Gruvdrift på planeten Pandora i filmen Avatar.
Varje gång jag läser om oljesanden i Kanada ter det sig som ondskan på jorden. Det är som hämtat från den smutsiga gruvbrytningen på planeten Pandora i filmen Avatar, eller från Sarumans orchfabrik i Sagan om ringen. Monstergrävskopor arbetar frenetiskt med att gräva fram blandningen av olja och sand ur Albertas jord. Sjuka mängder energi (särskilt fossil naturgas) går åt i processen, liksom oceaner av vatten. Hittills har verksamheten gett upphov till 136 kvadratkilometer dammar med giftigt avfallsvatten.
Med ett oljepris på väg upp mot 100 dollar fatet är det svårt att stoppa den som tror sig kunna pumpa upp mer olja. Många vill vara med på ett hörn. Till exempel de svenska pensionsförvaltarna KPA, SPP och Sjunde AP-fonden vilka alla har aktier i Statoil som deltar i oljesandsprojektet i Kanada. Hur de motiverar detta? Genom att påstå att de som aktieägare kan påverka företaget. Eller som KPA:s miljöchef uttrycker det, vara en ”tumme i ögat” på industrin.
Om detta skriver Svenska Dagbladet i dag i en utmärkt uppföljning av sin tidigare granskning av de etiska fondernas misslyckade försök att vara etiska.
Problemet är nämligen att det inte är så lätt att påverka mäktiga oljebolag. KPA, SPP och Sjunde AP-fonden tog visserligen till orda på Statoils bolagsstämma och uppmanade dem att lämna Kanada. Men det enda som hände var att Statoils styrelse tackade för synpunkterna och uppmanade stämman att rösta ned de svenska förvaltarnas förslag. Vilket stämman också gjorde, med 98 procent mot 2 i röstsiffror.
Samma sak har skett inom andra oljebolag som BP, Shell och ExxonMobil.
Frågan är nu om statliga Sjunde AP-fonden och etiskt profilerade KPA ska fortsätta finansiera Statoils skitiga äventyr i Kanada. Och i så fall, hur de ska motivera det. Att äga för att kunna påverka verkar inte vara särskilt framgångsrikt.
x • 5 augusti 2010 kl. 23:36
Nyfiken fråga: nämns någonsin storföretag som gör kött- och mjölkprodukter som ett miljöproblem att undvika för etiska fonder? Fokus verkar vara nästan uteslutande på olja och oljesand i de tidningsartiklar jag kan hitta.
David Jonstad • 7 augusti 2010 kl. 10:33
X: Jag har aldrig hört kött- eller mejeriföretag nämnas i diskussioner om oetiska placeringar.
jesper Jäderkvist • 6 augusti 2010 kl. 12:29
”Hurry down doomsday the bugs are taking over!”
Lars G • 17 augusti 2010 kl. 16:50
Samma elände, eller ännu värre håller på att hända i Australien gällande uranbrytningen, vilket man kunnat räkna ut redan tidigare.
Se videon på Youtube i 4 delar:
When the dust settles Part 1
samt part 2 osv…
Jag har gjort vissa försök till att förstå situationen. Min dröm, min vision och utmaningen för de som arbetar för en hållbar värld är enligt min mening att:
1)Minska andelen kolkondens och kärnkraft i elproduktionen (mer förnybart)
2) Skörda energi lokalt, överallt där energiutbyte och CO2-balans är positiva, även där man inte idag når ekonomisk lönsamhet Här krävs politiska styrmedel. Obs. att hela jordbruket i EU och delvis i USA drivs på detta sätt! 3)Effektivisera den återstående nämnda smutsiga produktionen (kol och uran), Främst genom direkt återvinning – i samband med energikrävande produkter och processer (s.k kombinat). Kan detta bli ett uppvaknande för delokalisering av mindre produktionsenheter för energi och produkter?
4) Mindre energianvändning per capita. 5) Ett minskat resursuttag ur naturen per capita och totalt.
6) Produkter skall i första hand repareras och återanvändas i sista hand energiåtervinnas. Deponering skall förbjudas. 7) Inför en exergilagstiftning. Liksom i Miljöbalken skall det vara förbjudet att degradera exergin i processer och verksamheter utan tillstånd och villkor. Processer specificeras lämpligen i en lista. Även en resurslagstiftning kunde ju fungera. Istället för att som i m-balken/förra Naturresurslagen skriva att ”man har rätt att skövla hela Sverige – utom Abisko och några områden till”, skall man istället reglera uttaget av mineral, virke, fisk osv.
Solklart från förut? Men Hur skall man gå tillväga är ju en annan femma. varför kan inte klimatkonferenserna ta detta angreppssätt samtidigt som man (förgäves) försöker nå målen för utsläppstak?