Kiviniemivägen tar slut vid Kalix älv. Det är augusti, jag står i duggregnet och tittar, i skogen vid en murknande eka. På andra sidan älven ligger Ylipääsnjaska i Kaitum fjällurskog. Ett naturreservat som sträcker sig mellan Kalix och Kaitum älvar.

Vad finns där? Relativt orörd natur, våtmarker, lågväxt skog som aldrig avverkats. Vinterbete för renarna i Girjas sameby.

Men under mossan, vattnet och rötterna, finns också vad gruvjätten LKAB kallar »en av Norrbottens största geofysiska anomalier« – delar av berggrunden har en sammansättning som avviker rejält från omgivningen. En del tyder på att det betyder mycket järn- och kopparmalm. LKAB hoppas på det. Om den finns är den deras. Om de får ta upp den.

Man åker ofta norrut om man ska se gruvor och mineralprospekteringar. Ett par veckor tidigare sitter jag på tåget mot Östersund, ser ut genom fönstret och funderar på vad vi ser när vi åker genom landet. Vilka är våra rikedomar där ute? Är det ljudet av en fors, ekosystemen som fungerar, spåren av tusentals år av mänsklig kultur? Avverkningsfärdig skog? Luktar det guld, järn och uran?

En snabbtågskvart norr om Ljusdal sträcks Hälsinglands nätta linjer ut och blir mer storslagna. Järnvägen går nästan på stranden till sjön Hennan. Några år på 1980- och 1990-talet bröts det guld här i trakten. Jag bodde i Ljusdal då och minns hur det lät: guldfeber, äventyr och rikedom. Nu återstår krossat gråberg, som läcker giftigt koppar och kadmium till åar och sjöar. Nivåerna som skulle ha varit nere på normalnivå är fortfarande förhöjda. Man kalkar och kontrollerar. 2018, säger man, ska det vara klart.

Jag surfar in på kartan hos Bergsstaten – Sveriges gruvmyndighet – och zoomar in området där vi åker. Några kilometer bort, på andra sidan sjön, har någon fått tillstånd för att söka uran.

Sverige är fullt av undersökningstillstånd för mineral, i april i år fanns 767 stycken giltiga. Varje tillstånd ger innehavaren ensamrätt på att leta mineral inom ett område. Bergsstaten beviljar ansökningarna – alltid. Man säger aldrig nej. Utgångspunkten är minerallagen, som ska säkra samhällets tillgång till mineraler och metaller genom att så mycket berggrund som möjligt undersöks, av privata intressenter under mark som oftast ägs av andra. Och utgångspunkten för minerallagen? Att det, per definition, är bra att ta upp mineraler.

Man behöver bara närma sig gruvfrågorna lite grann för att se komplikationerna. Behovet av mineraler finns förstås, men det gör också gruvornas oundvikliga miljöpåverkan, urfolksrättigheter och risker för att gruvdammar brister. Oro för glesbygdens överlevnad, behov av arbetstillfällen finns också, och frågor om demokrati och makt i sammanhanget. Många dilemman och möjliga konflikter blir det, men minerallagen håller blicken stint på malmen. Den ska upp. Alla får undersökningstillstånd.

Diana Fernlund i Oviken. Efter många år som maskiningenjör på Volvo är hon påläst motståndare mot exploatering av uranhaltig alunskiffer.

Diana Fernlund i Oviken. Efter många år som maskiningenjör på Volvo är hon påläst motståndare mot exploatering av uranhaltig alunskiffer. Foto: David Berjlund

 

 

I jämtländska Oviken, väster om Storsjön prospekterar ett kanadensiskt och ett australiensiskt bolag. Diana Fernlund är pensionerad civilingenjör och bor här. Hon visar mig runt i det tänkta gruvområdet, berättar om det tjocka lagret alunskiffer under oss, om uranet i skiffern. Efter rundturen bland höglänta jordbruk och skogsområden visar hon prospektörernas bilder av sina tänkta projekt. De visar kvadratkilometerstora områden av dagbrott och slagghögar, vid stranden av Storsjön – färskvattenreservoar för runt 100 000 människor i och runt Östersund. Alla slagghögar i världen läcker, påminner Diana Fernlund.

Där prospekterarna ser kapitalet i marken ser hon och många andra hoten mot vattnet, jorden, livsförutsättningarna. Fast en del i bygden hoppas på gruva och arbetstillfällen.

Så är det på ställe efter ställe – öster om Vättern vid Norra Kärr, i Tärnaby och i Jokkmokk: med gruvplaner kommer oro och förhoppningar. Gruvmotståndet är ofta påläst och envetet. Diana redogör med gott humör för radioaktiva sönderfallskedjor, och för hur alunskiffern är lika giftig vilken mineral man än utvinner. Till slut frågar jag vad hon tror: Blir det någon gruva? Nej, säger hon. Det vore inte vettigt. Och när det gäller uran har kommunerna veto, och hittills säger de nej. Jag får samma svar av gruvkritiker på flera håll: oron gnager, man kan inte veta – men lokala opinioner, fallande mineralpriser och andra faktorer pekar på att det inte blir något.

Så vad gör prospektörerna där, då?

De tjänar pengar, även utan gruvverksamhet.

Vägen till gruvstart är lång. Bergsstatens chef, bergmästare Åsa Persson, säger att det är ett av hundra tillstånd som blir någonting. Bolagen tar risken, och staten får mer kunskap om berggrunden, sammanfattar hon – och menar att vi, samhället, är vinnarna.

Det låter som att bolagen spelar med rätt höga insatser. Men det är kanske mer pyramidspel än lotteri, för prospektörerna kan vinna även utan malmbrytning. För med ett undersökningstillstånd i Sverige – landet med en av världens mest liberala gruvlagar och lägsta mineralavgifter – kan man locka kapital. Det syns i bolagens information till investerare. »Sverige har få restriktioner för utländska gruvbolag«, framhåller Continental Precious Minerals i Kanada när de presenterar »sina« områden i Oviken. Och så förskönar de bilden lite, när de glömmer att nämna det kommunala vetot mot uranbrytning.

Man borrar och gräver förstås i marken – det måste man, för att få tillståndet förlängt. Bra fynd kan locka ännu mer pengar, sedan kan undersökningstillståndet, inklusive förtur till bearbetningskoncession, säljas till högstbjudande.

Så prospektörerna spekulerar, med stöd av svensk lag och myndighet.

Det går inte att tillverka urskogPer-Erik Mukka

Känslan av högt spel infinner sig också när jag tittar på de metallgruvor som startats i Sverige de senaste tio åren. Tre är igång, medan fyra står stilla efter konkurser. Blaiken och Svärtträsk, i Västerbotten, läcker giftiga metaller. Samhället betalar. Northlands gruva i Pajala – länge det positiva exemplet – gick i december i konkurs, efter två års drift med konstant kris. Den efterlämnade nettoskulden är över tolv miljarder kronor, fifflet i affärerna är inte utrett än, men förlorarna kan koras: de som hoppades på jobb, små aktieägare och leverantörer, samebyn, miljön, och stat och kommun som satsade miljarder.

Men om gruvbranschen är en cirkus är LKAB stabilt. Det kan vara nog så oroande, och det är därför jag står vid Kalix älv, i augusti, och tittar ut över Ylipääsnjaska. Det är för något som Per-Erik Mukka sa.

Per-Erik Mukka är sedan 30 år sprängare i Kirunavaara, LKAB:s stora gruva i Kiruna, men han har även inventerat skog både för länsstyrelsen och som aktiv medlem i den lokala Naturskyddsföreningen. Han hämtar upp mig inne i stan och kör till föreningens lokal, bjuder på kaffe och berättar om Mertainen, ett lågt berg nära Svappavaara. Där drevs en liten gruva på 1950-talet. Nu öppnas den igen, i stor skala, av LKAB.

På Mertainens östsida finns en skog som Per-Erik Mukka varit med och

Per-Erik Mukka är sprängare i LKAB:s Kirunagruva. Han sörjer skogen i Mertainen och hoppas reservatstatusen i Ylipääsnjaska ska skydda det området.

Per-Erik Mukka är sprängare i LKAB:s Kirunagruva. Han sörjer skogen i Mertainen och hoppas reservatstatusen i Ylipääsnjaska ska skydda det området. Foto: David Berjlund

inventerat. Han visar fynden: svart trolldruva – »jäkligt sällsynt häruppe« – och hartickor som tillsammans med andra svampar bryter ner döda träd. Skyddsvärda, rödlistade arter, i en granskog som är ovanlig för sin näringsrikedom, och för att den varit i fred sedan istiden för 10 000 år sedan. Jägare och renskötare har passerat, men skogen har inte avverkats. Gammal, orörd skog – just sådan som Sverige har för lite av.

Men nu ska den fyllas med krossad sten.

– Vi var inte emot gruvan i Mertainen. Malmen finns ju där, och infrastrukturen, ska man bryta någonstans så är det väl på ett sånt ställe, säger Per-Erik Mukka.

Men när Naturskyddsföreningen förstod att LKAB planerade att lägga gråberget, resterna från brytningen, i den rara skogen på bergets östsida, då sa man ifrån. Det fanns ju en alternativ plats, lite längre bort, med mindre sällsynt skog. Kunde man inte frakta slagget dit?

Per-Erik Mukka påminner om miljöbalkens utgångspunkt – att man ska göra så lite skada som möjligt – och berättar att den statsägda skogen vid Mertainen dessutom förvaltas av miljöcertifierade Statens fastighetsverk. Inget av det spelade någon roll, mark- och miljödomstolen gav LKAB dispens från artskyddsförordningens förbud. Efter överklagande konstaterade mark- och miljööverdomstolen »att det inte råder några tvivel om att sidoupplaget kommer att skada höga naturvärden på platsen«. Trots detta gick överdomstolen på LKAB:s linje.

– Det blev ju dyrare att lägga gråberget på den andra platsen, och det skulle synas från vägen. Och ingen säger emot när det gäller LKAB, konstaterar Per-Erik Mukka, lite uppgivet.

Från LKAB påpekar man att den här placeringen ger kortare transporter, och därmed mindre utsläpp. Och bolaget måste kompensera för naturskadorna, genom att ta hand om en annan skog där de bland annat ska lägga ut död ved från Mertainen.

– Men det går inte att tillverka urskog, kommenterar Per-Erik Mukka.

Han säger att det här handlar om hur många arter vi ska utrota, och att skogen kanske kunde ha räddats om miljöbalkens skydd för rödlistade arter inte försvagats av förra regeringen. Eller om kritikerna samordnat sig bättre. Eller om det inte hade varit LKAB – ett statligt, kapitalstarkt bolag med stora lobbyresurser. LKAB, med sin vision om att nästan fördubbla sin brytning av malm inom tio år. LKAB, som Kiruna är så beroende av och litar på.

I sin dom påpekade mark- och miljööverdomstolen att naturvärdena i Mertainen inte har lett till något formellt skydd av området.

Ylipääsnjaska, där LKAB har undersökningstillstånd, har just det formella skyddet. Det ligger i Kaitum fjällurskog, som är naturreservat. Kanske kan det stoppa gruvplanerna, säger Per-Erik Mukka, men samtidigt pekar han ut Ylipääsnjaska som nästa gruvkonflikt.

– Norrbotten är en koloni, vad som händer här bryr sig inga om, och är det en stor fyndighet så kör nog regeringen över miljön. Det betyder i så fall att LKAB går i bräschen för att börja bryta i skyddade områden.

På det där har Per-Erik Lindvall, direktör för teknik- och affärsutveckling på LKAB, ett enkelt svar, när jag ringer honom i april.

– Att ett område är naturreservat har inte någon betydelse, för enligt svensk lag är det tillåtet att prospektera där.

Han talar bara om prospektering, LKAB vill undersöka Ylipääsnjaska, »slå några testborrhål«. Det innebär inte att det blir en gruva, säger han. Ingen vet ju vad som finns där under mossan. Än så länge har LKAB haft svårt att ta reda på det också. Deras plan var att köra in i området med maskiner, men i ett naturreservat gör man inte sånt utan länsstyrelsens godkännande. Och länsstyrelsen i Norrbotten utfärdade förbud: på det sättet får inte LKAB prospektera. Trafiken riskerade att skada våtmarker i området.

Att ett område är naturreservat har inte någon betydelse, för enligt svensk lag är det tillåtet att prospektera där.
Per-Erik Lindvall

Nu letar bolaget andra sätt att ta in maskinerna. Till länsstyrelsen har de meddelat att de funderar på att lyfta in dem med helikopter. Nålsögat de ska igenom är att påverkan inte får bli så stor att syftet med reservatet motverkas, eller skadar livsmiljöer eller arter som ska skyddas av områdets Natura 2000-klassning.

Per-Erik Lindvall tycker att motståndet mot prospektering är absurt.

– Vägrar man prospektering vägrar man kunskap. Ett sånt samhälle är jag inte förtjust i. Men ni hoppas hitta malm som ni kan bryta, inne i Ylipääsnjaska?

– Ja, om vi inte trodde att det var geologiskt intressant skulle vi förstås inte undersöka.

Och om ni hittar något kommer ni att vilja starta gruva. Kan du förstå motståndet utifrån det?

– Nej, jag förstår inte … eller sympatiserar inte med den uppfattningen.

En prospektering är inte en gruvstart, men utan prospektering startar man å andra sidan ingen gruva. På Per-Erik Lindvall låter det lite som om kunskapen vore helt frikopplad från verksamheten, som om LKAB vore en neutral part utan egna intressen när de prospekterar. De följer lagen, upprepar han. Men i Mertainen fick de undantag från lagen? Ja, men det var ju domstolen. »Vi har att rätta oss efter det.«

Han vill komma överens med Girjas sameby, säger han. Spelar det någon roll att Kaitum fjällurskog är vinterbete för deras renar?

– Halva Sveriges yta är renbete, säger Per-Erik Lindvall. Det går inte att undvika.

Jag frågar om deras makt, om det går att säga nej till LKAB. Han svarar att han inte förstår varför utgångspunkten skulle vara att säga nej. Och hänvisar till lagen, igen. Kanske för att den, precis som LKAB, har ett ja-svar som utgångsläge.

Vem får leta mineral? Med undersökningstillståndet fixat måste man, för att kunna göra något på eller under marken, beskriva hur arbetet ska gå till. Det görs i en arbetsplan som berörda markägare, renägare och ibland andra intressenter ska gå med på. Gör de inte det avgör Bergsstaten vad som ska gälla. Hittar man malm kan man söka bearbetningskoncession – Bergsstaten ger en sådan om de tycker att fyndigheten är tillräckligt bra, om de tycker att gruvintresset är viktigare än annan användning av marken, och efter att ha inhämtat synpunkter från länsstyrelsen. Från Bergsstaten blir det nästan alltid ja. Om länsstyrelsen tycker annorlunda – senast i ärendet med Kallak i Jokkmokks kommun – hamnar frågan hos regeringen. Efter det krävs miljöprövningar, förstås – gentemot en miljöbalk som ställer krav men också gör undantag när det gäller »samhällsnyttig verksamhet« som gruvor – och till slut bygglov från kommunen.

Vem får leta mineral?
Med undersökningstillståndet fixat måste man, för att kunna göra något på eller under marken, beskriva hur arbetet ska gå till. Det görs i en arbetsplan som berörda markägare, renägare och ibland andra intressenter ska gå med på. Gör de inte det avgör Bergsstaten vad som ska gälla.
Hittar man malm kan man söka bearbetningskoncession – Bergsstaten ger en sådan om de tycker att fyndigheten är tillräckligt bra, om de tycker att gruvintresset är viktigare än annan användning av marken, och efter att ha inhämtat synpunkter från länsstyrelsen. Från Bergsstaten blir det nästan alltid ja. Om länsstyrelsen tycker annorlunda – senast i ärendet med Kallak i Jokkmokks kommun – hamnar frågan hos regeringen.
Efter det krävs miljöprövningar, förstås – gentemot en miljöbalk som ställer krav men också gör undantag när det gäller »samhällsnyttig verksamhet« som gruvor – och till slut bygglov från kommunen. Foto: David Berjlund

Matti Berg har inte riktigt samma tillit till lag och myndighet. Han är turistföretagare, ordförande i Girjas sameby och ledamot i Sametinget. Under hösten ses vi i Folkets hus inne i Kiruna. Innan Matti Berg kommer hör jag, i en sal intill, en kvinna från LKAB informera något hundratal åhörare om »samhällsomvandlingen« – att delar av Kiruna rivs och nya områden byggs upp, för att marken säckar ihop när Kirunavaaras enorma skiva av järnmalmsrik magnetit bryts allt längre ner i jorden. Som svar på en fråga från publiken säger hon att »här i Kiruna har vi inga konflikter med samerna«. Matti Berg blir svart i blicken när jag återberättar det. Annars är han rätt lättsam, han gillar många av sina meningsmotståndare. Men bolagsretoriken om att det inte finns någon konflikt – »den är totalitär«.

Han bor själv väster om Kiruna, vid vägen mot Kebnekaisefjällen, där andra bolag prospekterar. Oroande? Jo, men risken för gruvor är ändå rätt liten när utländska, lite skakiga bolag prospekterar i fjällvärlden. Där har ju Kirunaborna stugor och friluftsliv, LKAB-cheferna också. Gruvfacket har uttalat sig kritiskt mot sånt.

Matti Berg är turistföretagare och ordförande i Girjas sameby. Ylipääsnjaska blir ett test för att få bryta i naturreservat, tror han. Foto: David Berjlund

Matti Berg är turistföretagare och ordförande i Girjas sameby. Ylipääsnjaska blir ett test för att få bryta i naturreservat, tror han.
Foto: David Berjlund

LKAB:s egna planer är en helt annan sak, säger han, precis som Per-Erik Mukka. Och när jag plockar fram kartor över Kiruna med omgivning sätter också Matti Berg fingret på Ylipääsnjaska: Där står nästa strid.

Det tror han fortfarande ett halvår senare, trots att LKAB inte fått köra in än.

– De rekognoscerar nya vägar in. Jag tror inte de släpper det här området, för mycket tyder på att det finns en massa järn och koppar där, säger han på telefon medan han skottar snö.

För Matti Berg handlar det här dels om miljön och turistnäringen, men mest om att Ylipääsnjaska i princip är det vinterbete Girjas sameby har kvar. Renskötseln trängs undan – när man bygger vägar och flygplatser, vid skogsavverkning och vid gruvetableringar.

Renbetesområdena är stora på kartan, men renarna kan inte beta varsomhelst, och man behöver sammanhängande vandringsvägar. Renskötsel följer en annan logik än andra näringar.

Men den är avgörande för det samiska folket, och är därmed så mycket större än bara näringen i sig. Det här handlar om makt och vanmakt, om en näraliggande och väldokumenterad historia gällande statlig markstöld och rasism, och om pågående motsättningar mellan samer och storsamhället. Inför valet i september röstfiskade flera partiers kandidater i Kiruna med sitt motstånd mot FN:s urfolkskonvention ILO169.

– Det är ynkligt att Sverige inte har ratificerat den, 25 år efter att den kom, säger Matti Berg med eftertryck.

ILO169 är ingen härskarring. Men en ratificering, där man införlivar konventionen i svensk lag, skulle ge samerna starkare position när intressen står mot varann, säger de samer jag talar med. Det är därför det sitter så långt inne: makten skulle omfördelas, åtminstone lite.

– Och det handlar om gruvorna, vattenkraften och skogen, ekonomiska intressen som står emot, konstaterar Matti Berg.

Malmen, vattenkraften och skogen: den materiella basen för Sveriges tillväxt, ungefär. Det är klart att ILO169 är kontroversiell, precis som förslag om höjda mineralavgifter eller hårdare prövning av exploatörer. Metaller behövs ju, tänk om alla gruvor stoppas?

Tonläget i gruvdebatten är ibland högt. I Facebookgrupper flödar ilskan, åt båda håll. Efter ett par beslut som inte gick gruvbranschens väg blev länsstyrelsen i Norrbotten nyss offentligt utskälld av en före detta bergmästare och ett par professorer på LTU, Luleå tekniska universitet, som kallade rennäring och miljöskydd »särintressen«.

Matti Berg talar om hur LKAB erbjudit Girjas sameby pengar mot att de skulle låta bli att kritisera bolaget offentligt. LKAB:s informationschef Anders Lindberg blir upprörd: han ser det som en anklagelse om mutbrott, att LKAB skulle ha försökt hindra Girjas sameby att kritisera bolaget.

– Den anklagelsen är falsk och helt utan grund. LKAB bedriver med samebyarna Gabna och Laevas i Kiruna projekt för att utreda, minimera och kompensera eventuell påverkan från LKAB:s gruvverksamhet på rennäringen. Detsamma har föreslagits för Girjas, det handlar om att LKAB tar ansvar för sin verksamhet.

Konflikterna är på riktigt, men nästan ingen är mot all gruvbrytning. Det handlar om villkoren, var tyngdpunkten ska ligga när man väger intressen mot varann. Vems blick och röst som räknas.

Den frågan är förstås politisk, och kanske börjar gruvkonflikterna på allvar ta plats i politiken. Inför riksdagsvalet sa den blivande statsministern Stefan Löfven (S) i sameradion, rätt oväntat, att han ville inleda processen för att ratificera ILO169. Förvirring utbröt i socialdemokratin och det är fortfarande lite oklart om Löfven menade vad han sa. 21 april sa kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) i en interpellationsdebatt att kulturdepartementet är mitt uppe i ett arbete med den nya samepolitiken, och besked om ILO169 kommer i juni. Dagen efter debatterade riksdagen mineralpolitiken. Från ledamöter från alla partier utom Kristdemokraterna kom motioner om ändring eller översyn av spelreglerna, men alla förslag avslogs. Centerpartiet ville strama åt reglerna runt prospektering, och från Vänsterpartiet föreslogs ett förbud för undersökningstillstånd i naturreservat.

Det behövs inte, tyckte majoriteten: reservatens egna regler är skydd nog, dem måste prospektörer också följa.

Så prospektering i naturreservat är fortfarande tillåten. Gruvbrytning likaså, om man lyckas med det utan att bryta reservatsföreskrifterna. Eller om man får dispens.

För Ylipääsnjaskas del kommer LKAB tillbaka med nya planer. Skulle det bära ända fram till gruvbrytning vore det ett genombrott åt fel håll, menar Matti Berg.

– Jag tror gruvnäringen letar ett case där man kan testa lagstiftningen. Och LKAB är de som kan göra det och få en positiv lokal opinion.

David Berjlund är frilansjournalist som bland annat har skrivit om konsumtion för Effekt. Han medverkar även i antologin Jorden vi ärvde (Ordfront förlag).

Texten är publicerad i Effekt nr 2/2015, som du kan köpa här. Vill du få nästa nummer av Effekt direkt hem i brevlådan? Teckna en prenumeration här.