Johan Rockström inleder sin föreläsning med att visa bilder på olika hockeyklubbor. Den klassiska hockeyklubban som beskriver kurvan över temperaturen på jorden de senaste tusen åren (här intill), men också andra kurvor med samma form: utfiskade hav, förlust av biologisk mångfald, försurade hav och så vidare.

Det stora problemet, säger Johan Rockström, uppstår när dessa hockeyklubbor börjar spela som ett fullt hockeylag.

Det är det som nu sker. På en rad kritiska områden – klimatet är bara ett av dessa – håller den mänskliga aktiviteten på att rubba balansen på planeten. Och eftersom planeten är ett stort sammanhängande system påverkar de olika delarna varandra. En kraftig höjning av koldioxidhalten försurar haven. Utfiskade hav minskar den biologiska mångfalden. Och så vidare. Resultatet blir att vi pressar hela systemet mot kollaps.

Denna banbrytande forskning, döpt till Planetary Boundaries, var föremål för ett seminarium i dag. I regi av Tällberg Foundation.

Rockströms forskarkollega, Katherine Richardson från Köpenhamns universitet, liknar ”de planetära gränserna” med diskussionen om Darwins evolutionslära på 1800-talet. Då frågade sig folk ”är vi människor verkligen bara en av många arter?”. I dag frågar vi oss ”kan vi människor verkligen förändra hela det planetära systemet?”.

Det är ingen tvekan om att svaret är ja på den frågan.

Dessutom är det ingen tvekan om att det är vår tillväxtekonomi som driver fram denna utveckling och Anders Wijkman hävdade i sin föreläsning ”det syndfulla” att vi måste överge tillväxttanken.

Paneldiskussionen därefter kämpade med att finna svar på frågan hur vi ska undvika katastrofala tipping points. Extrem tekniktro och substanslöst snack om att vi måste bli mer ”smarta” och ”effektiva” dominerade. Men jag gillade ändå Miljöpartiets Maria Wetterstrand som alltid ger ett sympatiskt intryck genom vara ärligt engagerad.

Första frågan från publiken gjorde mig glad: ”När inför vi ransonering av koldioxiden?”, undrade en herre i övre medelåldern.

Maria Wetterstrand sa att diskussion pågår inom Miljöpartiet och att hon tycker idén med koldioxidransonering är intressant, även om hon ser en del problem med den. Anders Wijkman höll med, men ansåg att ransonerna måste vara köp- och säljbara (vilket de är i alla modeller jag känner till). Björn O. Nilsson, vd för Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, trodde att ransonering skulle skynda på den nödvändiga tekniska utvecklingen.

Bilder och mer utförlig rapportering av seminariet av Johan Erlandsson på Ecoprofile.