Politik - Sverige

Den stora teknikbluffen

Vi kan fortsätta som vanligt, för i framtiden finns det teknik som löser klimatproblemen åt oss.

Så har politikerna, från höger till vänster, löst det svåra dilemmat med att planeten har gränser och att den västerländska livsstilen spränger dessa gränser.

Genom att hela tiden skjuta dessa åtgärderna några år framåt i tiden slipper man påbörja den inte smärtfria omställning som innebär långtgående livsstilsförändring för de flesta människor i vår del av världen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är den nya motorväg, Förbifart Stockholm, som de flesta politiker och de flesta Stockholmare vill se byggd genom stan. Det råder ingen tvekan om att den kommer att generera mer trafik och följdaktligen därmed mer utsläpp. Det vill säga tvärtemot allt fagert tal om klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga.

Endast med hjälp av tekniklöftet har denna uppenbara motsägelse kunnat säljas in till medborgarna. Med löfte om framtida elbilar, etanolbilar och biogasbilar har miljöminister Andreas Carlgren kunnat säga att motorvägar rentav är bra för klimatet och för miljön. Detta borde betraktas som ett helt vansinnigt påstående, men den symbios som uppstått mellan fega politiker och bekväma medborgare gör att man kan påstå sådant utan att särskilt många verkar bry sig.

Är det kanske dags att avslöja denna bluff nu? Nya lovande Supermiljöbloggen gör ett försök genom att uppmärksamma nya siffror från Energimyndigheten som visar att endast en procent av bilarna år 2020 kommer att drivas av biogas eller el. Ytterligare några procent av bilarna förväntas drivas av biodiesel eller etanol. Återstående andel kommer att precis som i dag drivas av olja.

Med andra ord: Att satsa på ny motorväg, och allt annat som cementerar ett samhälle som kräver olja för att fungera, är helt förryckt ur ett klimatperspektiv. Det är dessutom ett farligt spel som riskerar att slå tillbaka mot politikerna själva.

I förra veckan släppte det Internationella energiorganet IEA sin årliga rapport om världens energiläge. Vid en första anblick ser det ut som att världen kommer att kunna försörjas med olja under lång tid framöver. Men om man tittar lite noggrannare kan man förstå att så nog inte kommer att vara fallet.

 

Det mörkblåa fältet ovan beskriver de oljefält som finns i dag. Det ljusblåa är den pusselbit som IEA stoppat in för att fylla ut det växande gapet mellan sjunkande oljeproduktion och ökande efterfrågan. "Oljefält som ska utvecklas eller hittas i framtiden" är förklaringen till denna pusselbit. Den motsvarar lika mycket olja som fem Saudiarabien – världens i dag största oljeproducent. Var ska den oljan hittas? Och vad händer om den inte hittas?

Jag hoppas att Andreas Carlgren och hans kollegor en dag kommer att ställas till svars för att de med hjälp av teknikbluffen sköt den viktiga omställningen till ett mer hållbart och resilient samhälle på framtiden.

 

Mer om IEA-rapporten: Cornucopia, Flute, Effekt, National Geographics, ASPO Sverige

Mer om Förbifart Stockholm: Miljöforskare: Elbilar gör inte Förbifarten förenlig med klimatmålen (Newsmill)

Anthony Giddens: Felen med grön tillväxt

Sakta men säkert sjunker insikten om den ekonomiska tillväxtens gränser in i allt fler. På sajten Ecoprofile rapporterar Johan Erlandsson om ett seminarium på World Climate Solutions i Köpenhamn. Flera av talarna sjöng den vanliga visan om att vi måste ha mer tillväxt, men med tillägget att denna måste bli "grön". Upp på scen kliver då Anthony Giddens – Storbritanniens ytterst respekterade och framstående politiske teoretiker.

Anthony Giddens budskap är att grön tillväxt är ett feltänk. Vi måste, menar Giddens, bygga upp en helt ny ekonomisk struktur. Det går inte att bygga vidare på den nuvarande och försöka göra den grön. Vi kan inte heller sätta så stort hopp till tekniklösningar – sociala, politiska och ekonomiska innovationer kommer att vara viktigare.

Dessutom menar Giddens, vilket nog är provocerande för många, att gröna jobb är en bluff. Industrin som jobbskapare är något som vi aldrig mer kommer att gå tillbaka till. Jobben kommer att komma från andra delar av ekonomin.

Under 1990-talet var Giddens en av arkitekterna bakom den tredje vägens politik som socialdemokratiska partier runt om Europa anammade. Så även Socialdemokraterna i Sverige som har satsat hårt på att röra sig närmare den politiska mitten. Efter valfiaskot väntar förmodligen någon sorts förändring för Socialdemokraterna. Åt vilket håll man rör sig kan man bara sia om, men det vore intressant om man återigen lyssnade till Giddens, men denna gång på hans tillväxtkritik.

Giddens hyllade för övrigt, precis som Effekt, den brittiske hållbarhetsprofessorn Tim Jackson vars bok Prosperity without growth är ett måste för den som vill förstå tillväxtfrågan. I vår kommer boken på svenska (Ordfront förlag), men den som varken orkar vänta tills dess eller läsa boken på engelska får här en 20-minuterspresentation i Tim Jacksons TED-föredrag:

Vad är ett MP-stöd värt?

Om Miljöpartiet säljer sig till de borgerliga, hur dyrt kan de göra det? Det är en av de stora frågorna just nu.

Stopp för utbyggnad av kärnkraften? Höjda klimatmål? Ingen Förbifart Stockholm? Sänkt arbetstid? En miljöministerpost?

Skicklig förhandlingsförmåga hos Miljöpartiet skulle faktiskt kunna innebära något positivt för planeten. Trots en valrörelse där klimat och miljöfrågor varit helt döda.

Man kanske inte ska hoppas för mycket, om det nu ens är en bra idé att Miljöpartiet över huvud taget inleder ett samarbete med de borgerliga. Men det är likväl en lockande tanke att se miljö- och klimatfrågorna blir centrala samtidigt som Sverigedemokraterna marginaliseras och glöms undan i ett hörn av Riksdagen.

Och även om det inte blir någon sådan uppgörelse utan i stället kaos i rikspolitiken, så är det inget som behöver innebära att klimatkrisen glöms bort. Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson påminner klokt i Miljörapporten:

– Verkligheten kommer att knacka på dörren, klimat och miljöfrågor hamnar inte på den politiska agendan av taktiska skäl. De hamnar där för att de är påtagliga och märks.

Vilket i och för sig kan motsägs om Miljöpartiet byter sida, men ändå, i princip stämmer det nog rätt väl.

Klimatkrisen, energikrisen eller finanskrisen står alla och väntar utan för dörren. Undrar vem som knackar på först.

 

Missa inte Expos analys av varför Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen

Bloggat: Schlaug, Cornucopia

Media: SVD1, DN1, DN2

Klimatet förlorade valet igen

Inte bara öppnade gårdagens val upp riksdagsdörrarna för ett rasistiskt parti, dessutom bibehålls regeringsmakten av ett parti som, enligt Naturskyddsföreningen, är ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. 

 

Då jag inte är någon coach av rang låter jag ordet gå till Samuel Jarrick, en av Klimataktions två talespersoner:

”Eftersom de närmaste åren är helt avgörande för om det ska gå att hejda en skenande klimatkatastrof, och vända utsläppskurvorna, är det bara att fortsätta oförtrutet att ligga på nästa regering efter valet. Utan en stark opinion kommer politikerna aldrig våga genomföra den nödvändiga omställningen. Det är vårt ansvar. Det är därför också upp till dig och mig att inte bara ’konsumera’ politik. Vi behöver agera - som människor och medborgare – för en uthållig framtid.”

Riksdagskandidaterna tvivlar om tillväxten

Av årets valdebatt att döma råder mer konsensus än någonsin i den politiska ekonomins mest grundläggande frågor: Sverige behöver högre tillväxt. Vi ska konsumera mer. Vi ska jobba mer. Och första gången på decennier bygger samtliga riksdagspartiers valkampanjer på denna problembild. Samtidigt som det pågår en tillväxtkritisk diskussion på högsta möjliga nivå i ett flertal europeiska länder, däribland Frankrike och Storbritannien.

Så vad anser de svenska riksdagskandidaterna själva om tillväxten? Hur länge till tror de att vi kan ha exponentiell ekonomisk tillväxt inom EU? Behöver Sverige fler arbetade timmar? Behöver Sverige mer tillväxt?

För att ta reda på lite mer om hur landet ligger har de riksdagskandidater som står överst på valsedeln för respektive parti i sin valkrets erbjudits att besvara sex frågor om den ekonomiska tillväxten och dess eventuella motsättningar.

– Vad dessa kandidater har gemensamt är att de inom sina respektive partier vunnit högsta möjliga förtroende att styra detta land. Flertalet lär sitta i riksdagen nästa vecka, säger Linus Valtersson som genomför kartläggningen.

Endast 8 av de 39 kandidater som hittills besvarat enkäten anser att fortsatt exponentiell tillväxt inom EU är möjligt att upprätthålla i mer än 10 år till. Majoriteten av de som besvarat frågorna anser inte att fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt inom EU är ”möjlig” respektive ”önskvärd” överhuvudtaget.

Det finns heller ingen konsensus bakom att vi ska arbeta fler timmar den kommande mandatperioden eller att en god ekonomisk politik ger BNP-tillväxt.

En majoritet svarar ja på frågan om att Sverige, oberoende av klimatavtal på FN- respektive EU-nivå bör anpassa sin ekonomi till ett rättvist miljöutrymme. På den borgerliga sidan finns en majoritet mot en sådan linje, men där råder heller ingen konsensus.

– Ändå finns det inget parti i årets valrörelse som ifrågasätter tillväxtekonomin. Ifall målet är att minska Sveriges koldioxidutsläpp med uppemot 90 procent framöver, då måste en krona eller två i höjd koldioxidskatt, liksom miljöbilspremierna, betraktas som marginella i sammanhanget. Svensk klimatdebatt handlar saknar idag åtgärdsförslag som står i proportion till den ambitionen, säger Valtersson.

Riksdagskandidater från samtliga partier utom Socialdemokraterna har besvarat enkäten.

– Men dörren kommer stå öppen även för de kandidater som finner anledning att besvara frågorna efter valet. Den här kartläggningen har bara börjat och kommer att fortsätta så länge det finns ett behov av den, säger Valtersson.

Ladda ner listan.


Fotnot: För mer information om kartläggningen, kontakta Linus Valtersson, linus@valtersson.nu.


UPPDATERING! På Ecoprofile har Fredrik Bergman gjort en enkät i Alingsås om peak oil och tillväxt. Bland annat svara Centern, apropå om evig tillväxt är möjlig, att tillväxten är ofrånkomlig. Läs.

Partiernas blåögda syn på peak oil

Förra veckans nyhet i peak oil-kretsar var det rapportutkast som läckt ut från den tyska försvarsmakten. Enligt Der Spiegel som tagit del av rapporten finns en påtaglig oro för konsekvenserna av den annalkande oljekrisen. Den tyska militären spekulerar inte så mycket i när oljetoppen/peak oil inträffar, men nämner att det kan ske kring 2010.

Däremot målar man upp en rätt skrämmande bild av hur minskat utbud av billig olja kan komma att slå mot samhället. "Brist på tillgången till viktiga varor kan uppkomma", står det i rapporten, exempelvis på livsmedel. Olja används direkt eller indirekt för 95 procent av produktionen av industrivaror och prischocker kan därför drabba så gott som alla branscher. "På medellång sikt kommer det globala ekonomiska systemet likväl som marknadsorienterade nationella ekonomier att kollapsa".

Politiskt kan detta innebära att stater måste införa en mer planerad ekonomi. Ur Der Spiegel-artikeln:

Since virtually all economic sectors rely heavily on oil, peak oil could lead to a "partial or complete failure of markets," says the study. "A conceivable alternative would be government rationing and the allocation of important goods or the setting of production schedules and other short-term coercive measures to replace market-based mechanisms in times of crisis."

Oljekrisen förväntas också ändra maktförhållandena i världen. De länder som kan fortsätta exportera olja kommer stärka sin makt. För Tysklands del innebär det att man kommer behöva ta mer hänsyn till Rysslands intressen. 

Eftersom Sverige kommer påverkas på ungefär samma sätt som Tyskland kan man tycka att detta borde vara sådant som även diskuterades här. Till exempel i valrörelsen. Men nu är valrörelsen 2010 förmodligen den fegaste och blekaste genom tiderna.

Bloggrannen Cornucopia har i varje fall skickat ut en egen peak oil-enkät till partierna. Svaren visar hur blåögt politikerna politikerna ofta betrakta denna fråga, som om det mest var en fråga om hur bilarna ska tankas och elen produceras. Men vissa av svaren är ändå rätt givande att läsa.

Till exempel svarar Kristdemokraterna så här på frågan "När kommer Peak Oil att finnas med i er planering för framtiden?":

"Vi har länge vetat att oljan inte räcker för evigt. Det exakta årtalet för när peak oil inträffar är dock svårare att säga, kanske 2008, kanske någon gång de närmaste åren."

Här svaren från de andra partierna som svarat:

Miljöpartiet

Vänsterpartiet

Socialdemokraterna

Folkpartiet

Feministiskt Initiativ

Bloggat: Jonas Fogelqvist om tyska rapporten, Flute om Pakistan

Media: Matpriserna stiger (DN),

 

Med höghastighetståg mot teknikutopin

De rödgrönas nya valaffisch får mig att tänka på en science fiction-film. En sån som både kan ses som dystopisk och utopisk. Beroende på vem man är.

Bilden signalerar stramhet, omgivningen är klinisk, färgerna nästan metalliska. Med sig i bilden har de rödgröna ledarna tagit den mest positiva framtidssymbolen de kan komma på: ett höghastighetståg.

I vårt ekonomistiska och teknikdyrkande samhälle har det blivit så att den mest respektingivande handlingen i klimatfrågan är att ösa massor av pengar över nya blänkande och snabba maskiner.

Höghastighetståg är på detta sätt perfekt. Det är beviset på att framtiden alltid är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Att människan löser alla problem med nya smarta innovationer.

Anhängarna av höghastighetståg menar att det är en sådan satsning som kan konkurrera ut flyget, vilket skulle minska utsläppen och därmed skapa ett mer hållbart samhälle. Men håller ett sådant argument?

I senaste numret Miljötidningen drabbar två miljöpartister samman i frågan om höghastighetstågen. Det blir en rätt belysande debatt om två helt olika sätt att närma sig framtidens samhälle.

Den ena av debattörerna, Ulf Flodin, utgår ifrån ett business as usual-scenario, där transporterna är lika många som i dag och där tåget därför måste fyrdubbla sin kapacitet. Om järnvägen ändå ska byggas ut kraftigt, varför inte passa på att bygga höghastighetståg? Han menar också att höghastighetståg är en viktig symbolfråga, "ett glamourprojekt", som är nödvändigt att satsa på för att även få med sig "gråsossar" på tåget.

Motdebattör Hampus Rubaszkin köper inte business as usual-scenariet utan väger in kraftigt förvärrade klimatförändringar och även oljetoppen. Det är, resonerar han, inte alls så säkert att det finns så mycket flyg att konkurrera med i framtiden. Och klimatkaos i omvärlden kan förändra resemönstren radikalt.

Viktigare än snabbthet är att bygga en robust, pålitlig och energisnål tåginfratstuktur, menar Hampus Rubaszkin. Hellre vanliga tåg som går i tid, än höghastighetståg som är extra känsliga för olika typer av störningar. Ytterligare ett argument mot höghastighetstågen är finansieringsfrågan. Ulf Flodin framhåller att Sverige är rikt och har råd med dyr höghastighetsjärnväg (den kostar 50 procent mer än vanlig järnväg). Men vad händer om vi får en dipp i den globala ekonomin? Och, påminner Rubaszkin, planen är att finansiera snabbtåg med höjd kilometerskatt, vilket bara funkar om dagens transporter ligger kvar på samma höga nivå.

Till detta kan tilläggas att höghastighetståg inte bara behöver el för att fungera. De är också beroende av en global och komplex industriell infrastruktur. Denna kan bli svår att hålla vid liv i en situation med stigande energipriser, bräckligt finanssystem och klimatchocker. Det är alltså varken särskilt ekologiskt hållbart eller resilient.

Som Alf Hornborg skriver i sin utmärkta bok Myten om maskinen, naturen är egentligen inte i behov av investeringar. Det är de enorma investeringarna som vi redan gjort i det industriella samhällets "teknomassa" som orsakat de ekologiska problem vi nu har att hantera. Vad får oss att tro att mer av detsamma kommer lösa problemet?

 

Miljötidningen ges ut av Miljöförbundet Jordens Vänner och kan beställa här.

Bloggat: Flute om samhällelig komplexitet

Media: DN:s granskning av avregerlingen av järnvägen (1, 2).

Var är solidariteten?

Ofattbart många miljoner människor i Pakistan är hemlösa. Vattenmassor har svept bort deras hem och plats i livet. Deras förflutna har slitits från dem av en brun, okontrollerbar ström som lagt en femtedel av landet under vatten.

Det enda dessa miljoner människor har kvar är sin ovissa framtid. Samt ett outtalat löfte om att den katastrof som drabbat dem kommer att återkomma. De lever i en ny tid där blixten, bildligt talat, slår ner på samma plats, om och om igen.

Det går självklart inte att säga att de värsta översvämningarna i Pakistan på 80 år är ett direkt resultat av klimatförändringarna. Forskningen gör inte sådana enkla antaganden. Men forskningen är däremot säker på att sådana här vattenmassor kommer att drabba Pakistan och stora delar av den så kallade Indiska subkontinenten (Indien, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan och delar av Burma) igen. På grund av klimatförändringar.
Liknande problem, bland annat i form av jordskred till följd av abnormala regnfall, drabbar såväl Latinamerika som södra Europa redan idag. Och fortsättning följer.

Vid en katastrof som den pågående i Pakistan blir det alltför tydligt hur outvecklat klimattänkandet ännu är hos de politiska partierna och de större klimatorganisationerna. Trots den massiva bevisföring som finns för västvärldens skuld till vad som sker och kommer att ske råder tysthet. Av många partier och organisationer kan man inte förvänta sig så mycket mer. Men de som talar om ”klimaträttvisa” eller att ”en rättvis och hållbar värld är möjlig” borde väl höja rösten? Vad säger Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Svenska kyrkan som inte kan förlora det kommande riksdagsvalet på att sticka ut hakan?

Varför inte utnyttja katastrofen i Pakistan (och på andra ställen) att sätta fokus på den pinsamma flathet med vilken regeringen, EU, världens rika länder – för att inte prata om näringslivet – låter de mänskliga utsläppen fortgå? Varför åtminstone inte passa på att understryka – som en nyligen utkommen rapport från Cogito visar – att de svenska utsläppsmålen, som vår regeringen berömmer sig med att vara unika med, i själva verket är farligt otillräckliga?

I bästa fall kan tystnaden tolkas som skam, men förmodligen är det ryggmärgsreflexer som saknas, en avsaknad av blick för vad som sker.

Det är synnerligen talande att min morgontidning innehåller tips på ett tiotal hjälporganisationer att skänka pengar till. Det vore förmätet att ifrågasätta det tyvärr nödvändiga välgörenhetsarbete som de flesta av dessa organisationer genomför. De räddar liv. Men samtidigt kan inte åtminstone jag sluta tänka på vad den uschliga morgontidningen inte skriver:

– Hur mycket västvärldens och Sveriges utsläpp måste kapas för att förhindra en framtid dränkt (ursäkta) i framtida katastrofer som den i Pakistan. Och att det i nuläget inte sker.

– Hur lite den sittande regeringen (men även en eventuellt avlösande) i realiteten vågar göra. Och att de borde löpa gatlopp för det.

– Hur du och jag radikalt kan kapa våra egna utsläpp. Om inte annat så för att visa att det går och att folk vill. (Att göra vad man kan för att i förlängningen förbättra levnadssituationen för människor i länder långt bort kallades förr i världen för praktisk solidaritet och bidrog i kampen mot såväl Apartheidregimen som en handfull diktaturer i Latinamerika.) Och att det på sina håll redan görs.

Ja, jag vet. Att skriva så skulle inte uppfattas som neutral nyhetsjournalistik utan tendentiös kampanjjournalistik, rent av politiskt. Hemska tanke. Hemska hemska tanke att ta ansvar för främmande människors liv. Bättre då att engagera en hel nyhetsredaktion i kampen för att behålla en städ- och gå-ut-med-hund-subvention som gläder en försvinnande liten del av Sveriges befolkning.

 

(Foto: Oxfam/Creative Common)

Tid att leva hållbart

"Jobba mera!" är mantrat från höger till vänster. Det finns en ingen hejd på hur många gånger politiker av i dag kan uttrycka sin tro på arbetet som välsignelse. Luther framstår vid sidan av dessa politiker som en slacker.

I dag har P1 i två olika program ägnat sig åt denna fråga. Tendens intervjuar sociologen Roland Paulsen och förre MP-politikern Birger Schlaug. Båda har intressanta och bra saker att säga om arbetet som den nya religionen. Och båda menar att mindre arbetstid vore av godo.

I Plånboken handlar det om den rörelse som försöker hitta vägar bort från den typ av samhälle där vi tvingas jobba mer hela tiden. Bland annat intervjuas Jan Forsmark från Omställning Sverige som förklarar hur mängden energi i samhället kommer minska och på vilket sätt det kräver att vi tänker om hur vi organiserar samhället.

Man kan fråga sig hur arbetstiden ska kunna minska samtidigt som energitillgången minskar? I dag låter vi den billiga energin fungera som energislavar (bara oljan motsvarar 30 slavar som jobbar dygnet runt för varje svensk). Utan dessa måste någon annan eller vi själva göra jobbet.

Som Jan Forsmark är inne på kommer en minskning av energitillgången innebära att vi måste bli mycket mer sparsamma med energin. Men det lär också innebära mer arbete. Fast frågan är hur mycket av detta som behöver vara lönearbete. Diskussionen skulle tjäna på skilja mellan lönearbete och annat arbete. Jag är också för sänkt (löne)arbetstid, men tror att den tiden som sparas in kommer behöva läggas på annat arbete. Mer av hushållsarbete till exempel eller matproduktion och transporter. Att åka tåg tar till exempel längre tid än att flyga.

Med andra ord: sänkt arbetstid skulle ge oss mer tid till att leva mer hållbart.

Få politiker vågar sig dock i närheten av en sådan tanke.

Valet och (den verkliga) hållbarheten


Foto: Frankie Roberto.

Effektredaktionen följer valdebatten, men har inte mycket att sätta tänderna i.
Vem pratar omställning? Var är visionerna för ett fossilfritt samhälle?

I förra veckan gjorde Andreas Carlgren ett märkligt försökt till nytolkning av begreppen och menade att de kritiker som anser att Sverige borde uppfylla sina klimatmål på hemmaplan är motståndare till klimatbistånd för att hjälpa fattiga länder. Han fick argt svar av Jens Holm.

Annars är det ont om fjädrar som ryker. Hellre än frågan om massbilismens hållbarhet diskuterar man detaljerna om hur man ska få fler bilar som släpper ut lite mindre (Alliansens) (Miljöpartiets).
Den som följde tisdagens ekonomidebatt på SVT fick också höra Miljöpartiet visionera om en höjd koldioxidskatt som skulle ge 49 öre dyrare bensin. Det är visserligen mer än Moderaterna, som inte vill höja bensinpriset alls utan hoppas på en automatisk omställning när världsmarknadspriserna på olja går upp. Men det är lite som att man satt och petade i ett dockhus, med miniatyrbilar och små, små bensinpumpar som man stoppar in små, små pengar i.
Man pratar ören.
Men om målet verkligen är att minska bensinförbrukningen, hur mycket skulle 49 öre per liter påverka? Enligt en undersökning av SIKA härom året skulle bensinpriset behöva kosta 27 kronor och 50 öre per liter för att utsläppen från vägtrafiken år 2020 ska ha minskat 20 procent jämfört med år 1990.
I dag är riktpriset för blyfri 95 på 12,33 kr. Så ligger det något i SIKA:s analys är det snarare tior än ören som borde diskuteras.

Det vore för övrigt intressant att höra de olika partiernas definition av begreppet "hållbarhet". Menar man med hållbart samhälle en värld som kan fortsätta rulla på som i dag i så stor utsträckning som möjligt – bara vi inte sågar av den gren vi sitter på helt och hållet – eller menar man ett samhälle som faktiskt utgår från de yttre ramar som naturen sätter?

 

Annat intressant på nätet: Flute om USA:s ekonomiska läge.

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...