Politik - Globalt

Vårt bästa hopp är en krasch

Så släpptes ännu en gedigen rapport om hur vi styr mot klimatkaos. Denna gång från FN:s klimatpanel. Proceduren känner vi igen. Först påminnelsen om att den där klimatkatastrofen har blivit ännu lite mer sannolik sedan den senaste rapporten skrevs. Därefter makthavarnas försök att låta bekymrade och handlingsinriktade: »vår tids ödesfråga«, »klockan är fem i tolv«, »vi måste agera nu« och så vidare. Och på det, den stora kollektiva gäspningen: »jaja, nu får vi hoppas att någon gör nåt«. Varpå det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation rullar vidare som om inget har hänt.

Här och var i denna procedur slängs det in några slentrianmässiga ord om att rapporten också är hoppfull – fattas bara annat. Om vi här och nu faktiskt drar i nödbromsen och kraftigt minskar utsläppen överallt i världen, då slipper vi kanske de mest katastrofala scenarierna.

Den där nödbromsdragningen är såklart vad många av oss hoppas på, men jag skulle inte klassa det som hopp. Snarare är det ett önsketänkande som bättre beskrivs som falskt hopp.

Den bistra sanningen är nämligen att det över hela världen kämpas desperat för att göra raka motsatsen till att dra i nödbromsen. Alla stora beslut som styr världen tas med ett övergripande och gemensamt syfte: att öka den ekonomiska aktiviteten. Mer konsumtion, mer produktion. Vilket ofrånkomligen leder till ökade utsläpp. Och de högstämda orden som följer med klimatrapporterna till trots, ingenstans syns tecken på en kursändring. Vår lojalitet till den industriella ekonomin är så stor att det inte spelar någon roll vad de vetenskapliga rapporterna säger. Typ: hellre att barnen grillas i en fyragradersvärld i morgon än att jag förlorar jobbet i dag.

Ändå vill jag erbjuda en liten dos verkligt hopp. Det finns faktiskt sådant. Vår bästa chans att undvika de värsta klimatscenarierna tycks just nu vara en ekonomisk krasch. Inte en halvkrasch à la 2008, utan en rejäl ekonomisk nedgång över hela den industrialiserade världen. Som om någon drog i nödbromsen på riktigt. Det är det enda sättet som vi historiskt sett har åstadkommit stora utsläppssänkningar. Klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows vid Tyndall-centret i Storbritannien brukar påpeka att Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet ledde till utsläppsminskningar på omkring fem procent årligen. Ungefär lika mycket skulle krävas globalt för att ha en någorlunda chans att hålla temperaturökningen under två grader.

Det hoppfulla är också att vi ser ut att driva mot en sådan ekonomisk kollaps, vare sig vi vill eller ej. Det fossila maskineriet drivs framåt med billig olja och med billiga pengar vilka vi lånar från framtiden. Det som nu sker är att oljan inte är så värst billig längre. Det gnisslar allt mer i motorn. Tillväxten bromsar in. Och när ekonomin slår av på takten knackar framtiden på dörren och vill ha tillbaka sina pengar (den globala skuldsättningen är just nu på mer än 200 biljoner dollar). Tidernas största skuldbubbla är på väg att implodera. »Det är som 2007 igen, fast värre«, uttalade sig nyligen förre chefsekonomen för »centralbankernas bank«, Bank for International Settlements i Schweiz.

Och ja, jag vet, detta är delvis ett väldigt dåligt hopp. Även om vi med en solidarisk och jämlik politik skulle mildra effekterna innebär en kraftig ekonomisk nedgång ofrånkomligen stora sociala problem: arbetslöshet, fattigdom och misär av alla de slag. Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framför allt, ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp.

David Jonstad

Foto: Jan Bommes/Flickr

Fortsätter hävda att Sverige har frikopplat

Lena Ek intervjuas under IPCC-mötet. Foto Kjell Vowles

Med många vackra och formella fraser inledde FN:s klimatpanel, IPCC, sitt möte i Stockholm i dag. IPCC:s första arbetsgrupp ska klargöra det vetenskapliga läget gällande klimatförändringarna. I Münchenbryggeriets stora mässal samlades cirka 250 delegater från 110 länder, och ett 50-tal klimatforskare, som under veckan ska försöka mejsla ut detaljerna och komma överens om de sista formuleringarna i den rapport som ska presenteras på fredag.

Konferensen öppnades av de båda ordförandena för arbetsgrupp ett, Thomas Stocker, professor i klimatologi vid universitetet i Bern, och Qin Dahe, doktor i glaciologi vid Kinesiska vetenskapsakademin. Båda två poängterade den rigorösa vetenskapliga grund som rapporten kommer att stå på. Thomas Stocker nämnde också de medierapporter som försöker tona ner allvaret i – eller helt förneka – klimatförändringarna (exempelvis Daily Mail som hittade på att mötet i Stockholm är ett krismöte för IPCC).

– De senaste månaderna har nyheter om klimatförändringar kommit upp på medieagendan igen, efter att det har varit tyst under en längre tid. Några av de här nyhetsrapporterna förvånar mig, eftersom deras budskap kontrasterar så mycket mot de senast publicerade rönen i den vetenskapliga litteraturen, sa Thomas Stocker.

Även IPCC:s ordförande Rajendra K. Pachauri betonade allvaret i sitt tal, och tackade Sverige för att mötet kan hållas i Stockholm. Miljöminister Lena Ek (C) var på plats, och fick äran att ha det sista anförandet under öppningsceremonin.

– Klimatförändringarna är nyckelutmaningen i vår tid, sa Lena Ek.

Men snart blev det som vanligt uppenbart att det är en utmaning som Sveriges regering inte anser får kosta något.

– Att tackla klimatförändringarna är en ekonomisk angelägenhet och en möjlighet, sa Lena Ek.

Hon fortsatte med utsagan om att Sverige har lyckats bryta sambandet mellan ökade koldioxidutsläpp och BNP-tillväxt. Effekt har flera gånger skrivit om hur detta endast går ihop om Sverige bortser från de utsläpp som svensk konsumtion orsakar utomlands, vilket är ett väldigt märkligt sätt att räkna. Dels därför att den svenska tillväxten innebär att vår köpkraft ökar, vilket gör att vi konsumerar mer varor från utlandet vilket orsakar mer utsläpp; dels därför att regeringen själva vill kunna tillgodoräkna sig utsläppsminskningar utomlands genom bland annat CDM-projekt. Att bara räkna utsläppsminskningarna men inte utsläppen är som om regeringen enbart skulle räkna statens inkomster och inte dess utgifter när de gör sin budget.

Sveriges regering är inte ensamma om att räkna så här, men på något sätt känns det extra stötande när Lena Ek gör det inför klimatexperter och nyhetsmedier från hela världen, och lyfter fram Sverige som ett föredöme på falska grunder. Fredagens rapport blir antagligen inte någon glad läsning, men förhoppningsvis kan den bli en spark i röven på en del västerländska regeringar. Det duger inte att frånsäga sig sitt eget ansvar genom kreativ bokföring.

 

Förtydligande: Lena Ek använde siffror från Naturvårdsverket i sitt anförande. I de här siffrorna är inte utsläppsminskningar utomlands med. Dock vill Sveriges regering tillgodogöra sig utsläppsminskningar utomlands för att nå sina klimatmål.

Kleins outgivna bok skapar debatt

Få samhällsdebattörer har sådan genomslagskraft som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, var med och satte agendan för hela den alternativa globaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. I hennes nästa bok, Chockdoktrinen, gick hon igenom hur den neoliberala kapitalismen gång på gång har försökt profitera på katastrofer – en bok som fortfarande diskuteras flitigt. Det är ingen vild gissning att det kommer att skrivas spaltmeter om hennes bok om klimatet som kommer ut nästa år.

Faktum är att boken redan har orsakat än hätsk debatt, efter att Naomi Klein intervjuades i Earth Island Journal. Klein riktar några hårda slag inte bara mot företag och politiker som driver det hon kallar en ohållbar ekonomi byggd på hyperkonsumtion, utan även mot stora delar av den traditionella miljörörelsen, som hon menar sitter i samma båt som företagen.

”Vi har gått från 'stäm dom djävlarna' till att 'arbeta tillsammans med dom djävlarna genom företagssamverkan'. Det finns ingen fiende längre. Och det har blivit mer än så: företagen lyfts fram som lösningen, som den villiga samarbetspartnern”.

Naomi Klein menar att vi måste inse att det finns människor och företag som kommer att förlora pengar och makt i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Problemet när vi inte gör det är att det egentligen bara är de mäktiga, ekonomiska intressena som är vinnare. Det är de som tjänar på handeln med utsläppsrätter, på Clean Development Mechanism, CDM, och på det amerikanska Climate Action Partnership, USCAP.

”Det finns många förlorare i vinn-vinn-strategin. Många människor offras i dess namn”, säger Klein.

Under USCAP har miljöorganisationer som Natural Resource Defense Council och World Resources Institute gått samman med företag som BP, Ford, och – innan konkursen – Lehman Brothers för att minska klimatgasutsläppen. Problemet är att utsläppsminskningarna inom USCAP inte är i närheten av vad IPCC rekommenderar (för att inte tala om minskningarna som behövs för att vi ska hålla koldioxidhalten i atmosfären under 350 miljondelar). I USCAP är det också uttalat att det är lika viktigt att minska utsläppen som att kostnaderna är överkomliga. Det har alltså aldrig varit tal om att minska utsläppen så mycket som forskarna kräver, bara så mycket som företagens ekonomi klarar av.

När miljörörelsen ser industrin som sin kompanjon, så sker det på medborgarnas bekostnad, enligt Klein.

”I boken som jag skriver argumenterar jag för att våra lösningar på klimatförändringarna kan återskapa det offentliga rummet, kan stärka våra lokalsamhällen, kan vara ett arbete med värdighet. Vi kan attackera den finansiella krisen och den ekologiska krisen samtidigt – det tror jag på. Men jag tror att det är genom att bygga koalitioner med människor, inte med företag, som vi når framgång. Och vad jag ser nu är att vi är beredda att offra de fundamentala solidaritetsprinciperna.”

Naomi Klein sågar delar av den amerikanska miljörörelsen – dem hon kallar 'Big Green´:

”Jag tror att det finns en djupgående förnekelse inom miljörörelsen och de stora gröna organisationerna. Och för att vara helt ärlig, jag tror det har varit mer skadligt än förnekelsen på högerkanten om vi funderar på hur mycket tid vi har förlorat.”

Jag håller med Naomi Klein i det mesta hon säger. I Sverige har kanske inte miljöorganisationerna satt sig i riktigt samma sits, även om mycket kritik har riktats mot Världsnaturfonden WWF:s samarbete med Ikea efter Uppdrag gransknings reportage. Dock finns det en tendens bland politiker av alla färger att vara beredda att kompromissa bort miljöfrågorna. Antingen för att kunna påstå att de har nått en överenskommelse – oavsett innebörden av avtalet – eller för att inte stöta sig med finansiella intressen. Vi har sett det i de internationella förhandlingarna i COP-mötena som har resulterat i en uppsjö urvattnade avsiktsförklaringar och svaga löften; vi såg det när Carl Bildt inte ens vågade lyfta frågan om att stoppa oljeborrningarna i Arktis under Arktiska rådets möte, eftersom han var rädd för att de andra länderna skulle säga nej; vi hörde det när Socialdemokraterna slog fast att deras bestämda uppfattning är att jobben går före naturen. Som Naomi Klein säger: det är mycket som offras när alla ska vinna.

Det dröjde dock inte länge förrän Klein fick mothugg från delar av den miljörörelse hon kritiserar. På bloggen Climate Progress skriver Joe Romm ett argt inlägg närmast i affekt, där han hävdar att Naomi Kleins bok inte ens kommer att vara värd att läsa, och lyckas på något sätt jämföra henne med Björn Lomborg, författare till boken ”Världens verkliga tillstånd”.

Jag vet inte vem av Klein eller Lomborg som blir mest förbannad över den liknelsen, och det är kanske inte heller värt att fundera över. Däremot är Joe Romms inlägg ett tecken på att det finns en självgodhet och brist på självinsikt inom delar av miljörörelsen, som inte vågar fråga sig vilka resultat som faktiskt uppnås när de samarbetar med de stora företagen.

Foto: David Shankbone/Flickr/Creative Commons

En grön militär?

Foto: US Army/Flickr/Creative Commons

Ordet omställning brukar föra tankarna till närproducerade råvaror och fungerande lokalsamhällen, sällan till krig och vapen. Men i en lång artikel i Earth Island Journal skriver löjtnanten och Irak-veteranen Robert Bateman om hur den amerikanska militären försöker ställa om genom satsningar på förnybart. Skälen är framförallt ekonomiska. Den amerikanska armén konsumerar ofattbara 300 000 fat olja varje dag, nästan lika mycket som Sverige. Detta innebär givetvis enorma kostnader, och krigsmaskinen är oerhört sårbar om oljetillförseln stryps.

Den amerikanska militären är inte den enda säkerhetsorganisation som funderar över oljan. I boken Peeking at Peak Oil beskriver Kjell Aleklett hur han och hans peak oil-kollega Colin Cambell blev uppvaktade av militärens underrättelsetjänst (Must) respektive CIA. De båda myndigheterna var uppenbart intresserade över deras forskningsrön.

Det finns många saker värda att reflektera över gällande den här utvecklingen. På ett sätt är det givetvis bra att den amerikanska militären försöker komma bort från att bränna 110 miljoner fat olja om året, och med tanke på det industriella komplexets finansiella muskler och tekniska kompetens borde det finnas goda förhoppningar om innovativa lösningar vad gäller solpaneler och annat. Och även om det handlar om en bråkdel är det ju bättre med forskning på förnybar energi än på vapen.

Samtidigt: den amerikanska militären använder sig alltså av 300 000 fat olja per dag just nu. Det snabbaste sättet att strypa förbränningen vore ju givetvis att spara in på försvarsbudgeten. I en värld med begränsade resurser är det lätt att tycka att vi borde använda den energi vi har till det som betyder mest för oss – typ mat, ambulanser och sjukvård – snarare än att kriga.

Men uppenbarligen är så inte fallet. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har vapenhandeln ökat i världen de senaste 10 åren, och USA och Europa har blivit allt mer måna om att sälja sina vapen i och med den ekonomiska krisen. När andra företag går på knäna håller vapenindustrin fanan högt.

Att många krig handlar om resurser är ingen nyhet. Och många har varnat för att klimatförändringarna och resursbristen kan innebära fler väpnade konflikter. Det är sannolikt denna analys som även den amerikanska armén – och vi ska komma ihåg att Barack Obama är överbefälhavare – har gjort. Genom att satsa på förnybart förbereder sig USA för hur de ska kunna behålla sin position som världens främsta militärmakt i en värld med mer krig och mindre olja.

Handelsavtal kan utarma miljöskydd

Cykelturen till redaktionen i morse gick genom vad som kändes som en belägrad stad. Avstängda regeringskvarter bevakades av mängder med poliser. Piketer och insatsstyrkans bussar stod uppradade utanför centralen. I skrivande stund hör jag helikoptrarna cirkulera över kontoret.

Att säkerheten måste vara skyhög när en av världens mäktigaste män – med fiender lite varstans – kommer till Stockholm är lätt att förstå, även om jag inte vill tänka på utsläppen som cirkusen orsakar. Däremot är det beklämmande att Barack Obamas besök i längden kan urholka skyddet för naturen, och föra över ännu mer makt från medborgarna till företagen.

Ett av Obamas huvudmål rapporteras att vara att försöka få Sveriges stöd i förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan EU och USA, det som kallas Tafta (Transatlantic Free Trade Agreement). En del av avtalet som såväl Obama som EU-kommissionen argumenterar för är att företag ensidigt ska kunna stämma stater och myndigheter om de anser att lagar och regler har införts som bryter mot Tafta. Möjligheten för detta finns redan inom Europa och inom det Nordamerikanska avtalet Nafta (North American Free Trade Agreement), vilket bland annat har resulterat i att Vattenfall stämde tyska staten när de stängde sina kärnkraftverk, och att amerikanska oljejätten Exxon fick kompensation från kanadensiska regeringen på grund av delstatslagar som krävde att bolag som borrade efter olja till havs investerade i forskning. (Huffington Post, Corporate Europe, SR, The Globe and Mail)

Liknande regler inom Tafta skulle kunna få långtgående konsekvenser vad gäller bland annat fracking och mineralutvinning. Det är inte mycket vi får veta från de stängda förhandlingarna, så det är oklart hur reglerna kommer att utformas. Men EU håller även på att diskutera med Kanada om ett nytt frihandelsavtal, och ett värsta scenario är skrivningar som liknar de som har läckt ut från dessa förhandlingar.

I ett dokument som EurActiv har tagit del av, finns det inskrivet att investerare ska skyddas mot regler som förhindrar deras förväntan på investeringen. Detta kan innebära att det blir omöjligt för länder såsom Frankrike att upprätthålla sitt förbud mot fracking om kanadensiska företag vill spränga upp marken. Det skulle givetvis också ge företagen långgående rättigheter när det gäller annan gruvdrift, och i Sverige prospekterar kanadensiska bolag efter uran. Om avtalet går igenom med den läckta skrivelsen, kommer det kommunala vetot mot uranbrytning att sättas på hårda prov.

Barack Obama och Fredrik Reinfeldt sägs även ska diskutera klimatfrågan under besöket, och Obama ska få en inblick i svensk miljöteknik under ett besök på KTH. Det är utmärkt, men det duger inte att miljön alltid diskuteras vid sidan av och tvingas lämna företräde för frihandeln. Miljön och klimatet är inget särintresse, och borde vara en självklar del av alla förhandlingar om handelsavtal.

Foto: Holger Ellgaard/Wikimedia Commons

Dagens bästa förslag

Visst kan klimatpolitik vara roligt. Supermiljöbloggen länkade i dag till den här fantastiska filmen, som innehåller ett av de mer kreativa förslagen för att få politikerna att lyssna.

Sommarläsning 4: Vad är jorden värd?

Ekologi och ekonomi; två akademiska discipliner som med förödande resultat har varit skilda från varandra. Det har fört oss till en situation där energibolagen fortsätter att kasta lystna blickar efter oljan i Arktis, skiffergasen i USA och till och med metanhydrater på havsbotten utanför Japan, trots att vi genast måste börja begränsa våra klimatgasutsläpp.

Och det gäller inte bara klimatgaserna; det är skövlingen av regnskog och förlust av biologisk mångfald i våra svenska monokulturskogar. Det är bidöden, där bisamhällen kollapsar på grund av en industri som jagar ständig tillväxt. Listan på exempel där ekonomiska intressen förstör vår planet kan göras hur lång som helst.

Men hur ska vi då kunna nå ett samförstånd mellan ekonomer och ekologer? Var kan de hitta gemensam mark, för att gemensamt möta utmaningarna? Ett förslag som har diskuterats flitigt är att sätta ett monetärt värde på ekosystemtjänster. Förespråkarna menar att det är ett sätt att få ekonomerna lyssna – att tala på ett språk som de förstår – medan kritikerna hävdar att det är att sälja ut naturen.

I detta reportage från årets första nummer freder Jonas Gren ut vad det egentligen handlar om, och intervjuar Gretchen Daily, en av de främsta forskarna på området.

Foto: Linda Gren

Vad är jorden värd?

Reportage från nummer 1/2013. Numret finns att köpa här.

Det börjar med en bilfirmas miljögala. Jag kliver in på Berns salonger, där kvinnor och män i affärsmässig klädsel står och dricker champagne och äter snittar.

Det är novemberkväll 2012, och Volvo ska dela ut sitt årliga miljöpris. Jag kommer i samspråk med en anställd på företaget och frågar hur ekologi går ihop med att vara en av världens störta tillverkare av bensinfordon. ”Miljön är ju ett av Volvos core values”, får jag höra.

Vi tar plats under kristallkronorna i salen. Mina bordsgrannar, en amerikansk biolog och jurymedlem, och dennes partner, har liksom många av de hundratals gästerna flugits in för kvällen.

Upp på scenen kliver AB Volvos vd Olof Persson, Sveriges miljöminister Lena Ek, och en leende pristagare. Volvos miljöpris, värt 1,5 miljoner kronor, tilldelas den amerikanska ekologen Gretchen Daily.

– Sverige är ett fantastiskt land, utbrister Daily.

Publiken tittar upp från sina lammkotletter (eller rotfrukter), applåderar, vi bjuds på filmvisning där olika personer intervjuas om storheten i Dailys forskning.

Förr tänkte jag inte på naturens värde, säger en ekonom i filmen, men nu kan vi för första gången räkna in naturen i ekonomin.

Och det är här, tillsammans med miljöetablissemanget, som det går upp för mig hur populärt det har blivit att göra vad denna professor Daily ägnar sig åt: att beräkna vad naturen är värd för oss människor.

Lena Ek kliver fram och håller (ett alldeles för långt) tal där hon lovordar Dailys idéer.

Och jag tänker – medan talet pågår – vad säger det om ett system när ledarna måste ha prislappar på vad bin och porlande bäckar är värda för att ha en aning om vad de ska göra? Vad är det för tid vi lever i? Här är läget: Det huggs för mycket urskog. Det finns för många bensinfordon och flygplan. Det bränns för mycket kol, olja och gas. Det finns ännu massor av kol, olja och gas i jorden. Hur svårt ska det vara? Låt bli de grejerna!

Men så lever vi inte i ett system där det är möjligt att göra politik av så enkla saker. Vi lever i ett system där politik förs utifrån ekonomiska kalkyler, ett system där till och med väljarna har blivit ”räknenissar” – för att tala med Nina Björk – som sitter och kalkylerar hur mycket de olika partierna ger det egna hushållet i reda pengar.

Således: vurmen för att köpa tjänster av naturen.

Jag går hem från galan och är övertygad om att ekosystemtjänster har kommit för att stanna.

Men varför är det överhuvudtaget en bra idé att räkna ut den ekonomiska vinsten av humlor? Vem tjänar på det? Humlorna?

För att ha en chans att konkurrera om makten, säger Gretchen Daily – när vi någon månad efter Bernsgalan träffas på Stockholm Resilience Center – måste ekologer, aktivister, politiker, alla som vill minska överkonsumtionen av jorden, skaffa sig fler sätt att formulera naturens värde.

Gretchen Daily är till vardags professor vid Stanford-universitetet, och ska snart inleda en tvåårig period som gästforskare just på Stockholm Resilience Center. Hon är en av de biologer i världen som ivrigast förespråkar beräkning av ekosystemens tjänster och kapital. Daily och hennes forskarteam i Nature Capital Project har länge jobbat med att på olika sätt understryka hur beroende människors samhällen är av rent vatten, bipollinering, bevarade rot- och svampsystem i jorden och mycket annat i den evolutionära verkligheten.

Och dessa typer av kalkyler får allt mer genomslag. I Sverige återfinns de hos bland andra Naturskyddsföreningen. Globalt har de fått stort genomslag i och med FN:s så kallade TEEB-rapport (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) från 2010, där ekonomen Pavan Sukhdev gjorde en sammanlagd bedömning av det ekonomiska värdet hos jordens skogar, hav, ängsmarker, savanner och allt vad som nu finns av levande system.

När jag träffar Gretchen Daily står det klart att hon inte skriver under på den beskrivning av hennes forskning som ofta återfinns i medierna och hos hennes kritiker: att allt går ut på pengar.

– Det här handlar inte om att sätta en prislapp på naturen, säger hon.

Jag stannar vid frågan om pengarna: vad händer om ekonomin blir livets enda måttstock? Tänk om någon räknar ut att binas pollinering är värd 100 miljarder dollar, och så kommer ett företag och lanserar en mekanisk pollinering som är mycket effektivare. Vad händer då? Kan man bara utrota alla bin med människans goda minne eftersom de enbart tillmäts värde i pengar?

Nej, inte alls, säger Gretchen Daily.

– Jag vill verkligen understryka detta: det vi gör i vår forskning är att visa på de fundamentala värden som den levande naturen står för i människornas liv.

Daily säger att hon blir lika orolig som sina kritiker varje gång en analys av en ekosystemtjänst landar i exempelvis att en skog ska kunna säljas på en marknad. Idén, som hon ser det, är att formulera hur utrotningen av levande natur kan bromsas, både med hjälp av ekonomiska måttstockar, men också utifrån andra typer av värden, som psykisk och fysisk hälsa. Något som enligt forskningen hänger ihop med närheten till levande natur.

– Det finns beräkningar som säger att vi kommer att förlora hälften av alla arter inom detta sekel. Hälften! Det går knappt att ta in. Vi driver naturen mot förintelse.

Dagspolitiken, säger Gretchen Daily, utgår oftast från analyser av vinst och kostnad. Att värdera ekosystem enligt liknande logik handlar, som hon ser det, om att ta plats i detta samtal. När människor bygger städer och anlägger nya verksamheter, ska naturen få ett värde, något den tidigare överhuvudtaget inte har haft i den industriella framfarten.

Det finns några exempel Gretchen Daily gärna lyfter fram.

Det första: dricksvattnet i New York.

New Yorks omkring tio miljoner invånare har i modern tid haft tillgång till exceptionellt bra vatten, tack vare de närbelägna skogarnas vattenrening i Catskills-bergen. När vattenkvaliteten under 1990-talet försämrades på grund av exploatering av Catskills ställdes myndigheterna inför två alternativ: att bygga ett dyrt vattenreningsverk eller att satsa pengar på att bevara skogarnas renande rötter, växter och bäckar.

Till slut valde myndigheterna biologernas linje: att bevara ekosystemen. Vilket i slutändan visade sig kosta ungefär en femtedel av vad vattenverket skulle ha gått på. Samtidigt sparades unika naturområden och människor bosatta i bergen slapp den planerade utbyggnaden.

– Ledarna måste få upp ögonen för detta: var kommer vattnet ifrån, vad händer om vi sparar vattenkällorna, i stället för att bebygga de områdena? säger Gretchen Daily.

Det andra exemplet handlar om kaffeodlingar i tropikerna, där företag lät regnskogen vara kvar intill jordbruksmarken, vilket ledde till att bisamhällena frodades, skördarna ökade med 20 procent och kaffekvaliteten med 25 procent.

Det tredje exemplet kommer från Kina, där myndigheterna på grund av ekologiska analyser förstod att de stora översvämningskatastroferna och erosionen kring Gula floden berott på avskogningen. Inget land i världen satsar nu så mycket på återskogning som Kina, menar Gretchen Daily. Och i det här fallet grundades värnandet om skogarna på argumenten om nationell säkerhet snarare än pengar.

– Det handlar om att göra naturens värde till allmängods. Hur mycket betyder det för människor, människors samhällen och ekonomi att ha närhet till natur? Hur mycket bidrar ekosystemen?

Gretchen Daily är helt uppenbart besjälad av att försöka rädda de organismer och ekologiska samspel om vilka hon själv vet mer än de flesta. Men samtidigt möter den forskning hon arbetar med ofta hård kritik.

Den norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, till exempel, menar att varje idé om att formulera ekologins betydelse i marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system.

– Jag är oenig med TEEB-rapporten på alla sätt, säger han i en intervju i Morgenbladet.

Den som vill sätta ekologins värde på dagordningen på ett sätt som förändrar dagens synsätt måste, menar Vetlesen, lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital”. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig.

Människor blir fast i en antropocentrisk ekonomisk rundgång.

Jens Holm, Vänsterpartiets miljötalesperson, är även han kritisk till vissa av Gretchen Dailys perspektiv. Han menar att naturvetare ofta är bra på sina sakfrågor, men sämre på att begripa de samhälleliga konsekvenserna av modeller som har att göra med ekonomi.

– Det kanske är dags för ekonomerna att lära sig någon om ekologi, för en gångs skull, säger Jens Holm.

Att helt och hållet avfärda ekosystemtjänster vill han däremot inte. Idéerna kan ha sin poäng, menar Jens Holm, när det handlar om att bevara. Då kan det vara verksamt att tala om naturens kapital. Men från sådana kalkyler är steget samtidigt inte långt till nya marknader, köp- och sälj och utvidgad rovdrift.

Politiken ska framför allt satsa på två saker, anser Jens Holm. Antingen förbud mot sådant som inte ska finnas, som ddt och freonkylskåp. Eller avgifter och skatter, som kilometerskatt på lastbilstrafik eller trängselavgifter.

Från regeringens håll är engagemanget för ekosystemtjänster stort. Bengt-Anders Johansson (M), vice ordförande i miljö- och jordsbruksutskottet, ser inga risker med prislappar på naturen.

– För mig är det aldrig problematiskt att få veta vad saker och ting kostar. Allt som kan öka tydligheten i vad vi gör är en bra idé. Att det finns ett pris betyder inte att det kommer att säljas.

För att ta reda på exakt hur beräkningen av Sveriges ekologiska värden ska gå till har nu miljöministern Lena Ek – om vars entusiasm det inte gick att ta miste den där kvällen på Berns – tillsatt en utredning, som ska vara klar senast sista september 2013.

– När vi kan värdera ekosystemtjänster, som till exempel pollinering och dess roll för livsmedelsproduktionen, kan vi säkra stora ekonomiska värden både för samhället och för företag, sade Lena Ek i januari i år vid lanseringen av utredningen.

Enligt henne väntas den ”ge oss verktyg att på ett närmast banbrytande sätt kunna räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten – det är ansvarsfull ekonomisk politik”.

Vad som känns underligt, tänker jag, är hur Lena Ek använder ”värde”. Hon säger ordet flera gånger, men vad talar hon om?

– Att ekosystemets värde inte låter sig mätas i pengar handlar inte om något esoteriskt och flummigt, det är rent faktiskt, säger Ebba Lisberg Jensen, humanekolog och verksam vid Malmö högskola.

– Ekosystemens värden har att göra med termodymanik, med materialflöden, med ändliga resurser. Då är det väldigt problematiskt att använda en typ av värde för att värdera en annan typ av värde, fortsätter hon.

Precis som Jens Holm ser Ebba Lisberg-Jensen en risk i att det skapas olika marknader för att rädda jorden. Men hon vill inte som filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen helt avfärda idéer om att använda ekonomiska resonemang för att övertala till exempel ett företag eller en kommun att spara skog.

Ebba Lisberg-Jensen tror att ekosystemtjänster kan vara ett sätt bland många för att nå fram till företag och politiker.

– Jag tycker det har varit ett problem i miljörörelsen att det finns en skepsis mot allt som har att göra med ekonomi. Jag är mycket mer öppen till att man försöker alla metoder som går. Ekonomin fungerar som en signalsubstans i dag. Kan man använda det ekonomiska systemet som ett system av signaler, och skicka signaler till de som har hand om pengarna – det är ändå de som har makten – är det bättre än inga signaler alls. Det här kanske inte löser alla problem i långa loppet. Det bästa vore om man inte kom på att hugga ner skogarna, men så är det ju inte, säger Ebba Lisberg-Jensen.

Jag frågar Gretchen Daily vad hon tror om risken för sammanblandningar av icke-jämförbara värden; att en människocentrerad, kapitalistisk natursyn skulle kunna orsaka fortsatt vinstmaximering och ännu mer ödeläggelse.

– Jag har ingen klar idé här, säger hon. Vi har alla kört fast. Några menar att vi måste ha revolution, att dagens system är grundläggande felorganiserat och att vi måste byta ut det helt och hållet. Jag är orolig för att revolutioner kan leda fel, och att de kan bli något annat än de var tänkta. Men det jag tror är att vi kan vara den förändringen. Vi kan försöka hitta en revolutionerande väg som öppnar upp för att se naturens värden. Vi befinner oss på en förskräcklig, farlig plats just nu. Det sker en väldigt dramatisk förändring av jorden. Vi måste arbeta tillsammans. Vi skadar saken om vi bråkar för mycket. Det här handlar om att adressera vad vi kan göra i lokalsamhället och regionalt. Vad vi kan göra för att hitta nya former för att förstå hur vi alla är kopplade till den levande omgivningen.

Jonas Gren

Sommarläsning 2: Rapport från omställningens epicentrum

Denna vecka bjuder vi på ett reportage från det allra första numret av Effekt. 2009 reste David Jonstad till Storbritannien och rapporterade från en omställningsrörelse full av entusiasm som precis hade börjat blomma.

Detta är ett reportage som påminner om vikten av lokal förankring, och att politik handlar om mycket mer än makthavare, media och mingel. För att få till förändring behöver medborgarna vara med på tåget, och en verklig omställning är ingenting som kommer att ske enbart med piskor från politikerna, vi behöver plantera morötter i jorden också.

Denna tid på året – när svensk politik presenteras som en sommarvecka i Almedalen med pr-vin och snittar – är det lätt att glömma bort.

Foto: WordRidden/Creative Commons

Soporna som går upp i rök på en brännhet marknad

Nästan ljudlöst sjunker den drygt fem ton tunga järnklon ner i sopberget. När den hissas upp igen har den ungefär lika många ton sopor i sitt grepp, som matas in i förbränningsugnen. Sedan sänks järnklon ner i avfallet igen, tar upp ytterligare fem ton skräp och för in det i elden. Sedan en gång till, och ytterligare en. I princip dygnet om matas Vattenfalls förbränningsanläggning i Uppsala med sopor. Eldningen värmer upp vatten som leds ut till element i såväl bostäder som industrier.

Cirka hälften av Sveriges hushållssopor eldas upp.

– Första steget är att man ska återvinna så mycket som möjligt, men för det som inte går att återvinna är det bra med energiåtervinning, säger Johan Siilakka, chef för anläggningsutvecklingen vid värmeverket i Uppsala.

Avfallsförbränningen ökar stadigt i Sverige. I Energimyndighetens nyutkomna årskrönika för 2012 beskrivs sopmarknaden som ”brännhet”, och konkurrensen om avfallet blir allt hårdare. I dag finns det 30 sopförbränningsanläggningar i landet, men fler är på gång. I höst kommer Fortum att öppna en ny anläggning i Brista i Sigtuna kommun, och nästa år räknar Mälarenergi med att börja elda avfall i sin nya anläggning i Västerås – en anläggning som ska täcka halva stadens fjärrvärmebehov. Och att elda sopor är en bra affär för energibolagen, då de får betalt i två led. Dels för att ta emot soporna – för ett ton sopor får de runt 400-500 kronor – dels för att sälja energin, både som värme och som el.

Detta har lett till en brist på sopor i Sverige, och för att hålla fjärrvärmeproduktionen igång måste sopor importeras. År 2011 tog Sverige emot 750 000 ton. Förbränningsanläggningen i Uppsala importerar lite mindre än fem procent av sitt avfall från Norge, Åland och Storbritannien. För resten av avfallet har de ett upptagningsområde som är tio mil i omkrets, och som bland annat inkluderar Stockholms norra förorter. När Fortums anläggning i Brista drar igång kommer det att innebära ökad konkurrens för anläggningen i Uppsala.

– Sopor är en kommersiell produkt i dag, och det är klart när efterfrågan ökar så har det en påverkan på priset också, och importen av avfall kommer att öka i Sverige. Det finns en högre kapacitet än vad det finns bränsle, men jag tycker inte att man ska se det som något negativt, eftersom vi hjälper andra länder, säger anläggningschefen Adrian Berg von Linde.

Att elda upp avfallet är bättre än att lägga det på tippen – det är i princip alla överens om. Avfallsdeponier leder till läckage av miljögifter, och om det är organiskt material som deponeras bildas också växthusgasen metan. Detta har gjort att det i Sverige numera är förbjudet att deponera såväl brännbart som organiskt material.

Det är kommunerna som ansvarar för hushållsavfallet i Sverige, medan producenterna ansvarar för insamling och återvinning av förpackningar och returpapper. Kommunerna är ålagda att följa den avfallshierarki som EU har tagit fram. På avfallstrappan ligger energiåtervinning– alltså förbränning – näst längst ner, endast ett snäpp högre än deponering. Innan avfallet eldas upp ska vi enligt EU i tur och ordning försöka minska uppkomsten av sopor, sedan återanvända dem, och därefter återvinna dem.

Men om vi bygger ett värmesystem som kräver ett konstant flöde av sopor, finns inte risken att vi bygger in oss i ett i grunden ohållbart system? För att sopor ska bildas krävs det ju att vi producerar varor, förbrukar dem, och sedan gör oss av med dem.

Patrik Zapata är docent i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Han har undersökt de så kallade inlåsningseffekterna av utbyggnaden av förbränningsanläggningar i Göteborgsområdet.

– Om man å ena sidan har ett ansvar att minimera produktion av avfall, och å andra sidan har en ugn som kräver produktion av avfall, då är det väldigt lätt att incitamenten för att minimera produktionen fastnar i ugnens behov, säger han.

Enligt Patrik Zapata finns det en bekvämlighet i sopförbränningen. Eftersom det är bättre att elda soporna än att lägga dem på tippen – och eftersom de svenska anläggningarna i ett internationellt perspektiv är bra på att ta bort gifterna från förbränningen – menar Patrik Zapata att det finns en viss självgodhet som gör att vi inte tittar på andra alternativ. Men i längden måste målet vara att minska produktionen av sopor, och då kan vi inte vara nöjda med att vare sig elda upp dem eller att återvinna dem.

– Vi måste ställa oss frågan: är det här ett bra system? Är det ok det vi håller på med gällande återvinningen av coca-cola-burkar? Vi återanvänder ju coca-cola- och fanta-burkarna och vad det nu är, och gör aluminium igen av det, och det är ju bra. Men varför får jag köpa coca-cola-burken över huvudtaget? Vem tar i den frågan, frågar sig Patrik Zapata.

Han tycker att vi måste ifrågasätta hela systemet, och att det inte bara kan vara konsumentens ansvar att sortera sina sopor, eftersom problemet skapas redan i produktionsledet.

– Och då hade det varit fint om man tar bort sådana incitament som en stor jävla ugn som behöver ha mat.

Naturvårdsverket håller på att ta fram ett avfallsförebyggande program som är ute på remiss nu. Tanken är att ett färdigt program ska vara klart mot slutet av året. I programmet har de fokuserat på att minska avfallet från mat, textil, elektronik och bygg- och rivningssektorn. I remissförslaget är det dock ont om konkreta förslag på styrmedel för att minska avfallet, av den enkla anledningen att än så länge har ingen lyckats identifiera något som fungerar riktigt bra (förutom en ekonomisk kris, 2009 slängde vi mindre än vad vi hade gjort sedan mitten av 1990-talet).

Det finns flera styrmedel som har fungerat väl för att styra avfallet från deponering till förbränning eller återvinning, men inget som har visat sig vara riktigt effektivt för att få bort avfallet i första ledet.

Maria Ivarsson är projektledare för Naturvårdsverkets program. Hon menar att kommunerna kommer att behöva väga in andra åtgärder än avfallsförbränning.

– I Sverige och i hela Europa gäller ju avfallshierarkin, så kommuner och andra aktörer i samhället ska ju planera efter den. Så det gäller alltså att förebygga allra först.

EU fattade beslut om avfallshierarkin 2008, och programmet som Naturvårdsverket nu tar fram är det första i sitt slag i Sverige. Maria Ivarsson tror att utbyggnaden av förbränningsanläggningar delvis beror på att kommunerna inte har hunnit börja arbeta med att minska avfallet, även om hon även betonar att återvinning är mer önskvärt än förbränning.

– Jag kan tänka mig att det är ett barn av att man har tänkt på det gamla sättet – man har funderat väldigt lågt i avfallshierarkin, alltså förbränna, deponera, återvinna. Men vi ska ju upp i avfallshierarkin, och jag tror att det kommer att slå igenom allt eftersom de närmaste åren. Men det är fortfarande ett relativt nytt koncept i Sverige och Europa.

Tomas Ekvall är programchef för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Hållbar avfallshantering, som bland annat har bidragit med information till Naturvårdsverkets avfallsförebyggande program. Han ser inte sopförbränningen som ett problem i sig, så länge det inte leder till att återvinningen minskar. Han tycker inte heller att det är någon stor risk att vi bygger in oss i ett system, eftersom det i dag deponeras så mycket sopor i Europa att det antagligen kan försörja förbränningsanläggningarna under hela deras livstid.

Som sagt så har de inom forskningsprogrammet letat efter styrmedel för att minska avfallet, men ännu inte hittat något som ger en särskilt stor effekt. Men Tomas Ekvall skulle vilja undersöka hur avfallsflödena kan påverkas av en skatt som tas ut på allt material som används Sverige.

– Då blir det dyrare att köpa in material, och det är egentligen i inköpsledet som det avgörs hur mycket avfall det blir i slutändan. Men den skatten skulle nog behöva vara rätt hög för att få en tydlig effekt.

Det är även något som Weine Wiqvist, VD för Avfall Sverige, branschorganisationen för aktörer inom avfallshanteringen, är inne på. Dock menar han att vi nog skulle behöva en global råvaruskatt för att på allvar kunna minska avfallet, eftersom det ekonomiska systemet kräver konsumtion.

– Hela samhällsbygget bygger ju på en konsumtion som genererar behov av produkter och arbetskraft som generar skatteintäkter som håller igång hela apparaten. Och samma problem gäller ju i avfallshanteringen, för hur organiserar vi en avfallshantering som syftar till att det hela tiden ska finnas mindre avfall. Alltså hur finansierar man det, hur ser den avgiften ut? Och det måste ju ändå organiseras – det måste ju finnas någon som vill att man ska få mer avfall till återvinning och att det uppstår mindre avfall – och det kan ju inte göras gratis.

I Uppsala ser jag hur lastbil efter lastbil kommer fullastade med sopor. Vid ett tillfälle ser jag tre stycken som står på kö för att kunna lämna av sin attraktiva last som snart kommer att gå upp i rök. Flödet är konstant, och egentligen är det mest ett tecken på att Sverige än så länge ha klarat sig bra ekonomiskt, medan allt fler länder i Europa dras med i eurokrisen.

Och det verkar vara här vi står. Trots att alla talar om att sopmängden bör minska, har ingen någon bra lösning på hur vi ska göra det, eftersom det innebär en minskad konsumtion av de resurskrävande varor som håller vår ekonomi under armarna. Och det är till stor del samma varor som lastbilarna sedan lämnar vid förbränningsanläggningarna, där de dag in och och dag ut matas in i ugnen för att ge oss i värme i våra hem.

När jag frågar Adrian Berg von Linde vid Uppsalas kraftvärmeverk om han tror att det finns en risk för att vi låser fast oss vid ett sopkrävande system, menar han att det är ingenting som Vattenfall kan råda över.

– Man kan väl säga så här, när Sverige började med avfallsförbränning fanns det farhågor att återvinningen skulle minska, men så är inte fallet, utan vi har alltså parallella kurvor här: förbränningen och återvinningen ökar. Sedan om man bygger in sig i ett system, jag vet inte om det är några risker med det. Jag skulle hellre se det som att det är lite bättre att vi har en liten överkapacitet så att vi kan hjälpa andra länder, där alternativet är att man lägger dem på deponi.

Men om både förbränning och återvinning ökar innebär ju det att det totala antalet sopor ökar, och är inte målet att minska sopmängden?

– Det har du rätt i, sopmängden har ju ökat. Men det är ju ett ansvar som egentligen politiker och medborgare måste ta, vilket samhälle vi ska ha. Det är en större fråga som är lite svår för oss att råda bot på. Men vi har en situation där vi kan omhänderta avfallet och så långt allt väl, och man kan även säga så här: om vi inte eldar avfall, vad skulle vi elda då? Då måste vi ju elda någonting annat och det kan ju vara vad som helst, det kan vara träprodukter, det kan vara kol eller någonting annat.

Berg von Lindes ord etsar sig fast: om vi inte eldar sopor måste vi elda någonting annat. Men kanske är frågan vi måste ställa oss hur mycket värme vi egentligen behöver? Om vi sänker värmen lite grand i våra hus och lägenheter, skulle vi inte behöva elda upp lika mycket av jordens resurser. Kanske är det en uppoffring som är värd att göra för att nå ett system som är hållbart.

Patrik Zapata i Göteborg menar att vi i förlängningen måste närma oss den frågan också.

– Det finns så många paradoxer i den här typen av hållbarhetsdiskussioner. Vi bygger bättre och bättre bostäder som är mer och mer energisnåla, samtidigt som vi ändrar normen för hur stor bostad vi måste ha, och då äter vi ju upp hela besparingen. Och som att det är en mänsklig rättighet att gå omkring i kalsonger hemma, man kanske ska gå runt i tröja och byxor i stället. Så det är likadant där, man får väl fråga sig om det verkligen är den bästa av världar nu?

Senaste kommentarerna

  • Farfar: Givetvis är analysen korrekt, vad gäller koppling...
  • Lasse: Nej det stämmer inte. I sin avhandling behandlar...
  • Flute: En viktig orsak att man började använda kol torde vara...
  • gjevhajs: No short policy such as this can spell out all...
  • gjfxioju: Police have arrested one juvenile in the case and more...