Politik - Sverige

Statlig grönmålning?

I varje pappersnummer av Effekt brukar vi sätta fokus på en grönmålare. Nu är det flera månader kvar till nummer 1/2011, men annars hade jag nog lagt det senaste pressmeddelandet från regeringskansliet i mappen med potentiella kandidater.

"Rekordminskning av svenska utsläppen" basunerade Miljödepartementet ut igår och fortsätter "Det innebär att Sveriges totala utsläpp nu totalt har minskat med 17 procent sedan 1990, och har aldrig varit lägre." (Min kursivering. Läs hela pressmeddelandet här.)

Man kan förstås raljera över Miljödepartementets historieskrivning och undra om utsläppen verkligen aldrig har varit lägre än nu. Men när tidningar över hela landet sedan nöjer sig med att publicera TT:s telegram med Naturvårdsverkets siffror (SvD, GP och Aftonbladet för att nämna några) där det konstateras att nu är utsläppen rekordlåga (med lite hjälp av lågkonjunkturen), punkt slut - då har vi ett problem.

Här kommer ett tips till den journalist som vill skriva en egen artikel med en gnutta mer analys i stället för att gå på TT:s kortkorta telegram:
Man behöver inte ens plöja rapporterna som skickas till IPCC. Det räcker med att gå in på Naturvårdsverkets sida om Sveriges utsläpp, så får man en mer nyanserad bild. I uppgifterna vi skickar till FN ingår nämligen inte utsläppen som görs för utrikes flyg och sjöfart. Hoppsan, där missade vi 9,4 miljoner ton!

Och de utsläppen, till skillnad från de som "räknas", pekar inte nedåt. Diagrammet här kommer även det från Naturvårdsverkets hemsida.

En annan inte helt oviktig kategori utsläpp som inte heller finns med i rapporteringen till FN är utsläppen för importerade varor. När Naturvårdsverket förra året gjorde en studie av dem kom man fram till att utsläppen per person i Sverige hade legat 25 procent högre om vi hade räknat med de växthusgaser som produceras när våra tv-apparater, brödrostar, leksaker, kläder, skor, ipads, grönsaker, biffar och you name it tillverkas på andra platser i världen. Vilken dagstidning ska ställa frågan om varför vi inte ska räkna de utsläppen som våra?

I pressmeddelandet från Miljödepartementet säger Sveriges miljöminister  Andreas Carlgren så här:
- Världen behöver förebilder och föregångare för minskade utsläpp. Sverige ska ta den rollen.

Det vore fantastiskt om Sverige kunde bli en förebild för minskade utsläpp. Men inte genom att brösta upp oss över siffror som bara visar halva verkligheten.

Allt grått är grönt

Inkongruens. Det har jag förstått att psykologin kallar det när det uppstår en skillnad mellan den man skulle vilja vara och den man faktiskt är. Och det är just ordet inkongruens som dyker upp i huvudet när jag i snart ett dygn har gått och grunnat över talet som Andreas Carlgren höll på Naturvårdsverkets Klimatforum igår.
Jag är inte van att höra Sveriges miljöminister tala lyriskt om klimataktivister ("Ropen i demonstrationståget, engagemanget, drömmarna där [i Köpenhamn förra året] förenades med tusentals och kanske miljoner andras världen över. Det skapade en väldig politisk kraft.")
Men det är inte Andreas Carlgren jag vill psykologisera över. (Vi har redan undrat hur det står till med hans medarbetares minne.) Det är snarare bilden av Sverige i hans tal som jag inte får ihop med politiken som faktiskt förs.

Talet finns på regeringens hemsida och är värt att läsa i sin helhet, men det var särskilt den visionerande delen som fastnade i mitt huvud. Här ett utrag:
 
"Sverige ska ta ledningen in i den gröna ekonomin. Låt mig säga en gång för alla: Vi vill gå före! Vi kan inte vara störst, men vi ska vara först.

  •  Vi ska vara föregångare med höga klimatmål. Våra utsläpp ska minska med 40 procent till år 2020 - oavsett klimatförhandlingarna. Det gör oss klimatledande i EU.
  • Inom bara några år ska vi ha lägre klimatpåverkan per capita än Kina. Till 2020 ska vi ha lägsta klimatpåverkan per capita av industriländerna. Innan 2030 ska vi ha lägre per capitautsläpp än Indien.
  • Till 2030 ska både våra personbilar och lastbilar har blivit oberoende av bensin och fossil diesel.
  • Under 2030-talet ska svenska samhället bli helt fossilfritt. Det betyder att vi då inte längre ska behöva importera en droppe olja.
  • Till 2050 är visionen att inte längre ha några som helst nettoutsläpp från Sverige. Det betyder att vi då ska ha nått en helt klimatvänlig ekonomi, att vi lever i samklang med jordens miljövillkor."

Jag försöker se det här samhället framför mig. Och tänker att regeringen kanske har hittat ett alldeles eget sätt att kombinera denna totala "samklang med jordens miljövillkor" och Förbifart Stockholm, hårdbantade järnvägar och evig tillväxt (med en ekonomisk tillväxt på 1,7 procent är Sveriges konsumtion av varor och tjänster dubbelt så stor som i dag redan år 2050. Att göra det helt utan nettoutsläpp måste betyda att vi har gjort en teknisk revolution – eller ska vi kanske importera allt vi konsumerar och strunta i att räkna utsläppen för det..?).

Alternativt får man ta till det där fina ordet igen: Inkongruens.

Så kär är miljöminister Andreas Carlgren i en motorväg

Foto: Victor Brott

Miljöminister Andreas Carlgrens pressekreterare har kontaktat Effekt med anledning av bloggposten Den stora teknikbluffen där vi skriver att Andreas Carlgren tycker att motorvägar är bra för miljön och klimatet.

Eftersom ministerns medarbetare inte kan minnas något sådant uttalande har de bett oss redovisa en källa.

Vi tänker dock inte nöja oss med en källa, utan redovisar härmed fem stycken. Alla exempel på uttalanden som visar att Andreas Carlgren tycker att en sexfilig motorvägar är något som gynnar miljö- och klimat.

Exempel 1: "Det är bra att trafiken ökar"

Vi börjar med ett klipp ur Uppdrag Granskning där Andreas Carlgren intevjuas om motorvägen Förbifart Stockholm och dess miljö- och klimatpåverkan. Han får frågan: "Får trafiken fortsätta öka?" och svarar:

"Jag tror till och med att den måste öka. Det är ju det som är min poäng. Därför att jag tror det är bra att trafiken ökar. Det kommer ge ekonomisk utveckling. Det kommer ge massa kulturellt utbyte också, inte minst när vi reser till andra länder."

Se en längre version av intervjun i Uppdrag Granskning och ett porträtt av Andreas Carlgren och hans förhållande till motorvägar.

Exempel 2: Förbifart Stockholm, för "den som sätter värde på bra miljö"

I en debattartikel i Aftonbladet attackerar Andreas Carlgren socialdemokraternas Mona Sahlin för att hon inte står upp för Förbifart Stockholm:

"Den som sätter värde på bra miljö, ökad frihet, ekonomisk utveckling och att slippa öda sin tid i bilköer i Stockholmsområdet, bör akta sig noga för den rödgröna vänsterkartellen i höstens val. Det är tydligt när regeringen åter bekräftat att Förbifart Stockholm som leder trafiken förbi stadens centrum ska byggas."

Exempel 3: "Klimat- och miljöalternativet för Stockholm"

SVT:s ABC intervjuade Andreas Carlgren efter att regeringen i september 2009 meddelade att man tänker bygga Förbifart Stockholm, tvärsemot alla myndigheters utredningar som unisont visar på att motorvägen kommer att generera mer utsläpp.

"Detta är klimat- och miljöalternativet för Stockholm"

och

"Vi bygger för en tid då bilarna körs på miljövänliga bränslen, el, etanol eller biogas", sa Andreas Carlgren.

Exempel 4: En E4:a för "framtidens miljövänliga bilar som drivs på el och miljöbränslen"

I ett pressmeddelande från Miljödepartementet den 3 september 2009 förklarade Andreas Carlgren beslutet om att bygga Förbifart Stockholm. Framtidens bilar är alltså vänliga mot miljön.

"Miljö- och klimatalternativet för Stockholm är en storsatsning på spårvägar och bussar, en E4:a förbi staden och framtidens miljövänliga bilar som drivs på el och miljöbränslen."

Exempel 5: Mindre utsläpp, men mer bilar

I en debattartikel på Politikerbloggen (återpublicerad på Andreas Carlgrens egen hemsida) använder Carlgren ironi för att förklara att minskade utsläpp inte kan innebära mindre biltrafik.

"För att klara klimatet behöver vi minska utsläppen från trafiken. Frågan är hur? Genom att stoppa människor från att åka bil eller? För Centerpartiet är bilen nödvändig."

Bonus: Fossilfritt redan år 2020?

I nästan varje artikel som Andreas Carlgren skriver berättar han att Centern minsann arbetar för en fossilfri bilflotta år 2030. Han har en väldigt stark tilltro till att ny teknik ska lösa miljö- och klimatproblemen. Denna politiska linje formuleras här av Stockholmscentern på kampanjsidan "Ja till förbifarten".

"Miljöbilsutvecklingen går i en rasande fart. Biltillverkarna utvecklar nya tekniker med snålare motorer varje år. Och successivt närmar man sig en verklighet där bilarna går på el. När Förbifart Stockholm står klar någon gång i början av 2020-talet har vi en helt annan situation på vägarna än idag. Målet att ha en fossilbränslefri trafik närmar sig. Möjligen kommer vi redan att vara där."

Som vi skrev här om dagen, enligt experterna på Energimyndigheten utgörs bilflottan år 2020 av 0,1 procent elbilar och 1 procent biogasbilar.

 

Vi hoppas att man på Miljödepartementet nöjer sig med detta och vi är naturligtvis väldigt nyfikna på om Carlgrens medarbetare har en annan uppfattning om sin ministers inställning i frågan.

Den stora teknikbluffen

Vi kan fortsätta som vanligt, för i framtiden finns det teknik som löser klimatproblemen åt oss.

Så har politikerna, från höger till vänster, löst det svåra dilemmat med att planeten har gränser och att den västerländska livsstilen spränger dessa gränser.

Genom att hela tiden skjuta dessa åtgärderna några år framåt i tiden slipper man påbörja den inte smärtfria omställning som innebär långtgående livsstilsförändring för de flesta människor i vår del av världen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är den nya motorväg, Förbifart Stockholm, som de flesta politiker och de flesta Stockholmare vill se byggd genom stan. Det råder ingen tvekan om att den kommer att generera mer trafik och följdaktligen därmed mer utsläpp. Det vill säga tvärtemot allt fagert tal om klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga.

Endast med hjälp av tekniklöftet har denna uppenbara motsägelse kunnat säljas in till medborgarna. Med löfte om framtida elbilar, etanolbilar och biogasbilar har miljöminister Andreas Carlgren kunnat säga att motorvägar rentav är bra för klimatet och för miljön. Detta borde betraktas som ett helt vansinnigt påstående, men den symbios som uppstått mellan fega politiker och bekväma medborgare gör att man kan påstå sådant utan att särskilt många verkar bry sig.

Är det kanske dags att avslöja denna bluff nu? Nya lovande Supermiljöbloggen gör ett försök genom att uppmärksamma nya siffror från Energimyndigheten som visar att endast en procent av bilarna år 2020 kommer att drivas av biogas eller el. Ytterligare några procent av bilarna förväntas drivas av biodiesel eller etanol. Återstående andel kommer att precis som i dag drivas av olja.

Med andra ord: Att satsa på ny motorväg, och allt annat som cementerar ett samhälle som kräver olja för att fungera, är helt förryckt ur ett klimatperspektiv. Det är dessutom ett farligt spel som riskerar att slå tillbaka mot politikerna själva.

I förra veckan släppte det Internationella energiorganet IEA sin årliga rapport om världens energiläge. Vid en första anblick ser det ut som att världen kommer att kunna försörjas med olja under lång tid framöver. Men om man tittar lite noggrannare kan man förstå att så nog inte kommer att vara fallet.

 

Det mörkblåa fältet ovan beskriver de oljefält som finns i dag. Det ljusblåa är den pusselbit som IEA stoppat in för att fylla ut det växande gapet mellan sjunkande oljeproduktion och ökande efterfrågan. "Oljefält som ska utvecklas eller hittas i framtiden" är förklaringen till denna pusselbit. Den motsvarar lika mycket olja som fem Saudiarabien – världens i dag största oljeproducent. Var ska den oljan hittas? Och vad händer om den inte hittas?

Jag hoppas att Andreas Carlgren och hans kollegor en dag kommer att ställas till svars för att de med hjälp av teknikbluffen sköt den viktiga omställningen till ett mer hållbart och resilient samhälle på framtiden.

 

Mer om IEA-rapporten: Cornucopia, Flute, Effekt, National Geographics, ASPO Sverige

Mer om Förbifart Stockholm: Miljöforskare: Elbilar gör inte Förbifarten förenlig med klimatmålen (Newsmill)

Anthony Giddens: Felen med grön tillväxt

Sakta men säkert sjunker insikten om den ekonomiska tillväxtens gränser in i allt fler. På sajten Ecoprofile rapporterar Johan Erlandsson om ett seminarium på World Climate Solutions i Köpenhamn. Flera av talarna sjöng den vanliga visan om att vi måste ha mer tillväxt, men med tillägget att denna måste bli "grön". Upp på scen kliver då Anthony Giddens – Storbritanniens ytterst respekterade och framstående politiske teoretiker.

Anthony Giddens budskap är att grön tillväxt är ett feltänk. Vi måste, menar Giddens, bygga upp en helt ny ekonomisk struktur. Det går inte att bygga vidare på den nuvarande och försöka göra den grön. Vi kan inte heller sätta så stort hopp till tekniklösningar – sociala, politiska och ekonomiska innovationer kommer att vara viktigare.

Dessutom menar Giddens, vilket nog är provocerande för många, att gröna jobb är en bluff. Industrin som jobbskapare är något som vi aldrig mer kommer att gå tillbaka till. Jobben kommer att komma från andra delar av ekonomin.

Under 1990-talet var Giddens en av arkitekterna bakom den tredje vägens politik som socialdemokratiska partier runt om Europa anammade. Så även Socialdemokraterna i Sverige som har satsat hårt på att röra sig närmare den politiska mitten. Efter valfiaskot väntar förmodligen någon sorts förändring för Socialdemokraterna. Åt vilket håll man rör sig kan man bara sia om, men det vore intressant om man återigen lyssnade till Giddens, men denna gång på hans tillväxtkritik.

Giddens hyllade för övrigt, precis som Effekt, den brittiske hållbarhetsprofessorn Tim Jackson vars bok Prosperity without growth är ett måste för den som vill förstå tillväxtfrågan. I vår kommer boken på svenska (Ordfront förlag), men den som varken orkar vänta tills dess eller läsa boken på engelska får här en 20-minuterspresentation i Tim Jacksons TED-föredrag:

Vad är ett MP-stöd värt?

Om Miljöpartiet säljer sig till de borgerliga, hur dyrt kan de göra det? Det är en av de stora frågorna just nu.

Stopp för utbyggnad av kärnkraften? Höjda klimatmål? Ingen Förbifart Stockholm? Sänkt arbetstid? En miljöministerpost?

Skicklig förhandlingsförmåga hos Miljöpartiet skulle faktiskt kunna innebära något positivt för planeten. Trots en valrörelse där klimat och miljöfrågor varit helt döda.

Man kanske inte ska hoppas för mycket, om det nu ens är en bra idé att Miljöpartiet över huvud taget inleder ett samarbete med de borgerliga. Men det är likväl en lockande tanke att se miljö- och klimatfrågorna blir centrala samtidigt som Sverigedemokraterna marginaliseras och glöms undan i ett hörn av Riksdagen.

Och även om det inte blir någon sådan uppgörelse utan i stället kaos i rikspolitiken, så är det inget som behöver innebära att klimatkrisen glöms bort. Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson påminner klokt i Miljörapporten:

– Verkligheten kommer att knacka på dörren, klimat och miljöfrågor hamnar inte på den politiska agendan av taktiska skäl. De hamnar där för att de är påtagliga och märks.

Vilket i och för sig kan motsägs om Miljöpartiet byter sida, men ändå, i princip stämmer det nog rätt väl.

Klimatkrisen, energikrisen eller finanskrisen står alla och väntar utan för dörren. Undrar vem som knackar på först.

 

Missa inte Expos analys av varför Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen

Bloggat: Schlaug, Cornucopia

Media: SVD1, DN1, DN2

Klimatet förlorade valet igen

Inte bara öppnade gårdagens val upp riksdagsdörrarna för ett rasistiskt parti, dessutom bibehålls regeringsmakten av ett parti som, enligt Naturskyddsföreningen, är ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. 

 

Då jag inte är någon coach av rang låter jag ordet gå till Samuel Jarrick, en av Klimataktions två talespersoner:

”Eftersom de närmaste åren är helt avgörande för om det ska gå att hejda en skenande klimatkatastrof, och vända utsläppskurvorna, är det bara att fortsätta oförtrutet att ligga på nästa regering efter valet. Utan en stark opinion kommer politikerna aldrig våga genomföra den nödvändiga omställningen. Det är vårt ansvar. Det är därför också upp till dig och mig att inte bara ’konsumera’ politik. Vi behöver agera - som människor och medborgare – för en uthållig framtid.”

Riksdagskandidaterna tvivlar om tillväxten

Av årets valdebatt att döma råder mer konsensus än någonsin i den politiska ekonomins mest grundläggande frågor: Sverige behöver högre tillväxt. Vi ska konsumera mer. Vi ska jobba mer. Och första gången på decennier bygger samtliga riksdagspartiers valkampanjer på denna problembild. Samtidigt som det pågår en tillväxtkritisk diskussion på högsta möjliga nivå i ett flertal europeiska länder, däribland Frankrike och Storbritannien.

Så vad anser de svenska riksdagskandidaterna själva om tillväxten? Hur länge till tror de att vi kan ha exponentiell ekonomisk tillväxt inom EU? Behöver Sverige fler arbetade timmar? Behöver Sverige mer tillväxt?

För att ta reda på lite mer om hur landet ligger har de riksdagskandidater som står överst på valsedeln för respektive parti i sin valkrets erbjudits att besvara sex frågor om den ekonomiska tillväxten och dess eventuella motsättningar.

– Vad dessa kandidater har gemensamt är att de inom sina respektive partier vunnit högsta möjliga förtroende att styra detta land. Flertalet lär sitta i riksdagen nästa vecka, säger Linus Valtersson som genomför kartläggningen.

Endast 8 av de 39 kandidater som hittills besvarat enkäten anser att fortsatt exponentiell tillväxt inom EU är möjligt att upprätthålla i mer än 10 år till. Majoriteten av de som besvarat frågorna anser inte att fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt inom EU är ”möjlig” respektive ”önskvärd” överhuvudtaget.

Det finns heller ingen konsensus bakom att vi ska arbeta fler timmar den kommande mandatperioden eller att en god ekonomisk politik ger BNP-tillväxt.

En majoritet svarar ja på frågan om att Sverige, oberoende av klimatavtal på FN- respektive EU-nivå bör anpassa sin ekonomi till ett rättvist miljöutrymme. På den borgerliga sidan finns en majoritet mot en sådan linje, men där råder heller ingen konsensus.

– Ändå finns det inget parti i årets valrörelse som ifrågasätter tillväxtekonomin. Ifall målet är att minska Sveriges koldioxidutsläpp med uppemot 90 procent framöver, då måste en krona eller två i höjd koldioxidskatt, liksom miljöbilspremierna, betraktas som marginella i sammanhanget. Svensk klimatdebatt handlar saknar idag åtgärdsförslag som står i proportion till den ambitionen, säger Valtersson.

Riksdagskandidater från samtliga partier utom Socialdemokraterna har besvarat enkäten.

– Men dörren kommer stå öppen även för de kandidater som finner anledning att besvara frågorna efter valet. Den här kartläggningen har bara börjat och kommer att fortsätta så länge det finns ett behov av den, säger Valtersson.

Ladda ner listan.


Fotnot: För mer information om kartläggningen, kontakta Linus Valtersson, linus@valtersson.nu.


UPPDATERING! På Ecoprofile har Fredrik Bergman gjort en enkät i Alingsås om peak oil och tillväxt. Bland annat svara Centern, apropå om evig tillväxt är möjlig, att tillväxten är ofrånkomlig. Läs.

Partiernas blåögda syn på peak oil

Förra veckans nyhet i peak oil-kretsar var det rapportutkast som läckt ut från den tyska försvarsmakten. Enligt Der Spiegel som tagit del av rapporten finns en påtaglig oro för konsekvenserna av den annalkande oljekrisen. Den tyska militären spekulerar inte så mycket i när oljetoppen/peak oil inträffar, men nämner att det kan ske kring 2010.

Däremot målar man upp en rätt skrämmande bild av hur minskat utbud av billig olja kan komma att slå mot samhället. "Brist på tillgången till viktiga varor kan uppkomma", står det i rapporten, exempelvis på livsmedel. Olja används direkt eller indirekt för 95 procent av produktionen av industrivaror och prischocker kan därför drabba så gott som alla branscher. "På medellång sikt kommer det globala ekonomiska systemet likväl som marknadsorienterade nationella ekonomier att kollapsa".

Politiskt kan detta innebära att stater måste införa en mer planerad ekonomi. Ur Der Spiegel-artikeln:

Since virtually all economic sectors rely heavily on oil, peak oil could lead to a "partial or complete failure of markets," says the study. "A conceivable alternative would be government rationing and the allocation of important goods or the setting of production schedules and other short-term coercive measures to replace market-based mechanisms in times of crisis."

Oljekrisen förväntas också ändra maktförhållandena i världen. De länder som kan fortsätta exportera olja kommer stärka sin makt. För Tysklands del innebär det att man kommer behöva ta mer hänsyn till Rysslands intressen. 

Eftersom Sverige kommer påverkas på ungefär samma sätt som Tyskland kan man tycka att detta borde vara sådant som även diskuterades här. Till exempel i valrörelsen. Men nu är valrörelsen 2010 förmodligen den fegaste och blekaste genom tiderna.

Bloggrannen Cornucopia har i varje fall skickat ut en egen peak oil-enkät till partierna. Svaren visar hur blåögt politikerna politikerna ofta betrakta denna fråga, som om det mest var en fråga om hur bilarna ska tankas och elen produceras. Men vissa av svaren är ändå rätt givande att läsa.

Till exempel svarar Kristdemokraterna så här på frågan "När kommer Peak Oil att finnas med i er planering för framtiden?":

"Vi har länge vetat att oljan inte räcker för evigt. Det exakta årtalet för när peak oil inträffar är dock svårare att säga, kanske 2008, kanske någon gång de närmaste åren."

Här svaren från de andra partierna som svarat:

Miljöpartiet

Vänsterpartiet

Socialdemokraterna

Folkpartiet

Feministiskt Initiativ

Bloggat: Jonas Fogelqvist om tyska rapporten, Flute om Pakistan

Media: Matpriserna stiger (DN),

 

Med höghastighetståg mot teknikutopin

De rödgrönas nya valaffisch får mig att tänka på en science fiction-film. En sån som både kan ses som dystopisk och utopisk. Beroende på vem man är.

Bilden signalerar stramhet, omgivningen är klinisk, färgerna nästan metalliska. Med sig i bilden har de rödgröna ledarna tagit den mest positiva framtidssymbolen de kan komma på: ett höghastighetståg.

I vårt ekonomistiska och teknikdyrkande samhälle har det blivit så att den mest respektingivande handlingen i klimatfrågan är att ösa massor av pengar över nya blänkande och snabba maskiner.

Höghastighetståg är på detta sätt perfekt. Det är beviset på att framtiden alltid är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Att människan löser alla problem med nya smarta innovationer.

Anhängarna av höghastighetståg menar att det är en sådan satsning som kan konkurrera ut flyget, vilket skulle minska utsläppen och därmed skapa ett mer hållbart samhälle. Men håller ett sådant argument?

I senaste numret Miljötidningen drabbar två miljöpartister samman i frågan om höghastighetstågen. Det blir en rätt belysande debatt om två helt olika sätt att närma sig framtidens samhälle.

Den ena av debattörerna, Ulf Flodin, utgår ifrån ett business as usual-scenario, där transporterna är lika många som i dag och där tåget därför måste fyrdubbla sin kapacitet. Om järnvägen ändå ska byggas ut kraftigt, varför inte passa på att bygga höghastighetståg? Han menar också att höghastighetståg är en viktig symbolfråga, "ett glamourprojekt", som är nödvändigt att satsa på för att även få med sig "gråsossar" på tåget.

Motdebattör Hampus Rubaszkin köper inte business as usual-scenariet utan väger in kraftigt förvärrade klimatförändringar och även oljetoppen. Det är, resonerar han, inte alls så säkert att det finns så mycket flyg att konkurrera med i framtiden. Och klimatkaos i omvärlden kan förändra resemönstren radikalt.

Viktigare än snabbthet är att bygga en robust, pålitlig och energisnål tåginfratstuktur, menar Hampus Rubaszkin. Hellre vanliga tåg som går i tid, än höghastighetståg som är extra känsliga för olika typer av störningar. Ytterligare ett argument mot höghastighetstågen är finansieringsfrågan. Ulf Flodin framhåller att Sverige är rikt och har råd med dyr höghastighetsjärnväg (den kostar 50 procent mer än vanlig järnväg). Men vad händer om vi får en dipp i den globala ekonomin? Och, påminner Rubaszkin, planen är att finansiera snabbtåg med höjd kilometerskatt, vilket bara funkar om dagens transporter ligger kvar på samma höga nivå.

Till detta kan tilläggas att höghastighetståg inte bara behöver el för att fungera. De är också beroende av en global och komplex industriell infrastruktur. Denna kan bli svår att hålla vid liv i en situation med stigande energipriser, bräckligt finanssystem och klimatchocker. Det är alltså varken särskilt ekologiskt hållbart eller resilient.

Som Alf Hornborg skriver i sin utmärkta bok Myten om maskinen, naturen är egentligen inte i behov av investeringar. Det är de enorma investeringarna som vi redan gjort i det industriella samhällets "teknomassa" som orsakat de ekologiska problem vi nu har att hantera. Vad får oss att tro att mer av detsamma kommer lösa problemet?

 

Miljötidningen ges ut av Miljöförbundet Jordens Vänner och kan beställa här.

Bloggat: Flute om samhällelig komplexitet

Media: DN:s granskning av avregerlingen av järnvägen (1, 2).

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...