För ungefär ett år sedan satt jag i en taxi på väg till SVT Debatts studio i Göteborg för att debattera peak oil. Jag frågade chauffören om han kände till peak oil och han svarade att han aldrig hört talas om det. I studion fick jag känslan av att han var långt ifrån ensam.

I dag åt jag lunch på det lokala pizzahaket. Vid ett av borden intill mig sitter tre renhållningsarbetare. De pratar peak oil. Inte i termer av ”va dyr bensinen blivit”, utan om beroendet av olja i samhället i stort. Om att oljan inte bara är en förutsättning för hela transportsektorn, men också för att tillverka många av de produkter som vi tar för givna. Inte minst all plast. Och så diskuterar de det faktum att Norges oljeproduktion sjunker snabbare än någon räknat med och frågan om varifrån Sverige i framtiden ska köpa sin olja.

Uppenbarligen följer de andra mediekanaler än de traditionella.

Vid ett annat bord intill mig sitter två målare. Också de pratar, om inte direkt peak oil, så åtminstone livet bortom oljan. ”En elbil”, säger den ene, ”skulle nog kunna vara bra för mig som mest kör korta sträckor inne i stan. Men han undrar vad som händer när batterierna blir äldre, som i en gammal mobiltelefon. Måste man byta batteri i bilen var femte år om man ska komma längre än till mataffären?”

Också vid det bordet med renhållningsarbetarna glider samtalet efter ett tag in i det tröstlösa teknikläget. De har hört talas om uppfinningar som skulle göra att alla bilar kan drivas med bakterier (tror jag att de säger). Men det hade också kunnat vara alger eller varför inte fussionskraft eller något annat av de technolöften som journalister verkar älska att skriva om.

Drömmar om elbilar och alger kommer inte vara till någon större hjälp den dag då oljebristen blir ett faktum även i Sverige. Men bortsett från detta så känner jag ändå en försiktig förhoppning om att peak oil-frågan kanske har börjat leta sig in i folks medvetande till slut. Till och med traditionella medier börjar intressera sig för frågan. Svenska Dagbladet hade till exempel i helgen ett uppslag om vårt samhälles stora oljeberoende.

Mest lyfts dock frågan av de som upplever en genuin oro för vad som riskerar att ske ifall världen drabbas av en oljechock utan att det finns någon beredskap för detta. MP-politikern Per Bolund skrev för några veckor sedan en bra debattartikel om att Stockholm borde ta fram en peak oil-plan. Här om dagen hade Ulf Jacobsson och Anders Wijkman från Steg 3 en debattartikel i Göteborgsposten om hur peak oil-argumentet kan vara mer effektivt än klimat-argumentet för att få till en omställning.

Att döma av reaktionerna på den senaste oljekrisen, orsakad av revolterna i arabvärlden, stämmer detta väl. Den brittiska regeringen laddar nu, enligt Guardian, för ett ”omfattande energiskifte” för att komma bort från oljeberoendet. Något som de senaste fem årens klimatdebatt inte lyckats åstadkomma. Även Supermiljöbloggen skriver om detta.

Bloggrannen Cornucopia skriver om hur oljeberoende i Sverige bara fortsätter att öka utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Det är massbilism as usual som gäller, något som det senaste numret av Ordfront undersöker grundligt. Bland annat skriver Kent Werne om hur järnvägen hela tiden nedprioriteras till förmån för vägtrafiken när det gäller investeringar. Men om oljepriset fortsätter att stiga och om det därmed blir den egna plånboken i stället för klimatet som drabbas ifall tekniklöftena om utsläppsfria bilar inte infrias blir det nog svårare att fortsätta på billinjen.

Kanske börjar samtalen på pizzerian då att handla om hur man kan minska sitt resande i stället för att jaga alternativ till oljan.