Vad som blir konsekvensen av Parisavtalet beror på vem man frågar, och det gäller även om man frågar personer som delar engagemang och grundsyn i frågan.
Att Parisavtalet tolkas så olika tror jag kan förklaras med psykologi, så kallad confirmation bias (jag saknar ett svenskt uttryck). Den som har satsat mycket tid, energi och prestige i klimatförhandlingsprocessen vill såklart, efter alla tidigare misslyckanden, äntligen få ett kvitto på att man inte har kämpat förgäves. Det omvända gäller för de, jag själv inklusive, som inte tror så värst mycket på att klimatkrisen kan tacklas från toppen och som därför investerat sin tid, energi och prestige i att kritisera makthavarnas strategier i klimatkrisen.
Det dröjer åtminstone något årtionde eller två innan vi vet vem som får rätt. Men på kort sikt tror jag att det åtminstone finns några som kan betrakta Paris-avtalet som en stor seger. Här är fem skäl till varför världens makthavare har alla skäl att fira genombrottet i Paris:
1) Tack vare att åtagandena i Paris-avtalet är frivilliga har de politiska ledarna lyckats undkomma det som har gjort tidigare förhandlingar så svåra för världens länder: risken att juridiskt förbinda sig att verkligen minska utsläppen drastiskt, även om detta skulle krocka med ekonomiska målsättningar. Frivilligheten gör att även de ekonomiska makthavarna kan dra en lättnadens suck.
2) Genom att prata om ett 1,5 graders-mål har makthavarna skaffat sig goodwill – det framstår som om att man tar vetenskapen på allvar och är beredd att agera därefter.
3) Man fortsätter att hålla sina åtaganden på betryggande avstånd, något decennium in i framtiden. Först år 2025 eller eventuellt 2030 behöver länderna uppvisa att man har verkligen har gjort vad man sagt att man ska göra.
4) Paris-avtalet har öppnat upp för – och i princip gjort sig beroende av – möjligheten att slippa en stor del av utsläppsminskningarna för att istället låta framtida teknik suga upp koldioxid ur luften. Att tekniken inte på långa vägar finns för storskalig användning och är förenad med en lång rad frågetecken och risker talas det inte så högt om. Tillsammans med alla andra teknikdrömmar formar detta det tacksamma budskapet att folks livsstilar inte kommer att påverkas nämnvärt av att klimatutsläppen ska bromsas.
5) Viktigast av allt, avtalet är utformat så att man slipper ta itu med roten till problemet: en världsekonomi byggt på evig tillväxt, inklusive den rika delen av världens högkonsumerande och resurskrävande livsstilar. Därmed äventyrar makthavarna inte att förlora sin maktbas och kan därför fortsätta styra skutan ett tag till.
På grund av detta är jag rädd att många av de som hyllar klimatavtalet i dag kommer bli väldigt besvikna framöver.
Å andra sidan, om Parisavtalet ingjuter nytt hopp i de som på olika sätt arbetar för en mer hållbar värld så är det kanske tillräckligt bra. Kampen lär hur som helst fortsätta.
Torbjörn Karlsson • 15 december 2015 kl. 23:31
Precis kampen måste fortsätta!
Håkan • 16 december 2015 kl. 14:27
God sammanfattning. Känns lite som The Secret-modellen. Om vi vill tillräckligt mycket att vi ska uppnå 1,5 graders målet räcker det med att skriva på ett avtal och helt enkelt vilja istället för att ställa om samhället. Det senare är ju lite jobbigare.
Jag var själv nere i Paris och följde klimataktivister för första gången. Slående hur vi skriker om att fossila bränslen ska vara kvara kvar i marken men inte många reflekterar över hur ett liv utan fossila bränslen ser ut. Det ordnar sig med förnyelsebar energi verkar den allmänna uppfattningen bland aktivister vara. Det är nästan mer oroande. Så länge den rika delen av mänskligheten inte ser att vi måste förändra vårt sätt att leva till ett mer småskaligt samhälle finns det ingen anledning för makthavare att föreslå den modellen. Vi lever på ett hopp. Ett mirakel. En ny kraftkälla. Liknande upptäckten av fossila bränslen. Fusion kanske?
Hoppas jag har fel!
Seth • 16 december 2015 kl. 16:25
Jag tror vi måste inse att vi återigen har blivit grundlurade av världens ledare. Många klamrar sig fast vid något slags naivt hopp om att de som har politisk och ekonomisk makt trots allt vill oss, och planeten, väl. Vi måste vakna upp! Parisavtalet är lika tandlöst som de tidigare avtalen och kommer liksom dessa aldrig att leda till någon förändring. Kapitalismen och den dominanta kulturen (den västerländska) har för länge sedan slagit in på en kurs som leder till vår undergång. Problemet ligger i vår civilisation som sådan, byggd på en grund av våld och dominans och inget kommer att förändras innan den går under. Det är klart att vi inte kan fortsätta vår nuvarande livsstil. Vem vill ens fortsätta vara förslavad av själlöst löneslaveri belönat med tom konsumtion av onödiga varor? Blir någon lycklig av att vår civilisation tillåts fortsätta?
Vad vi vill ha är frihet. Frihet från det kapitalistiska system som sugit ut vår planet och vår livsvilja. Frihet från korrumperade makthavare. Frihet från alla de -ismer som påtvingats oss i civilisationens namn. Frihet att vara djur tillsammans med de andra djuren.
Det enda hopp som återstår nu är, mycket riktigt, att en förändring växer fram underifrån. Från gräsrötterna. Från oss verkliga människor och inte från våra ohederliga och verklighetsfrämmande ledare. Kämpar vi eller ger vi upp och fortsätter likt de konsumtionszombier vi är medan ekosystemen, och vi med dom, sakta dör ut? Inser tillräckligt många vad som krävs för en förändring och vad som händer om vi väljer att inte göra något? Om vi väljer att kämpa måste vi inse att vi inte kämpar för homo sapiens överlevnad, utan för planetens överlevnad, för livet. Vi måste återgå till att vara en del av livet och inte tro oss kunna dominera det. Klarar vi som art av att ens vara så ödmjuka? Har vi den visdomen?
När/om kampen verkligen börjar, hoppas jag att vreden riktas åt rätt håll: mot makten, marknaden och den elit som lett oss in i detta fördärv. Inga ledare kommer frivilligt ge upp sin makt och sina privilegier och eliten kommer inte frivilligt att sluta suga ut planeten så länge det finns något liv kvar. Så länge planeten är en global marknad kan allt och alla köpas för pengar. Livet har en prislapp. Så länge vi tillåter det. När säger tillräckligt många av oss att nu är det nog? Snart är det för sent.
Jaro Potucek • 18 december 2015 kl. 21:02
Parisavtalet har förstås inte löst klimatproblemet, inte ens någon del av det. Men det har kanske undanröjt några hinder, eller åtminstone inte skapat några nya hinder. Så prognosen ser onekligen mörk ut.
Å andra sidan är det inte säkert att just växthuseffekten kommer att leda till planetens undergång. Det finns flera andra hot som kan hinna före. Man brukar prata om ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Vi ligger pyr till i alla tre områden:
• Det ekonomiska systemet med finanssystemet i spetsen är absolut inte hållbart och kan kollapsa fullständigt inom säg 20 år. Det skulle leda till allmän kamp av alla mot alla som kan utmynna i krig.
• Det ekologiska systemet kan nå sina gränser på andra sätt än genom koldioxid. Det kan vara metan, sötvattenbrist, omvandling av skogar och jordbruksmark till öken, förorening av världshaven, förlust av biologisk mångfald, epidemier genom mutationer av mikroorganismer eller annat.
• Det sociala systemet är inte heller hållbart med de klyftor mellan länder och inom länder som vi ser idag. Med modern teknik kan en ganska liten grupp skapa enorma skador som kan leda till ett världskrig.
Hursom helst, jag tror att de flesta som har politisk och ekonomisk makt vill oss väl, men de har tyvärr andra prioriteter. De vill främst behålla och helst utvidga makten.
Jan • 20 december 2015 kl. 16:28
Sånt här är verkligen inte lätt att skriva om ifall man har tappat framstegs-glasögonen. Men du gjorde det riktigt bra, David. Tack!
Sedan behövs det en separat diskussion om vad som menas med ”kamp”. Det svart-vita tänkandet som genomsyrar kulturen bländar många att tro att det bara finns en sak att kämpa för och att problemen alltid kan lösas om vi bara kan identifiera de problem/fiender som ska nedkämpas. Vilket kan problematiseras.
Så här tänker jag:
Det mest sannolika är tyvärr (eller lyckligtvis?) att mänskligheten kommer att misslyckas med att skapa ett globalt antropocentriskt ekosystem som är stabilt. Och det beror snarare på ett systemfel i förhållande till naturens ramar. Dvs det är snarare naturens gränser som är ”fienden”, än en ond elit eller vad det nu kan vara (som visserligen göds av systemfelet, men som trots allt varken har skapat det eller har makten att göra något åt det).
Misslyckandet att skapa det stabila globala systemet blir säkert väldigt omtumlande, men betyder det INTE automatiskt att hela arten människa går under. Och DET betyder i sin tur att det behövs folk idag, som planerar för och ser till att skapa de resurser som krävs för att så bra som möjligt hantera scenariot ”förlust”. I nuläget satsas det allra mesta på ”vinst” (=stabiliserat klimat, fortsatta framsteg, etc. etc.), fast det är ett osannolikt scenario. Det är inte så smart (ja kanske till och med korkat, när framtiden fäller sin dom), men lika dumt som en genomtänkt ondskefull handling.