Politik - Globalt

The Destructive Petro-Policies of the Tar Sands: Canada’s ‘Hiroshima’?

Oil sands in Alberta. Photo: Dru Oja Jay, Dominion/Flickr/Creative Commons.

Having been quietly developed in the past 40 odd years, the Alberta Tar Sands have recently seen the ugly glare of limelight, illuminating the devastating and leviathan scale of this mega project that is the fastest-growing source of Greenhouse gas, GHG, emissions in Canada. “The fact is, Fort McMurray looks like Hiroshima,” described by well-known Canadian recording artist Neil Young recently, “a wasteland.” Dominating an area of land comparable to England (149,000 km2), with a scale difficult to comprehend, it is the largest industrial project in human history.

The Governments of Canada and Alberta have been promoting a tripling of oil sands production by 2020, although this single strategic resource emits 20-22 percent more GHG than regular crude, from well-to-wheel.1 Prime Minister(PM) Stephen Harper told the Canada-U.K. Chamber of Commerce in 2006, “Canada’s emergence as a global energy powerhouse—the emerging ‘energy superpower’ our government intends to build…an enterprise of epic proportions, akin to the building of the pyramids or China’s Great Wall. Only bigger.”

Minister of Natural Resources has stated repeatedly “Oil sands development alone could inject as much as $3.3 trillion into the Canadian economy and support an average of 700,000 jobs per year over the next 25 years.”2

To achieve this, domestically, the government has sabotaged scientific inquiry by shuttering research facilities and firing scientists, dismantling environmental protection and monitoring, restricting public debate and consultation, and intimidated critical civil society, placing democracy at the feet of the oil majors. Abroad, Canada has become a global rogue nation, ruthlessly undermining climate negotiations and threatening trade wars. While the ‘resource curse’ thesis is regularly applied to Africa, wherein the wealth of hydrocarbons or mineral deposits in underdeveloped countries actually becomes an obstacle to real development, the current Canadian government’s single-pointed focus on policies of modern petro-politics, complete with industry collusion and indifference to impacts and dissent, has made the political climate quite grim.

Tar Sands

Discovered in the 1960s under Boreal forests, the Athabasca Tar Sands contain the largest proven oil reserves outside Saudi Arabia, an estimated 175-300 billion barrels. The least efficient source of crude, the EROI3 is so low that ’very heavy’ bitumen is only profitable when oil trades at +$100 per barrel, as costs of extraction are $60-80 per barrel.4 Between 3.2-4.5 times as carbon intensive as traditional oil, bitumen is either strip-mined, with two tons of earth moved per barrel or when too deep, via in-situ Steam-Assisted Gravity Drilling, requiring 1-5 barrels of water and 3 barrels of natural gas per barrel.5 These and related processes create 1.8 billion litres of unrecoverable tailings waste water per day, an estimated 5.5 trillion litres total, collected in unlined ponds beside the Athabasca River, and is so toxic that 1600 ducks died after landing on a pond in 2006.6 These ponds are under two investigations for releasing industrial waste called “process-affected water” (filled with organic and inorganic compounds, like toxic heavy metals and cyanide or mercury7) into the Athabasca River, used by downstream communities. About 350,000 litres were released over 10 hours in March 2013, and communities were not even informed of the incident in 2011 (only discovered through testing dead and deformed fish) and have not been provided details of the contaminants they have been exposed to.8

The contamination caused by the heavy metals released in the extraction of bitumen cannot be fixed by planting trees and laying sod, but will persist and accumulate in the flora and fauna for many hundreds of years; reclamations are virtually impossible.9, 10 Losses of wetlands, habitat, and the carbon sink of the boreal forest (second only to the Amazon in size) are concerns not fully understood. Wildlife have been heavily impacted: pollution altering migration patterns and health of numerous bird species, and caribou herds declining by more than 70 percent since 1996, resulting in systematic kill-offs to cull ‘problem’ black bears and wolves, but it isn’t helping, since they are not the problem – the latest plan is a 15 000 sq km cage.11

Toxic ponds keep accumulating, as do the +30 giant open-pits mines, but rather than fill them in at great expense, new proposals are to fill them with water so that in theory, when the toxins eventually settle, we’ll have a “new lakes district”. Is this really responsible recovery on the part of business or government? To date, no cumulative environmental assessments have been done for the tar sands, and only 40 percent of the reserves are being developed now, but there are 45 more proposals and one has yet to be denied.

Alberta’s Premier Allison Redford describes the tar sands as the “lifeblood of our economy,”and thus synonymous with the public interest. 12 Many locals defend the project, since oil and gas are the only economic opportunities developed in the region in the past 40 years, but whether benefits are accruing for the public good remains debatable, as this is not lasting, sustainable work and too little has been saved. Between 1995 and 2002, tar sands production increased 74 percent, yet due to what many describe as an outdated regime rule and poor collection, royalties have actually dropped 30 percent, making Alberta’s rates lower than Nigeria, India and South Africa.13

Indigenous Impacts and Alberta

Amnesty International reports that “By every measure Indigenous peoples across Canada continue to face a grave human rights crisis” 14. The history of colonial paternalism, marginalization and on-going lack of respect for the distinctive rights of Aboriginal peoples in Canada becomes existential for groups in the tar sands region. Facing the final conquest of colonization, ‘dispossession by contamination’ makes impossible any semblance of living off the land, although this is guaranteed by Treaties. As a local Chief said, they are forced to accept tar sands activities, though “the environmental cost has been great…[as] there is no other economic option; hunting, trapping, fishing is gone”15.

Independent research released in 2009 estimated that 12,000 tons of toxic particulate (Mercury, Arsenic, polycyclic aromatic compounds, heavy metals, and other carcinogenic toxins) are dispersed into the air and water annually from the bitumen up-graders of the two largest tar sands operators,16 but the report was undermined by Alberta government. Suppressed Environment Canada research from 2012 (which alarmingly required government spokesperson approval before being released to the public17) confirmed priority pollutants were bio-accumulating at rates 2.5–23 times over pre-1960 levels in lake bottoms up to 100km away.18 Downstream indigenous populations suffer increased respiratory diseases, cardiovascular problems, renal failure, lupus, diabetes and rare cancers, suspected to be caused by the pollution, and Provincial authorities confirm a 30 percent increase in cancers in the region from 1995-2006. 19, 20


NASA climatologist James Hansen stated “if Canada proceeds and we do nothing, it is game over for the climate,” because the carbon burden of tar sands (240 gigatons) is roughly equal to “twice the amount of carbon dioxide emitted by global oil use” in all of human history.21 Most provinces have stabilized their GHG emissions, but Alberta’s have grown 41 percent, with the oil sands representing about five percent of the national total – but by 2020, they will contribute more than 16 percent.22

Canada has become a notorious laggard and obstructionist at the past five years of global climate and environmental negotiations, as well as a tiresome bore promoting the tar sands. Current national emissions are at 23 percent over 1990 levels, which can account for being the first nation to withdraw from the Kyoto Accord23 and was the only country to weaken its climate target under the Copenhagen Accord. A report in the run-up to the recent COP18 Doha climate conference also described Canada as the developed world’s worst performer regarding policies and action on climate change in 2012, ranking 58 out of 61 nations, ahead of only Kazakhstan, Iran, and Saudi Arabia.24 Ignoring the ‘green energy revolution’ Canada is last among the G8 nations, cutting all funding for energy efficiency, investments or research and development.25 While bitumen is becoming unpopular, the demand for cheap consumer goods made in Asia means an eager energy market, while more loosely regulated environments mean also exporting the pollution burdens. And we must also remember Canada’s activities open the door to other places in the world where similar deposits are found, such as Venezuela, Madagascar, and Russia.

Political realities in Canada – Why are we doing this?

The Canadian 2011 election that brought the Harper Conservatives to power was won with 37 percent (by about 6000 votes).26 It is not possible to touch upon the extent of neoliberal changes, but with dramatic cuts, the reasonable fear is that it will be nearly impossible to recover the lost competencies of a country once renowned for research and its exemplary system of governance; few citizens remain unaffected. While much of the rest of the world struggles to develop policy and regulations to ensure the precautionary principle and deliberative consultations for industrial projects, the Harper Government is deliberately dismantling Canada’s, whilst simultaneously increasing spending on their priorities.27

A recent report detailed how between 2011–2012, oil industry and pipeline lobbyists met with cabinet ministers and public office holders 53 times,28 yet met only once with an environmental organization.29 Moreover, a letter from December 2011 from petroleum, gas, and pipeline lobbyists to Ministers of Environment and Natural Resources unambiguously outlines industries wishes; as requested, five of the six acts that posed nuisances to industry were dismantled, particularly environmental oversight and regulations, and relative to Indigenous peoples and consultations. There has also been a major federal government advertising campaign ($9 million), promoting the oil sands as “ethical” and "responsible resource development."30 Academics and critics call for “a full independent public inquiry to investigate the influence the oil industry is having on the Harper government, turning Canada into a rentier state through lobbying.”31 Although the government made an agreement at the G20 to reduce such subsidies, tar sands projects have been actively subsidized with $2.8 billion annually.32 Pulitzer Prize winner Chris Hedges reflects aptly: “Harper is sort of a poster child for corporate malfeasance and corporate power, just sort of dismantling everything that’s good about Canada, including walking out on Kyoto and this egregious assault on civil liberties...he’s the kind of species that rises to political power and is utterly subservient to corporate interests at the expense of the citizenry.”33

Rhetoric has polarized the debate, with internal federal documents from 2011’s international oil sands advocacy strategy’ characterizing industry associations, energy companies, Alberta, and business associations as ‘allies’, while Aboriginal groups, NGOs, media, and competing (green) industries were ‘adversaries’.34 Minister of Natural Resources wrote a provocative open letter in 2012: “Unfortunately, there are environmental and other radical groups that would seek to block this opportunity to diversify our trade. Their goal is to stop any major project no matter what the cost to Canadian families in lost jobs and economic growth…These groups threaten to hijack our regulatory system to achieve their radical ideological agenda.” 35

The tar sands are losing legitimacy from wide segments of Canadian society as the ´Social License´ is slowly being revoked, with Harper’s governance style increasing citizen’s cynicism and distrust. While the critics oppose tar sands, pipelines and super tankers, the dialogue addresses changing public preferences that articulate a desire to transition toward carbon-free, sustainable visions of the future. Many are committed to civil disobedience, uniting unions, scientists, civil society, average people, environmentalists, and indigenous people; indigenous elders, for instance, declaring they will put their bodies in front of bulldozers. The non-violent, national grassroots indigenous Idle No More movement rose in reaction to Harper´s broken promises to Chiefs after he altered the Indian Act unilaterally.36 Spokeswoman Pamela Palmater stated: “First Nations represent Canadians last best hope at stopping Harper from unfettered mass destruction of our shared lands, waters, plants and animals in the name of resource development for export to foreign countries like China. Why? Because only First Nations have constitutionally protected Aboriginal and treaty rights which mandate Canada to obtain the consent of First Nations prior to acting. We are standing up not only to protect our lands and waters, but we are also standing up to restore justice for First Nations and democracy for Canadians.”37

Recently, bands across North America signed the International Treaty to Protect the Sacred from Tar Sands Projects, which reads: “our laws define our solemn duty and responsibility to our ancestors, to ourselves, and to future generations, to protect the lands and waters of our homelands and we agree to mutually and collectively oppose tar sands projects which would impact our territories, including but not limited to pipelines…and tanker projects.”38 The Athabasca Chipewyan First Nations are currently appealing a Supreme Court rejection regarding monitoring and consultations,39 while the Beaver Lake Cree celebrate an April 2013 Court of Appeals victory which allows them to continue to trial against Canada for failures to discharge their fiduciary responsibilities ensuring treaty rights.40

Canada, and the world, are rushing towards a watershed moment in history when short-term risky economic gains are no longer a rational choice; in Canada, protections we thought sacred, took for granted, are suddenly under threat. Canada’s regulatory regime, science, and governance were once admirable, but in a less than a decade on this petro-holic resource-led trajectory, we’ve become a global miscreant. Slavery was justified as necessary by capitalism in the same way economic-driven climate change is now, but ultimately the moral argument to abolish it overcame non-instrumental justifications – civil rights, suffrage, and all other justice oriented advances against power all came about through the recognition of the non-negotiable nature of certain civic-driven moral arguments; This is particularly relevant in pluralist, post-colonial, vividly multicultural nations like Canada. The government of Stephan Harper does not represent the values, interests or views of the majority of Canadians – alterations under his rule have ignited indignation in a wide swath of the population and are a great example of why current democratic systems need re-tooling towards a more responsive, engaged, participatory ecological-citizenship. The last decade has been embarrassing … and wholly infuriating. In true Canadian fashion– many of us are sorry about the mess.

Larissa Stendie


About the author

Canadian Political Ecologist Larissa Stendie exists somewhere between being an international academic, activist and adventurer, specializing in issues of extractive industries, indigenous and environmental justice, and participatory democracy. She has been based in Oslo for the last few years finishing a Masters of Philosophy at the SUM Centre for Development and Environment, and working with the Arne Naess Chair Projects and The Lancet-University of Oslo Commission on Global Governance for Health.

An abbreiviated version of the article translated into Swedish was published in the Effekt issue 3-4/2013.




Oliver, (Honorable) Joe (2012, May 4): Minister of Natural Resources Official Statement on the Keystone XL Pipeline. Accessed 4 December 2012, http://www.nrcan.gc.ca/media-room/news-release/2012/51/6182


Energy Return on Investment, well explained by N.Hagens, 2008. http://www.theoildrum.com/node/3839


Canada in danger of booming tar sands backlash,” The Independent, 14.6.2012. http://www.independent.co.uk/news/business/analysis-and-features/canada-in-danger-of-booming-tar-sands-backlash-7848982.html


Mining vs. In Situ, Pembina Institute Report, 2010. http://www.pembina.org/pub/2017


Syncrude guilty in 1600 duck deaths in toxic pond,” Reuters, 25.06.2010. http://www.reuters.com/article/2010/06/25/us-syncrude-ducks-idUSTRE65O68520100625


Ewart, S.(2013, April 3): “Oil spills disastrous for public relations,” Calgary Herald. Accessed 12 April 2013, http://www.calgaryherald.com/business/energy-resources/Ewart+spills+disastrous+public+relations/8181751/story.html?__lsa=b051-75d3


Cryderman, K. (2013, March 28): “Suncor spill site also had incident in 2011,” The Globe and Mail. Accessed 3 April 2013, http://www.theglobeandmail.com/globe-investor/suncor-spill-site-in-athabasca-river-also-had-incident-in-2011/article10541838/


Gov of Canada, Office of the Privy Council Memorandum, Pg 4. http://www.scribd.com/doc/82229219/PCO-Oilsands-memos


Save the Caribou – Stop the tar sands, The Co-operative, 2010. http://www.co-operative.coop/upload/ToxicFuels/docs/caribou-report.pdf


Premier Alison Redford on Alberta’s Oil Sands,’ video produced by the Alberta Government, YouTube channel `YourAlberta,’ published May 30, 2012, http://www.youtube.com/watch?v=VtyfmrUVFMo&list=PL57354166730EA923.


Gilmore, D (2005, April): “Shifting Sands” The Walrus. Accessed 28 February 2012, http://walrusmagazine.com/articles/2005.04-alberta-tar-sands/


Amnesty International. (2012): Matching International Commitments with National Action; a Human Rights Agenda for Canada. Accessed 25 January 2013, http://www.amnesty.ca/sites/default/files/canadaaihra19december12.pdf


Adkin, Laurie (ed.) (2009): Environmental Conflict and Democracy in Canada. Vancouver, BC: University of British Columbia Press.


Oil Sands Development contributes to PACs to Athabasca River, Kelly, Schindler et al. 2009. http://www.pnas.org/content/106/52/22346.short, http://www.pnas.org/content/107/37/16178.long


Oil Sands Development: A Health Risk Worth Taking? D.J.Tenenbaum, Environ Heath Perspect. 2006 http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2679626/


Cancer Incidence in Fort Chipewyan, AB 1995-2006. AB Cancer Board, 2009. http://www.ualberta.ca/~avnish/rls-2009-02-06-fort-chipewyan-study.pdf


Hansen,J.(2012, May 9): “Game over for the climate,” New York Times. Accessed June 23, 2012, http://www.nytimes.com/2012/05/10/opinion/game-over-for-the-climate.html?_r=0


Doucet, I. (2012, November 26): “Canada, the surprise ‘pariah’ of the Kyoto protocol” The Guardian. Accessed 28 november 2012, http://www.guardian.co.uk/world/2012/nov/26/canada-kyoto


Clare Demerse and P.J. Partington, “COP-18 Backgrounder”, Pembina Institute, November, 2012, p9. http://www.pembina.org/pub/2394


McKinnon, H.(2012, December 3): “Canada ranked worst performer in the developed world on climate change. Climate Action Network Canada.  Accessed 10 January 2013, http://climateactionnetwork.ca/2012/12/03/canada-ranked-as-worst-performer-in-the-developed-world-on-climate-change

Miller, Criz. (2013, April 29):”Canada, your emperor has no clothes,” Rabble.ca. Accessed30 April 2013, http://rabble.ca/news/2013/04/canada-your-emperor-has-no-clothes


Notably, “the two main fossil fuel industry associations have met with public office holders 367 percent more times than the two major Canadian automotive industry associations and 78 percent more times than both major mining industry associations since 2008.” Report released 27 November 2012. Accessed 2 December 2012, http://www.polarisinstitute.org/bigoilsoilygras


Greenpeace met with Joe Oliver in March, 2012


Government of Canada (2011, April 11):“Pan-European Oil sands strategy, internal memos” Federal Government documents. Accessed September 12, 2012, https://docs.google.com/file/d/0B_0MqnZ4wmcMYjY0NjY4Y2MtOWQzMi00NmU0LThhNWMtNzExN2EwYWI5N2Ex/edit?hl=en_US


Oliver, Honourable Joe (2012, January 9):”An open letter from the Minister of Natural Resources,” Natural Resources of Canada. Accessed 10 March 2012,http://www.nrcan.gc.ca/media-room/news-release/2012/1/3520.


Idle No More emerged in December 2012 in response to changing eight separate pieces of legislation related to First Nations that were bundled within Bill C-45 (which passed at 4am December 4, 2012), such as lowering the thresholds for surrendering territorial land back to the Crown or selling it to resource extraction corporations to ‘unlock the potential on reserve lands,’ so that See: Pam Palmater on CTVnews.ca, December 4, 2012. http://www.ctvnews.ca/canada/marathon-vote-on-omnibus-amendments-takes-more-than-six-hours-1.1065389 and www.idlenomore.ca for more information.


Pamela Palmater, “Idle No More: What do we want and where are we headed?” rabble.ca, January 4, 2013. Accessed January 8, 2013, http://rabble.ca/blogs/bloggers/pamela-palmater/2013/01/what-idle-no-more-movement-really#.UOdLK-5zFMY.facebook


The International Treaty to Protect the Sacred from Tar Sands Projects, signed 23 January 2013 in Yankton Sioux Reservation, South Dakota. Accessed 3 April 2013, http://www.protectthesacred.org/


(2012, February 23): “Response to Supreme Court of Canada’s rejection of appeal of the Athabasca Chipewyan First Nation,” Athabasca Chipewyan First Nations and the Tar Sands[online]. Accessed 28 March 2012, http://acfnchallenge.wordpress.com/2012/02/


2013, April 30: Alberta Court of Appeals, Lameman v Alberta, 2013 ABCA 148, Appeal no: 1203-0169-AC. Accessed 1 May 2013, http://www.albertacourts.ab.ca/jdb_new/public/ca/2003-NewTemplate/ca/Civil/2013/2013abca0148.pdf

Vårt bästa hopp är en krasch

Så släpptes ännu en gedigen rapport om hur vi styr mot klimatkaos. Denna gång från FN:s klimatpanel. Proceduren känner vi igen. Först påminnelsen om att den där klimatkatastrofen har blivit ännu lite mer sannolik sedan den senaste rapporten skrevs. Därefter makthavarnas försök att låta bekymrade och handlingsinriktade: »vår tids ödesfråga«, »klockan är fem i tolv«, »vi måste agera nu« och så vidare. Och på det, den stora kollektiva gäspningen: »jaja, nu får vi hoppas att någon gör nåt«. Varpå det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation rullar vidare som om inget har hänt.

Här och var i denna procedur slängs det in några slentrianmässiga ord om att rapporten också är hoppfull – fattas bara annat. Om vi här och nu faktiskt drar i nödbromsen och kraftigt minskar utsläppen överallt i världen, då slipper vi kanske de mest katastrofala scenarierna.

Den där nödbromsdragningen är såklart vad många av oss hoppas på, men jag skulle inte klassa det som hopp. Snarare är det ett önsketänkande som bättre beskrivs som falskt hopp.

Den bistra sanningen är nämligen att det över hela världen kämpas desperat för att göra raka motsatsen till att dra i nödbromsen. Alla stora beslut som styr världen tas med ett övergripande och gemensamt syfte: att öka den ekonomiska aktiviteten. Mer konsumtion, mer produktion. Vilket ofrånkomligen leder till ökade utsläpp. Och de högstämda orden som följer med klimatrapporterna till trots, ingenstans syns tecken på en kursändring. Vår lojalitet till den industriella ekonomin är så stor att det inte spelar någon roll vad de vetenskapliga rapporterna säger. Typ: hellre att barnen grillas i en fyragradersvärld i morgon än att jag förlorar jobbet i dag.

Ändå vill jag erbjuda en liten dos verkligt hopp. Det finns faktiskt sådant. Vår bästa chans att undvika de värsta klimatscenarierna tycks just nu vara en ekonomisk krasch. Inte en halvkrasch à la 2008, utan en rejäl ekonomisk nedgång över hela den industrialiserade världen. Som om någon drog i nödbromsen på riktigt. Det är det enda sättet som vi historiskt sett har åstadkommit stora utsläppssänkningar. Klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows vid Tyndall-centret i Storbritannien brukar påpeka att Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet ledde till utsläppsminskningar på omkring fem procent årligen. Ungefär lika mycket skulle krävas globalt för att ha en någorlunda chans att hålla temperaturökningen under två grader.

Det hoppfulla är också att vi ser ut att driva mot en sådan ekonomisk kollaps, vare sig vi vill eller ej. Det fossila maskineriet drivs framåt med billig olja och med billiga pengar vilka vi lånar från framtiden. Det som nu sker är att oljan inte är så värst billig längre. Det gnisslar allt mer i motorn. Tillväxten bromsar in. Och när ekonomin slår av på takten knackar framtiden på dörren och vill ha tillbaka sina pengar (den globala skuldsättningen är just nu på mer än 200 biljoner dollar). Tidernas största skuldbubbla är på väg att implodera. »Det är som 2007 igen, fast värre«, uttalade sig nyligen förre chefsekonomen för »centralbankernas bank«, Bank for International Settlements i Schweiz.

Och ja, jag vet, detta är delvis ett väldigt dåligt hopp. Även om vi med en solidarisk och jämlik politik skulle mildra effekterna innebär en kraftig ekonomisk nedgång ofrånkomligen stora sociala problem: arbetslöshet, fattigdom och misär av alla de slag. Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framför allt, ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp.

David Jonstad

Foto: Jan Bommes/Flickr

Fortsätter hävda att Sverige har frikopplat

Lena Ek intervjuas under IPCC-mötet. Foto Kjell Vowles

Med många vackra och formella fraser inledde FN:s klimatpanel, IPCC, sitt möte i Stockholm i dag. IPCC:s första arbetsgrupp ska klargöra det vetenskapliga läget gällande klimatförändringarna. I Münchenbryggeriets stora mässal samlades cirka 250 delegater från 110 länder, och ett 50-tal klimatforskare, som under veckan ska försöka mejsla ut detaljerna och komma överens om de sista formuleringarna i den rapport som ska presenteras på fredag.

Konferensen öppnades av de båda ordförandena för arbetsgrupp ett, Thomas Stocker, professor i klimatologi vid universitetet i Bern, och Qin Dahe, doktor i glaciologi vid Kinesiska vetenskapsakademin. Båda två poängterade den rigorösa vetenskapliga grund som rapporten kommer att stå på. Thomas Stocker nämnde också de medierapporter som försöker tona ner allvaret i – eller helt förneka – klimatförändringarna (exempelvis Daily Mail som hittade på att mötet i Stockholm är ett krismöte för IPCC).

– De senaste månaderna har nyheter om klimatförändringar kommit upp på medieagendan igen, efter att det har varit tyst under en längre tid. Några av de här nyhetsrapporterna förvånar mig, eftersom deras budskap kontrasterar så mycket mot de senast publicerade rönen i den vetenskapliga litteraturen, sa Thomas Stocker.

Även IPCC:s ordförande Rajendra K. Pachauri betonade allvaret i sitt tal, och tackade Sverige för att mötet kan hållas i Stockholm. Miljöminister Lena Ek (C) var på plats, och fick äran att ha det sista anförandet under öppningsceremonin.

– Klimatförändringarna är nyckelutmaningen i vår tid, sa Lena Ek.

Men snart blev det som vanligt uppenbart att det är en utmaning som Sveriges regering inte anser får kosta något.

– Att tackla klimatförändringarna är en ekonomisk angelägenhet och en möjlighet, sa Lena Ek.

Hon fortsatte med utsagan om att Sverige har lyckats bryta sambandet mellan ökade koldioxidutsläpp och BNP-tillväxt. Effekt har flera gånger skrivit om hur detta endast går ihop om Sverige bortser från de utsläpp som svensk konsumtion orsakar utomlands, vilket är ett väldigt märkligt sätt att räkna. Dels därför att den svenska tillväxten innebär att vår köpkraft ökar, vilket gör att vi konsumerar mer varor från utlandet vilket orsakar mer utsläpp; dels därför att regeringen själva vill kunna tillgodoräkna sig utsläppsminskningar utomlands genom bland annat CDM-projekt. Att bara räkna utsläppsminskningarna men inte utsläppen är som om regeringen enbart skulle räkna statens inkomster och inte dess utgifter när de gör sin budget.

Sveriges regering är inte ensamma om att räkna så här, men på något sätt känns det extra stötande när Lena Ek gör det inför klimatexperter och nyhetsmedier från hela världen, och lyfter fram Sverige som ett föredöme på falska grunder. Fredagens rapport blir antagligen inte någon glad läsning, men förhoppningsvis kan den bli en spark i röven på en del västerländska regeringar. Det duger inte att frånsäga sig sitt eget ansvar genom kreativ bokföring.


Förtydligande: Lena Ek använde siffror från Naturvårdsverket i sitt anförande. I de här siffrorna är inte utsläppsminskningar utomlands med. Dock vill Sveriges regering tillgodogöra sig utsläppsminskningar utomlands för att nå sina klimatmål.

Kleins outgivna bok skapar debatt

Få samhällsdebattörer har sådan genomslagskraft som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, var med och satte agendan för hela den alternativa globaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. I hennes nästa bok, Chockdoktrinen, gick hon igenom hur den neoliberala kapitalismen gång på gång har försökt profitera på katastrofer – en bok som fortfarande diskuteras flitigt. Det är ingen vild gissning att det kommer att skrivas spaltmeter om hennes bok om klimatet som kommer ut nästa år.

Faktum är att boken redan har orsakat än hätsk debatt, efter att Naomi Klein intervjuades i Earth Island Journal. Klein riktar några hårda slag inte bara mot företag och politiker som driver det hon kallar en ohållbar ekonomi byggd på hyperkonsumtion, utan även mot stora delar av den traditionella miljörörelsen, som hon menar sitter i samma båt som företagen.

”Vi har gått från 'stäm dom djävlarna' till att 'arbeta tillsammans med dom djävlarna genom företagssamverkan'. Det finns ingen fiende längre. Och det har blivit mer än så: företagen lyfts fram som lösningen, som den villiga samarbetspartnern”.

Naomi Klein menar att vi måste inse att det finns människor och företag som kommer att förlora pengar och makt i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Problemet när vi inte gör det är att det egentligen bara är de mäktiga, ekonomiska intressena som är vinnare. Det är de som tjänar på handeln med utsläppsrätter, på Clean Development Mechanism, CDM, och på det amerikanska Climate Action Partnership, USCAP.

”Det finns många förlorare i vinn-vinn-strategin. Många människor offras i dess namn”, säger Klein.

Under USCAP har miljöorganisationer som Natural Resource Defense Council och World Resources Institute gått samman med företag som BP, Ford, och – innan konkursen – Lehman Brothers för att minska klimatgasutsläppen. Problemet är att utsläppsminskningarna inom USCAP inte är i närheten av vad IPCC rekommenderar (för att inte tala om minskningarna som behövs för att vi ska hålla koldioxidhalten i atmosfären under 350 miljondelar). I USCAP är det också uttalat att det är lika viktigt att minska utsläppen som att kostnaderna är överkomliga. Det har alltså aldrig varit tal om att minska utsläppen så mycket som forskarna kräver, bara så mycket som företagens ekonomi klarar av.

När miljörörelsen ser industrin som sin kompanjon, så sker det på medborgarnas bekostnad, enligt Klein.

”I boken som jag skriver argumenterar jag för att våra lösningar på klimatförändringarna kan återskapa det offentliga rummet, kan stärka våra lokalsamhällen, kan vara ett arbete med värdighet. Vi kan attackera den finansiella krisen och den ekologiska krisen samtidigt – det tror jag på. Men jag tror att det är genom att bygga koalitioner med människor, inte med företag, som vi når framgång. Och vad jag ser nu är att vi är beredda att offra de fundamentala solidaritetsprinciperna.”

Naomi Klein sågar delar av den amerikanska miljörörelsen – dem hon kallar 'Big Green´:

”Jag tror att det finns en djupgående förnekelse inom miljörörelsen och de stora gröna organisationerna. Och för att vara helt ärlig, jag tror det har varit mer skadligt än förnekelsen på högerkanten om vi funderar på hur mycket tid vi har förlorat.”

Jag håller med Naomi Klein i det mesta hon säger. I Sverige har kanske inte miljöorganisationerna satt sig i riktigt samma sits, även om mycket kritik har riktats mot Världsnaturfonden WWF:s samarbete med Ikea efter Uppdrag gransknings reportage. Dock finns det en tendens bland politiker av alla färger att vara beredda att kompromissa bort miljöfrågorna. Antingen för att kunna påstå att de har nått en överenskommelse – oavsett innebörden av avtalet – eller för att inte stöta sig med finansiella intressen. Vi har sett det i de internationella förhandlingarna i COP-mötena som har resulterat i en uppsjö urvattnade avsiktsförklaringar och svaga löften; vi såg det när Carl Bildt inte ens vågade lyfta frågan om att stoppa oljeborrningarna i Arktis under Arktiska rådets möte, eftersom han var rädd för att de andra länderna skulle säga nej; vi hörde det när Socialdemokraterna slog fast att deras bestämda uppfattning är att jobben går före naturen. Som Naomi Klein säger: det är mycket som offras när alla ska vinna.

Det dröjde dock inte länge förrän Klein fick mothugg från delar av den miljörörelse hon kritiserar. På bloggen Climate Progress skriver Joe Romm ett argt inlägg närmast i affekt, där han hävdar att Naomi Kleins bok inte ens kommer att vara värd att läsa, och lyckas på något sätt jämföra henne med Björn Lomborg, författare till boken ”Världens verkliga tillstånd”.

Jag vet inte vem av Klein eller Lomborg som blir mest förbannad över den liknelsen, och det är kanske inte heller värt att fundera över. Däremot är Joe Romms inlägg ett tecken på att det finns en självgodhet och brist på självinsikt inom delar av miljörörelsen, som inte vågar fråga sig vilka resultat som faktiskt uppnås när de samarbetar med de stora företagen.

Foto: David Shankbone/Flickr/Creative Commons

En grön militär?

Foto: US Army/Flickr/Creative Commons

Ordet omställning brukar föra tankarna till närproducerade råvaror och fungerande lokalsamhällen, sällan till krig och vapen. Men i en lång artikel i Earth Island Journal skriver löjtnanten och Irak-veteranen Robert Bateman om hur den amerikanska militären försöker ställa om genom satsningar på förnybart. Skälen är framförallt ekonomiska. Den amerikanska armén konsumerar ofattbara 300 000 fat olja varje dag, nästan lika mycket som Sverige. Detta innebär givetvis enorma kostnader, och krigsmaskinen är oerhört sårbar om oljetillförseln stryps.

Den amerikanska militären är inte den enda säkerhetsorganisation som funderar över oljan. I boken Peeking at Peak Oil beskriver Kjell Aleklett hur han och hans peak oil-kollega Colin Cambell blev uppvaktade av militärens underrättelsetjänst (Must) respektive CIA. De båda myndigheterna var uppenbart intresserade över deras forskningsrön.

Det finns många saker värda att reflektera över gällande den här utvecklingen. På ett sätt är det givetvis bra att den amerikanska militären försöker komma bort från att bränna 110 miljoner fat olja om året, och med tanke på det industriella komplexets finansiella muskler och tekniska kompetens borde det finnas goda förhoppningar om innovativa lösningar vad gäller solpaneler och annat. Och även om det handlar om en bråkdel är det ju bättre med forskning på förnybar energi än på vapen.

Samtidigt: den amerikanska militären använder sig alltså av 300 000 fat olja per dag just nu. Det snabbaste sättet att strypa förbränningen vore ju givetvis att spara in på försvarsbudgeten. I en värld med begränsade resurser är det lätt att tycka att vi borde använda den energi vi har till det som betyder mest för oss – typ mat, ambulanser och sjukvård – snarare än att kriga.

Men uppenbarligen är så inte fallet. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har vapenhandeln ökat i världen de senaste 10 åren, och USA och Europa har blivit allt mer måna om att sälja sina vapen i och med den ekonomiska krisen. När andra företag går på knäna håller vapenindustrin fanan högt.

Att många krig handlar om resurser är ingen nyhet. Och många har varnat för att klimatförändringarna och resursbristen kan innebära fler väpnade konflikter. Det är sannolikt denna analys som även den amerikanska armén – och vi ska komma ihåg att Barack Obama är överbefälhavare – har gjort. Genom att satsa på förnybart förbereder sig USA för hur de ska kunna behålla sin position som världens främsta militärmakt i en värld med mer krig och mindre olja.

Handelsavtal kan utarma miljöskydd

Cykelturen till redaktionen i morse gick genom vad som kändes som en belägrad stad. Avstängda regeringskvarter bevakades av mängder med poliser. Piketer och insatsstyrkans bussar stod uppradade utanför centralen. I skrivande stund hör jag helikoptrarna cirkulera över kontoret.

Att säkerheten måste vara skyhög när en av världens mäktigaste män – med fiender lite varstans – kommer till Stockholm är lätt att förstå, även om jag inte vill tänka på utsläppen som cirkusen orsakar. Däremot är det beklämmande att Barack Obamas besök i längden kan urholka skyddet för naturen, och föra över ännu mer makt från medborgarna till företagen.

Ett av Obamas huvudmål rapporteras att vara att försöka få Sveriges stöd i förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan EU och USA, det som kallas Tafta (Transatlantic Free Trade Agreement). En del av avtalet som såväl Obama som EU-kommissionen argumenterar för är att företag ensidigt ska kunna stämma stater och myndigheter om de anser att lagar och regler har införts som bryter mot Tafta. Möjligheten för detta finns redan inom Europa och inom det Nordamerikanska avtalet Nafta (North American Free Trade Agreement), vilket bland annat har resulterat i att Vattenfall stämde tyska staten när de stängde sina kärnkraftverk, och att amerikanska oljejätten Exxon fick kompensation från kanadensiska regeringen på grund av delstatslagar som krävde att bolag som borrade efter olja till havs investerade i forskning. (Huffington Post, Corporate Europe, SR, The Globe and Mail)

Liknande regler inom Tafta skulle kunna få långtgående konsekvenser vad gäller bland annat fracking och mineralutvinning. Det är inte mycket vi får veta från de stängda förhandlingarna, så det är oklart hur reglerna kommer att utformas. Men EU håller även på att diskutera med Kanada om ett nytt frihandelsavtal, och ett värsta scenario är skrivningar som liknar de som har läckt ut från dessa förhandlingar.

I ett dokument som EurActiv har tagit del av, finns det inskrivet att investerare ska skyddas mot regler som förhindrar deras förväntan på investeringen. Detta kan innebära att det blir omöjligt för länder såsom Frankrike att upprätthålla sitt förbud mot fracking om kanadensiska företag vill spränga upp marken. Det skulle givetvis också ge företagen långgående rättigheter när det gäller annan gruvdrift, och i Sverige prospekterar kanadensiska bolag efter uran. Om avtalet går igenom med den läckta skrivelsen, kommer det kommunala vetot mot uranbrytning att sättas på hårda prov.

Barack Obama och Fredrik Reinfeldt sägs även ska diskutera klimatfrågan under besöket, och Obama ska få en inblick i svensk miljöteknik under ett besök på KTH. Det är utmärkt, men det duger inte att miljön alltid diskuteras vid sidan av och tvingas lämna företräde för frihandeln. Miljön och klimatet är inget särintresse, och borde vara en självklar del av alla förhandlingar om handelsavtal.

Foto: Holger Ellgaard/Wikimedia Commons

Dagens bästa förslag

Visst kan klimatpolitik vara roligt. Supermiljöbloggen länkade i dag till den här fantastiska filmen, som innehåller ett av de mer kreativa förslagen för att få politikerna att lyssna.

Sommarläsning 4: Vad är jorden värd?

Ekologi och ekonomi; två akademiska discipliner som med förödande resultat har varit skilda från varandra. Det har fört oss till en situation där energibolagen fortsätter att kasta lystna blickar efter oljan i Arktis, skiffergasen i USA och till och med metanhydrater på havsbotten utanför Japan, trots att vi genast måste börja begränsa våra klimatgasutsläpp.

Och det gäller inte bara klimatgaserna; det är skövlingen av regnskog och förlust av biologisk mångfald i våra svenska monokulturskogar. Det är bidöden, där bisamhällen kollapsar på grund av en industri som jagar ständig tillväxt. Listan på exempel där ekonomiska intressen förstör vår planet kan göras hur lång som helst.

Men hur ska vi då kunna nå ett samförstånd mellan ekonomer och ekologer? Var kan de hitta gemensam mark, för att gemensamt möta utmaningarna? Ett förslag som har diskuterats flitigt är att sätta ett monetärt värde på ekosystemtjänster. Förespråkarna menar att det är ett sätt att få ekonomerna lyssna – att tala på ett språk som de förstår – medan kritikerna hävdar att det är att sälja ut naturen.

I detta reportage från årets första nummer freder Jonas Gren ut vad det egentligen handlar om, och intervjuar Gretchen Daily, en av de främsta forskarna på området.

Foto: Linda Gren

Vad är jorden värd?

Reportage från nummer 1/2013. Numret finns att köpa här.

Det börjar med en bilfirmas miljögala. Jag kliver in på Berns salonger, där kvinnor och män i affärsmässig klädsel står och dricker champagne och äter snittar.

Det är novemberkväll 2012, och Volvo ska dela ut sitt årliga miljöpris. Jag kommer i samspråk med en anställd på företaget och frågar hur ekologi går ihop med att vara en av världens störta tillverkare av bensinfordon. ”Miljön är ju ett av Volvos core values”, får jag höra.

Vi tar plats under kristallkronorna i salen. Mina bordsgrannar, en amerikansk biolog och jurymedlem, och dennes partner, har liksom många av de hundratals gästerna flugits in för kvällen.

Upp på scenen kliver AB Volvos vd Olof Persson, Sveriges miljöminister Lena Ek, och en leende pristagare. Volvos miljöpris, värt 1,5 miljoner kronor, tilldelas den amerikanska ekologen Gretchen Daily.

– Sverige är ett fantastiskt land, utbrister Daily.

Publiken tittar upp från sina lammkotletter (eller rotfrukter), applåderar, vi bjuds på filmvisning där olika personer intervjuas om storheten i Dailys forskning.

Förr tänkte jag inte på naturens värde, säger en ekonom i filmen, men nu kan vi för första gången räkna in naturen i ekonomin.

Och det är här, tillsammans med miljöetablissemanget, som det går upp för mig hur populärt det har blivit att göra vad denna professor Daily ägnar sig åt: att beräkna vad naturen är värd för oss människor.

Lena Ek kliver fram och håller (ett alldeles för långt) tal där hon lovordar Dailys idéer.

Och jag tänker – medan talet pågår – vad säger det om ett system när ledarna måste ha prislappar på vad bin och porlande bäckar är värda för att ha en aning om vad de ska göra? Vad är det för tid vi lever i? Här är läget: Det huggs för mycket urskog. Det finns för många bensinfordon och flygplan. Det bränns för mycket kol, olja och gas. Det finns ännu massor av kol, olja och gas i jorden. Hur svårt ska det vara? Låt bli de grejerna!

Men så lever vi inte i ett system där det är möjligt att göra politik av så enkla saker. Vi lever i ett system där politik förs utifrån ekonomiska kalkyler, ett system där till och med väljarna har blivit ”räknenissar” – för att tala med Nina Björk – som sitter och kalkylerar hur mycket de olika partierna ger det egna hushållet i reda pengar.

Således: vurmen för att köpa tjänster av naturen.

Jag går hem från galan och är övertygad om att ekosystemtjänster har kommit för att stanna.

Men varför är det överhuvudtaget en bra idé att räkna ut den ekonomiska vinsten av humlor? Vem tjänar på det? Humlorna?

För att ha en chans att konkurrera om makten, säger Gretchen Daily – när vi någon månad efter Bernsgalan träffas på Stockholm Resilience Center – måste ekologer, aktivister, politiker, alla som vill minska överkonsumtionen av jorden, skaffa sig fler sätt att formulera naturens värde.

Gretchen Daily är till vardags professor vid Stanford-universitetet, och ska snart inleda en tvåårig period som gästforskare just på Stockholm Resilience Center. Hon är en av de biologer i världen som ivrigast förespråkar beräkning av ekosystemens tjänster och kapital. Daily och hennes forskarteam i Nature Capital Project har länge jobbat med att på olika sätt understryka hur beroende människors samhällen är av rent vatten, bipollinering, bevarade rot- och svampsystem i jorden och mycket annat i den evolutionära verkligheten.

Och dessa typer av kalkyler får allt mer genomslag. I Sverige återfinns de hos bland andra Naturskyddsföreningen. Globalt har de fått stort genomslag i och med FN:s så kallade TEEB-rapport (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) från 2010, där ekonomen Pavan Sukhdev gjorde en sammanlagd bedömning av det ekonomiska värdet hos jordens skogar, hav, ängsmarker, savanner och allt vad som nu finns av levande system.

När jag träffar Gretchen Daily står det klart att hon inte skriver under på den beskrivning av hennes forskning som ofta återfinns i medierna och hos hennes kritiker: att allt går ut på pengar.

– Det här handlar inte om att sätta en prislapp på naturen, säger hon.

Jag stannar vid frågan om pengarna: vad händer om ekonomin blir livets enda måttstock? Tänk om någon räknar ut att binas pollinering är värd 100 miljarder dollar, och så kommer ett företag och lanserar en mekanisk pollinering som är mycket effektivare. Vad händer då? Kan man bara utrota alla bin med människans goda minne eftersom de enbart tillmäts värde i pengar?

Nej, inte alls, säger Gretchen Daily.

– Jag vill verkligen understryka detta: det vi gör i vår forskning är att visa på de fundamentala värden som den levande naturen står för i människornas liv.

Daily säger att hon blir lika orolig som sina kritiker varje gång en analys av en ekosystemtjänst landar i exempelvis att en skog ska kunna säljas på en marknad. Idén, som hon ser det, är att formulera hur utrotningen av levande natur kan bromsas, både med hjälp av ekonomiska måttstockar, men också utifrån andra typer av värden, som psykisk och fysisk hälsa. Något som enligt forskningen hänger ihop med närheten till levande natur.

– Det finns beräkningar som säger att vi kommer att förlora hälften av alla arter inom detta sekel. Hälften! Det går knappt att ta in. Vi driver naturen mot förintelse.

Dagspolitiken, säger Gretchen Daily, utgår oftast från analyser av vinst och kostnad. Att värdera ekosystem enligt liknande logik handlar, som hon ser det, om att ta plats i detta samtal. När människor bygger städer och anlägger nya verksamheter, ska naturen få ett värde, något den tidigare överhuvudtaget inte har haft i den industriella framfarten.

Det finns några exempel Gretchen Daily gärna lyfter fram.

Det första: dricksvattnet i New York.

New Yorks omkring tio miljoner invånare har i modern tid haft tillgång till exceptionellt bra vatten, tack vare de närbelägna skogarnas vattenrening i Catskills-bergen. När vattenkvaliteten under 1990-talet försämrades på grund av exploatering av Catskills ställdes myndigheterna inför två alternativ: att bygga ett dyrt vattenreningsverk eller att satsa pengar på att bevara skogarnas renande rötter, växter och bäckar.

Till slut valde myndigheterna biologernas linje: att bevara ekosystemen. Vilket i slutändan visade sig kosta ungefär en femtedel av vad vattenverket skulle ha gått på. Samtidigt sparades unika naturområden och människor bosatta i bergen slapp den planerade utbyggnaden.

– Ledarna måste få upp ögonen för detta: var kommer vattnet ifrån, vad händer om vi sparar vattenkällorna, i stället för att bebygga de områdena? säger Gretchen Daily.

Det andra exemplet handlar om kaffeodlingar i tropikerna, där företag lät regnskogen vara kvar intill jordbruksmarken, vilket ledde till att bisamhällena frodades, skördarna ökade med 20 procent och kaffekvaliteten med 25 procent.

Det tredje exemplet kommer från Kina, där myndigheterna på grund av ekologiska analyser förstod att de stora översvämningskatastroferna och erosionen kring Gula floden berott på avskogningen. Inget land i världen satsar nu så mycket på återskogning som Kina, menar Gretchen Daily. Och i det här fallet grundades värnandet om skogarna på argumenten om nationell säkerhet snarare än pengar.

– Det handlar om att göra naturens värde till allmängods. Hur mycket betyder det för människor, människors samhällen och ekonomi att ha närhet till natur? Hur mycket bidrar ekosystemen?

Gretchen Daily är helt uppenbart besjälad av att försöka rädda de organismer och ekologiska samspel om vilka hon själv vet mer än de flesta. Men samtidigt möter den forskning hon arbetar med ofta hård kritik.

Den norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, till exempel, menar att varje idé om att formulera ekologins betydelse i marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system.

– Jag är oenig med TEEB-rapporten på alla sätt, säger han i en intervju i Morgenbladet.

Den som vill sätta ekologins värde på dagordningen på ett sätt som förändrar dagens synsätt måste, menar Vetlesen, lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital”. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig.

Människor blir fast i en antropocentrisk ekonomisk rundgång.

Jens Holm, Vänsterpartiets miljötalesperson, är även han kritisk till vissa av Gretchen Dailys perspektiv. Han menar att naturvetare ofta är bra på sina sakfrågor, men sämre på att begripa de samhälleliga konsekvenserna av modeller som har att göra med ekonomi.

– Det kanske är dags för ekonomerna att lära sig någon om ekologi, för en gångs skull, säger Jens Holm.

Att helt och hållet avfärda ekosystemtjänster vill han däremot inte. Idéerna kan ha sin poäng, menar Jens Holm, när det handlar om att bevara. Då kan det vara verksamt att tala om naturens kapital. Men från sådana kalkyler är steget samtidigt inte långt till nya marknader, köp- och sälj och utvidgad rovdrift.

Politiken ska framför allt satsa på två saker, anser Jens Holm. Antingen förbud mot sådant som inte ska finnas, som ddt och freonkylskåp. Eller avgifter och skatter, som kilometerskatt på lastbilstrafik eller trängselavgifter.

Från regeringens håll är engagemanget för ekosystemtjänster stort. Bengt-Anders Johansson (M), vice ordförande i miljö- och jordsbruksutskottet, ser inga risker med prislappar på naturen.

– För mig är det aldrig problematiskt att få veta vad saker och ting kostar. Allt som kan öka tydligheten i vad vi gör är en bra idé. Att det finns ett pris betyder inte att det kommer att säljas.

För att ta reda på exakt hur beräkningen av Sveriges ekologiska värden ska gå till har nu miljöministern Lena Ek – om vars entusiasm det inte gick att ta miste den där kvällen på Berns – tillsatt en utredning, som ska vara klar senast sista september 2013.

– När vi kan värdera ekosystemtjänster, som till exempel pollinering och dess roll för livsmedelsproduktionen, kan vi säkra stora ekonomiska värden både för samhället och för företag, sade Lena Ek i januari i år vid lanseringen av utredningen.

Enligt henne väntas den ”ge oss verktyg att på ett närmast banbrytande sätt kunna räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten – det är ansvarsfull ekonomisk politik”.

Vad som känns underligt, tänker jag, är hur Lena Ek använder ”värde”. Hon säger ordet flera gånger, men vad talar hon om?

– Att ekosystemets värde inte låter sig mätas i pengar handlar inte om något esoteriskt och flummigt, det är rent faktiskt, säger Ebba Lisberg Jensen, humanekolog och verksam vid Malmö högskola.

– Ekosystemens värden har att göra med termodymanik, med materialflöden, med ändliga resurser. Då är det väldigt problematiskt att använda en typ av värde för att värdera en annan typ av värde, fortsätter hon.

Precis som Jens Holm ser Ebba Lisberg-Jensen en risk i att det skapas olika marknader för att rädda jorden. Men hon vill inte som filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen helt avfärda idéer om att använda ekonomiska resonemang för att övertala till exempel ett företag eller en kommun att spara skog.

Ebba Lisberg-Jensen tror att ekosystemtjänster kan vara ett sätt bland många för att nå fram till företag och politiker.

– Jag tycker det har varit ett problem i miljörörelsen att det finns en skepsis mot allt som har att göra med ekonomi. Jag är mycket mer öppen till att man försöker alla metoder som går. Ekonomin fungerar som en signalsubstans i dag. Kan man använda det ekonomiska systemet som ett system av signaler, och skicka signaler till de som har hand om pengarna – det är ändå de som har makten – är det bättre än inga signaler alls. Det här kanske inte löser alla problem i långa loppet. Det bästa vore om man inte kom på att hugga ner skogarna, men så är det ju inte, säger Ebba Lisberg-Jensen.

Jag frågar Gretchen Daily vad hon tror om risken för sammanblandningar av icke-jämförbara värden; att en människocentrerad, kapitalistisk natursyn skulle kunna orsaka fortsatt vinstmaximering och ännu mer ödeläggelse.

– Jag har ingen klar idé här, säger hon. Vi har alla kört fast. Några menar att vi måste ha revolution, att dagens system är grundläggande felorganiserat och att vi måste byta ut det helt och hållet. Jag är orolig för att revolutioner kan leda fel, och att de kan bli något annat än de var tänkta. Men det jag tror är att vi kan vara den förändringen. Vi kan försöka hitta en revolutionerande väg som öppnar upp för att se naturens värden. Vi befinner oss på en förskräcklig, farlig plats just nu. Det sker en väldigt dramatisk förändring av jorden. Vi måste arbeta tillsammans. Vi skadar saken om vi bråkar för mycket. Det här handlar om att adressera vad vi kan göra i lokalsamhället och regionalt. Vad vi kan göra för att hitta nya former för att förstå hur vi alla är kopplade till den levande omgivningen.

Jonas Gren

Sommarläsning 2: Rapport från omställningens epicentrum

Denna vecka bjuder vi på ett reportage från det allra första numret av Effekt. 2009 reste David Jonstad till Storbritannien och rapporterade från en omställningsrörelse full av entusiasm som precis hade börjat blomma.

Detta är ett reportage som påminner om vikten av lokal förankring, och att politik handlar om mycket mer än makthavare, media och mingel. För att få till förändring behöver medborgarna vara med på tåget, och en verklig omställning är ingenting som kommer att ske enbart med piskor från politikerna, vi behöver plantera morötter i jorden också.

Denna tid på året – när svensk politik presenteras som en sommarvecka i Almedalen med pr-vin och snittar – är det lätt att glömma bort.

Foto: WordRidden/Creative Commons

Mest kommenterade just nu


Senaste kommentarerna

  • Björn: Tyskland har beslutat sig för at avveckla kärnkraften...
  • ken: Varför just kol, olja och fossilgas? Varför inte även...
  • Madeleine Camenius: Nu har vi inte några robotar, men vi jobbar 07.45 till...
  • Farfar: Givetvis är analysen korrekt, vad gäller koppling...
  • Lasse: Nej det stämmer inte. I sin avhandling behandlar...