Den 29 januari debatterades klimatförändringen i riksdagen. En underhållande tillställning enligt vissa, skrämmande enligt andra. Varken saklig eller särskilt nytänkande, enligt mig. I debatten hörs huvudsakligen samma argument som vanligt. Diskussionen grundades i att Miljöpartiet lagt fram ett förslag om ett nytt klimatpolitiskt ramverk där det föreslås tuffare åtgärder för att regeringen ska kunna leva upp till de klimatlöften Sverige avgett i internationella förhandlingar. Som det är nu ligger vi risigt till, menar Gustav Fridolin.

– Med den takt som regeringen håller i klimatarbetet kommer vi inte att nå EU:s klimatmål för 2050 i tid. Faktum är att vi kommer att nå det först framåt år 2200, 150 år för sent. Vi gör inte ens det som vi har lovat i de internationella förhandlingarna. Vi använder tricks och det regeringen själv kallar bokföringsmetoder. Möjligen lurar det någon, men det lurar inte klimatet.

De flesta partier är överens, vi måste ändra vårt beteende, både som individer och som land. Det som skiljer partierna är hur förändringen bör se ut. Hur bör vi utveckla tågnätet? Och vad ska vi göra med energifrågan? Vad har vi egentligen för ansvar? Gentemot vem? Ska Sverige satsa på ökad tillväxt eller inte? Hur ska tillväxten i så fall se ut? Vi har hört det förut. Vänsterpartiet ifrågasätter prioriteringen av ekonomisk tillväxt, alliansen ser den som absolut nödvändig.

Men två saker skiljer sig från allt annat i debatten. Den ena är köttet. Där diskuteras det huruvida vi bör dra ner på vårt köttätande eller inte. Tyvärr är det bara två av partierna som lyfter frågan, och de är inte överens. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt uttrycker sig på följande sätt:

– Vi bör minska vår konsumtion av kött. Vi bör till exempel alltid erbjuda vegetariska alternativ i skolor och andra offentliga miljöer. Vi bör ta bort subventionerna till animalieproduktionen som finns framför allt inom den europeiska unionen i dag. Vi skulle nog också må lite bättre av att äta mindre kött.

Det andra partiet som väljer att ventilera köttfrågan, men med en lite annorlunda vinkel är Sverigedemokraterna:

– Det senaste i raden av påföljder där man använder klimatet för sin politiska agenda är köttskatt. Där tycks det som att självaste Jordbruksverket har tagits över av veganrörelsen. Uppfinningsrik som man ofta är i dessa sammanhang kan man koppla klimathotet till nästan vilken fråga som helst.

Sverigedemokraterna utgör den andra särskiljande faktorn, genom att under hela debatten välja ett annat spår än övriga partier. Josef Fransson ifrågasätter nämligen inte bara tanken på en eventuell köttskatt utan också hela klimatfrågan.

– Sveriges bidrag till de globala utsläppen är, som tidigare sagts här, ganska låga och blygsamma 1,6 promille. Trots detta låter det oftast i retoriken som om det är av signifikans hur mycket koldioxid vi i Sverige verkligen släpper ut. I motioner och debattartiklar låter det inte sällan som om vi måste göra si eller så för att rädda klimatet, precis som om det skulle ha någon förankring i verkligheten.

Argumentationen kanske inte är så förvånande för ett parti som varken nämner ”miljö” eller ”klimat” på sin hemsida, och resonemanget är anmärkningsvärt likt det sätt republikanernas presidentkandidat Mitt Romney valde att bemöta klimatfrågan på under det senaste amerikanska valet. Han förklarade varför USA måste satsa stenhårt på sin egen olje-, gas-, och kärnkraftsproduktion med följande ord:

– Min uppfattning är att vi inte vet vad som orsakar klimatförändringarna på den här planeten. Och idén att spendera triljoner och åter triljoner dollar på att minska koldioxidutsläppen är inte rätt väg för oss.

I miljösammanhang kallas Mitt Romney då och då, antagligen i ett försök att släta över de återkommande klimatskeptiska uttalandena, för pragmatiker. Kanske är det också vad Sverigedemokraterna förespråkar? En pragmatisk klimatpolitik? De kan i så fall vara hur pragmatiska de vill – det är på tiden att klimatskeptismen hos Sverigedemokraterna uppmärksammas fullt ut. Att Fransson dessutom förklarar förslaget om köttskatt med att ”veganrörelsen” infiltrerat jordbruksverket tyder på att han inte drar sig från konspirationsteorier, en vinkel klimatförnekare aldrig tycks tröttna på.

Bild: Rob McCann/Creative Commons