Gruvdrift på planeten Pandora i filmen Avatar.

Varje gång jag läser om oljesanden i Kanada ter det sig som ondskan på jorden. Det är som hämtat från den smutsiga gruvbrytningen på planeten Pandora i filmen Avatar, eller från Sarumans orchfabrik i Sagan om ringen. Monstergrävskopor arbetar frenetiskt med att gräva fram blandningen av olja och sand ur Albertas jord. Sjuka mängder energi (särskilt fossil naturgas) går åt i processen, liksom oceaner av vatten. Hittills har verksamheten gett upphov till 136 kvadratkilometer dammar med giftigt avfallsvatten.

Med ett oljepris på väg upp mot 100 dollar fatet är det svårt att stoppa den som tror sig kunna pumpa upp mer olja. Många vill vara med på ett hörn. Till exempel de svenska pensionsförvaltarna KPA, SPP och Sjunde AP-fonden vilka alla har aktier i Statoil som deltar i oljesandsprojektet i Kanada. Hur de motiverar detta? Genom att påstå att de som aktieägare kan påverka företaget. Eller som KPA:s miljöchef uttrycker det, vara en ”tumme i ögat” på industrin.

Om detta skriver Svenska Dagbladet i dag i en utmärkt uppföljning av sin tidigare granskning av de etiska fondernas misslyckade försök att vara etiska.

Problemet är nämligen att det inte är så lätt att påverka mäktiga oljebolag. KPA, SPP och Sjunde AP-fonden tog visserligen till orda på Statoils bolagsstämma och uppmanade dem att lämna Kanada. Men det enda som hände var att Statoils styrelse tackade för synpunkterna och uppmanade stämman att rösta ned de svenska förvaltarnas förslag. Vilket stämman också gjorde, med 98 procent mot 2 i röstsiffror.

Samma sak har skett inom andra oljebolag som BP, Shell och ExxonMobil.

Frågan är nu om statliga Sjunde AP-fonden och etiskt profilerade KPA ska fortsätta finansiera Statoils skitiga äventyr i Kanada. Och i så fall, hur de ska motivera det. Att äga för att kunna påverka verkar inte vara särskilt framgångsrikt.