Det positiva tänkandet regererar. Och det verkar dessutom få extra energi för varje negativ nyhet som kommer. Lite märkligt kan man tycka, men så lever vi också i en kultur där vi intalar oss själva att saker och ting nog kommer att bli så som vi vill att de ska bli. Om vi bara vill det tillräckligt mycket. Det som psykologen Kathy McMahon har kallat Pangloss-sjukan, efter Dr Pangloss i Voltaires satiriska roman Candide där karaktären Pangloss, trots tydliga bevis på motsatsen, försäkrar att vi lever ”i den bästa av världar”.

McMahon definierar Pangloss-sjuka som ”den neurotiska tendensen till extrem optimism inför en sannolik kulturell och planetär kollaps”.

I dag skriver Anders Mathlein en essä i Svenska Dagbladet som är en guldgruva för den som försöker förstå bakgrunden till denna krampaktiga optimism. Han utgår från journalisten Oliver Burkemans bok The antidote. Happiness for people who can’t stand positive thinking som beskrivs som en inverterad självhjälpsbok, ”en vägvisare ut ur ett moras av grumliga lyckoföreställningar och optimismens evangelium”.

Enligt Burkeman är det själva jakten på lycka som gör oss olyckliga.

Vi söker eliminera det negativa – otrygghet, osäkerhet, misslyckanden och sorgsenhet – och det får oss att känna oss otrygga, osäkra, misslyckade och sorgsna. Alternativet är inte uppgivenhet, utan att söka förlika sig med att livet ser ut som det gör, att vi kommer att mötas av motgångar och förluster, att det inte finns någon varaktig trygghet, och inte minst att vi en dag kommer att förlora allt vi sätter värde på, och – om det är någon tröst – slippa det vi fasar för.

Vilket ju låter väldigt mycket som steg 5, acceptans, i Elisabeth Kübler-Ross modell för jobbiga besked som jag skrev om här om dagen.

Enligt Burkeman visar forskning att människor i fattiga länder generellt förefaller lyckligare än invånare i rika industriländer.

De lider i långt mindre omfattning av åkommor som oro och depression, även med hänsyn tagen till att de sällan blir diagnostiserade eller har råd att gå i terapi. En förklaring kan vara att oron och förväntningarna på livet ökar i förhållande till hur mycket man har att bevaka och skydda.

Vilket får Anders Mathlein att dra slutsatsen att vi skapar större sinnesfrid genom att minska den konsumtion som vi lärts att tro skapar trygghet.

Se där, minskad konsumtion som ett sätt att bli mer hållbar, mer lycklig och dessutom som en bot mot osunt positivt tänkande.