Ostroms forskning gav hopp

I tisdagskväll dog Elinor Ostrom i cancer, 78 år gammal. Samma dag hade hon skrivit en artikel i Project Syndicate som bör ses som både en varning och en förhoppning inför Rio+20-mötet. En varning för att vi inte bör vänta oss att världens ledare kommer att sluta ett enskilt bindande avtal om hur vi på ett hållbart sätt ska bruka vår planet, men en förhoppning eftersom ett sådant avtal inte ens borde vara önskvärt.

Statsvetaren Elinor Ostrom fick som första kvinna det så kallade Nobelpriset i ekonomi 2009. Men givetvis hade hennes forskning gett avtryck långt innan dess. Den handlade främst om hur vi kan ta hand om gemensamma resurser. Hon inspirerades av Garett Hardin och kom sedan att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att försöka motbevisa honom.

Enligt teorin om ”Allmänningens tragedi” hävdade Hardin att det var omöjligt för ett lokalsamhälle att nyttja en allmän resurs på hållbart sätt. Typexemplet är bönderna som låter sin boskap beta på en gemensam äng. För varje enskild bonde är det ekonomiskt rationellt att köpa ytterligare kor för att beta på marken, trots att det innebär att djuren kommer att äta upp gräset snabbare än det kan växa tillbaka. Även om varje bonde vet detta och rimligen borde begränsa antalet djur, är de alla rädda för att någon annan likt förbannat kommer att skaffa ytterligare en ko som får beta på de andras bekostnad. Därför slutar det med att alla skaffar fler djur och marken degraderas eftersom den överutnyttjas.

Med boken Allmänningen som samhällsinstitution (Governing the Commons, 1990) visade Elinor Ostrom på empiriskt väg att den klassiska problematiken inte alls var olöslig. Istället fanns det flera exempel på lokalsamhällen som gemensamt lyckades förvalta de allmänna resurserna på ett hållbart sätt i självreglerande system. Hon identifierade vilka förutsättningar som krävdes för ett hållbart brukande av resurser och pekade på en väg som låg mellan statlig reglering och privatisering. De som nyttjar resurserna kan ta hand om dem själva utan påverkan från utomstående aktörer.

När det gäller de globala miljöproblemen menade Elinor Ostrom att lokalsamhällena måste involveras. Om vi bara sitter och väntar på att politikerna ska sluta avtal i Rio de Janeiro eller Doha kan vi lika gärna kasta in handduken. Istället behöver vi en mångfald av institutioner och policys på alla olika nivåer – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt – för att kunna komma till rätta med problemen. Om det är något avtal eller någon institution inte fungerar eller kollapsar, måste det finnas andra som kan täcka upp och förhindra ett totalt sammanbrott. Bäst sammanfattade Ostrom själv dessa tankar med att ”institutionell mångfald kan vara lika viktig som biologisk mångfald för vår långsiktiga överlevnad”.

Elinor Ostroms forskning kan läsas på många olika sätt. Det som jag personligen tar till mig när jag läser hennes resultat är att de faktiskt är ganska hoppfulla, och sporrande för att vi bör agera själva även om våra ledare – såväl valda som egenmäktiga – inte lyckas komma överens. De visar att länder bör agera på en nationell nivå även om det inte finns bindande internationella avtal, eller som hon själv skrev i det som kom att bli henens sista artikel: ”hållbarhet på lokal och nationell nivå måste läggas ihop till global hållbarhet”.

En kort förläsning med Elinor Ostrom i serien Stockholm Whiteboard Seminars, som producerats av Stockholm Resilience Centre, kan ses här:

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Emily: Ta dig tid att läsa min korta vittnesbörd, kan det...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...
  • Buster: Ganska så likt svenskt traditionellt jordbruk alltså....
  • Gäst: "... som behandlar djuren väl" Suck! Salatin, Jonstad...