Politik - Globalt

I tisdagskväll dog Elinor Ostrom i cancer, 78 år gammal. Samma dag hade hon skrivit en artikel i Project Syndicate som bör ses som både en varning och en förhoppning inför Rio+20-mötet. En varning för att vi inte bör vänta oss att världens ledare kommer att sluta ett enskilt bindande avtal om hur vi på ett hållbart sätt ska bruka vår planet, men en förhoppning eftersom ett sådant avtal inte ens borde vara önskvärt.

Statsvetaren Elinor Ostrom fick som första kvinna det så kallade Nobelpriset i ekonomi 2009. Men givetvis hade hennes forskning gett avtryck långt innan dess. Den handlade främst om hur vi kan ta hand om gemensamma resurser. Hon inspirerades av Garett Hardin och kom sedan att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att försöka motbevisa honom.

Enligt teorin om ”Allmänningens tragedi” hävdade Hardin att det var omöjligt för ett lokalsamhälle att nyttja en allmän resurs på hållbart sätt. Typexemplet är bönderna som låter sin boskap beta på en gemensam äng. För varje enskild bonde är det ekonomiskt rationellt att köpa ytterligare kor för att beta på marken, trots att det innebär att djuren kommer att äta upp gräset snabbare än det kan växa tillbaka. Även om varje bonde vet detta och rimligen borde begränsa antalet djur, är de alla rädda för att någon annan likt förbannat kommer att skaffa ytterligare en ko som får beta på de andras bekostnad. Därför slutar det med att alla skaffar fler djur och marken degraderas eftersom den överutnyttjas.

Med boken Allmänningen som samhällsinstitution (Governing the Commons, 1990) visade Elinor Ostrom på empiriskt väg att den klassiska problematiken inte alls var olöslig. Istället fanns det flera exempel på lokalsamhällen som gemensamt lyckades förvalta de allmänna resurserna på ett hållbart sätt i självreglerande system. Hon identifierade vilka förutsättningar som krävdes för ett hållbart brukande av resurser och pekade på en väg som låg mellan statlig reglering och privatisering. De som nyttjar resurserna kan ta hand om dem själva utan påverkan från utomstående aktörer.

När det gäller de globala miljöproblemen menade Elinor Ostrom att lokalsamhällena måste involveras. Om vi bara sitter och väntar på att politikerna ska sluta avtal i Rio de Janeiro eller Doha kan vi lika gärna kasta in handduken. Istället behöver vi en mångfald av institutioner och policys på alla olika nivåer – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt – för att kunna komma till rätta med problemen. Om det är något avtal eller någon institution inte fungerar eller kollapsar, måste det finnas andra som kan täcka upp och förhindra ett totalt sammanbrott. Bäst sammanfattade Ostrom själv dessa tankar med att ”institutionell mångfald kan vara lika viktig som biologisk mångfald för vår långsiktiga överlevnad”.

Elinor Ostroms forskning kan läsas på många olika sätt. Det som jag personligen tar till mig när jag läser hennes resultat är att de faktiskt är ganska hoppfulla, och sporrande för att vi bör agera själva även om våra ledare – såväl valda som egenmäktiga – inte lyckas komma överens. De visar att länder bör agera på en nationell nivå även om det inte finns bindande internationella avtal, eller som hon själv skrev i det som kom att bli henens sista artikel: ”hållbarhet på lokal och nationell nivå måste läggas ihop till global hållbarhet”.

En kort förläsning med Elinor Ostrom i serien Stockholm Whiteboard Seminars, som producerats av Stockholm Resilience Centre, kan ses här:

Inför FN:s stora miljömöte i sommar, Rio+20, har en rad organisationer startat en budkavle med namnet "Det finns ingen plan(et) B".

I dag skriver organisationerna en debattartikel i Göteborgsposten och ifrågasätter i denna "övertron på att marknaden och tillväxten ska lösa problemen" med vårt ohållbara samhälle.

Vi menar att rådande utvecklingsmodell med ständig jakt på materiell
tillväxt och kommersialisering inom allt fler av livets områden nått
vägs ände. Vårt sätt att organisera produktion, gemensam välfärd och
sökandet efter ett gott liv kräver en djupgående omställning. Endast
demokratisk delaktighet på alla nivåer kan, tillsammans med kraftfull
politisk styrning, möta de globala miljöhoten.

Man efterfrågar bland annat avtal som hindrar storföretagens rovdrift på naturresurser och en FN-deklaration som skyddar naturens rättigheter.

Flera aktiviteter kommer att arrangeras under vår och sommar som en del av denna budkavle. Bland annat konferensen Fira! Stå emot! Ställ om! i Göteborg den 18–20 maj.

– Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på, jublar miljöminister Lena Ek över resultatet från förhandlingarna på klimatmötet i Durban (SVD).

Vad Lena Ek jublar över är att världens ledare har kommit överens om att vänta fram till år 2020 med att börja vända utsläppskurvorna nedåt.

Om det inte varit klart tidigare torde det vara det nu: glöm allt vad tvågradersmål heter. Nu strävar vi mot fyra grader.

Klimatmötena har blivit till en fars där politikerna mest ägnar sig åt att rädda ansiktet med hjälp av kreativa skrivningar och framför allt kreativa namn: Färdplan Bali, Köpenhamns-ackordet och nu Durban-paketet. Åtgärderna för att faktiskt minska utsläppen skjuts ständigt på framtiden.

Som jag har skrivit tidigare har jag en hel del förståelse för att man inte lyckas med så mycket annat – så länge all övrig politik har ökad konsumtion som ledstjärna saknas helt enkelt mandatet för ett seriöst klimatavtal.

Författaren Richard Heinberg skriver på samma tema:

This dynamic is only likely to change when we finally get to the point where we are concerned less about short-term economic growth than about our longer-term survival prospects. But by then it may be too late to avert catastrophic and irreversible climate change.

I ett vältajmat reportage i Svenska Dagbladet får vi ett färskt exempel på detta. Från ett USA där presidentkandidaterna tävlar i att lova flest jobb med hjälp av satsningar på mer fossil infrastruktur:

I det sammanhanget står inte frågan om koldioxidutsläpp och klimatförändringarna särskilt högt. Totalt har tre miljoner arbeten försvunnit i USA under det senaste decenniet. Inför presidentvalet lanserar främst republikaner en i det närmaste gränslös utvinning av fossila bränslen som en given väg att skapa nya jobb och ekonomisk utveckling.

Vad kan bryta denna utveckling, i USA liksom i resten av världen? Det enda någorlunda sannolika som jag ser det är att en djup finanskris sätter stopp för ytterligare destruktiva investeringar. Och att detta paras med en ökad insikt om att tillväxtvägen leder oss mot fler katastrofer och att vi därför måste lära oss att inte ständigt törsta efter mer (även om det är svårt att se hur det senare ska gå till).

Här är förresten en teaser av hur en fyra graders värld kan se ut, enligt National Geographics och Mark Lynas (notera den patetiska spekulationen om att Sveriges Östersjökust blir ett nytt Saint-Tropéz):

ps. Jag vet att jag har kört bilden på brandmännen förr, senast efter fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn. Men jag kunde inte låta bli att köra en repris.

V

Lunchreklam och memorabilia i samband med brittiska välgörenhetskampanjen Red Nose Day.

Vintern är välgörenhetssatsningarnas tid. Världens Barn varvas med mindre galor och insamlingsprojekt. Här i England drar jätteprojektet Red Nose Day, med insamlingar, memorabilia och TV-gala, igång efter jul. Även klimatkampen har sina projekt, gamla Live Earth, till exempel. Satsningarna drar in pengar och skapar uppmärksamhet och diskussion kring ämnet de behandlar. Människor, kanske folk som är kända och som många ser upp till, visar att projektens tema är värt att jobba för, ger ansikten åt kampen.

Så varför är de ofta så irriterande? Liv Strömquist tar upp frågan i serielbumet Hundra procent fett. Man borde ha en omvänd välgörenhetsgala, föreslår hon, där afrikanska barn är programledare. "Skänk 100 kr, lär Bengt Magnusson att sopsortera!". Well. Det är när galan bara handlar om att skänka pengar som det blir problematiskt. Det riskerar att ta fokus från annat som måste göras. Att erbjuda ett falskt sätt för oss att köpa oss fria. Dessutom - vilka är projekten till för? Från, säg, Läkare utan Gränsers outtröttliga arbete till amerikanska charity events drivna av uttråkade hemmafruar går en skala av skarpt fallande altruism.

Att leva ett liv i väst innebär att dra nytta av andras dolda arbetsinsatser och betalningar varje dag. Billiga flygresor. Billiga kläder med “Made in India” på tvättrådsmärket. Turistresor till all-inclusive-hotell där lokalbefolkningen serverar oss en paraplydrink innan de går hem för att köa till sitt bostadskvarters enda vattenkran. Vårt välstånd bygger på det. (Ett enkelt ekonomiskt exempel är de fattiga ländernas skulder, ofta
uppkomna under sjuttiontalet i investeringar från väst. De fattigaste 48 länderna har skulder till västvärlden på 168 miljarder dollar, och de 128 fattigaste på 1,37 biljoner, enligt brittiska Jubilee Debt Campaign.) Men det syns inte på mina jeans att någon fått ryggvärk av att sy dem. Jag behöver inte tänka på att min nya kontorsbyggnad kunde uppföras så snabbt tack vare koldioxidspyende maskiner. Systemet är snillrikt uppbyggt. Om de fattiga länderna protesterar blir vi irriterade. Vi slipper inte bara göra grovjobbet. Vi slipper också tänka på att någon annan faktiskt gör det.

I TV-galorna har detta ännu en aspekt. Vårt dagliga överanvändande av resurser syns inte. Men välgörenhetsgalans insamling på några miljoner syns. I direktsändning samlas kändisar, programledare och musiker på scenen. Kolla på det här filmklippet, säger de. Åh, vad det är synd om dem! Åh, vad vi vill hjälpa till! Åh, vad vi känner oss bra, och snälla! Som en stor, enad familj! Hela jordklotet tillsammans! Här finns en sak till som människorna från fattigare länder kan göra för oss. De kan vara mottagare av vår välvilja. Samtidigt som vi importerar billiga kläder, exporterar sopor, fifflar med biståndsbudgeten och är medlemmar i IMF med sina statsskuldsindrivningar väntar vi oss att människorna i syd glatt ska spela rollen som tacksamma, vänligt inställda offer i TV-galans väl dramatiserade jättehappening. Vi tittare får känna oss goda på bästa sändningstid. Vilken TV-underhållning.

Självklart är det inte fel att skänka pengar. Finansiella medel behövs för att stärka långsiktiga utvecklingssatsningar (och Sverige behöver öka sitt bistånd och sluta fiffla med det vi redan ger). I stora kriser som den på Afrikas Horn är det finansiella medel till mat som behövs, snabbt, inte en lång och seg livsstilsförändring. Vem kan se folk svälta utan att dela med sig? Och visst, det är svårt, nästan omöjligt, att tråckla sig ur konsumtionsvanorna som automatiskt medföljer ett liv i väst. Klarar man inte att sluta köra bil, köpa nya kläder eller låta bli att använda dator är det bättre att ge en ekonomisk gåva än att inte göra något alls. Det gör jag precis som alla andra. Men det fixar ofta bara symptomen. En förändring av vår resursförbrukning har mycket större effekt. Vi kan konsumera mindre eller bättre, köra mindre bil, protestera mot företag som bygger sin profit på fattiga arbetare i andra länder eller rösta bort de politiker som fortsätter hålla konsumtionismen under armarna, som fortsätter låta de rikaste komma undan och som i stället kräver att alla andra jobbar ännu hårdare för att systemet inte ska kollapsa. En pengagåva riskerar, när den inte kombineras med information och engagemang, att bli ett avlatsbrev, ett sätt att köpa sig fri från dåligt samvete, ett sätt att inbilla sig att det går fint att fortsätta leva precis som vanligt. Det är det som gör vissa välgörenhetsprojekt så irriterande. De leder till en felaktig världsbild. Den orättvisa resursfördelningen beror, till stor del, på vår livsstil och vår konsumtion. Den beror inte på att vi inte skänker tillräckligt med pengar.