Politik - Sverige

Klimatet förlorade valet igen

Inte bara öppnade gårdagens val upp riksdagsdörrarna för ett rasistiskt parti, dessutom bibehålls regeringsmakten av ett parti som, enligt Naturskyddsföreningen, är ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. 

 

Då jag inte är någon coach av rang låter jag ordet gå till Samuel Jarrick, en av Klimataktions två talespersoner:

”Eftersom de närmaste åren är helt avgörande för om det ska gå att hejda en skenande klimatkatastrof, och vända utsläppskurvorna, är det bara att fortsätta oförtrutet att ligga på nästa regering efter valet. Utan en stark opinion kommer politikerna aldrig våga genomföra den nödvändiga omställningen. Det är vårt ansvar. Det är därför också upp till dig och mig att inte bara ’konsumera’ politik. Vi behöver agera - som människor och medborgare – för en uthållig framtid.”

Riksdagskandidaterna tvivlar om tillväxten

Av årets valdebatt att döma råder mer konsensus än någonsin i den politiska ekonomins mest grundläggande frågor: Sverige behöver högre tillväxt. Vi ska konsumera mer. Vi ska jobba mer. Och första gången på decennier bygger samtliga riksdagspartiers valkampanjer på denna problembild. Samtidigt som det pågår en tillväxtkritisk diskussion på högsta möjliga nivå i ett flertal europeiska länder, däribland Frankrike och Storbritannien.

Så vad anser de svenska riksdagskandidaterna själva om tillväxten? Hur länge till tror de att vi kan ha exponentiell ekonomisk tillväxt inom EU? Behöver Sverige fler arbetade timmar? Behöver Sverige mer tillväxt?

För att ta reda på lite mer om hur landet ligger har de riksdagskandidater som står överst på valsedeln för respektive parti i sin valkrets erbjudits att besvara sex frågor om den ekonomiska tillväxten och dess eventuella motsättningar.

– Vad dessa kandidater har gemensamt är att de inom sina respektive partier vunnit högsta möjliga förtroende att styra detta land. Flertalet lär sitta i riksdagen nästa vecka, säger Linus Valtersson som genomför kartläggningen.

Endast 8 av de 39 kandidater som hittills besvarat enkäten anser att fortsatt exponentiell tillväxt inom EU är möjligt att upprätthålla i mer än 10 år till. Majoriteten av de som besvarat frågorna anser inte att fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt inom EU är ”möjlig” respektive ”önskvärd” överhuvudtaget.

Det finns heller ingen konsensus bakom att vi ska arbeta fler timmar den kommande mandatperioden eller att en god ekonomisk politik ger BNP-tillväxt.

En majoritet svarar ja på frågan om att Sverige, oberoende av klimatavtal på FN- respektive EU-nivå bör anpassa sin ekonomi till ett rättvist miljöutrymme. På den borgerliga sidan finns en majoritet mot en sådan linje, men där råder heller ingen konsensus.

– Ändå finns det inget parti i årets valrörelse som ifrågasätter tillväxtekonomin. Ifall målet är att minska Sveriges koldioxidutsläpp med uppemot 90 procent framöver, då måste en krona eller två i höjd koldioxidskatt, liksom miljöbilspremierna, betraktas som marginella i sammanhanget. Svensk klimatdebatt handlar saknar idag åtgärdsförslag som står i proportion till den ambitionen, säger Valtersson.

Riksdagskandidater från samtliga partier utom Socialdemokraterna har besvarat enkäten.

– Men dörren kommer stå öppen även för de kandidater som finner anledning att besvara frågorna efter valet. Den här kartläggningen har bara börjat och kommer att fortsätta så länge det finns ett behov av den, säger Valtersson.

Ladda ner listan.


Fotnot: För mer information om kartläggningen, kontakta Linus Valtersson, linus@valtersson.nu.


UPPDATERING! På Ecoprofile har Fredrik Bergman gjort en enkät i Alingsås om peak oil och tillväxt. Bland annat svara Centern, apropå om evig tillväxt är möjlig, att tillväxten är ofrånkomlig. Läs.

Partiernas blåögda syn på peak oil

Förra veckans nyhet i peak oil-kretsar var det rapportutkast som läckt ut från den tyska försvarsmakten. Enligt Der Spiegel som tagit del av rapporten finns en påtaglig oro för konsekvenserna av den annalkande oljekrisen. Den tyska militären spekulerar inte så mycket i när oljetoppen/peak oil inträffar, men nämner att det kan ske kring 2010.

Däremot målar man upp en rätt skrämmande bild av hur minskat utbud av billig olja kan komma att slå mot samhället. "Brist på tillgången till viktiga varor kan uppkomma", står det i rapporten, exempelvis på livsmedel. Olja används direkt eller indirekt för 95 procent av produktionen av industrivaror och prischocker kan därför drabba så gott som alla branscher. "På medellång sikt kommer det globala ekonomiska systemet likväl som marknadsorienterade nationella ekonomier att kollapsa".

Politiskt kan detta innebära att stater måste införa en mer planerad ekonomi. Ur Der Spiegel-artikeln:

Since virtually all economic sectors rely heavily on oil, peak oil could lead to a "partial or complete failure of markets," says the study. "A conceivable alternative would be government rationing and the allocation of important goods or the setting of production schedules and other short-term coercive measures to replace market-based mechanisms in times of crisis."

Oljekrisen förväntas också ändra maktförhållandena i världen. De länder som kan fortsätta exportera olja kommer stärka sin makt. För Tysklands del innebär det att man kommer behöva ta mer hänsyn till Rysslands intressen. 

Eftersom Sverige kommer påverkas på ungefär samma sätt som Tyskland kan man tycka att detta borde vara sådant som även diskuterades här. Till exempel i valrörelsen. Men nu är valrörelsen 2010 förmodligen den fegaste och blekaste genom tiderna.

Bloggrannen Cornucopia har i varje fall skickat ut en egen peak oil-enkät till partierna. Svaren visar hur blåögt politikerna politikerna ofta betrakta denna fråga, som om det mest var en fråga om hur bilarna ska tankas och elen produceras. Men vissa av svaren är ändå rätt givande att läsa.

Till exempel svarar Kristdemokraterna så här på frågan "När kommer Peak Oil att finnas med i er planering för framtiden?":

"Vi har länge vetat att oljan inte räcker för evigt. Det exakta årtalet för när peak oil inträffar är dock svårare att säga, kanske 2008, kanske någon gång de närmaste åren."

Här svaren från de andra partierna som svarat:

Miljöpartiet

Vänsterpartiet

Socialdemokraterna

Folkpartiet

Feministiskt Initiativ

Bloggat: Jonas Fogelqvist om tyska rapporten, Flute om Pakistan

Media: Matpriserna stiger (DN),

 

Med höghastighetståg mot teknikutopin

De rödgrönas nya valaffisch får mig att tänka på en science fiction-film. En sån som både kan ses som dystopisk och utopisk. Beroende på vem man är.

Bilden signalerar stramhet, omgivningen är klinisk, färgerna nästan metalliska. Med sig i bilden har de rödgröna ledarna tagit den mest positiva framtidssymbolen de kan komma på: ett höghastighetståg.

I vårt ekonomistiska och teknikdyrkande samhälle har det blivit så att den mest respektingivande handlingen i klimatfrågan är att ösa massor av pengar över nya blänkande och snabba maskiner.

Höghastighetståg är på detta sätt perfekt. Det är beviset på att framtiden alltid är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Att människan löser alla problem med nya smarta innovationer.

Anhängarna av höghastighetståg menar att det är en sådan satsning som kan konkurrera ut flyget, vilket skulle minska utsläppen och därmed skapa ett mer hållbart samhälle. Men håller ett sådant argument?

I senaste numret Miljötidningen drabbar två miljöpartister samman i frågan om höghastighetstågen. Det blir en rätt belysande debatt om två helt olika sätt att närma sig framtidens samhälle.

Den ena av debattörerna, Ulf Flodin, utgår ifrån ett business as usual-scenario, där transporterna är lika många som i dag och där tåget därför måste fyrdubbla sin kapacitet. Om järnvägen ändå ska byggas ut kraftigt, varför inte passa på att bygga höghastighetståg? Han menar också att höghastighetståg är en viktig symbolfråga, "ett glamourprojekt", som är nödvändigt att satsa på för att även få med sig "gråsossar" på tåget.

Motdebattör Hampus Rubaszkin köper inte business as usual-scenariet utan väger in kraftigt förvärrade klimatförändringar och även oljetoppen. Det är, resonerar han, inte alls så säkert att det finns så mycket flyg att konkurrera med i framtiden. Och klimatkaos i omvärlden kan förändra resemönstren radikalt.

Viktigare än snabbthet är att bygga en robust, pålitlig och energisnål tåginfratstuktur, menar Hampus Rubaszkin. Hellre vanliga tåg som går i tid, än höghastighetståg som är extra känsliga för olika typer av störningar. Ytterligare ett argument mot höghastighetstågen är finansieringsfrågan. Ulf Flodin framhåller att Sverige är rikt och har råd med dyr höghastighetsjärnväg (den kostar 50 procent mer än vanlig järnväg). Men vad händer om vi får en dipp i den globala ekonomin? Och, påminner Rubaszkin, planen är att finansiera snabbtåg med höjd kilometerskatt, vilket bara funkar om dagens transporter ligger kvar på samma höga nivå.

Till detta kan tilläggas att höghastighetståg inte bara behöver el för att fungera. De är också beroende av en global och komplex industriell infrastruktur. Denna kan bli svår att hålla vid liv i en situation med stigande energipriser, bräckligt finanssystem och klimatchocker. Det är alltså varken särskilt ekologiskt hållbart eller resilient.

Som Alf Hornborg skriver i sin utmärkta bok Myten om maskinen, naturen är egentligen inte i behov av investeringar. Det är de enorma investeringarna som vi redan gjort i det industriella samhällets "teknomassa" som orsakat de ekologiska problem vi nu har att hantera. Vad får oss att tro att mer av detsamma kommer lösa problemet?

 

Miljötidningen ges ut av Miljöförbundet Jordens Vänner och kan beställa här.

Bloggat: Flute om samhällelig komplexitet

Media: DN:s granskning av avregerlingen av järnvägen (1, 2).

Var är solidariteten?

Ofattbart många miljoner människor i Pakistan är hemlösa. Vattenmassor har svept bort deras hem och plats i livet. Deras förflutna har slitits från dem av en brun, okontrollerbar ström som lagt en femtedel av landet under vatten.

Det enda dessa miljoner människor har kvar är sin ovissa framtid. Samt ett outtalat löfte om att den katastrof som drabbat dem kommer att återkomma. De lever i en ny tid där blixten, bildligt talat, slår ner på samma plats, om och om igen.

Det går självklart inte att säga att de värsta översvämningarna i Pakistan på 80 år är ett direkt resultat av klimatförändringarna. Forskningen gör inte sådana enkla antaganden. Men forskningen är däremot säker på att sådana här vattenmassor kommer att drabba Pakistan och stora delar av den så kallade Indiska subkontinenten (Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och delar av Burma) igen. På grund av klimatförändringar.
Liknande problem, bland annat i form av jordskred till följd av abnormala regnfall, drabbar såväl Latinamerika som södra Europa redan idag. Och fortsättning följer.

Vid en katastrof som den pågående i Pakistan blir det alltför tydligt hur outvecklat klimattänkandet ännu är hos de politiska partierna och de större klimatorganisationerna. Trots den massiva bevisföring som finns för västvärldens skuld till vad som sker och kommer att ske råder tysthet. Av många partier och organisationer kan man inte förvänta sig så mycket mer. Men de som talar om ”klimaträttvisa” eller att ”en rättvis och hållbar värld är möjlig” borde väl höja rösten? Vad säger Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Svenska kyrkan som inte kan förlora det kommande riksdagsvalet på att sticka ut hakan?

Varför inte utnyttja katastrofen i Pakistan (och på andra ställen) att sätta fokus på den pinsamma flathet med vilken regeringen, EU, världens rika länder – för att inte prata om näringslivet – låter de mänskliga utsläppen fortgå? Varför åtminstone inte passa på att understryka – som en nyligen utkommen rapport från Cogito visar – att de svenska utsläppsmålen, som vår regeringen berömmer sig med att vara unika med, i själva verket är farligt otillräckliga?

I bästa fall kan tystnaden tolkas som skam, men förmodligen är det ryggmärgsreflexer som saknas, en avsaknad av blick för vad som sker.

Det är synnerligen talande att min morgontidning innehåller tips på ett tiotal hjälporganisationer att skänka pengar till. Det vore förmätet att ifrågasätta det tyvärr nödvändiga välgörenhetsarbete som de flesta av dessa organisationer genomför. De räddar liv. Men samtidigt kan inte åtminstone jag sluta tänka på vad den uschliga morgontidningen inte skriver:

– Hur mycket västvärldens och Sveriges utsläpp måste kapas för att förhindra en framtid dränkt (ursäkta) i framtida katastrofer som den i Pakistan. Och att det i nuläget inte sker.

– Hur lite den sittande regeringen (men även en eventuellt avlösande) i realiteten vågar göra. Och att de borde löpa gatlopp för det.

– Hur du och jag radikalt kan kapa våra egna utsläpp. Om inte annat så för att visa att det går och att folk vill. (Att göra vad man kan för att i förlängningen förbättra levnadssituationen för människor i länder långt bort kallades förr i världen för praktisk solidaritet och bidrog i kampen mot såväl Apartheidregimen som en handfull diktaturer i Latinamerika.) Och att det på sina håll redan görs.

Ja, jag vet. Att skriva så skulle inte uppfattas som neutral nyhetsjournalistik utan tendentiös kampanjjournalistik, rent av politiskt. Hemska tanke. Hemska hemska tanke att ta ansvar för främmande människors liv. Bättre då att engagera en hel nyhetsredaktion i kampen för att behålla en städ- och gå-ut-med-hund-subvention som gläder en försvinnande liten del av Sveriges befolkning.

 

(Foto: Oxfam/Creative Common)

Tid att leva hållbart

"Jobba mera!" är mantrat från höger till vänster. Det finns en ingen hejd på hur många gånger politiker av i dag kan uttrycka sin tro på arbetet som välsignelse. Luther framstår vid sidan av dessa politiker som en slacker.

I dag har P1 i två olika program ägnat sig åt denna fråga. Tendens intervjuar sociologen Roland Paulsen och förre MP-politikern Birger Schlaug. Båda har intressanta och bra saker att säga om arbetet som den nya religionen. Och båda menar att mindre arbetstid vore av godo.

I Plånboken handlar det om den rörelse som försöker hitta vägar bort från den typ av samhälle där vi tvingas jobba mer hela tiden. Bland annat intervjuas Jan Forsmark från Omställning Sverige som förklarar hur mängden energi i samhället kommer minska och på vilket sätt det kräver att vi tänker om hur vi organiserar samhället.

Man kan fråga sig hur arbetstiden ska kunna minska samtidigt som energitillgången minskar? I dag låter vi den billiga energin fungera som energislavar (bara oljan motsvarar 30 slavar som jobbar dygnet runt för varje svensk). Utan dessa måste någon annan eller vi själva göra jobbet.

Som Jan Forsmark är inne på kommer en minskning av energitillgången innebära att vi måste bli mycket mer sparsamma med energin. Men det lär också innebära mer arbete. Fast frågan är hur mycket av detta som behöver vara lönearbete. Diskussionen skulle tjäna på skilja mellan lönearbete och annat arbete. Jag är också för sänkt (löne)arbetstid, men tror att den tiden som sparas in kommer behöva läggas på annat arbete. Mer av hushållsarbete till exempel eller matproduktion och transporter. Att åka tåg tar till exempel längre tid än att flyga.

Med andra ord: sänkt arbetstid skulle ge oss mer tid till att leva mer hållbart.

Få politiker vågar sig dock i närheten av en sådan tanke.

Valet och (den verkliga) hållbarheten


Foto: Frankie Roberto.

Effektredaktionen följer valdebatten, men har inte mycket att sätta tänderna i.
Vem pratar omställning? Var är visionerna för ett fossilfritt samhälle?

I förra veckan gjorde Andreas Carlgren ett märkligt försökt till nytolkning av begreppen och menade att de kritiker som anser att Sverige borde uppfylla sina klimatmål på hemmaplan är motståndare till klimatbistånd för att hjälpa fattiga länder. Han fick argt svar av Jens Holm.

Annars är det ont om fjädrar som ryker. Hellre än frågan om massbilismens hållbarhet diskuterar man detaljerna om hur man ska få fler bilar som släpper ut lite mindre (Alliansens) (Miljöpartiets).
Den som följde tisdagens ekonomidebatt på SVT fick också höra Miljöpartiet visionera om en höjd koldioxidskatt som skulle ge 49 öre dyrare bensin. Det är visserligen mer än Moderaterna, som inte vill höja bensinpriset alls utan hoppas på en automatisk omställning när världsmarknadspriserna på olja går upp. Men det är lite som att man satt och petade i ett dockhus, med miniatyrbilar och små, små bensinpumpar som man stoppar in små, små pengar i.
Man pratar ören.
Men om målet verkligen är att minska bensinförbrukningen, hur mycket skulle 49 öre per liter påverka? Enligt en undersökning av SIKA härom året skulle bensinpriset behöva kosta 27 kronor och 50 öre per liter för att utsläppen från vägtrafiken år 2020 ska ha minskat 20 procent jämfört med år 1990.
I dag är riktpriset för blyfri 95 på 12,33 kr. Så ligger det något i SIKA:s analys är det snarare tior än ören som borde diskuteras.

Det vore för övrigt intressant att höra de olika partiernas definition av begreppet "hållbarhet". Menar man med hållbart samhälle en värld som kan fortsätta rulla på som i dag i så stor utsträckning som möjligt – bara vi inte sågar av den gren vi sitter på helt och hållet – eller menar man ett samhälle som faktiskt utgår från de yttre ramar som naturen sätter?

 

Annat intressant på nätet: Flute om USA:s ekonomiska läge.

När kommer tillväxten in i valdebatten?

Nu har vi i flera inlägg dissat klimatfrågans frånvaro i valdebatten. Åtminstone vad gäller klimatfrågan betraktad som en mer grundläggande systemfråga för samhället.

Kan detta komma att ändras? Ett tips säger att Sveriges Radios stora valdebatt om miljön den 29 augusti kommer inledas med tillväxtfrågan. Det är lovande, även om jag fasar för att det blir en definitionsdebatt med uttalanden som "vi behöver ett nytt tillväxtbegrepp", "vi vill satsa på grön tillväxt" och "vi vill ha tillväxt, men den ska skapas i tjänstesektorn". Kommer någon partiföreträdare erkänna dilemmat med att vi ett ekonomisk system som kräver fortsatt ekonomisk tillväxt samtidigt som vi har ett ekologiskt system som knäcks med fortsatt ekonomisk tillväxt, eller inte tillåter det på grund av resursbrist?

Det är bristen på detta systemperspektiv som gör mig skeptisk till samtliga partier inför valet. Jag förstår att man av strategiska skäl väljer att fokusera på sådant som alla är för (mer vindkraftverk, mer kollektivtrafik), men man kommer inte undan det faktum att man då duckar för de stora frågorna som klimatkrisen ställer. Jag utvecklar detta i ett bidrag till antologin "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" som gavs ut i våras. Texten med rubriken "Så vinns miljöfrågan tillbaka från högern" går att läsa på min nya hemsida där jag förövrigt har samlat artiklar skrivna i olika tidningar under de senaste åren.

 

Media: Valopinionen (DN, SVD), Fyra miljoner utan hem i Pakistan (SVD)

Bara ett livsstilsval?

Det är, som vi tidigare har konstaterat, väldigt tyst om klimatfrågan i valdebatten. Till och med när man ska söka svaret på varför Miljöpartiets popularitet har ökat så mycket verkar klimatet vara en irrelevant bifråga.
I ett långt reportage i helgens Svenska Dagbladet strövar Mustafa Can omkring på Söder, filosoferar lite över Miljöpartiets väljarbas och frågar en och annan fikande Söderbo varför de röstar grönt.
Någon röstar på MP för att han tycker att de har en ny vinkel på klasskampen, en annan för att det känns som det nya Folkpartiet. En tredje för att hon har en sådan klimatångest.

De åtta sidorna är en långt lustfyllt påhopp på Söderbornas livsstil, men helt utan klimatperspektiv. För Mustafa Can tycks det mest handla om en trend som han stör sig på. "Ekologin blir vår nya religion", skriver han och frågar tjejen med klimatångest om inte klimathotet är en överdriven bluff som Miljöpartiet utnyttjar och tjänar på.

Att Miljöpartiet trots allt har haft en miljöpolitik som är relativt vassare än andras och  själva uppger att klimatfrågan är deras viktigaste valfråga nämns inte. Någonstans är det svårt att inte tro att det skulle spela roll.

Men Mustafa Can är ändå inte helt snett ute när han konstaterar att budskapet till väljarna är att "Nej då, du måste alls inte slänga din platt-tv, Iphone, dvd-spelare eller byta ut stadsjeepen. Bara du inte glömmer att naturen är människans gemensamma själ. Syndar vi för mycket blir straffet att leva i en förstörd värld. Var dock inte för rädd för skulden, vi som bär skuld är betydelsefulla, ty vi kan alltid göra på ett annat sätt: vi kan växla in våra fel i rättvisemärkt risglass och en grön valsedel."

Finns det något parti som tar upp de relevanta frågorna i årets valrörelse? I nästa nummer av Effekt, som kommer ut i början av september, tar vi en närmare titt på partiernas klimat- och hållbarhetspolitik, tittar tillbaka på vad som har gjorts under de senaste fyra åren och jämför forskningen med partiernas klimatmål. Bra läsning inför den 19 september.

I stället för sänkt arbetstid – en butler

Stockholmarna hinner inte älska och skratta. De hinner inte vara med sina vänner och sin familj. Inte heller verkar stockholmaren hinna gå barfota på sommarängar eller laga mat så ofta som han eller hon vill, skriver socialdemokraterna Carin Jämtin och Ilija Batljan på DN Debatt.

Vad är det som hindrar stockholmarna från att leva? Bristen på tid. Naturligtvis. Storstadsborna jobbar så mycket och spenderar i snitt 77 minuter varje dag på att resa till sina jobb.

Jämtin och Batljans lösning på detta dilemma är på många sätt mer sorgligt än dumt. De vill ha butlers i tunnelbanan som kan springa ärenden åt folk. Ungefär som flygplatsernas "conciergeservice" (nytt ord för mig). De stressade kollektivtrafikresenärerna ska kunna lämna in tvätten på stationen på morgonen och hämta den på vägen hem och kanske plocka med sig en kasse mat samtidigt. Förskolorna ska förläggas kring tunnelbanestationerna.

Så inlåsta i tillväxttänket är dessa socialdemokrater att de inte kan föreställa sig någon annan lösning på tidsbristen än att skapa nya tjänster. Som om en naturlag tvingade folk att jobba tills de stupar.

Den mindre glamorösa lösningen vore att dels sänka arbetstiden, dels att planera städerna så att människor inte behöver resa så långa sträckor för att utföra sitt arbete. Det innebär förvisso att man måste överge målet om ständigt ökad produktion och konsumtion, men om det nu är mer tid för att älska och skratta som folk vill ha (och det stämmer säkert) är det kanske något man kan offra.

Sänkt arbetstid skulle dessutom gynna alla, inte bara den som har mycket pengar. För de flesta är det trots allt mer ekonomiskt att jobba mindre och själv göra sådant som andra betalar en butler för att utföra.

Media: svd, expressen, ab1 dn1 svd svt

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Tack för påpekandet, det blev lite svengelska där aom...
  • Gäst: toppjord? Menar du matjord?
  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...
  • Gäst: Vad små barn och vuxna barn inte förstår är att för...