Olja

Redo för finanskris 2.0?

Guldpriset är på ny rekordnivå. Oljepriset likaså. Världsekonomins skuldberoende – större än någonsin. Å andra sidan: Sveriges tillväxt håller kinesisk takt. Ekonomin återhämtar sig från finanskrisen 2008. Behöver man verkligen oroa sig så mycket?

Nicole Foss är en oberoende finans- och omvärldsanalytiker som under namnet "Stoneleigh" skriver på bloggen The Automatic Earth. Enligt henne är oron för ekonomins utveckling högst befogad och att de beslut vi tar i dag (eller inte tar) kan bli avgörande för hur vi kan hantera en djup ekonomisk kris.

I det kommande numret av Effekt intervjuar jag henne om vad vi har att vänta av framtiden ifall världsekonomins lånebubblor börjar smälla. Inte ens tigerekonomin Sverige går fri, menar hon.

Just nu är Nicole Foss på Europaturné och i slutet av mars kommer hon till Sverige. Effekt tillsammans med JAK Medlemsbank, Omställning Sverige och en rad andra organisationer arrangerar en miniturné i Malmö, Göteborg, Uppsala och Stockholm. I Stockholm kommer en föreläsning att hållas i riksdagen.

Detta är något du absolut inte vill missa. När Nicole Foss i somras talade på den brittiska omställningsrörelsens konferens blev genomslaget så stort att begreppet "The Stoneleigh Effect" myntades.

Läs mer om föreläsningsturnén i Sverige här.

Nya Effekt kommer om två veckor. Tills dess kommer här en intervju som amerikanska The Nation gjort med Nicole Foss:

Fuck oil prices, freedom is priceless

Här om kvällen twittrade den egyptiske bloggaren Wael Abbas "Fuck oil prices, freedom is priceless". Två timmar senare fanns sloganen på en t-tröja som nu, enligt Wael Abbas, är på väg att börja distribueras. Pengarna ska gå till de vars familjemedlemmar dödats i den egyptiska revolutionen.

Det är ännu oklart var man kommer att kunna köpa tröjan, men jag postar en bild av den här eftersom det är en så fantastisk illustration till den bloggpost som jag skrev igår:


 

Revolten i Mellanöstern utmanar tillväxtideologin

Snabbt drar oljepriset uppåt mot nya rekordnivåer i takt med att Libyens oljeexport stryps under det kaos som råder i landet. Oron för att Mellanösternrevolten ska sprida sig till fler länder bidrar också till att oljepriset nu är lika högt som strax innan finanskrisen 2008. 

Oljeprisets utveckling har blivit lite mer komplicerad att följa de senaste månaderna eftersom de två prisindex som används, den USA-baserade WTI-oljan och den London-baserade Brent-oljan, glidit isär kraftigt. I skrivande stund ligger WTI-oljan på 100 dollar/fat och Brent-oljan på 118 dollar. En förklaring till denna skillnad finns här.

Till skillnad mot vad som ofta förmedlas av svenska medier är inte det största bekymret med det höga oljepriset att bensinpriset går upp, flygbiljetterna blir dyrare eller att den som värmer huset med villaolja får betala mer. Det stora problemet är att den globala tillväxtekonomin är beroende av billig energi (framför allt olja) för att fungera. I veckan varnade bland annat Internationella Energiorganet IEA:s chefsekonom Fatih Birol:

– Oljepriset utgör en allvarlig risk för den globala ekonomiska återhämtningen.

Se också bloggaren Flutes poster om revolten i Libyen, oljan och världsekonomin.

Den fråga som nu, på grund av världsläget, borde skjuta sig hela vägen upp till toppen av dagordningen är hur vi kan skapa en ekonomi som är mindre beroende av billig olja, det vill säga en ekonomi som är mindre beroende av ständig ekonomisk tillväxt.

Tim Jackson, vars bok Välfärd utan tillväxt sålt som smör de senaste veckorna, har gjort ett seriöst försök att initiera denna viktiga debatt (se hans föredrag på ABF i Stockholm nedan). Men det verkar inte spela någon roll hur goda argument som anförs och hur stort intresset för dessa tankar är – tillväxtfrågan förblir tabubelagd i de flesta svenska medier.

Det är också talande att ingen av de som är förespråkare av en tillväxtekonomi verkar vilja ha en debatt i frågan. Vilket förmodligen är en smart strategi. Ett försök att bemöta tillväxtkritiken kommer ändå om en månad när näringslivets bokförlag SNS ger ut boken Hållbarhetsmyten.

 

Störtandet av diktatorerna i Mellanöstern är något av det mest positiva som hänt på länge, men tillväxtekonomins oljeberoende gör att de flesta makthavare bara kan tänka en tanke: "må de förtrycktas folk sluta slåss för sin frihet så att vi kan fortsätta använda deras olja i lugn och ro".

 

 

Se också Cornucopia om oljepriset och risken för att revolterna når Saudiarabien.

Media: E24, SVD, DN

Wikileaks: Saudiarabiens oljereserver är kraftigt överdrivna

Rupert Penry-Jones som olje-vd:n Tom McConnell, får veta Saudiarabiens verkliga oljereserver i peak oil-dramat Burn up.

 

Den hittills bästa peak oil-filmen, Burn up från 2008, inleds i Saudiarabiens öken. Ett amerikanskt oljebolag försöker i hemlighet att ta reda på hur mycket olja som egentligen finns i fälten hos världens största oljeproducent. Kampen om denna information utgör sedan navet i resten av filmen. I en av slutscenerna får vd:n för oljebolaget till slut ta del av siffrorna från undersökningarna.

– Herregud. Tanken är att den här patetiska källan ska ge världen olja i 60 år... Det här innebär att peak oil är nu. Men ingen vet om det... Kommer det här ut kommer priset på råolja dubbleras. Världsekonomin kommer sjunka som en sten. Det blir kaos. Energikrig.

I veckan blev filmen lite mer verklighet. Genom Wikileaks avslöjas korrespondensen mellan amerikanska tjänstemän i frågan om just mängden olja i Saudiarabiens öken (The Guardian). Enligt en före detta chef vid Saudiarabiens statliga oljebolag Aramco, Sadad al-Husseini, är oljereserverna överdrivna med närmare 40 procent.

För den som följt peak oil-debatten är al-Husseinis uppgifter inget nytt, det nya är att det visar sig att tjänstemän vid amerikanska UD tar dessa uppgifter på största allvar.

Förutom att oljereserverna är kraftigt överdrivna försvåras Saudiarabien möjligheter att hålla världen försörjd med olja av att den inhemska efterfrågan ökar så snabbt. Ett vanligt bekymmer för oljestinna länder. Elkonsumtionen i Saudiarabien beräknas öka med tio procent om året vilket ger en fördubbling till år 2018. Elproduktionen består huvudsakligen av oljekraftverk.

OPEC har tidigare sagt att man tänker hålla oljepriset kring 80 dollar/fat, genom att öka produktionen om priset riskerar att stiga mer än så. Frågan är nu om de verkligen har den möjligheten. De amerikanska UD-tjänstemännen misstänker att så inte är fallet och deras farhågor bekräftas av att oljepriset pendlar runt 100 dollars-strecket.

Om al-Husseinis uppgifter stämmer inträffar peak oil redan år 2012. Mycket av den olja som världens regeringar officiellt har räknat med ska hålla världsekonomin igång i flera decennier framåt är bara siffror på en skärm. Siffror som inte representeras av verkliga oljefat i backen. Vad händer om marknaden får reda på detta?

Bloggat: Cornucopia, Flute, Supermiljöbloggen

Bakgrund: The Oil Drum, Foreign Policy

Media: DN, Dagens Industri

Trailer för Burn up:

Naomi Klein om risktagande och tillväxtens gränser

Naomi Klein håller en skarp föreläsning om vårt (mansdominerade) samhälles besatthet av att ta stora risker. Hon inleder med riskerna med oljeborrning på djupt hav och slutar med riskerna av att till varje pris försöka hålla liv i tillväxtekonomin.

Jag har inte tidigare hört Naomi Klein uttala sig tydligt tillväxtkritiskt som i denna föreläsning. Upplyftande!

Revolution – när oljan tar slut

Vad händer när oljan tar slut? Frågan är ofta retorisk, men genom revolutionerna i Egypten och Tunisien får man åtminstone en del av svaret.

Alla makthavare vet att deras makt är beroende av att befolkningen hålls på ett någorlunda gott humör. Men utan mat i magen och utan tillgång på energi riskerar missnöjet att växa snabbt. Om det kan många av historiens härskare berätta.

Det är därför som så många stater, särskilt diktaturer, satsar så hårt på subventioner av just mat och energi. I Egyptens fall är subventionerna av detta omkring en femtedel av statens budget.

Kostnaderna är enorma, men i Egypten och även Tunisien har subventionerna kunnat betalas tack vare landet har haft inkomster från export av olja. Problemet är att såväl Tunisiens som Egyptens oljeproduktion minskar och att länderna nu måste importera olja. Plötsligt stiger statens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Och det samtidigt som de globala priserna på såväl mat och energi kraftigt ökar.

Desperat har både Tunisien och Egypten försökt hålla nere priserna på mat och energi, men utan att lyckas. Matpriserna har fortsatt att stiga och i protest har flera personer tänt eld på sig själva. Nu gör befolkningen revolt när decennier av ackumulerad vrede mot ett diktatoriskt styre kommer upp till ytan.

ASPO-bloggen uppmärksammar dessa händelserna och påminner om att samma sak som nu sker i Tunisien och Egypten kan sprida sig till andra oljeproducenter. Till exempel Yemen och Jordanien.

Det kan också nämnas att dikaturen Iran tidigare har spenderat uppemot halva budgeten på subventioner av oljan. Nu tas en stor del av dessa subventioner bort.

Bloggen Flute skriver om hur oroligheterna kan påverka resten av världen. En miljon fat olja flyter genom Suez-kanalen varje dag. Om denna trafik störs lär det bli kännbart.

Läs också The Oil Drums analys av händelserna i Egypten.

Media om händelserna i Egypten och Tunisien: dn12345 ab12345678910gp12 svd1234 ex1234567 svt12

Brittisk parlamentsrapport: Ransonering nödvändig inom tio år

En av politikens största utmaningar under de kommande decennierna är att finna ett sätt att både minska klimatutsläppen och ett sätt att hantera en situation där det uppstår brist på energi.

I en ny rapport från det brittiska parlamentets peak oil-kommitté, All Party Parliamentary Group on Peak Oil, beskrivs ransonering av den fossila energin som ett av de bästa verktygen för att möta utmaningen.

Brist på bensin och elektricitet kan enligt rapporten uppstå inom bara tio år. Samtidigt saknas det ett ramverk som garanterar att de klimatmål som satts upp verkligen möts. Enligt rapporten har den föreslagna ransoneringsmodellen, Tradable Energy Quotas (TEQs), bäst möjligheter att på ett rättvist och produktivt sätt både hantera energibrist och garantera utsläppsminskningar.

Rapporten lanserades igår och bland talarna fanns bland andra Caroline Lucas, ledare för Green Party och ledamot av parlamentet:

"TEQs have long been Green Party policy, as we believe that we need a fair and transparent system to reduce energy demand and give each person a direct connection to the carbon emissions associated with their lifestyle. The TEQs scheme would guarantee that the UK’s targeted carbon reductions are actually achieved, while ensuring fair shares of available energy.”

En annan talare var Jeremy Leggett, ordförande för företaget Solarcentury:

“What I like about TEQs is the fairness of it. When the energy crunch hits us, government and industry must ensure equitable access to available energy within a national budget. TEQs is the kind of approach we will need if we are to mobilise the infrastructure of a zero-carbon future fast, under pressure. It would increase the chances of working our way through the grim times to renaissance-through-resilience."

I pressreleasen sammanfattas rapportens förslag:

"The report proposes an electronic energy rationing system called TEQs (Tradable Energy Quotas). Under TEQs, units of ‘energy credit’ are distributed free to all adults. Surplus units can be bought and sold, meaning that there is no upper limit set on the number of units owned by one person. Businesses and government bid for their energy units at a weekly tender, creating revenue to help fund the infrastructure and skills that the economy needs to end its dependence on fossil fuels."

Rapporten är skriven av David Fleming och Shaun Chamberlin. David Fleming, som nyligen gick bort, besökte i våras Sveriges riksdag för att förklara ransoneringsmodellen för svenska politiker.

Idén om ett modernt ransoneringssystem har funnits med en längre tid i debatten om klimat- och energikrisen, men än så länge har förslaget inte förverkligats. Det brittiska miljödepartementet gjorde för några år sedan en utredning av en liknande idé. I Sverige finns ett visst stöd för idén hos Vänsterpartiet samt hos enskilda politiker inom Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Läs mer om ransoneringsidéerna på Effekts fördjupningssida.

Sammanställning av all mediebevakning av rapporten.

Globalsjukan

"Norrtälje – en del av det globala kretsloppet". Den som kläckte renhållningsenhetens slogan hade säkert goda intentioner. Om man sysslar med avfallshantering vill man såklart vara en del av ett kretslopp. Och eftersom resurs- och klimatfrågorna är globala borde väl även kretsloppet vara globalt. Eller?

Jag funderar på vad som ingår i ett hållbart globalt kretslopp, men det enda jag kommer på är vatten. Vissa ämnen som bärs av luften kanske skulle kunna platsa, men det mesta ingår i det lokala kretsloppet. Viktiga näringsämnen som fosfor och kväve förflyttar sig i regel rätt korta sträckor i ett fungerande ekosystem. Samma sak borde det i ett människoskapat kretslopp för avfall av olika slag, returpapper, metallskrot och slängd mat. Även resurser som används för uppvärmning – vare sig det är sopor eller ved – torde vara lokala till sin natur.

Ändå verkar det globala kretsloppet smälla högre än det lokala. Jag gissar att det beror på globalsjukan. Föreställningen i det moderna samhället att ju mer globalt något är desto bättre. Det är inte något som behöver motiveras närmare, det bara förutsätts att alla gynnas av mer utbyte mellan kontinenterna. Att resurserna används mer effektivt om olika hörn av världen specialiserar sig på det som de har bäst förutsättningar för. Av någon anledning har den fattigaste delen av världen specialiserat sig på att utvinna och sälja billiga naturresurser, medan den halvfattiga delen blivit bäst på att sätta ihop dessa till konsumtionsvaror vilka den rika sjättedelen av världsbefolkningen har en enastående förmåga att konsumera.

Alf Hornborg, som vi har skrivit om tidigare på denna blogg, har ägnat mycket kraft åt att avslöja denna typ av arbetsfördelning som något i grunden djupt orättvist, omoraliskt och framför allt ohållbart. Men så länge globalsjukan härjar lär sådana invändningar snabbt viftas bort som framstegsfientliga.

Ett aktuellt exempel på det globala kretsloppets perversiteter är energibolaget Jämtkrafts planer på att värma upp hus i Sverige med träd från Afrika. Träflis från bland annat Liberia ska enligt planerna skeppas till en hamn i Norge och därifrån rullas in med tåg till Jämland där fliset kan eldas i värmeverk.

Att använda träd från Sverige är uppenbarligen för kostsamt.

Nu är det inte säkert att planerna går att förverkliga. Jordbruksverket har nämligen sagt nej – eftersom importen riskerar att föra med sig den fruktade parasiten Tallvedsnematoden.

Men bara tanken på att skeppa biomassa från Afrika till Sverige borde få åtminstone några varningsklockor att ringa. Precis som planerna på att driva svenska bilar med etanol från andra sidan Atlanten.

Även om sådana idéer passar väl in i myten om det globala kretsloppet.

Grönmålning på nytt sätt

Bild: The Science Museum

Även i England grönmålas det friskt. En nyöppnad, permanent utställning om klimatförändringar på statliga, ansedda Science Museum sponsras av... Shell.

Miljöorganisationen Platform, som protesterat mot samarbetet, skriver på sin hemsida att sponsringen är ett sätt för oljekoncernen att köpa goodwill från viktiga grupper (så kallade special publics) som akademiker, media och NGO:s, vilken i sin tur ger koncernen en social licens för sin verksamhet.

Sedan 2009 anlitar Shell också PR-firman Fishburn Hedges för att driva ett Special Publics Engagement Programme. Förra året sponsrade man utställningen BBC Wildlife Photograpy Exhibition på National History Museum, men samarbetet fick avslutas efter protester.  

Shell är inte ensamma om sin subtila grönmålning, fokuserad på att höja företagets generella anseende snarare än att direkt få deras produkter att verka miljövänliga. BP har länge skänkt pengar till the Royal Opera House och The National Portrait Gallery, och fick i somras mycket kritik för sin sposnring av Tate Britain

Mer om Shell och klimatutställningen: The Ecologist, The Times.

Full fart med tillväxt – rakt in i väggen

I söndags skrev Bo Ekman, grundare av Tällbergstiftelsen, en artikel på DN Debatt med rubriken ”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”.

Jag intervjuade Bo Ekman för Effekt nr 5/2010 och känner igen flera av hans resonemang därifrån. Vi var knappast överens under intervjun, men det var ändå ett bra samtal. Det är därför jag med viss förvåning läser hans debattartikel eftersom han i den så kategoriskt avfärdar den insikt om tillväxtens gränser som allt fler nås av.

Några medlemmar i Steg 3 har skrivit en bra motartikel som publiceras på dn.se.

Även jag själv skickade in en replik till DN Debatt. Jag publicerar den här:

Att tron på evig tillväxt är stark i den politiska debatten är ingen nyhet. Men jag förvånas över att en klok person som Bo Ekman så självklart hävdar att fortsatt tillväxt är den enda vägen för att lösa världen miljöproblem. För med de kunskaper som Ekman uppenbarligen har om hur dåligt ställt det är med vår miljö efter ett femtio år långt tillväxtrace är det lite märkligt att vilja ha ännu mer tillväxt. Som om den fördubbling av världens samlade konsumtion som beräknas ske de närmaste tjugofem åren inte kommer att utdela nya tunga kroppslag mot miljön.

Huvudargumentet som Ekman för fram är lika enkelt som bekvämt: framtidens teknik löser problemen åt oss. Låt oss köra ut över stupet, eftersom människan är så uppfinningsrik till sin natur kan vi kallt räkna med att hinna tillverka oss en fallskärm medan vi fortfarande är i luften.

Men att fortsätta satsa på mer tillväxten i hopp om att denna ska generera teknik som löser tillväxtens problem innebär ofrånkomligen ett mycket högt risktagande. Och frågan är: till vilken nytta? Är verkligen det högkonsumerande och högpresterande tillväxtsamhället vad vi drömmer om?

Runt om i världen växer insikten att vi bör satsa de resurser vi har på en omställning till ett samhälle där människor kan utvecklas och leva goda liv – utan att vara beroende av evig ekonomisk tillväxt. Dels för att det är önskvärt i sig, dels för att tillväxtens gränser inte längre är något hypotetiskt framtidsproblem utan något som gör sig gällande här och nu. Klimatsystemet balanserar redan på gränsen till sammanbrott på grund av tillväxtsamhällets flitiga användning av olja. Och just denna olja som är själva förutsättningen för tillväxten är på upphällning. I den färska årsrapporten från Internationella energiorganet IEA skriver man rakt ut att den konventionella oljeproduktionen nådde sin topp 2006. Det enda som kan hindra blodflödet i världsekonomin från att sakta strypas är att världen inom några decennier hittar ny olja motsvarande fem Saudiarabien! I en värld som redan finkammats i jakt på olja.

Det finns ett alternativ till att kasta sig ut för stupet och hoppas på tekniken. Att överge tillväxtparadigmet innebär visserligen att slå in på en annan och okänd väg, men det är en väg som ger oss betydligt större förutsättningar att skapa ett samhälle inom planetens gränser.

 

Värt att notera: Kommentarer på nätet är sällan något bra mått på opinionssvängningar, men jag blir ändå lite glad av att de som kommenterat Bo Ekmans artikel i de flesta fall är kritiska till tillväxten. Det känns som ett trendbrott. Om så bara i nätkommentarsvärlden.

Andra reaktioner på Bo Ekmans artikel: Flute, Cornucopia, Warlenius, Birger Schlaug

Bloggportalen

Senaste kommentarerna