Politik - Sverige

Det är tur för regeringen att de är så religiöst övertygade om sanningen i tillväxtens evangelium, annars hade troligen deras huvuden exploderat av kognitiv dissonans.

Framtidskommissionens slutrapport, som regeringen presenterar i dag, är en uppvisning i hur verklighetsfrånvänd som den politiska eliten har blivit. Vilket kanske förklarar varför de experter man har anlitat inte vill skriva under på slutdokumentet.

En av kommissionärerna, Pekka Mellergård, ger i en kritisk debattartikel i Sydsvenskan en inblick i hur arbetet har sett ut:

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen?

Jag gissar att den ledande klimatexperten vid detta tillfälle hette Johan Rockström. Alla som hört honom tala vet hur tydligt och väl han förklarar läget vad gäller vårt ekonomiska systems påverkan på de ekologiska systemen. Man måste tro på mirakel för att inte förstå att vi i hög fart är på väg mot en värld med kaosartade klimatförändringar och fördjupade ekologiska problem, vare sig vi vill det eller inte.

"Vad f-n kan man göra, egentligen?" är mot denna bakgrund en naturlig reaktion, men frågan är ganska korkad. Den antyder att vi kanske inte kan göra något. Vilket i så fall beror på att det vi kan göra krockar med det som regeringen vill göra, nämligen att till varje pris upprätthålla dagens högkonsumerande industrisamhälle.

Fredrik Reinfeldt är George Bush den äldre reinkarnerad: Den svenska livsstilen är inte förhandlingsbar.

Därför slog man tidigt fast utgångspunkten för framtidskommissionens arbete: "Hållbarhet kräver tillväxt". Allt annat är otänkbart. Innehållet i kommissionens arbete blir därmd mest en retorisk övning i hur man försöker låta ansvarstagande utan att vara det. Man pratar om att mäta välfärden på nya sätt. Man slänger in "grön" och "hållbar" framför ordet tillväxt. Och naturligtvis använder man de fattiga som slagträ när man argumenterar för att vi i ett av världens rikaste länder ständigt måste konsumera mer:

Om vi ska fortsätta att lyfta människor ur fattigdom, utrota hunger och samtidigt rädda miljön behöver vi skapa en grön ekonomi där människor ges förutsättningar att förändra sina liv, att tjäna pengar, att investera och att vara entreprenörer.

I förra veckan deltog jag på en konferens i Vimmerby där Framtidskommissionen presenterade delar av sitt arbete. Eftersom vi var flera talare som inte bekände oss till tillväxttron blev det en märklig mix.

Å ena sidan kommissionens huvudsekreterare Jesper Strömbäck som slog fast att den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030 och 2050.

Å andra sidan vi andra, däribland Birger Schlaug och Pella Thiel, som påpekade hur det är just denna strävan efter mer och mer som lett till den djupa systemkris som vi nu är fast i. Inte bara vad gäller ekologisk förstörelse, men också en ekonomi där vi konsumerat för pengar som vi har lånat av framtiden vilket gjort att vi nu sitter med världshistoriens största skuldbubbla.

Även Johan Rockström talade, som en av kommissionens experter, och gav en uppdaterad bild av klimatläget som till och med fick en härdad person som jag själv att svälja några gånger extra. Inte heller Rockström ville skriva under på kommissionens rapport.

Men som sagt, med religiös övertygelse kommer man långt. Man behöver inte ens tvivla, man vet att att de senaste decenniernas ekonomiska expansion bara kommer att fortsätta och att vi samtidigt kommer att lösa alla problem. För att citera näringsminister Annie Lööf ur delrapporten "På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter":

Kommer vi att lyckas? Mitt svar på frågan är utan tvivel ja. Jag
är nämligen övertygad om att den kreativitet som tog oss till
månen också kommer att hjälpa oss bygga ett hållbart samhälle.
Att misslyckas är inte ett alternativ.

Tjohej!

Hade jag varit statsminister hade jag formulerat om frågeställningen:

"Vad f-n ska vi göra, egentligen? Så här kan vi ju inte fortsätta."

Foto: Richard Masoner / Cyclelicious

Den 29 januari debatterades klimatförändringen i riksdagen. En underhållande tillställning enligt vissa, skrämmande enligt andra. Varken saklig eller särskilt nytänkande, enligt mig. I debatten hörs huvudsakligen samma argument som vanligt. Diskussionen grundades i att Miljöpartiet lagt fram ett förslag om ett nytt klimatpolitiskt ramverk där det föreslås tuffare åtgärder för att regeringen ska kunna leva upp till de klimatlöften Sverige avgett i internationella förhandlingar. Som det är nu ligger vi risigt till, menar Gustav Fridolin.

– Med den takt som regeringen håller i klimatarbetet kommer vi inte att nå EU:s klimatmål för 2050 i tid. Faktum är att vi kommer att nå det först framåt år 2200, 150 år för sent. Vi gör inte ens det som vi har lovat i de internationella förhandlingarna. Vi använder tricks och det regeringen själv kallar bokföringsmetoder. Möjligen lurar det någon, men det lurar inte klimatet.

De flesta partier är överens, vi måste ändra vårt beteende, både som individer och som land. Det som skiljer partierna är hur förändringen bör se ut. Hur bör vi utveckla tågnätet? Och vad ska vi göra med energifrågan? Vad har vi egentligen för ansvar? Gentemot vem? Ska Sverige satsa på ökad tillväxt eller inte? Hur ska tillväxten i så fall se ut? Vi har hört det förut. Vänsterpartiet ifrågasätter prioriteringen av ekonomisk tillväxt, alliansen ser den som absolut nödvändig.

Men två saker skiljer sig från allt annat i debatten. Den ena är köttet. Där diskuteras det huruvida vi bör dra ner på vårt köttätande eller inte. Tyvärr är det bara två av partierna som lyfter frågan, och de är inte överens. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt uttrycker sig på följande sätt:

– Vi bör minska vår konsumtion av kött. Vi bör till exempel alltid erbjuda vegetariska alternativ i skolor och andra offentliga miljöer. Vi bör ta bort subventionerna till animalieproduktionen som finns framför allt inom den europeiska unionen i dag. Vi skulle nog också må lite bättre av att äta mindre kött.

Det andra partiet som väljer att ventilera köttfrågan, men med en lite annorlunda vinkel är Sverigedemokraterna:

– Det senaste i raden av påföljder där man använder klimatet för sin politiska agenda är köttskatt. Där tycks det som att självaste Jordbruksverket har tagits över av veganrörelsen. Uppfinningsrik som man ofta är i dessa sammanhang kan man koppla klimathotet till nästan vilken fråga som helst.

Sverigedemokraterna utgör den andra särskiljande faktorn, genom att under hela debatten välja ett annat spår än övriga partier. Josef Fransson ifrågasätter nämligen inte bara tanken på en eventuell köttskatt utan också hela klimatfrågan.

– Sveriges bidrag till de globala utsläppen är, som tidigare sagts här, ganska låga och blygsamma 1,6 promille. Trots detta låter det oftast i retoriken som om det är av signifikans hur mycket koldioxid vi i Sverige verkligen släpper ut. I motioner och debattartiklar låter det inte sällan som om vi måste göra si eller så för att rädda klimatet, precis som om det skulle ha någon förankring i verkligheten.

Argumentationen kanske inte är så förvånande för ett parti som varken nämner ”miljö” eller ”klimat” på sin hemsida, och resonemanget är anmärkningsvärt likt det sätt republikanernas presidentkandidat Mitt Romney valde att bemöta klimatfrågan på under det senaste amerikanska valet. Han förklarade varför USA måste satsa stenhårt på sin egen olje-, gas-, och kärnkraftsproduktion med följande ord:

– Min uppfattning är att vi inte vet vad som orsakar klimatförändringarna på den här planeten. Och idén att spendera triljoner och åter triljoner dollar på att minska koldioxidutsläppen är inte rätt väg för oss.

I miljösammanhang kallas Mitt Romney då och då, antagligen i ett försök att släta över de återkommande klimatskeptiska uttalandena, för pragmatiker. Kanske är det också vad Sverigedemokraterna förespråkar? En pragmatisk klimatpolitik? De kan i så fall vara hur pragmatiska de vill – det är på tiden att klimatskeptismen hos Sverigedemokraterna uppmärksammas fullt ut. Att Fransson dessutom förklarar förslaget om köttskatt med att ”veganrörelsen” infiltrerat jordbruksverket tyder på att han inte drar sig från konspirationsteorier, en vinkel klimatförnekare aldrig tycks tröttna på.

Bild: Rob McCann/Creative Commons

Läkarundersökningar och provtagningar har pågått i ett par decennier nu, men resultatet fortsätter att vara icke-önskvärt. Vårt globala industriella samhälle – det enda vi känner – har av i stort sett samtliga tillfrågade läkare getts en diagnos som med stor sannolikhet kommer att innebära dess slut.

Egentligen vet vi att inget varar för evigt – vi kommer alla att dö någon gång – men just detta samhälle som vi är födda i hade vi kanske hoppats att det skulle leva länge till, rent av för alltid.

Så, hur tacklar vi detta besked?

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har utvecklat en välkänd modell där besked av den här typen hanteras i fem olika steg. Jag brukar vara skeptisk till sådana generella modeller eftersom de ofta låter mycket bättre än hur de fungerar i verkligheten. Men i detta fall är jag beredd att göra ett undantag. De fem stegen är följande (kompletterade med aktuella exempel):

1) Förnekelse. "Så där sa man på sjuttitalet också. Vi löste det då, vi löser det nu".

2) Ilska. "Det är oljebolagens fel!"

3) Förhandling. "Men om vi bygger ut kollektivtrafiken?"

4) Depression. "Världen kommer ändå att gå under snart."

5) Acceptans. "Hur ska vi hantera detta?"

De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt. Men på det stora hela fungerar faktiskt denna modell ganska bra med hur många hanterar den kollaps som vi står inför. Själv har jag betat av samtliga. I stort sett i ordningen ovan.

I förra veckan kom ett nytt utlåtande om världens tillstånd. Världsbanken påminde om att vi kan räkna med fyra graders global temperaturhöjning som en följd av det sätt som vårt samhälle fungerar på. Det var för övrigt en nyhet som skickades rakt in i ett nyhetsflöde som annars mest domineras av att världsekonomin går väldigt knackigt eftersom det konsumeras för lite.

Budskapet borde stämma till viss eftertanke. Kanske en mer mogen syn på vad som händer och vad som lär hända. Men nej. När miljöminister Lena Ek får frågan om hur vi ska komma till rätta med klimatkrisen framstår hon som hoppfull.

– Det finns så otroligt mycket teknik som hjälper oss på vägen. Teknik som gör att jag tror att vi faktiskt kan skapa bättre livsvillkor för den fattiga världen och samtidigt komma till rätta med klimatförändringen, säger hon i en intervju med Svenska Dagbladet.

Det är en kombination av 1) förnekelse och 3) förhandling.

Förnekelse av teknikens många begränsningar. Till exempel finns det för de långväga transporter som bär upp dagens globala samhälle (flyg, fartyg och lastbil) ingen känd teknik som kan trolla bort dessa transporters oljeberoende.

Förnekelse också av det faktum att den industriella teknik som Ek syftar på hittills i historien oftast har skapat mer problem än den har löst.

Förhandling med vetenskapens brutala krav på drastiskt minskande utsläpp i dag, inte positiva visioner för 2030.

Förhandling också med den logik med vilken det moderna samhället fungerar. Det vill säga, i stort sett alla investeringar och strävanden, såväl historiska som nutida, syftar till ökad konsumtion och därmed ökade utsläpp. Denna logik skulle, rent teoretiskt, kunna ställas på huvudet. Ett par miljarder människor drar samtidigt i nödbromsen. Men i teorin är allt möjligt, även att få alla kineser att hoppa samtidigt (för att testa om det blir jordbävning då).

Samtliga av de fyra första stadierna i Kübler-Ross-modellen går ut på att ljuga för sig själv. Givetvis så övertygande som möjligt i förhållande till verkligheten. En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)".

Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva...

Turligt nog verkar det sitta en backventil mellan de fyra första stadierna och acceptans-stadiet. Den som väl har tagit sig dit backar sällan tillbaka. Min erfarenhet efter att det senaste året pratat kollaps i ett sextiotal olika sammanhang är att det är många som redan har tagit detta steg. Och för varje dag är det några till som gör det.

Om det här stämmer innebär det att vi får en allt mer polariserad debatt. Mellan en grupp som allt mer frenetiskt övertygar sig själv om att alla lösningar ligger runt hörnet och en växande grupp som har accepterat att allt inte levereras med en lösning.

Tyvärr verkar folk som sitter på maktpositioner lätt fastna i den första gruppen. Det kommer med tiden att göra denna konflikt än mer spännande.

I tisdagskväll dog Elinor Ostrom i cancer, 78 år gammal. Samma dag hade hon skrivit en artikel i Project Syndicate som bör ses som både en varning och en förhoppning inför Rio+20-mötet. En varning för att vi inte bör vänta oss att världens ledare kommer att sluta ett enskilt bindande avtal om hur vi på ett hållbart sätt ska bruka vår planet, men en förhoppning eftersom ett sådant avtal inte ens borde vara önskvärt.

Statsvetaren Elinor Ostrom fick som första kvinna det så kallade Nobelpriset i ekonomi 2009. Men givetvis hade hennes forskning gett avtryck långt innan dess. Den handlade främst om hur vi kan ta hand om gemensamma resurser. Hon inspirerades av Garett Hardin och kom sedan att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att försöka motbevisa honom.

Enligt teorin om ”Allmänningens tragedi” hävdade Hardin att det var omöjligt för ett lokalsamhälle att nyttja en allmän resurs på hållbart sätt. Typexemplet är bönderna som låter sin boskap beta på en gemensam äng. För varje enskild bonde är det ekonomiskt rationellt att köpa ytterligare kor för att beta på marken, trots att det innebär att djuren kommer att äta upp gräset snabbare än det kan växa tillbaka. Även om varje bonde vet detta och rimligen borde begränsa antalet djur, är de alla rädda för att någon annan likt förbannat kommer att skaffa ytterligare en ko som får beta på de andras bekostnad. Därför slutar det med att alla skaffar fler djur och marken degraderas eftersom den överutnyttjas.

Med boken Allmänningen som samhällsinstitution (Governing the Commons, 1990) visade Elinor Ostrom på empiriskt väg att den klassiska problematiken inte alls var olöslig. Istället fanns det flera exempel på lokalsamhällen som gemensamt lyckades förvalta de allmänna resurserna på ett hållbart sätt i självreglerande system. Hon identifierade vilka förutsättningar som krävdes för ett hållbart brukande av resurser och pekade på en väg som låg mellan statlig reglering och privatisering. De som nyttjar resurserna kan ta hand om dem själva utan påverkan från utomstående aktörer.

När det gäller de globala miljöproblemen menade Elinor Ostrom att lokalsamhällena måste involveras. Om vi bara sitter och väntar på att politikerna ska sluta avtal i Rio de Janeiro eller Doha kan vi lika gärna kasta in handduken. Istället behöver vi en mångfald av institutioner och policys på alla olika nivåer – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt – för att kunna komma till rätta med problemen. Om det är något avtal eller någon institution inte fungerar eller kollapsar, måste det finnas andra som kan täcka upp och förhindra ett totalt sammanbrott. Bäst sammanfattade Ostrom själv dessa tankar med att ”institutionell mångfald kan vara lika viktig som biologisk mångfald för vår långsiktiga överlevnad”.

Elinor Ostroms forskning kan läsas på många olika sätt. Det som jag personligen tar till mig när jag läser hennes resultat är att de faktiskt är ganska hoppfulla, och sporrande för att vi bör agera själva även om våra ledare – såväl valda som egenmäktiga – inte lyckas komma överens. De visar att länder bör agera på en nationell nivå även om det inte finns bindande internationella avtal, eller som hon själv skrev i det som kom att bli henens sista artikel: ”hållbarhet på lokal och nationell nivå måste läggas ihop till global hållbarhet”.

En kort förläsning med Elinor Ostrom i serien Stockholm Whiteboard Seminars, som producerats av Stockholm Resilience Centre, kan ses här: