den senaste opinionsundersökningen är de uppe i 15 procent.

Författaren och klimatdebattören George Monbiot uppmanar de som bryr sig om klimatet att rösta på de gröna. Eftersom en sådan röst inte kan förstås som något annat än en röst för en bättre klimatpolitik. Den som röstar på något av de stora partierna ger ingen signal om vilken politik han eller hon vill ha, resonerar George Monbiot.

Men de grönas framgång kan inte bara förklaras med proteströstande Labourväljare. Green party har skärpt sin profil de senaste åren. De har övergett språkrören och satsat på en partiledare i form av Caroline Lucas som har en tydlig vänsterprofil. Hon pratar om ett fossilfritt samhälle, är för koldioxidransonering, ifrågasätter tillväxten, ja rentav hela det kapitalistiska systemet. Ekologisk och social rättvisa är två ledord.

Hur resonerar man då inför det svenska EU-valet? Är miljöpartiet det självklara valet för den som tycker att klimatet är den viktigaste frågan?

Isabella Lövin, Miljöpartiets andra namn, har ett starkt miljöengagemang, framför allt för haven. Här intill beskriver hon i en krönika hur utfiskningen och klimatfrågan hänger ihop.

Socialdemokraternas Åsa Westlund är engagerad för klimatet, vilket verkar ovanligt bland ledande socialdemokrater. När jag för någon månad sedan diskuterade politiska styrmedel med henne på ett SSU-arrangemang förklarade hon att hon var för individuella utsläppsrätter vilket är ett extra plus.

Vänsterpartiets andra namn Hanna Löfqvist har relativt nyligt fått ett klimatengagemang. Kanske kan hon ta över den roll som Vänsterpartiets nuvarande EU-parlamentariker Jens Holm har haft.

Högerut är det svårare att hitta kandidater med ett klimatpatos som går längre än fina ord. Hade kristdemokraternas Anders Wijkman ställt upp för omval hade han varit min favorit. Hans efterträdare Ella Bohlin, som flörtat med kreationismen (tron att Gud Fader i himlen skapade jorden för ca 4 000 år sedan), har jag noll förtroende för.

Inget givet val således, för den som på söndag vill rösta för klimatet. Det hade varit lättare att rösta i dag, i London.