Just nu pågår en slags olympiad i sporten markera-hur-skandalöst-jag-anser-att-rättshaveriet-kring-Thomas Quick-(idag Sture Bergwall)-egentligen-är.

Fullkomliga knäppgökar, tycker Leif GW Persson om Quicks överläkare och terapeuter som likt marionetter styrdes av det psykoanalytiska oraklet Margit Norell.

I Dan Josefssons dokumentär ”Kvinnan bakom Thomas Quick” framstår sekten kring Norell som grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.

Och visst. Nog verkar detta vara ett praktexempel på enkelspårighetens fasor.

Men.

Så slår jag på radion och ekonomi-ekot. OECD:s chefsekonom Pier Carlo Padoan berättar att nu går det bättre.

Den ekonomiska tillväxten återhämtar sig.

Hjulen har börjat snurra (exponentiellt) allt fortare.

Vilket är bra, antar han att vi förstår, eftersom reportern inte ställer en enda kritisk motfråga till varför och hur ekonomiskt framsteg byggt på mer olja, mer kol, mer gas, mer artutrotning, mer övergödning, mer överfiske – med gargantuanska konsekvenser för klimatet och den biologiska mångfalden, och i förlängningen hela det civilisatoriska äventyret – skulle vara bra.

Vad dokumentären om Quick säger, är nog, snarare än att de inblandade var kompletta knäppgökar, att människor inuti ett paradigm kan ha så fasansfullt svårt att förstå att de befinner sig i ett.

När vi om 30 år tittar tillbaka på dagens mainstream-ekonomiska etablissemang, sätter sannolikt ännu en olympiad i fördömanden igång.

Programledarna kommer att fråga: hur kunde det hända, hur kunde världens mest uppburna ledare driva jorden in i detta vansinne?

Och svaren kommer att låta precis som idag:

”De var knäppgökar allesammans. Grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.”