Olja

Naomi Klein om risktagande och tillväxtens gränser

Naomi Klein håller en skarp föreläsning om vårt (mansdominerade) samhälles besatthet av att ta stora risker. Hon inleder med riskerna med oljeborrning på djupt hav och slutar med riskerna av att till varje pris försöka hålla liv i tillväxtekonomin.

Jag har inte tidigare hört Naomi Klein uttala sig tydligt tillväxtkritiskt som i denna föreläsning. Upplyftande!

Revolution – när oljan tar slut

Vad händer när oljan tar slut? Frågan är ofta retorisk, men genom revolutionerna i Egypten och Tunisien får man åtminstone en del av svaret.

Alla makthavare vet att deras makt är beroende av att befolkningen hålls på ett någorlunda gott humör. Men utan mat i magen och utan tillgång på energi riskerar missnöjet att växa snabbt. Om det kan många av historiens härskare berätta.

Det är därför som så många stater, särskilt diktaturer, satsar så hårt på subventioner av just mat och energi. I Egyptens fall är subventionerna av detta omkring en femtedel av statens budget.

Kostnaderna är enorma, men i Egypten och även Tunisien har subventionerna kunnat betalas tack vare landet har haft inkomster från export av olja. Problemet är att såväl Tunisiens som Egyptens oljeproduktion minskar och att länderna nu måste importera olja. Plötsligt stiger statens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Och det samtidigt som de globala priserna på såväl mat och energi kraftigt ökar.

Desperat har både Tunisien och Egypten försökt hålla nere priserna på mat och energi, men utan att lyckas. Matpriserna har fortsatt att stiga och i protest har flera personer tänt eld på sig själva. Nu gör befolkningen revolt när decennier av ackumulerad vrede mot ett diktatoriskt styre kommer upp till ytan.

ASPO-bloggen uppmärksammar dessa händelserna och påminner om att samma sak som nu sker i Tunisien och Egypten kan sprida sig till andra oljeproducenter. Till exempel Yemen och Jordanien.

Det kan också nämnas att dikaturen Iran tidigare har spenderat uppemot halva budgeten på subventioner av oljan. Nu tas en stor del av dessa subventioner bort.

Bloggen Flute skriver om hur oroligheterna kan påverka resten av världen. En miljon fat olja flyter genom Suez-kanalen varje dag. Om denna trafik störs lär det bli kännbart.

Läs också The Oil Drums analys av händelserna i Egypten.

Media om händelserna i Egypten och Tunisien: dn12345 ab12345678910gp12 svd1234 ex1234567 svt12

Brittisk parlamentsrapport: Ransonering nödvändig inom tio år

En av politikens största utmaningar under de kommande decennierna är att finna ett sätt att både minska klimatutsläppen och ett sätt att hantera en situation där det uppstår brist på energi.

I en ny rapport från det brittiska parlamentets peak oil-kommitté, All Party Parliamentary Group on Peak Oil, beskrivs ransonering av den fossila energin som ett av de bästa verktygen för att möta utmaningen.

Brist på bensin och elektricitet kan enligt rapporten uppstå inom bara tio år. Samtidigt saknas det ett ramverk som garanterar att de klimatmål som satts upp verkligen möts. Enligt rapporten har den föreslagna ransoneringsmodellen, Tradable Energy Quotas (TEQs), bäst möjligheter att på ett rättvist och produktivt sätt både hantera energibrist och garantera utsläppsminskningar.

Rapporten lanserades igår och bland talarna fanns bland andra Caroline Lucas, ledare för Green Party och ledamot av parlamentet:

"TEQs have long been Green Party policy, as we believe that we need a fair and transparent system to reduce energy demand and give each person a direct connection to the carbon emissions associated with their lifestyle. The TEQs scheme would guarantee that the UK’s targeted carbon reductions are actually achieved, while ensuring fair shares of available energy.”

En annan talare var Jeremy Leggett, ordförande för företaget Solarcentury:

“What I like about TEQs is the fairness of it. When the energy crunch hits us, government and industry must ensure equitable access to available energy within a national budget. TEQs is the kind of approach we will need if we are to mobilise the infrastructure of a zero-carbon future fast, under pressure. It would increase the chances of working our way through the grim times to renaissance-through-resilience."

I pressreleasen sammanfattas rapportens förslag:

"The report proposes an electronic energy rationing system called TEQs (Tradable Energy Quotas). Under TEQs, units of ‘energy credit’ are distributed free to all adults. Surplus units can be bought and sold, meaning that there is no upper limit set on the number of units owned by one person. Businesses and government bid for their energy units at a weekly tender, creating revenue to help fund the infrastructure and skills that the economy needs to end its dependence on fossil fuels."

Rapporten är skriven av David Fleming och Shaun Chamberlin. David Fleming, som nyligen gick bort, besökte i våras Sveriges riksdag för att förklara ransoneringsmodellen för svenska politiker.

Idén om ett modernt ransoneringssystem har funnits med en längre tid i debatten om klimat- och energikrisen, men än så länge har förslaget inte förverkligats. Det brittiska miljödepartementet gjorde för några år sedan en utredning av en liknande idé. I Sverige finns ett visst stöd för idén hos Vänsterpartiet samt hos enskilda politiker inom Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Läs mer om ransoneringsidéerna på Effekts fördjupningssida.

Sammanställning av all mediebevakning av rapporten.

Globalsjukan

"Norrtälje – en del av det globala kretsloppet". Den som kläckte renhållningsenhetens slogan hade säkert goda intentioner. Om man sysslar med avfallshantering vill man såklart vara en del av ett kretslopp. Och eftersom resurs- och klimatfrågorna är globala borde väl även kretsloppet vara globalt. Eller?

Jag funderar på vad som ingår i ett hållbart globalt kretslopp, men det enda jag kommer på är vatten. Vissa ämnen som bärs av luften kanske skulle kunna platsa, men det mesta ingår i det lokala kretsloppet. Viktiga näringsämnen som fosfor och kväve förflyttar sig i regel rätt korta sträckor i ett fungerande ekosystem. Samma sak borde det i ett människoskapat kretslopp för avfall av olika slag, returpapper, metallskrot och slängd mat. Även resurser som används för uppvärmning – vare sig det är sopor eller ved – torde vara lokala till sin natur.

Ändå verkar det globala kretsloppet smälla högre än det lokala. Jag gissar att det beror på globalsjukan. Föreställningen i det moderna samhället att ju mer globalt något är desto bättre. Det är inte något som behöver motiveras närmare, det bara förutsätts att alla gynnas av mer utbyte mellan kontinenterna. Att resurserna används mer effektivt om olika hörn av världen specialiserar sig på det som de har bäst förutsättningar för. Av någon anledning har den fattigaste delen av världen specialiserat sig på att utvinna och sälja billiga naturresurser, medan den halvfattiga delen blivit bäst på att sätta ihop dessa till konsumtionsvaror vilka den rika sjättedelen av världsbefolkningen har en enastående förmåga att konsumera.

Alf Hornborg, som vi har skrivit om tidigare på denna blogg, har ägnat mycket kraft åt att avslöja denna typ av arbetsfördelning som något i grunden djupt orättvist, omoraliskt och framför allt ohållbart. Men så länge globalsjukan härjar lär sådana invändningar snabbt viftas bort som framstegsfientliga.

Ett aktuellt exempel på det globala kretsloppets perversiteter är energibolaget Jämtkrafts planer på att värma upp hus i Sverige med träd från Afrika. Träflis från bland annat Liberia ska enligt planerna skeppas till en hamn i Norge och därifrån rullas in med tåg till Jämland där fliset kan eldas i värmeverk.

Att använda träd från Sverige är uppenbarligen för kostsamt.

Nu är det inte säkert att planerna går att förverkliga. Jordbruksverket har nämligen sagt nej – eftersom importen riskerar att föra med sig den fruktade parasiten Tallvedsnematoden.

Men bara tanken på att skeppa biomassa från Afrika till Sverige borde få åtminstone några varningsklockor att ringa. Precis som planerna på att driva svenska bilar med etanol från andra sidan Atlanten.

Även om sådana idéer passar väl in i myten om det globala kretsloppet.

Grönmålning på nytt sätt

Bild: The Science Museum

Även i England grönmålas det friskt. En nyöppnad, permanent utställning om klimatförändringar på statliga, ansedda Science Museum sponsras av... Shell.

Miljöorganisationen Platform, som protesterat mot samarbetet, skriver på sin hemsida att sponsringen är ett sätt för oljekoncernen att köpa goodwill från viktiga grupper (så kallade special publics) som akademiker, media och NGO:s, vilken i sin tur ger koncernen en social licens för sin verksamhet.

Sedan 2009 anlitar Shell också PR-firman Fishburn Hedges för att driva ett Special Publics Engagement Programme. Förra året sponsrade man utställningen BBC Wildlife Photograpy Exhibition på National History Museum, men samarbetet fick avslutas efter protester.  

Shell är inte ensamma om sin subtila grönmålning, fokuserad på att höja företagets generella anseende snarare än att direkt få deras produkter att verka miljövänliga. BP har länge skänkt pengar till the Royal Opera House och The National Portrait Gallery, och fick i somras mycket kritik för sin sposnring av Tate Britain

Mer om Shell och klimatutställningen: The Ecologist, The Times.

Full fart med tillväxt – rakt in i väggen

I söndags skrev Bo Ekman, grundare av Tällbergstiftelsen, en artikel på DN Debatt med rubriken ”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”.

Jag intervjuade Bo Ekman för Effekt nr 5/2010 och känner igen flera av hans resonemang därifrån. Vi var knappast överens under intervjun, men det var ändå ett bra samtal. Det är därför jag med viss förvåning läser hans debattartikel eftersom han i den så kategoriskt avfärdar den insikt om tillväxtens gränser som allt fler nås av.

Några medlemmar i Steg 3 har skrivit en bra motartikel som publiceras på dn.se.

Även jag själv skickade in en replik till DN Debatt. Jag publicerar den här:

Att tron på evig tillväxt är stark i den politiska debatten är ingen nyhet. Men jag förvånas över att en klok person som Bo Ekman så självklart hävdar att fortsatt tillväxt är den enda vägen för att lösa världen miljöproblem. För med de kunskaper som Ekman uppenbarligen har om hur dåligt ställt det är med vår miljö efter ett femtio år långt tillväxtrace är det lite märkligt att vilja ha ännu mer tillväxt. Som om den fördubbling av världens samlade konsumtion som beräknas ske de närmaste tjugofem åren inte kommer att utdela nya tunga kroppslag mot miljön.

Huvudargumentet som Ekman för fram är lika enkelt som bekvämt: framtidens teknik löser problemen åt oss. Låt oss köra ut över stupet, eftersom människan är så uppfinningsrik till sin natur kan vi kallt räkna med att hinna tillverka oss en fallskärm medan vi fortfarande är i luften.

Men att fortsätta satsa på mer tillväxten i hopp om att denna ska generera teknik som löser tillväxtens problem innebär ofrånkomligen ett mycket högt risktagande. Och frågan är: till vilken nytta? Är verkligen det högkonsumerande och högpresterande tillväxtsamhället vad vi drömmer om?

Runt om i världen växer insikten att vi bör satsa de resurser vi har på en omställning till ett samhälle där människor kan utvecklas och leva goda liv – utan att vara beroende av evig ekonomisk tillväxt. Dels för att det är önskvärt i sig, dels för att tillväxtens gränser inte längre är något hypotetiskt framtidsproblem utan något som gör sig gällande här och nu. Klimatsystemet balanserar redan på gränsen till sammanbrott på grund av tillväxtsamhällets flitiga användning av olja. Och just denna olja som är själva förutsättningen för tillväxten är på upphällning. I den färska årsrapporten från Internationella energiorganet IEA skriver man rakt ut att den konventionella oljeproduktionen nådde sin topp 2006. Det enda som kan hindra blodflödet i världsekonomin från att sakta strypas är att världen inom några decennier hittar ny olja motsvarande fem Saudiarabien! I en värld som redan finkammats i jakt på olja.

Det finns ett alternativ till att kasta sig ut för stupet och hoppas på tekniken. Att överge tillväxtparadigmet innebär visserligen att slå in på en annan och okänd väg, men det är en väg som ger oss betydligt större förutsättningar att skapa ett samhälle inom planetens gränser.

 

Värt att notera: Kommentarer på nätet är sällan något bra mått på opinionssvängningar, men jag blir ändå lite glad av att de som kommenterat Bo Ekmans artikel i de flesta fall är kritiska till tillväxten. Det känns som ett trendbrott. Om så bara i nätkommentarsvärlden.

Andra reaktioner på Bo Ekmans artikel: Flute, Cornucopia, Warlenius, Birger Schlaug

Den stora teknikbluffen

Vi kan fortsätta som vanligt, för i framtiden finns det teknik som löser klimatproblemen åt oss.

Så har politikerna, från höger till vänster, löst det svåra dilemmat med att planeten har gränser och att den västerländska livsstilen spränger dessa gränser.

Genom att hela tiden skjuta dessa åtgärderna några år framåt i tiden slipper man påbörja den inte smärtfria omställning som innebär långtgående livsstilsförändring för de flesta människor i vår del av världen.

Det kanske tydligaste exemplet på detta är den nya motorväg, Förbifart Stockholm, som de flesta politiker och de flesta Stockholmare vill se byggd genom stan. Det råder ingen tvekan om att den kommer att generera mer trafik och följdaktligen därmed mer utsläpp. Det vill säga tvärtemot allt fagert tal om klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga.

Endast med hjälp av tekniklöftet har denna uppenbara motsägelse kunnat säljas in till medborgarna. Med löfte om framtida elbilar, etanolbilar och biogasbilar har miljöminister Andreas Carlgren kunnat säga att motorvägar rentav är bra för klimatet och för miljön. Detta borde betraktas som ett helt vansinnigt påstående, men den symbios som uppstått mellan fega politiker och bekväma medborgare gör att man kan påstå sådant utan att särskilt många verkar bry sig.

Är det kanske dags att avslöja denna bluff nu? Nya lovande Supermiljöbloggen gör ett försök genom att uppmärksamma nya siffror från Energimyndigheten som visar att endast en procent av bilarna år 2020 kommer att drivas av biogas eller el. Ytterligare några procent av bilarna förväntas drivas av biodiesel eller etanol. Återstående andel kommer att precis som i dag drivas av olja.

Med andra ord: Att satsa på ny motorväg, och allt annat som cementerar ett samhälle som kräver olja för att fungera, är helt förryckt ur ett klimatperspektiv. Det är dessutom ett farligt spel som riskerar att slå tillbaka mot politikerna själva.

I förra veckan släppte det Internationella energiorganet IEA sin årliga rapport om världens energiläge. Vid en första anblick ser det ut som att världen kommer att kunna försörjas med olja under lång tid framöver. Men om man tittar lite noggrannare kan man förstå att så nog inte kommer att vara fallet.

 

Det mörkblåa fältet ovan beskriver de oljefält som finns i dag. Det ljusblåa är den pusselbit som IEA stoppat in för att fylla ut det växande gapet mellan sjunkande oljeproduktion och ökande efterfrågan. "Oljefält som ska utvecklas eller hittas i framtiden" är förklaringen till denna pusselbit. Den motsvarar lika mycket olja som fem Saudiarabien – världens i dag största oljeproducent. Var ska den oljan hittas? Och vad händer om den inte hittas?

Jag hoppas att Andreas Carlgren och hans kollegor en dag kommer att ställas till svars för att de med hjälp av teknikbluffen sköt den viktiga omställningen till ett mer hållbart och resilient samhälle på framtiden.

 

Mer om IEA-rapporten: Cornucopia, Flute, Effekt, National Geographics, ASPO Sverige

Mer om Förbifart Stockholm: Miljöforskare: Elbilar gör inte Förbifarten förenlig med klimatmålen (Newsmill)

Blå dunster om oljan

I tisdags satt det några tusen människor framför sina datorer och väntade som om de vore barn på julafton. De var oljeanalytiker, journalister, departementsråd, politiker och helt vanliga medborgare med stort intresse för energifrågor. Det var dags för årets upplaga av World Energy Outlook. När som helst skulle den läggas ut på IEA:s - International Energy Agencys - hemsida. Nu skulle siffrorna stå där i svart på vitt. Hur mycket olja tror IEA att det produceras år 2035? Hur mycket ökar efterfrågan på kol? Hur ser utsikterna ut för naturgasen?

IEA styrs av OECD-länderna och har till uppgift att ge medlemsstaterna råd om energipolitiken. I den årliga World Energy Outlook analyseras nuläget och framtiden för de viktigaste energislagen. När tidningarna letar efter ”objektiva” siffror till faktarutorna  är det denna rapport de brukar bläddra i.

Knappt hade årets rapport – WEO 2010 – lämnat de digitala pressarna förrän nyhetsartiklar på temat ”Peak Oil dröjer till efter 2035”  lades ut på tidningarnas hemsidor. De senaste årens allt intensivare debatt om oljetoppen har lett till att detta blir vad många först letar efter i World Energy Outlook – vad säger egentligen IEA om när ”oljan börjar sina”.

IEA säger faktiskt inte särskilt mycket om den saken. Man försöker istället att räkna på hur stor efterfrågan på olja blir i framtiden. WEO 2010 laborerar med tre scenarier. I det som IEA anser är mest troligt kommer världen att vilja ha 99 miljoner fat olja om dagen år 2035. Den mängden går att producera, räknar man med. Om de stora länderna skulle ta klimatmålen på allvar kommer oljetoppen däremot att nås redan i början av 2020-talet – men då beror det på lägre efterfrågan, inte på att det blir omöjligt att öka produktionen.

Nu ska visserligen IEA:s prognoser tas med en nypa salt. Förra året kunde brittiska Guardian berätta om läckor inifrån IEA, vilka vittnade om att organisationen inte ville publicera siffror som oroade marknaden. Det är de stora oljeimportörerna, främst USA, som har det största inflytandet i IEA. De är inte betjänta av alarmerande prognoser som riskerar att driva upp oljepriserna ytterligare. Därför överdrivs oljereserverna, hävdade Guardians källor.

Ändå finns det anmärkningsvärda uppgifter i World Energy Outlook, för den som tittar lite närmare på vad som egentligen sägs.

IEA:s prisförutsägelser har varit notoriskt otillförlitliga - och ofta lågt satta. Nu menar man trots allt att snittpriset kommer att ligga på minst 113 dollar per fat år 2035 jämfört med 60 dollar förra året – allt räknat i dagens penningvärde. Man utgår alltså från att priset i det närmaste fördubblas. Vad kommer detta att innebära för världsekonomin? Nyligen fick IEA:s generaldirektör Nobuo Tanaka frågan om dagens oljepriser på 70-90 dollar  är förenliga med en uthållig tillväxt. ”Det vet vi inte” blev svaret.

Dessutom: för första gången säger IEA nu att det inte kommer att gå att producera mer vanlig råolja än idag. Man menar att världen troligen nådde en produktionstopp på 70 miljoner fat/dag år 2006, och att nivån kommer att ligga på 68-69 miljoner fat de närmaste 25 åren. Tidigare har man trott på en ökning med 5 miljoner fat/dag till år 2030. För att nå 99 miljoner fat år 2035 krävs det stora tillskott av så kallad okonventionell olja, inte minst från Kanadas oljesand, samt flytande naturgas(NGL).

IEA förutser alltså dyrare olja, som blir allt svårare att utvinna. Ändå menar många analytiker att organisationens förutsägelser är helt orealistiska.

Redan prognoserna för hur mycket olja som kan produceras från oljesanden i Kanada är osäkra. Det handlar om mycket dyr olja, och miljöskadorna vid utvinningen är enorma. Ändå är den stora nyckelfrågan om råoljeproduktionen kan ligga kvar på nivån 68-69 miljoner fat om dagen i 25 år till, som förutspås i World Energy Outlook.

Oljekällor sinar. IEA räknar med att produktionen från befintliga oljefält kommer att sjunka till 15 miljoner fat/dag år 2035. 53 miljoner fat måste alltså ersättas. Det ska ske dels genom att redan hittade oljefyndigheter kommer i drift, dels genom att man hittar ny olja som räcker till drygt 20 miljoner fat/dag.

Detta innebär gigantiska utmaningar. Saudiarabien måste öka produktionen med 50 procent – något många utomstående experter tror är helt omöjligt. Och Irak måste snabbt få en hållbar fred, eftersom IEA räknar med att landet ökar produktionen från 2,5 till cirka 7 miljoner fat om dagen. I stort sett alla planerade projekt runt om i världen måste uppfylla förväntningarna, och dessutom behöver vi hitta mer ny olja än vi har gjort de senaste decennierna.

Kjell Aleklett, professor på Global energy systems vid Uppsala universitet, har länge kritiserat IEA:s prognoser. Till Effekt säger han, på telefon från Australien där han just nu föreläser och skriver en bok om Peak Oil:

- IEA räknar med att år 2035 ska över 20 miljoner fat om dagen  komma från oljefält som vi ännu inte har hittat. Nordsjöoljan räckte som mest till 6 miljoner fat om dagen, och det var 25 år efter att fälten där hittades. Det tar ju tid att bygga ut produktionen och nå maximal produktion.  Det innebär att vi redan nu måste hitta olja motsvarande tre områden av Nordsjöfältens storlek. Det kommer helt enkelt inte att ske. Jag tvivlar på att IEA själva tror på sina prognoser. Jag ser det här som ett rop på hjälp.

 

Uppskjuten oljetopp?

Så var det dags igen.

Med numera jämna mellanrum annonseras det om ”oerhörda” oljefynd som ritar om den globala energikartan. Den här gången är det Brasilien som enligt flera medier har hittat 15 miljarder olja i Librafältet 200 kilometer utanför Rio de Janeiros kust. Därmed skjuts Peak Oil på framtiden, meddelar till exempel E24.

Nåja.

Den brasilianska oljemyndigheten ANP är något försiktigare än de svenska affärstidningarna.  ANP säger att det handlar om 3,9 – 15 miljarder fat utvinningsbar olja. Troligaste nivån ligger på cirka 8 miljarder. Redan det är ett mycket stort fynd. Faktum är att man i år har upptäckt mer olja – cirka 20 miljarder fat – än någon gång sedan år 2000.

Men det kan vara bra att ha lite perspektiv på siffrorna.

Världen kommer i år att konsumera 31 miljarder fat olja – alltså betydligt mer än den nya olja vi hittar. Inget år sedan 1980 har man upptäckt mer olja än den vi förbrukar. Även om man med bättre teknik lyckas öka utvinningen från gamla oljefält är trenden obönhörlig. Vi tär på kapitalet.

Det blir dessutom allt svårare och allt dyrare att hitta ny olja. De största fynden gjordes under perioden 1955-1965 – då låg de på i snitt drygt 45 miljarder fat om året. Sedan dess pekar kurvan neråt. De allra senaste åren har oljebolagen hittat något mer – men det har nästan uteslutande handlat om fynd under havsbottnen. Utvinningen därifrån kommer att kräva väldiga investeringar och stora utmaningar. Det handlar om dyrare olja att få upp än den vi vant oss vid från exempelvis Texas, Ryssland och Saudiarabien. Ta till exempel Librafältet. Det ligger på två kilometers havsdjup, och sedan ytterligare fem kilometer under havsbottnen.

Produktionen från de nyupptäckta oljereservoarerna kommer inte att bli fullt utbyggd förrän någon gång på 2020-talet. Flertalet oberoende experter tror att oljetoppen då redan har passerats. Om så inte blir fallet, kommer Libraoljan ändå inte att förslå långt, med tanke på den ökade efterfrågan man räknar med från länder som Kina och Indien. Även om de mest optimistiska gissningarna – 15 miljarder fat – skulle slå in motsvarar inte fyndet mer än världens förbrukning under ett halvt år.

Librafältet är möjligen det största oljefynd man gjort sedan Kashaganfältet i Kaspiska havet år 2000. Det är ett undantagsfynd. Problemet är bara följande: Enda möjligheten vi har att på allvar flytta Peak Oil framåt i tiden är att hitta 4-5 nya sensationella Librafält, varje år, hela det kommande decenniet. Vartenda ett av dessa fält skulle dessutom behöva motsvara förväntningarna om hur mycket olja som går att få upp. Oljebolagen skulle slutligen inte ha råd med alltför många olyckor av det slag som drabbade BP i Mexikanska gulfen tidigare i år.

Om allt detta slår in, vore det faktiskt dags för de riktigt feta rubrikerna.

Bloggat: Cornucopia och Flute.

Yes Men fixar Chevron

Den humoristiska konst/aktionsgruppen Yes Men, vars senaste film "Yes Men Fix the World" sändes nyligen på SVT (Filmen kan ses på SVT Play fram till den 28 oktober), fortsätter att skapa kreativ förvirring.

I går föregick de energibolaget Chevrons nya goodwillkampanj "We agree" (som skulle lanseras några timmar senare) med att sända ut pressmeddelanden där de utgav sig för att vara Chevron, men i stället hänvisade till en egengjord satirisk version av Chevrons kampanjsajt. Där konstateras att oljebolag borde städa upp efter sig och att människor i Ecuador, Nigeria, Mexikanska golfen och på andra platser också borde ha rätt till en ren och hälsosam miljö.

Efter pressmeddelandet följde en dag där nyhetstjänster världen över bollades fram och tillbaka mellan pressutskick från det fejkade Chevron och arga dementier från det verkliga.
"This hoax is part of an ongoing effort to blame Chevron for 16 billion gallons of crude oil spilled in the Amazon during drilling operations,” säger Rhonda Zygocki, Chevrons "vice president of Policy, Government and Public Affair" i Yes Mens dementi.

Chevron själva (som för övrigt brukar skriva taglinen "Human Energy" bredvid sitt namn) menar att the Yes Men förstör dialogen:
"Chevron’s new advertising campaign is meant to identify and highlight common ground on key energy issues so we can move forward safely, intelligently and collaboratively.  Unfortunately, there are some that are not interested in engaging in a constructive dialogue, and instead have resorted to rhetoric and stunts."

Om inte annat kan skämtet fungera som en påminnelse till alla journalister att man bör kontrollera sin källor. Yes Men avslöjar åtminstone sina bluffar efter ett tag, vilket inte är fallet med andra planteringar.

Men det som Yes Men i detta fallet vill sätta strålkastarna på är ju egentligen Chevrons aktiviteter i Ecuador. Se trailern till filmen "Crude" från förra året för att få en idé om varför Chevron och andra oljebolag investerar miljoner i att rikta blickarna åt andra håll

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • yd7n9h50qh: décembre .Ce rapport avait été établi par un collège...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • GyncAmoneno: diplopod backstairs sharpens bivalvular crampons...
  • Florsocker: De utsläpp planeten själv genererar (t.ex....