Biskopen, landshövdingen och regionrådet; alla gick de i demonstrationståget. Under parollen ”havet är vår landsväg” tågade nära 6000 gotlänningar, mer än tio procent av öns befolkning, mot hamnen och färjorna. En bonde tömde på franskt manér ut många kubikmeter med morötter över asfalten. Traktorerna tutade.

Det var en demonstration byggt på verklig upprördhet vid sidan av Almedalsveckans polerade och dyrt arrangerade samtal.

Frågar man människor i tåget var det en demonstration för att Gotlands företagare ska ha råd att skeppa sina varor till fastlandet och för att gutarna ska ha råd att träffa släkt och vänner på fastlandet. Fullt förståeligt när färjepriserna, på grund av stigande oljepriser, stigit med 50 procent på tre år, enligt upprorets företrädare.

Men – och det är detta som är det verkligt intressana – tar man bort ett lager av upprördhet så handlar det gotländska upproret om något helt annat. Det handlar om att världen förändras när oljan sinar.

I gutarnas arga strupar anades helt enkelt en glimt av världen på andra sidan peak oil. En glimt av ett liv där den billiga rörligheten inte längre kan tas för given.

En kort bakgrund: Färjorna till Gotland är koldioxidmonster. I vissa fall blir utsläppen till och med lägre om man flyger till den blommande kalkstensön. En beräkning har kommit fram till flyget genererar 47 kilo koldioxid per passagerare medan färjorna genererar 118 kilo per passagerare (eftersom gods är inberäknat i den senare siffran är det svårt att göra rättvisa jämförelser, men ändå). 

Men visst, det är svårt att köra eldrivna tåg över havet. Färjorna behövs och kommer att behövas.

Det finns dock ett aber. För upproret kräver inte bara låga priser över havet, man vägrar också hårdnackat tanken på att sänka färjornas fart från 28 till 22 knop, vilket skulle minska bränsleförbrukningen (och koldioxidutsläppen) med 40 procent. Infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd (M) är en av dem som föreslagit den lösningen och blivit ljudligt bespottad.

De 45 minuters extra resa som knopsänkningen skulle innebära är uteslutet, menar upprorets företrädare. ”Ett sätt att vrida klockan tillbaka”, enligt  den gotländske riksdagsmannen Christer Engelhardt (S).

Eller med andra ord:

Vi ska ha lägre priser.

Vi ska ha samma höga hastighet.

Sammanfattningsvis: Vårt livssätt är inte förhandlingsbart.

Förstå mig rätt. Jag unnar alla gotlänningar att träffa släktingar och vänner. Och jag tycker också att vi fastlandsbor hellre ska äta gotländska grönsaker än grönsaker som importeras från södra Europa. Men ett hav är ett hav. Och någonstans finns det gränser för vår mobilitet, även om vi är duktiga på att förtränga det.

Och om det gotländska priset för att oljan sinar stannar vid ytterligare 45 minuters längre resa till Nynäshamn eller Oskarhamn ska man nog vara tacksam, snarare än förbannad.

Se länkar om färjeupproret här och här