Vad som blir konsekvensen av Parisavtalet beror på vem man frågar, och det gäller även om man frågar personer som delar engagemang och grundsyn i frågan.

Att Parisavtalet tolkas så olika tror jag kan förklaras med psykologi, så kallad confirmation bias (jag saknar ett svenskt uttryck). Den som har satsat mycket tid, energi och prestige i klimatförhandlingsprocessen vill såklart, efter alla tidigare misslyckanden, äntligen få ett kvitto på att man inte har kämpat förgäves. Det omvända gäller för de, jag själv inklusive, som inte tror så värst mycket på att klimatkrisen kan tacklas från toppen och som därför investerat sin tid, energi och prestige i att kritisera makthavarnas strategier i klimatkrisen.

Det dröjer åtminstone något årtionde eller två innan vi vet vem som får rätt. Men på kort sikt tror jag att det åtminstone finns några som kan betrakta Paris-avtalet som en stor seger. Här är fem skäl till varför världens makthavare har alla skäl att fira genombrottet i Paris:

1) Tack vare att åtagandena i Paris-avtalet är frivilliga har de politiska ledarna lyckats undkomma det som har gjort tidigare förhandlingar så svåra för världens länder: risken att juridiskt förbinda sig att verkligen minska utsläppen drastiskt, även om detta skulle krocka med ekonomiska målsättningar. Frivilligheten gör att även de ekonomiska makthavarna kan dra en lättnadens suck.

2) Genom att prata om ett 1,5 graders-mål har makthavarna skaffat sig goodwill – det framstår som om att man tar vetenskapen på allvar och är beredd att agera därefter.

3) Man fortsätter att hålla sina åtaganden på betryggande avstånd, något decennium in i framtiden. Först år 2025 eller eventuellt 2030 behöver länderna uppvisa att man har verkligen har gjort vad man sagt att man ska göra.

4) Paris-avtalet har öppnat upp för – och i princip gjort sig beroende av – möjligheten att slippa en stor del av utsläppsminskningarna för att istället låta framtida teknik suga upp koldioxid ur luften. Att tekniken inte på långa vägar finns för storskalig användning och är förenad med en lång rad frågetecken och risker talas det inte så högt om. Tillsammans med alla andra teknikdrömmar formar detta det tacksamma budskapet att folks livsstilar inte kommer att påverkas nämnvärt av att klimatutsläppen ska bromsas.

5) Viktigast av allt, avtalet är utformat så att man slipper ta itu med roten till problemet: en världsekonomi byggt på evig tillväxt, inklusive den rika delen av världens högkonsumerande och resurskrävande livsstilar. Därmed äventyrar makthavarna inte att förlora sin maktbas och kan därför fortsätta styra skutan ett tag till.

På grund av detta är jag rädd att många av de som hyllar klimatavtalet i dag kommer bli väldigt besvikna framöver.

Å andra sidan, om Parisavtalet ingjuter nytt hopp i de som på olika sätt arbetar för en mer hållbar värld så är det kanske tillräckligt bra. Kampen lär hur som helst fortsätta.