När min sambo skolade in vår dotter på dagis kom hon i samtal om politik med de andra föräldrarna, alla nya bekantskaper. Hon sa något i stil med att vi lever i ett sjukt ekonomiskt system men att det är svårt att exakt veta hur alternativet skulle se ut.
Det som var intressant var reaktionen hos de andra föräldrarna. Medhållet var rungande. Under den städade ny-dagisförälder-ytan låg längtan efter samtal om systemets galenskap. Eller ja, i grunden om världens överlevnad. De där frågorna som när man sitter själv på sin kammare kan kännas så fullständigt övermäktiga.
Jag tänker på den episoden när jag läser Magasinet Arenas första nummer för året. Under vinjetten psykologen & filosofen (ej på nätet) svarar Tor Wennerberg, psykolog, på frågan: varför har vi så svårt att ta in klimathotet?
Wennerbergs svar är inga sensationer men tydliggör pedagogiskt den vågskål som många klimatengagerade upplever, en vågskål som gungar mellan uppgiven hopplöshet och viljan till handling.
Wennerbergs svar är i korthet: Människan är evolutionärt betingad att hantera omedelbara hot. Hot kopplade till framtiden förskjuter vi (liksom vi förskjuter tanken på vår egen död). Klimatkrisen blir ur det perspektivet något vi förnekar, något som ger ångest och paralyserar.
Men i den andra vågskålen ligger hoppet. Att vi faktiskt är en art som kan se bortom nuet och planera för framtiden, att vi har en förmåga till empatiskt och moraliskt handlande och att vi faktiskt har en enastående förmåga till samarbete.
Wennerberg tar också upp frasen ”människan är sin egen värsta fiende”. De flesta av oss mött den tanken i någon version. Och visserligen lever de flesta av oss i väst långt över hållbara nivåer. Men den verkliga fienden, menar Wennerberg – den är någon annan. Fienden är den globala fossilindustrin. De som gör allt för att få fortsätta att bränna olja och kol.
Hoppet, menar Wennerberg, är folklig mobilisering. Och för att sådan ska vara möjlig måste fienden vara identifierad.
Som avslutning därför några identifierade fiender i min egen närhet: Vattenfall, flyg- och billobbyn, Fortum med sitt kolkraftverk i Värtahamnen och de politiker som vill bygga Förbifart Stockholm.
David W • 18 februari 2013 kl. 09:09
Enligt min erfarenhet är det ungefär sådär på alla arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Har jobbat mycket inom skolkök, vård & omsorg, och typ alla jag talat med (mest de lite äldre förvisso, typ 40+, vilket antingen kan bero på en skrämmande generationsförskjutning eller bara att samhällsengagemanget växer med ålder & livserfarenhet) – och typ alla jag talat med har varit trötta och arga över liberal hysteri, marknadsfundamentalism och hänsynslös profithunger. Typ alla har sett hyfsat ekonomisk jämlikhet och kollektiv finansering av välfärden som en självklarhet.
Problemet är just att ingen ser något tydligt alternativ, pga vänsterns totala övergivande såväl socialismen som den enda realistiska vägen dit, revolutionen.
I nuläget är den ruttna & jippoartade parlamentarismen samt socialdemokratins hegemoni såsom politisk opposition den största fienden till allt hopp om förändring. Den rena kapitalismen däremot är en relativt enkel måltavla att styra folklig vrede mot, om bara någon rörelse (som i nuläget inte finns inom ”vänstern”) skulle kunna nyttja lite nya fräscha metoder att föra fram budskapet, och våga tänka nytt inom hur man kollektivt kan organisera folkmassor, utanför det passiviserande röstfisket.
David W • 18 februari 2013 kl. 09:20
*kollektiv finansering av välfärden
kan tillägga att detta naturligtvis inte innebär något annorlunda system; sossarna har ju inte talat om kollektiv finansering (och demokratisk styrning) av _produktionen och infrastrukturen_ på många decennier, och detta är ju nödvändigt om det ska bli någon verklig förändring. Men jag tror ändå inte att folkmentalitetens accepterande av något sådant är så avlägset.
Det som hindrar detta är ju den liberala dimridån, myten om det lilla mänskliga företaget, som kan erbjuda varje individ frihet. Men en sådan myt är också ganska enkel att slå hål på. Däremot har de flesta jag talat om varit medvetna om att _storföretagen_ inom produktion & infrastruktur är cyniska och hänsynslösa, så där tror jag som sagt inte att det är svårt för folk att acceptera någon form av kollektivistering av dessa sektorer.
Återigen, hindret mot det sistnämnda är socialdemokratins korporativistiska modell, som har skapat lika hänsynslösa men statliga företag (SJ, Vattenfall, etc) som inte är ett dugg bättre än de privata diton. Nyckeln här är ju att förstå att alternativet till kapitalism är en ekonomi som kombinerar demokratisk styrning med central samordning, inte någon avlägsen statlig byråkrati.
Men som sagt… jag menar att kampen måste börja med att bygga rörelser utifrån ett nytänkande, där man dels kan formulera detta i grunden så självklara budskap på ett nytt sätt, och dels kan engagera folk genom att delta i ett aktivt arbete, inte bara läsa flygblad & rösta.
Per • 20 februari 2013 kl. 19:06
Alternativ finns! Zeitgeiströrelsen har förslag och idéer som kommer att ge oss möjlighet att leva i en hållbar värld.
zeitgeist-hbg.se
Bosse • 6 mars 2013 kl. 09:29
Ett scenario.
En hop människor står på marken. Det kommer en kille med kikare. Han säger: Jag har sett att det kommer en stor sten från rymden och den kommer att landa precis där ni står.
-Du ljuger säger en del och fortsätter med det dom höll på med.
-Resten tittar upp och säger: Vi ser ingen sten.
– Några funderar på det killen säger och tänker: Kanske ligger det något i vad han säger, vi får väl se…
-Några tänker: Vi flyttar på oss ifall det nu skulle vara sant… och de går därifrån.
Nu till min fråga: Vilken grupp tillhör du?
Nästa fråga: Vilken grupp vill du tillhöra om stenen kommer?
Nästa fråga: Vad handlar detta scenario egentligen om?