Politik - Globalt

Sommarläsning 4: Vad är jorden värd?

Ekologi och ekonomi; två akademiska discipliner som med förödande resultat har varit skilda från varandra. Det har fört oss till en situation där energibolagen fortsätter att kasta lystna blickar efter oljan i Arktis, skiffergasen i USA och till och med metanhydrater på havsbotten utanför Japan, trots att vi genast måste börja begränsa våra klimatgasutsläpp.

Och det gäller inte bara klimatgaserna; det är skövlingen av regnskog och förlust av biologisk mångfald i våra svenska monokulturskogar. Det är bidöden, där bisamhällen kollapsar på grund av en industri som jagar ständig tillväxt. Listan på exempel där ekonomiska intressen förstör vår planet kan göras hur lång som helst.

Men hur ska vi då kunna nå ett samförstånd mellan ekonomer och ekologer? Var kan de hitta gemensam mark, för att gemensamt möta utmaningarna? Ett förslag som har diskuterats flitigt är att sätta ett monetärt värde på ekosystemtjänster. Förespråkarna menar att det är ett sätt att få ekonomerna lyssna – att tala på ett språk som de förstår – medan kritikerna hävdar att det är att sälja ut naturen.

I detta reportage från årets första nummer freder Jonas Gren ut vad det egentligen handlar om, och intervjuar Gretchen Daily, en av de främsta forskarna på området.

Foto: Linda Gren

Vad är jorden värd?

Reportage från nummer 1/2013. Numret finns att köpa här.

Det börjar med en bilfirmas miljögala. Jag kliver in på Berns salonger, där kvinnor och män i affärsmässig klädsel står och dricker champagne och äter snittar.

Det är novemberkväll 2012, och Volvo ska dela ut sitt årliga miljöpris. Jag kommer i samspråk med en anställd på företaget och frågar hur ekologi går ihop med att vara en av världens störta tillverkare av bensinfordon. ”Miljön är ju ett av Volvos core values”, får jag höra.

Vi tar plats under kristallkronorna i salen. Mina bordsgrannar, en amerikansk biolog och jurymedlem, och dennes partner, har liksom många av de hundratals gästerna flugits in för kvällen.

Upp på scenen kliver AB Volvos vd Olof Persson, Sveriges miljöminister Lena Ek, och en leende pristagare. Volvos miljöpris, värt 1,5 miljoner kronor, tilldelas den amerikanska ekologen Gretchen Daily.

– Sverige är ett fantastiskt land, utbrister Daily.

Publiken tittar upp från sina lammkotletter (eller rotfrukter), applåderar, vi bjuds på filmvisning där olika personer intervjuas om storheten i Dailys forskning.

Förr tänkte jag inte på naturens värde, säger en ekonom i filmen, men nu kan vi för första gången räkna in naturen i ekonomin.

Och det är här, tillsammans med miljöetablissemanget, som det går upp för mig hur populärt det har blivit att göra vad denna professor Daily ägnar sig åt: att beräkna vad naturen är värd för oss människor.

Lena Ek kliver fram och håller (ett alldeles för långt) tal där hon lovordar Dailys idéer.

Och jag tänker – medan talet pågår – vad säger det om ett system när ledarna måste ha prislappar på vad bin och porlande bäckar är värda för att ha en aning om vad de ska göra? Vad är det för tid vi lever i? Här är läget: Det huggs för mycket urskog. Det finns för många bensinfordon och flygplan. Det bränns för mycket kol, olja och gas. Det finns ännu massor av kol, olja och gas i jorden. Hur svårt ska det vara? Låt bli de grejerna!

Men så lever vi inte i ett system där det är möjligt att göra politik av så enkla saker. Vi lever i ett system där politik förs utifrån ekonomiska kalkyler, ett system där till och med väljarna har blivit ”räknenissar” – för att tala med Nina Björk – som sitter och kalkylerar hur mycket de olika partierna ger det egna hushållet i reda pengar.

Således: vurmen för att köpa tjänster av naturen.

Jag går hem från galan och är övertygad om att ekosystemtjänster har kommit för att stanna.

Men varför är det överhuvudtaget en bra idé att räkna ut den ekonomiska vinsten av humlor? Vem tjänar på det? Humlorna?

För att ha en chans att konkurrera om makten, säger Gretchen Daily – när vi någon månad efter Bernsgalan träffas på Stockholm Resilience Center – måste ekologer, aktivister, politiker, alla som vill minska överkonsumtionen av jorden, skaffa sig fler sätt att formulera naturens värde.

Gretchen Daily är till vardags professor vid Stanford-universitetet, och ska snart inleda en tvåårig period som gästforskare just på Stockholm Resilience Center. Hon är en av de biologer i världen som ivrigast förespråkar beräkning av ekosystemens tjänster och kapital. Daily och hennes forskarteam i Nature Capital Project har länge jobbat med att på olika sätt understryka hur beroende människors samhällen är av rent vatten, bipollinering, bevarade rot- och svampsystem i jorden och mycket annat i den evolutionära verkligheten.

Och dessa typer av kalkyler får allt mer genomslag. I Sverige återfinns de hos bland andra Naturskyddsföreningen. Globalt har de fått stort genomslag i och med FN:s så kallade TEEB-rapport (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) från 2010, där ekonomen Pavan Sukhdev gjorde en sammanlagd bedömning av det ekonomiska värdet hos jordens skogar, hav, ängsmarker, savanner och allt vad som nu finns av levande system.

När jag träffar Gretchen Daily står det klart att hon inte skriver under på den beskrivning av hennes forskning som ofta återfinns i medierna och hos hennes kritiker: att allt går ut på pengar.

– Det här handlar inte om att sätta en prislapp på naturen, säger hon.

Jag stannar vid frågan om pengarna: vad händer om ekonomin blir livets enda måttstock? Tänk om någon räknar ut att binas pollinering är värd 100 miljarder dollar, och så kommer ett företag och lanserar en mekanisk pollinering som är mycket effektivare. Vad händer då? Kan man bara utrota alla bin med människans goda minne eftersom de enbart tillmäts värde i pengar?

Nej, inte alls, säger Gretchen Daily.

– Jag vill verkligen understryka detta: det vi gör i vår forskning är att visa på de fundamentala värden som den levande naturen står för i människornas liv.

Daily säger att hon blir lika orolig som sina kritiker varje gång en analys av en ekosystemtjänst landar i exempelvis att en skog ska kunna säljas på en marknad. Idén, som hon ser det, är att formulera hur utrotningen av levande natur kan bromsas, både med hjälp av ekonomiska måttstockar, men också utifrån andra typer av värden, som psykisk och fysisk hälsa. Något som enligt forskningen hänger ihop med närheten till levande natur.

– Det finns beräkningar som säger att vi kommer att förlora hälften av alla arter inom detta sekel. Hälften! Det går knappt att ta in. Vi driver naturen mot förintelse.

Dagspolitiken, säger Gretchen Daily, utgår oftast från analyser av vinst och kostnad. Att värdera ekosystem enligt liknande logik handlar, som hon ser det, om att ta plats i detta samtal. När människor bygger städer och anlägger nya verksamheter, ska naturen få ett värde, något den tidigare överhuvudtaget inte har haft i den industriella framfarten.

Det finns några exempel Gretchen Daily gärna lyfter fram.

Det första: dricksvattnet i New York.

New Yorks omkring tio miljoner invånare har i modern tid haft tillgång till exceptionellt bra vatten, tack vare de närbelägna skogarnas vattenrening i Catskills-bergen. När vattenkvaliteten under 1990-talet försämrades på grund av exploatering av Catskills ställdes myndigheterna inför två alternativ: att bygga ett dyrt vattenreningsverk eller att satsa pengar på att bevara skogarnas renande rötter, växter och bäckar.

Till slut valde myndigheterna biologernas linje: att bevara ekosystemen. Vilket i slutändan visade sig kosta ungefär en femtedel av vad vattenverket skulle ha gått på. Samtidigt sparades unika naturområden och människor bosatta i bergen slapp den planerade utbyggnaden.

– Ledarna måste få upp ögonen för detta: var kommer vattnet ifrån, vad händer om vi sparar vattenkällorna, i stället för att bebygga de områdena? säger Gretchen Daily.

Det andra exemplet handlar om kaffeodlingar i tropikerna, där företag lät regnskogen vara kvar intill jordbruksmarken, vilket ledde till att bisamhällena frodades, skördarna ökade med 20 procent och kaffekvaliteten med 25 procent.

Det tredje exemplet kommer från Kina, där myndigheterna på grund av ekologiska analyser förstod att de stora översvämningskatastroferna och erosionen kring Gula floden berott på avskogningen. Inget land i världen satsar nu så mycket på återskogning som Kina, menar Gretchen Daily. Och i det här fallet grundades värnandet om skogarna på argumenten om nationell säkerhet snarare än pengar.

– Det handlar om att göra naturens värde till allmängods. Hur mycket betyder det för människor, människors samhällen och ekonomi att ha närhet till natur? Hur mycket bidrar ekosystemen?

Gretchen Daily är helt uppenbart besjälad av att försöka rädda de organismer och ekologiska samspel om vilka hon själv vet mer än de flesta. Men samtidigt möter den forskning hon arbetar med ofta hård kritik.

Den norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, till exempel, menar att varje idé om att formulera ekologins betydelse i marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system.

– Jag är oenig med TEEB-rapporten på alla sätt, säger han i en intervju i Morgenbladet.

Den som vill sätta ekologins värde på dagordningen på ett sätt som förändrar dagens synsätt måste, menar Vetlesen, lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital”. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig.

Människor blir fast i en antropocentrisk ekonomisk rundgång.

Jens Holm, Vänsterpartiets miljötalesperson, är även han kritisk till vissa av Gretchen Dailys perspektiv. Han menar att naturvetare ofta är bra på sina sakfrågor, men sämre på att begripa de samhälleliga konsekvenserna av modeller som har att göra med ekonomi.

– Det kanske är dags för ekonomerna att lära sig någon om ekologi, för en gångs skull, säger Jens Holm.

Att helt och hållet avfärda ekosystemtjänster vill han däremot inte. Idéerna kan ha sin poäng, menar Jens Holm, när det handlar om att bevara. Då kan det vara verksamt att tala om naturens kapital. Men från sådana kalkyler är steget samtidigt inte långt till nya marknader, köp- och sälj och utvidgad rovdrift.

Politiken ska framför allt satsa på två saker, anser Jens Holm. Antingen förbud mot sådant som inte ska finnas, som ddt och freonkylskåp. Eller avgifter och skatter, som kilometerskatt på lastbilstrafik eller trängselavgifter.

Från regeringens håll är engagemanget för ekosystemtjänster stort. Bengt-Anders Johansson (M), vice ordförande i miljö- och jordsbruksutskottet, ser inga risker med prislappar på naturen.

– För mig är det aldrig problematiskt att få veta vad saker och ting kostar. Allt som kan öka tydligheten i vad vi gör är en bra idé. Att det finns ett pris betyder inte att det kommer att säljas.

För att ta reda på exakt hur beräkningen av Sveriges ekologiska värden ska gå till har nu miljöministern Lena Ek – om vars entusiasm det inte gick att ta miste den där kvällen på Berns – tillsatt en utredning, som ska vara klar senast sista september 2013.

– När vi kan värdera ekosystemtjänster, som till exempel pollinering och dess roll för livsmedelsproduktionen, kan vi säkra stora ekonomiska värden både för samhället och för företag, sade Lena Ek i januari i år vid lanseringen av utredningen.

Enligt henne väntas den ”ge oss verktyg att på ett närmast banbrytande sätt kunna räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten – det är ansvarsfull ekonomisk politik”.

Vad som känns underligt, tänker jag, är hur Lena Ek använder ”värde”. Hon säger ordet flera gånger, men vad talar hon om?

– Att ekosystemets värde inte låter sig mätas i pengar handlar inte om något esoteriskt och flummigt, det är rent faktiskt, säger Ebba Lisberg Jensen, humanekolog och verksam vid Malmö högskola.

– Ekosystemens värden har att göra med termodymanik, med materialflöden, med ändliga resurser. Då är det väldigt problematiskt att använda en typ av värde för att värdera en annan typ av värde, fortsätter hon.

Precis som Jens Holm ser Ebba Lisberg-Jensen en risk i att det skapas olika marknader för att rädda jorden. Men hon vill inte som filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen helt avfärda idéer om att använda ekonomiska resonemang för att övertala till exempel ett företag eller en kommun att spara skog.

Ebba Lisberg-Jensen tror att ekosystemtjänster kan vara ett sätt bland många för att nå fram till företag och politiker.

– Jag tycker det har varit ett problem i miljörörelsen att det finns en skepsis mot allt som har att göra med ekonomi. Jag är mycket mer öppen till att man försöker alla metoder som går. Ekonomin fungerar som en signalsubstans i dag. Kan man använda det ekonomiska systemet som ett system av signaler, och skicka signaler till de som har hand om pengarna – det är ändå de som har makten – är det bättre än inga signaler alls. Det här kanske inte löser alla problem i långa loppet. Det bästa vore om man inte kom på att hugga ner skogarna, men så är det ju inte, säger Ebba Lisberg-Jensen.

Jag frågar Gretchen Daily vad hon tror om risken för sammanblandningar av icke-jämförbara värden; att en människocentrerad, kapitalistisk natursyn skulle kunna orsaka fortsatt vinstmaximering och ännu mer ödeläggelse.

– Jag har ingen klar idé här, säger hon. Vi har alla kört fast. Några menar att vi måste ha revolution, att dagens system är grundläggande felorganiserat och att vi måste byta ut det helt och hållet. Jag är orolig för att revolutioner kan leda fel, och att de kan bli något annat än de var tänkta. Men det jag tror är att vi kan vara den förändringen. Vi kan försöka hitta en revolutionerande väg som öppnar upp för att se naturens värden. Vi befinner oss på en förskräcklig, farlig plats just nu. Det sker en väldigt dramatisk förändring av jorden. Vi måste arbeta tillsammans. Vi skadar saken om vi bråkar för mycket. Det här handlar om att adressera vad vi kan göra i lokalsamhället och regionalt. Vad vi kan göra för att hitta nya former för att förstå hur vi alla är kopplade till den levande omgivningen.

Jonas Gren

Sommarläsning 2: Rapport från omställningens epicentrum

Denna vecka bjuder vi på ett reportage från det allra första numret av Effekt. 2009 reste David Jonstad till Storbritannien och rapporterade från en omställningsrörelse full av entusiasm som precis hade börjat blomma.

Detta är ett reportage som påminner om vikten av lokal förankring, och att politik handlar om mycket mer än makthavare, media och mingel. För att få till förändring behöver medborgarna vara med på tåget, och en verklig omställning är ingenting som kommer att ske enbart med piskor från politikerna, vi behöver plantera morötter i jorden också.

Denna tid på året – när svensk politik presenteras som en sommarvecka i Almedalen med pr-vin och snittar – är det lätt att glömma bort.

Foto: WordRidden/Creative Commons

Soporna som går upp i rök på en brännhet marknad

Nästan ljudlöst sjunker den drygt fem ton tunga järnklon ner i sopberget. När den hissas upp igen har den ungefär lika många ton sopor i sitt grepp, som matas in i förbränningsugnen. Sedan sänks järnklon ner i avfallet igen, tar upp ytterligare fem ton skräp och för in det i elden. Sedan en gång till, och ytterligare en. I princip dygnet om matas Vattenfalls förbränningsanläggning i Uppsala med sopor. Eldningen värmer upp vatten som leds ut till element i såväl bostäder som industrier.

Cirka hälften av Sveriges hushållssopor eldas upp.

– Första steget är att man ska återvinna så mycket som möjligt, men för det som inte går att återvinna är det bra med energiåtervinning, säger Johan Siilakka, chef för anläggningsutvecklingen vid värmeverket i Uppsala.

Avfallsförbränningen ökar stadigt i Sverige. I Energimyndighetens nyutkomna årskrönika för 2012 beskrivs sopmarknaden som ”brännhet”, och konkurrensen om avfallet blir allt hårdare. I dag finns det 30 sopförbränningsanläggningar i landet, men fler är på gång. I höst kommer Fortum att öppna en ny anläggning i Brista i Sigtuna kommun, och nästa år räknar Mälarenergi med att börja elda avfall i sin nya anläggning i Västerås – en anläggning som ska täcka halva stadens fjärrvärmebehov. Och att elda sopor är en bra affär för energibolagen, då de får betalt i två led. Dels för att ta emot soporna – för ett ton sopor får de runt 400-500 kronor – dels för att sälja energin, både som värme och som el.

Detta har lett till en brist på sopor i Sverige, och för att hålla fjärrvärmeproduktionen igång måste sopor importeras. År 2011 tog Sverige emot 750 000 ton. Förbränningsanläggningen i Uppsala importerar lite mindre än fem procent av sitt avfall från Norge, Åland och Storbritannien. För resten av avfallet har de ett upptagningsområde som är tio mil i omkrets, och som bland annat inkluderar Stockholms norra förorter. När Fortums anläggning i Brista drar igång kommer det att innebära ökad konkurrens för anläggningen i Uppsala.

– Sopor är en kommersiell produkt i dag, och det är klart när efterfrågan ökar så har det en påverkan på priset också, och importen av avfall kommer att öka i Sverige. Det finns en högre kapacitet än vad det finns bränsle, men jag tycker inte att man ska se det som något negativt, eftersom vi hjälper andra länder, säger anläggningschefen Adrian Berg von Linde.

Att elda upp avfallet är bättre än att lägga det på tippen – det är i princip alla överens om. Avfallsdeponier leder till läckage av miljögifter, och om det är organiskt material som deponeras bildas också växthusgasen metan. Detta har gjort att det i Sverige numera är förbjudet att deponera såväl brännbart som organiskt material.

Det är kommunerna som ansvarar för hushållsavfallet i Sverige, medan producenterna ansvarar för insamling och återvinning av förpackningar och returpapper. Kommunerna är ålagda att följa den avfallshierarki som EU har tagit fram. På avfallstrappan ligger energiåtervinning– alltså förbränning – näst längst ner, endast ett snäpp högre än deponering. Innan avfallet eldas upp ska vi enligt EU i tur och ordning försöka minska uppkomsten av sopor, sedan återanvända dem, och därefter återvinna dem.

Men om vi bygger ett värmesystem som kräver ett konstant flöde av sopor, finns inte risken att vi bygger in oss i ett i grunden ohållbart system? För att sopor ska bildas krävs det ju att vi producerar varor, förbrukar dem, och sedan gör oss av med dem.

Patrik Zapata är docent i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet. Han har undersökt de så kallade inlåsningseffekterna av utbyggnaden av förbränningsanläggningar i Göteborgsområdet.

– Om man å ena sidan har ett ansvar att minimera produktion av avfall, och å andra sidan har en ugn som kräver produktion av avfall, då är det väldigt lätt att incitamenten för att minimera produktionen fastnar i ugnens behov, säger han.

Enligt Patrik Zapata finns det en bekvämlighet i sopförbränningen. Eftersom det är bättre att elda soporna än att lägga dem på tippen – och eftersom de svenska anläggningarna i ett internationellt perspektiv är bra på att ta bort gifterna från förbränningen – menar Patrik Zapata att det finns en viss självgodhet som gör att vi inte tittar på andra alternativ. Men i längden måste målet vara att minska produktionen av sopor, och då kan vi inte vara nöjda med att vare sig elda upp dem eller att återvinna dem.

– Vi måste ställa oss frågan: är det här ett bra system? Är det ok det vi håller på med gällande återvinningen av coca-cola-burkar? Vi återanvänder ju coca-cola- och fanta-burkarna och vad det nu är, och gör aluminium igen av det, och det är ju bra. Men varför får jag köpa coca-cola-burken över huvudtaget? Vem tar i den frågan, frågar sig Patrik Zapata.

Han tycker att vi måste ifrågasätta hela systemet, och att det inte bara kan vara konsumentens ansvar att sortera sina sopor, eftersom problemet skapas redan i produktionsledet.

– Och då hade det varit fint om man tar bort sådana incitament som en stor jävla ugn som behöver ha mat.

Naturvårdsverket håller på att ta fram ett avfallsförebyggande program som är ute på remiss nu. Tanken är att ett färdigt program ska vara klart mot slutet av året. I programmet har de fokuserat på att minska avfallet från mat, textil, elektronik och bygg- och rivningssektorn. I remissförslaget är det dock ont om konkreta förslag på styrmedel för att minska avfallet, av den enkla anledningen att än så länge har ingen lyckats identifiera något som fungerar riktigt bra (förutom en ekonomisk kris, 2009 slängde vi mindre än vad vi hade gjort sedan mitten av 1990-talet).

Det finns flera styrmedel som har fungerat väl för att styra avfallet från deponering till förbränning eller återvinning, men inget som har visat sig vara riktigt effektivt för att få bort avfallet i första ledet.

Maria Ivarsson är projektledare för Naturvårdsverkets program. Hon menar att kommunerna kommer att behöva väga in andra åtgärder än avfallsförbränning.

– I Sverige och i hela Europa gäller ju avfallshierarkin, så kommuner och andra aktörer i samhället ska ju planera efter den. Så det gäller alltså att förebygga allra först.

EU fattade beslut om avfallshierarkin 2008, och programmet som Naturvårdsverket nu tar fram är det första i sitt slag i Sverige. Maria Ivarsson tror att utbyggnaden av förbränningsanläggningar delvis beror på att kommunerna inte har hunnit börja arbeta med att minska avfallet, även om hon även betonar att återvinning är mer önskvärt än förbränning.

– Jag kan tänka mig att det är ett barn av att man har tänkt på det gamla sättet – man har funderat väldigt lågt i avfallshierarkin, alltså förbränna, deponera, återvinna. Men vi ska ju upp i avfallshierarkin, och jag tror att det kommer att slå igenom allt eftersom de närmaste åren. Men det är fortfarande ett relativt nytt koncept i Sverige och Europa.

Tomas Ekvall är programchef för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Hållbar avfallshantering, som bland annat har bidragit med information till Naturvårdsverkets avfallsförebyggande program. Han ser inte sopförbränningen som ett problem i sig, så länge det inte leder till att återvinningen minskar. Han tycker inte heller att det är någon stor risk att vi bygger in oss i ett system, eftersom det i dag deponeras så mycket sopor i Europa att det antagligen kan försörja förbränningsanläggningarna under hela deras livstid.

Som sagt så har de inom forskningsprogrammet letat efter styrmedel för att minska avfallet, men ännu inte hittat något som ger en särskilt stor effekt. Men Tomas Ekvall skulle vilja undersöka hur avfallsflödena kan påverkas av en skatt som tas ut på allt material som används Sverige.

– Då blir det dyrare att köpa in material, och det är egentligen i inköpsledet som det avgörs hur mycket avfall det blir i slutändan. Men den skatten skulle nog behöva vara rätt hög för att få en tydlig effekt.

Det är även något som Weine Wiqvist, VD för Avfall Sverige, branschorganisationen för aktörer inom avfallshanteringen, är inne på. Dock menar han att vi nog skulle behöva en global råvaruskatt för att på allvar kunna minska avfallet, eftersom det ekonomiska systemet kräver konsumtion.

– Hela samhällsbygget bygger ju på en konsumtion som genererar behov av produkter och arbetskraft som generar skatteintäkter som håller igång hela apparaten. Och samma problem gäller ju i avfallshanteringen, för hur organiserar vi en avfallshantering som syftar till att det hela tiden ska finnas mindre avfall. Alltså hur finansierar man det, hur ser den avgiften ut? Och det måste ju ändå organiseras – det måste ju finnas någon som vill att man ska få mer avfall till återvinning och att det uppstår mindre avfall – och det kan ju inte göras gratis.

I Uppsala ser jag hur lastbil efter lastbil kommer fullastade med sopor. Vid ett tillfälle ser jag tre stycken som står på kö för att kunna lämna av sin attraktiva last som snart kommer att gå upp i rök. Flödet är konstant, och egentligen är det mest ett tecken på att Sverige än så länge ha klarat sig bra ekonomiskt, medan allt fler länder i Europa dras med i eurokrisen.

Och det verkar vara här vi står. Trots att alla talar om att sopmängden bör minska, har ingen någon bra lösning på hur vi ska göra det, eftersom det innebär en minskad konsumtion av de resurskrävande varor som håller vår ekonomi under armarna. Och det är till stor del samma varor som lastbilarna sedan lämnar vid förbränningsanläggningarna, där de dag in och och dag ut matas in i ugnen för att ge oss i värme i våra hem.

När jag frågar Adrian Berg von Linde vid Uppsalas kraftvärmeverk om han tror att det finns en risk för att vi låser fast oss vid ett sopkrävande system, menar han att det är ingenting som Vattenfall kan råda över.

– Man kan väl säga så här, när Sverige började med avfallsförbränning fanns det farhågor att återvinningen skulle minska, men så är inte fallet, utan vi har alltså parallella kurvor här: förbränningen och återvinningen ökar. Sedan om man bygger in sig i ett system, jag vet inte om det är några risker med det. Jag skulle hellre se det som att det är lite bättre att vi har en liten överkapacitet så att vi kan hjälpa andra länder, där alternativet är att man lägger dem på deponi.

Men om både förbränning och återvinning ökar innebär ju det att det totala antalet sopor ökar, och är inte målet att minska sopmängden?

– Det har du rätt i, sopmängden har ju ökat. Men det är ju ett ansvar som egentligen politiker och medborgare måste ta, vilket samhälle vi ska ha. Det är en större fråga som är lite svår för oss att råda bot på. Men vi har en situation där vi kan omhänderta avfallet och så långt allt väl, och man kan även säga så här: om vi inte eldar avfall, vad skulle vi elda då? Då måste vi ju elda någonting annat och det kan ju vara vad som helst, det kan vara träprodukter, det kan vara kol eller någonting annat.

Berg von Lindes ord etsar sig fast: om vi inte eldar sopor måste vi elda någonting annat. Men kanske är frågan vi måste ställa oss hur mycket värme vi egentligen behöver? Om vi sänker värmen lite grand i våra hus och lägenheter, skulle vi inte behöva elda upp lika mycket av jordens resurser. Kanske är det en uppoffring som är värd att göra för att nå ett system som är hållbart.

Patrik Zapata i Göteborg menar att vi i förlängningen måste närma oss den frågan också.

– Det finns så många paradoxer i den här typen av hållbarhetsdiskussioner. Vi bygger bättre och bättre bostäder som är mer och mer energisnåla, samtidigt som vi ändrar normen för hur stor bostad vi måste ha, och då äter vi ju upp hela besparingen. Och som att det är en mänsklig rättighet att gå omkring i kalsonger hemma, man kanske ska gå runt i tröja och byxor i stället. Så det är likadant där, man får väl fråga sig om det verkligen är den bästa av världar nu?

Teater som vill skaka liv i rörelsen

Foto: Kenneth Svedlund/Teatertribunalen

Nu är jag ute något i sista minuten, men för er som befinner sig i Stockholm i helgen skulle jag rekommendera ett besök på Teatertribunalen på Hornsgatan. Pjäsen Rörelsen har spelats sedan i april, och nu går den in på sin sista helg. Själv såg jag den i måndags, och blev upplyft över hur ensemblen skapade en dialog med publiken.

På Effekt har vi ofta lyft fram kulturens roll när det gäller klimatkrisen – något som har gett ringar på vattnet (vilket Jesper Weithz skriver en krönika om i det nya nummer som når prenumeranterna nästa vecka). I bästa fall kan kulturen hjälpa oss att hantera kriserna genom att skapa alternativa berättelser om vår relation till planeten och samhället; historier som handlar om andra saker än ekonomisk framgång, ökad tillväxt och tekniska lösningar som ska fixa situationen medan vi tittar på tv.

Teatertribunalen har plockat upp handsken (jag vill gärna vara självgod och tro att det var den som Effekt kastade i vårt kulturnummer, men det kanske är att ta i), och gjort en interaktiv, politisk teater om en klimatrörelse som har vaknat upp och tagit kommandot. Genom en promenad runt kvarteret, där vi på en iphoneskärm och med lurar i öronen får uppleva en tänkbar omfattande klimatdemonstration, väcks hopp om att det går att föra upp frågan på den politiska dagordningen. Om att det är hög tid att återigen kräva att politiker och makthavare agerar.

Det är under den efterföljande diskussionen som ensemblen visar tydligast hur kulturen kan fungera som en ingång till handling. Det är stundtals mer politik än teater, men genom att ställa frågor till publiken, och lyssna uppmärksammat på alla kommentarer och reflektioner, bjuder de in till ett samtal med människor som kanske inte normalt reflekterar över frågorna. Och förhoppningsvis leder det till ett aktivt klimatarbete någon annanstans.

Min enda kritik mot teatern är att jag gärna hade sett ett litet mer ingående samtal om omställning och möjligheterna att påverka sin egen vardag. Jag tror att den politiska aktivismen och den lokala omställningen där vi förbereder oss för ett liv utan fossila bränslen går hand i hand. Genom att skapa en gräsrotsrörelse där vi demonstrerar att vi är villiga att leva utan att elda upp fossila bränslen, så sätter vi press på politikerna att agera. Genom omställning kan vi ge tyngd bakom våra krav om minskade utsläpp, och visa att vi är beredda att stödja dem som vågar fatta svåra beslut.

När är det rätt läge, Carl Bildt?

Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.

Vänstern som försvarar en ohållbar och orättvis världsordning

Folk brukar fråga mig "möter du mycket invändningar när du föreläser om kollapsen?". Jag antar att de väntar sig det, det gjorde jag också – innan min bok släpptes. Nu vet jag att invändningarna normalt är ganska få. Bland de som jag föreläser för är det i regel ingen tvekan om att vårt moderna samhälle styr mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Frågorna handlar snarare om hur detta kommer att ske och vad vi ska göra nu.

När jag möts av mer kritiska invändningar är det nästan alltid från personer som antingen har betydande politisk makt eller som identifierar sig med den politiska makten.

På ett socialdemokratiskt möte där jag talade i höstas deltog Daniel Mathisen, chefredaktör på Frihet och ny ledarskribent på Dagens Arena. Han blev provocerad av det jag sa, tyckte jag var reaktionär. I dag har han skrivit en ledare, "Inplastad nationalism", där han utifrån mitt föredrag kritiserar mig och andra som förespråkar en mer lokal matproduktion för att vara utvecklingsmotståndare. Min "lösning" beskriver han så här:

ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning.

Det är lite hårddraget, men visst, den globala handeln borde minska och den lokala självförsörjningen vad gäller mat och andra grundläggande behov borde öka. Dock som en del i en gemensamt organiserad omställning, inte som en individuell grej.

Denna kritik blottar en klyfta i den politiska debatten som är väl värd att uppmärksamma. Och det intressanta är att denna klyfta inte går mellan höger och vänster. Den går mellan de som fortfarande tror på framstegssagan (framtiden är en ljusare och tekniskt uppgraderad version av i dag) och oss som slutat tro på denna saga (framstegssagan har varit dopad med olja och andra billiga resurser som nu börjar bli uttömda).

Dessutom kan man tillägga att framstegssagan har gjorts möjlig genom en extrem omfördelning av resurser. Det ekonomiska och tekniska övertag som västvärlden skaffade sig, främst genom den industriella revolutionen, gjorde det möjligt för oss med stor köpkraft att i allt större utsträckning tillägna oss fattiga människors tid och mark. Något som i dag har nått absurda proportioner.

Med andra ord: Daniel Mathisen, jag själv liksom de flesta av er som läser detta tillhör en priviligerad skara i dagens globala civilisation. Vi försörjer inte oss själva, vi tjänar pengar i det industriella maskineriets överbyggnad och med dessa pengar köper vi det vi behöver, ofta väldigt billigt.

Om man vill behålla detta privilegium och samtidigt behålla sin identitet som vänster och progressiv tvingas man inta en position som går ut på att alla kan tas upp i de priviligerades krets. Det är bara maskinen som behöver modifieras:

Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.

På Mathiesen låter det som om fysiska begränsningar inte existerar. Utan att specificera hur ska den industriella civilisationen göras grön och rättvis. Trots att den ekologiska förstörelsen och ojämlikheten i världen har ökat i takt med att denna civilisation har brett ut sig.

Att försöka kliva bort från denna ordning handlar inte om nationalism eller isolering. Det handlar om att minska sina anspråk på naturens och andra människors resurser så att världen blir mindre ohållbar och mindre ojämlik. Jag ser det som en progressiv handling.

För att citera Keynes (ur ett tal från 1932):

Idéer, kunskap och vetenskap, gästfrihet och resande – detta är sådant som av sin natur borde vara internationellt. Men låt varor förbli hemmagjorda närhelst det är rimligt och praktiskt möjligt.

Daniel Mathisens vänster skulle kunna vara en del i denna omställning till ett samhälle som ur ett globalt perspektiv lever upp till vänsterns ideal. Men än så länge verkar den mer intresserad av att upprätthålla status quo. Trist.

Jobben först? Även när luften blivit giftig?

Luften i Peking är nu så farlig att andas att de som kan överväger att överge staden, däribland många svenskar, rapporterar Svenska Dagbladet. Fallen av lungcancer skjuter i höjden och de dagar när det är som värst avråds folk från att över huvudet taget vistas utomhus.

Orsak: Kinas extrema ekonomiska expansion. Det vill säga, mer bilar, mer kolkraft, mer fabriker, mer mer mer.

Denna tillväxt är som bekant vad som håller många länder, däribland, Sverige under armarna medan Europa sjunker allt djupare ner i skuldkrisen. Den svenska välfärden är beroende av de jobb och skatteintäkter som skapas, direkt eller indirekt, genom efterfrågan från Kina.

Ironiskt nog går det svenska företaget Blueair extra bra just nu. De säljer luftrenare.Förra året fördubblades försäljningen.

– Alla indikatorer tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta, säger Jonas Holst, marknadsföringschef för Blueair till SVD.

Den livsfarliga luften, "luftapokalypsen", är det stora samtalsämnet i Peking. Men tillväxtens konsekvenser är inte begräsade till luften. Rent vatten har blivit en allt mer knapp resurs i Kina och mycket odlingsmark är numer förgiftad.

 

Hur mycket tycker vi det är okej att offra för att upprätthålla en resursslukande livsstil? Jag skrev nyligen en artikel i socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag om just tillväxten som vår tids offerkult. Det som inspirerade artikeln var det tydliga ställningstagande från vissa socialdemokrater som menade att jobben alltid går före miljön. Nu föreslås denna idé bli högsta prioritet för partiet:

Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.

Man anar rädslan bakom dessa ord. Rädslan för att välfärden ska falla ihop om vi inte jobbar som flitiga bävrar allihop. Skitsamma om dessa jobb bygger på en brutal exploatering av naturen. Skitsamma om den kinesiska bilboomen gör luften giftig. Så länge efterfrågan på svenskt stål fortsätter att öka och säkrar svenska industrijobb är det värt det.

Rikard Warlenius skrev nyligen ett intressant inlägg på sin blogg om den eventuella motsättningen mellan miljö och välfärd. Hans slutsats är att motsättningen oftast är falsk. Att det i princip skulle räcka med skattehöjningar (eller uteblivna skattesänkningar) för höginkomsttagare för att säkra välfärden utan att offra miljön.

Det är en tilltalande tanke, men hur realistisk är den i längden? Även pengar som tas in som skatt genereras ju i en ekonomi som bygger på storskalig förstörelse av naturen. Låt säga att vi skapade en värld där den enda tillåtna verksamheten var sådan som bygger på en långsiktigt hållbar användning av 100 procent förnybara resurser, med slutna kretslopp och utan avfall i någon form. Även med en mycket jämlik ekonomisk politik skulle skatteintäkterna vara högst begränsade. Välfärden, så som vi i Sverige har definierat den, skulle vara hotad.

Fast Rikard Warlenius har såklart rätt i att det skulle vara lättare att hantera miljöproblemen i en mer jämlik ekonomi. Om inte annat skulle detta göra att bördan av de miljöproblem vi skapar bars mer jämnt.

Från Peking rapporteras om det globala klassamhällets "lösning" på luftföroreningarna:

En del internationella skolor rapporteras ha börjat sätta upp “föroreningskupoler” – enorma tryckluftstält – för att barnen ska kunna röra sig “ute”.

International school of Beijing, där skolavgiften kostar så mycket som 35000 dollar (223000 kronor) per år, har precis invigt två nya kupoler. I den ena ryms sex tennisbanor.

Välfärd för vissa blir ovälfärd för andra.

Som jag ser det räcker det inte med ekonomisk jämlikhet, den behöver gå hand i hand med minskad konsumtion och minskad materiell standard i rika länder. Vilket i sin tur gör det möjligt att dra ner på arbetstempot: sänka arbetstiden och låta fler få jobba lite än vissa mycket och andra inget alls.

 

Foto: Wikicommons/Berserkerus

Läs också Ola Wongs krönika "Smoggen i Peking är nästan outhärdlig".

IMF-ekonomen Michael Kumhof talar klarspråk

Internationella valutaunionen har aldrig gjort sig kända för sin kritik av banksektorn eller sin oro för oljetoppen. Men även inom trögrörliga institutioner finns det de som vågar tänka ett steg längre, och som kommer med idéer som inte alltid går väl hem hos dem som sitter på makten. Michael Kumhof, som arbetar som forskare inom IMF, är en av dem. I början av veckan var han inbjuden av Global utmaning till ett seminarium i Stockholm, och han skrädde inte på orden. Det gäller för de demokratiska institutionerna att ta tillbaka makten över det finansiella systemet, för som Michael Kumhof frågade: ”Kan vi verkligen lita på bankerna”

Kumhof är tydlig med att en banks främsta kännetecken i dag är att den skapar pengar genom utlåning. Det som står i skolböckerna – om att bankerna behöver en kunds sparkapital för att förmedla dem som lån till nästa kund – kallar han ”totalt struntprat”. Och genom att låna ut pengar som har skapats ur tomma intet har bankerna skapat en kreditbubbla, där den totala pengamängden saknar all förankring i faktiska fysiska resurser.

Michael Kumhofs föreslagna lösning på den ekonomiska krisen bygger på den så kallade Chicago-planen, som togs fram som ett svar på 30-tals depressionen i USA. Den handlar om att bankernas ska tvingas ha reserver som motsvarar 100 procent av kundernas sparade pengar. Det skulle förhindra den bisarra tillväxt i konsumtionskraft som kommer av att bankerna lånar ut pengar som saknar ett motsvarande reellt fysiskt värde. Med dagens ordning där bankerna i princip fritt skapar pengar är vi i det närmaste garanterade att leva över våra ekologiska tillgångar.

Kumhof är öppen med att hans idéer inte är särskilt populära inom IMF, eftersom de skulle göra att makten flyttas tillbaka från bankerna till politikerna. Men han erkänner också att han inte kan säga de saker till sina chefer som en av seminariets andra talare, Bernard Lietaer, talade om. Lietaers specialområde är komplementära valutor, som ett sätt att göra ekonomin mer resilient. Och även om Kumhof i princip tror på idén, menar han att han skulle skjuta sig själv i foten om han började tala om ännu mer kontroversiella förslag innan IMF hade hunnit ta till sig Chicago-planen.

Lietaer tar sin utgångspunkt i ekologiska system, och pekar på att monokulturer som – även om de är effektiva för att skapa maximal kortsiktig avkastning – aldrig kan vara hållbara. En enda sjukdom eller parasit skulle kunna vara tillräckligt för att få hela systemet att kollapsa. Det samma gäller ekonomin menar Lietaer, så länge vi endast använder oss av enbart en valuta är systemet ytterst sårbart, i stället gäller det att ha en mångfald av olika penningsystem som samverkar.

Exempel finns redan, så som det räntefria WIR-systemet i Schweiz. Det har funnits sedan 1934 och används parallellt med schweizerfranc av cirka 60 000 medlemsföretag. En WIR är lika med en franc, och medlemmar kan sälja och köpa varor och tjänster av varandra med WIR. Skillnaden mot det traditionella penningsystemet är att alla WIR-medlemmar går i god för varandras underskott, i stället för att ett företag blir direkt skyldig till ett annat. Detta har skapat ett stabilt system som har klarat sig relativt väl genom ett antal bankkriser under de senaste 80 åren.

Lietaer menar att de lokala valutorna ska vara ett komplement till nationella sådana, och att Chicago-planen borde införas i sin helhet på den nationella nivån. Men istället för att bara låta våra nationellt folkvalda parlamentariker ta tillbaka makten över ekonomin från bankerna – enligt Kumhofs recept – så skulle Lietaer genom regionala valutor vilja föra makten över pengarna ännu närmare folket, till en lokal nivå där det går att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi som inte bygger på exponentiell tillväxt. Det är tänkvärda förslag för att hitta lösningar på kriserna vi befinner oss i.

Seminariet går att se i sin helhet på Global utmanings hemsida, eller på youtube. Webbtidningen Dagens Arena har också intervjuat Kumhof.

Foto: 401kcalculator.org (Creative commons)

Tvångsoptimistisk rapportering från Doha

Så här fungerar tvångsoptimismen i praktiken. Närmare bestämt i radions rapportering från klimatförhandlingarna i Doha.

Studion i Stockholm konstaterar först att det är den sista dagen på förhandlingarna, men att delegaterna inte har kommit överens om något avgörande (som vanligt). Bland annat är det oklart om Kyotoprotokollet ska förlängas eller ej.

Ekots utsända Annika Digréus bekräftar detta, men vill inte låta för negativ så även om det kanske inte händer så mycket just här och nu finns det annat att känna hopp inför:

Man får väl se att det händer saker vid sidan av förhandlingarna. Att det faktiskt finns en teknisk och ekonomisk utveckling för att motverka klimatåtgärder [antar att hon menar klimatförändringar].

Och så berättar hon att man hoppas kunna påbörja skrivningarna på ett nytt avtal som ska träda i kraft år 2020. Eftersom ett sådant avtal ska vara klart först 2015 finns det ju fortfarande en del tid kvar.

 

Så här skulle man också kunna beskriva samma saker, fast på ett annat sätt:

Förhandlarna kan inte ens enas om man ska skrota eller förlänga ett tandlöst avtal (Kyotoprotokollet) som sedan det infördes enbart har lett till accelererande utsläpp.

Att vänta till år 2020 med någon form av bindande åttaganden för utsläppsminskningar är, visar klimatvetenskapen, i princip det samma som att sikta in sig på åtminstone tre-fyra graders temperaturökning inom detta århundrade. Vilket krockar med den politiska ambitionen att begränsa temperaturökningen till max två grader.

Parallellt med klimatförhandlingarna sker en mycket oroande teknisk och ekonomisk utveckling. Nya, mer tekniskt avancerade, maskiner utvecklas hela tiden vilket ökar överkonsumtionen av resurser och förbrukningen av fossil energi. Den ekonomiska utveckling som går hand i hand med denna är än så länge negativ, det vill säga, den totala konsumtionen ökar. Dock ska sägas att det sker en viss ljusning i form av stagnerande tillväxt världen över.

 

Jag tror inte att Ekot har lägre ambitioner än att ge den mest sanna och relevanta bilden av verkligheten. Men tyvärr verkar tvångsoptimismen ha fattat ett hårt grepp inte bara om hela politiken, men även om delar av journalistkåren.

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Tack för påpekandet, det blev lite svengelska där aom...
  • Gäst: toppjord? Menar du matjord?
  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...
  • Gäst: Vad små barn och vuxna barn inte förstår är att för...