Är klimathotet kanske inte så stort som vi har trott?

Den frågan ställdes nyligen i bl a Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Rubrikerna orsakades av ett pressmeddelande från Norge. En ny studie av klimatkänsligheten – antalet grader som blir följden av en fördubblad halt koldioxid i atmosfären – visade på betydligt lägre tal än de som FN:s klimatpanel (IPCC) presenterade 2007.

Just den här historien pös ihop när det visade sig att de norska beräkningarna var preliminära och ännu inte utsatts för den rigorösa fackgranskning (peer review) som krävs för publicering i vetenskapliga tidskrifter. Det handlar i och för sig om seriös forskning, men alltså inte om färdiga resultat. Det var heller inte alla medier som svalde nyheten. Fallet DN är lite intressant. I vanliga fall skrivs tidningens klimatnyheter av kunniga Karin Bojs. Men DN härbärgerar även journalisten Anders Bolling, som troligen är ättling i rakt nedstigande led till Doktor Pangloss i Candide – han som tolkade precis allting i tillvaron, även jordbävningar och tsunamis, till det bästa. Bolling missar inte ett tillfälle att meddela sina läsare sådant som kan göra dagen lite extra rosig, och när han får syn på ett pressmeddelande som det norska går det förstås inte att motstå betet.

Bakom detta mediala magplask döljer sig emellertid intressant forskning. Om Anders Bolling tagit lite tid på sig hade han kunnat finna flera publicerade studier som går att vinkla positivt. Klimatkänsligheten är inte huggen i sten. IPCC uppskattar visserligen att den med hög grad av sannolikhet ligger i intervallet 2-4,5 grader, och troligast kring 3 grader, men det finns de som kommit fram till lägre resultat.

De norska forskarna har preliminärt angett en klimatkänsligheten på mellan 1,2 och 2,9 grader, och troligast kring 1,9 grader. Det är ett ovanligt lågt värde, och norrmännen poängterar själva flera osäkerheter i sin metodik, men det är i princip inte omöjligt att de har prickat rätt.

För den lekman som ska försöka göra politik av forskningsresultaten gäller det emellertid att bedöma sannolikheter. Då måste man, ungefär som IPCC gör, bedöma den samlade, seriösa forskningen, och utifrån denna bedöma vilket klimatkänslighet som är troligast.

Det är ingen enkel uppgift. Det finns i princip två sätt att försöka avgöra hur mycket en viss höjning av koldioxidhalten höjer temperaturen. Dels kan man studera det senaste seklets klimatförändringar, och utifrån kända fakta som temperaturutveckling, förändrade halter av växthusgaser och fluktuationer i solinstrålningen försöka beräkna vad som är att vänta. Dels kan man titta tillbaka på forna tiders klimat – paleoklimatologi – och utifrån t ex förändringarna av koldioxidhalter och temperatur när den senaste istiden inleddes och avslutades komma till slutsatser när det gäller klimatkänsligheten.

Båda metoderna har sina svårigheter. De senaste hundra åren är en kort period. Dessutom är några faktorer osäkra – bland annat hur mycket de små svaveldroppar som kallas för aerosoler egentligen motverkat uppvärmningen, samt hur molnbildningen kommer att påverka temperaturförändringarna framöver. Paleoklimatologin brottas å sin sida med osäkra temperaturuppskattningar. Var den globala medeltemperaturen fyra eller fem eller sex grader kallare under senaste istiden? Medan man genom studier av isborrkärnor har en ganska god bild av koldioxidhalterna under denna tid vet man inte riktigt hur stor avkylning respektive uppvärmning som blev resultatet när halterna förändrades. När till exempel James Annan m fl nyligen uppskattade klimatkänsligheten till 2,5 grader, var det utifrån en lägre uppskattning av temperaturförändringarna efter istiden än vad andra kommit fram till.

Fortfarande gäller dock att de flesta beräkningar hamnar kring 3 grader, strax över eller strax under (en sammanställning av några viktiga studier ser du i bilden ovan). Det är klok politik att utgå från det värdet. Det är dessutom klok riskbedömning att räkna med att klimatkänsligheten kan vara större – det saknas nämligen inte studier som pekar åt det hållet.

Men om det nu ändå vore så att en fördubblad koldioxidhalt ”bara” leder till 2-2,5 graders uppvärmning; skulle det då vara dags att blåsa faran över?

Långt, långt därifrån. Och det av flera skäl.

Först och främst pekar allt på att vi med nuvarande utsläpp kommer att nå 560 ppm koldioxid i atmosfären om bara några decennier. Och det kommer inte att stanna där. Vårt nuvarande ekonomiska system tycks förutsätta att varje droppe olja och varje flisa kol till sist förbränns. Med business as usual blir det omöjligt att nå ens 2-gradersmålet, för att inte tala om den gräns på högst 1,5 graders uppvärmning som många ledande klimatforskare förespråkar.

För det andra ser vi nu allvarliga tecken på rubbningar i klimatet, tecken som forskarna bara för några år sedan inte räknade med skulle synas så tidigt. Arktis sommaris smälter snabbare än beräknat, extrema värmeböljor och stora skogsbränder har blivit vanligare och regnrekorden slås på löpande band. Och allt detta redan vid 0,8 graders uppvärmning.

För det tredje ser vi oroande tecken på att tinande permafrost börjat släppa ifrån sig växande mängder koldioxid och metan. Det tycks visserligen inte handla om någon ”metanbomb”, som det hetat i en del rapportering, men väl om ett utsläppstillskott som vi inte riktigt har råd med. Den här sortens utsläpp, då själva marken ger ifrån sig koldioxid istället för att binda den, brukar inte ingå i beräkningarna av klimatkänsligheten. Undantaget är då man beräknar den så kallade jordsystemskänsligheten – vad en fördubblad halt koldioxid leder till på tusentals års sikt när ”långsamma feedbacks” som jordens och havens minskade förmåga att lagra koldioxid kommer in i bilden. Om sådana återkopplingar börjar påverka klimatet redan nu är det inga bra nyheter.

Det vore alltså bra om klimatkänsligheten är lägre än de flesta forskare befarar. Det är faktiskt något att be en stilla bön om. Det skulle öka våra möjligheter att hejda en katastrof. Men bara om vi undviker att se världen genom Doktor Pangloss rosafärgade glasögon.

 

Läs mer

Klimatkänsligheten är en komplicerad historia, och ovan har vi bara vidrört den. Du som vill fördjupa dig kan börja med att läsa Uppsalainitiativets utmärkta introduktion (som är en översättning från sajten Skeptical Science).