Olja

Livet efter parentesen

Reportage från nummer 1/2012. Numret finns att köpa här.

Vi lever i en existentiell kris, säger sociologen Roland Paulsen. Väldigt få trivs med sina arbeten. Folk går in i väggen och blir utbrända. De flesta skulle säga upp sig eller kanske ta ett år ledigt om de kunde. Om de vann väldigt mycket pengar på lotteri, till exempel. Varje sak som kan bryta monotonin blir något att hoppas på. Till och med peak oil.

Roland Paulsen forskar vid Uppsala universitet och har nyligen utkommit med boken Arbetssamhället. Vi jobbar mer än vi behöver, menar han. Teknologin har fördubblat vår produktivitet sedan sjuttiotalet, men marknaden är beroende av att varor produceras, och en arbetsvillig befolkning pressar ner lönerna. Och de flesta politiker understödjer systemet eftersom arbete ses som det bästa verktyget för fördelningspolitik. Våra jobb har blivit det som definierar oss, som gör oss till viktiga medlemmar i samhället.

– Hur rika vi än blir, så måste rikedomen fördelas via arbete, säger Roland Paulsen. Alternativ, som basinkomst, diskuteras inte.

Många av de arbeten vi utför i dag är ganska onödiga, menar han. Vapentillverkning och aktiehandel, till exempel.

– Det beror på vår blinda tro på att marknaden bäst kan avgöra vad som bör produceras. Marknaden är inte demokratisk. Om vi bara utförde de jobb vi verkligen ville få utförda skulle vi kunna skära ner på arbetstimmarna rejält.

Det spenderas mycket pengar på att hålla igång systemet. I Sverige läggs tre procent av BNP varje år på att underhålla konsumtionen, berättar Roland Paulsen. Det är hälften så mycket som vi lägger på utbildning.

Vårt förhållande till arbete har förändrats genom historien. När människorna fortfarande var samlare bodde de i grottor, och arbetade mest direkt för sin egen föda. Genom tiderna har levnadsstandarden ökat. Det har ofta skett samtidigt med något annat: Samhället har blivit mer komplext. När människorna började odla förbättrades matsäkerheten, men mer planering krävdes, och när djurhållning introducerades kunde man äta ännu bättre, men att ta hand om boskap krävde ännu mer jobb och organisation.

I högkonjukturen efter andra världskriget slog oljan igenom i Sverige. Den drev teknikutveckling och globalisering och skjutsade bönderna bort från vedkubben och hästen, in till staden, till lägenhet och skrivbordsjobb. I dag ser våra liv annorlunda ut. Vi har Ipods, hundratals tv-kanaler, utlandssemestrar. Samtidigt är minsta detalj av vårt vardagsliv beroende av ett intrikat samhällssystem som sträcker sig i nätverk över hela jorden. Och vi arbetar lika mycket som förr, trots tekniken och trots de fossila bränslena. Länge var ökad arbetstid kopplat till ökat välstånd, men det sambandet gäller inte längre i Sverige.

Hur ska det bli när resursförbrukning och utsläpp måste begränsas och samhällsorganisationen förändras igen? Kommer oljebristen att leda till att meningslösa jobb för att hålla igång systemet försvinner? Kommer vi behöva slita ännu hårdare för att få ihop till mat och värme?

Oljan och tillgången till el förändrade Sverige, vår syn på arbete och hur samhället organiserades. Det säger Carin Martiin, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Under fyrtiotalet arbetade trettio procent av svenskarna i jordbruket, som dominerades av småbruk med arbetshästar och mycket manuellt arbete, där varje bit utvunnen mat eller virke krävde många timmars arbetsinsats.

– Tidigare var man hänvisad till den energi som kunde utvinnas från marken, som ved från skogen eller odling av mat och foder vars kalorier kunde omvandlas till muskelarbete, säger Carin Martiin. Det betyder att produktionen av foder för energi konkurrerade med produktionen av mat.

 

Men med oljan och elektriciteten begränsades energi tillgången inte längre av vad marken kunde ge. Plötsligt slapp bönderna tillbringa flera veckor varje år på vedbacken. Plötsligt slapp de vara hemma och mata in ved i spisen. I stället kunde de vara ute i skogen eller på åkern, eller komplettera de knappa inkomsterna från gården med andra extrajobb. Dessutom gav oljan och elen ljus, så att arbete kunde utföras också efter mörkrets inbrott.

Efter andra världskriget fanns en nationell och internationell marknad för industriprodukter, men för att få igång exportmarknaden krävdes arbetskraft. Den kom snart att bestå av före detta bönder, skriver Carin Martiin (i uppsatsen Ruling the Rural). År 1947 inleddes en stor rationalisering av jordbruket, till stor del för att frigöra arbetskraft för industrin och olika jobb i stan. Små gårdar slogs ihop med granngårdar som bedömdes ha möjlighet att bli mer effektiva, och ägarna flyttade till moderna förorter och stadiga jobb.

Andelen jordbrukare började minska – i dag är Sveriges bönder några få procent av befolkningen, men minskningen fortsätter än. Tack vare industrialisering, rationalisering och tillgång till olja och el kunde jordbruksproduktionen ändå hållas hög nog att förse hela landet med mat. Samtidigt ökade Sveriges industrisektor och export. Maten blev billigare och människor fick råd att lägga pengar på annat.

– Enligt en rapport från Jordbruksverket kostade maten 19 procent av folks budget år 1978, säger Carin Martiin. År 2006 hade siffran sjunkit till 13 procent. Den disponibla inkomsten har under samma tid ökat med 60 procent. Det blir mycket pengar kvar att sätta fart på resten av samhället med.

Att den moderna energianvändningen verkligen förändrade Sveriges jordbruk är ett faktum, menar Carin Martiins kollega Anders Wästfelt, också forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

– Den billiga energin är A och O i dagens jordbruk, säger han. Europa och USA är helt beroende av att ha den. Vi kan inte använda en enda maskin annars.

Dessutom används fossila bränslen för att tillverka konstgjorda gödningsmedel, till exempel kvävegödsel som skapas genom att kväve plockas ur atmosfären, säger Anders Wästfelt. Och det är inte bara oljan som används till bristningsgränsen i dagens industrijordbruk. I flera år har forskare varnat för peak fosfor, tidpunkten då fosfatgruvorna i världen börjar sina.

Så vad kommer att hända när resurserna börjar ta slut? Eva Alfredsson är analytiker vid Tillväxtanalys, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, och studerar dagens tjänsteekonomi.

– På artonhundratalet, innan de fossila bränslenas tid, gick allt arbete ut på att samla in energi, säger hon. Det fanns i stort sett ingen tid över till annan produktion. Det är energin i fossilbränslena som lett till den exceptionella tillväxt och välståndsutveckling vi har sett under 1900-talet.

Energiinnehållet i ett fat olja motsvarar tolv personers årliga arbete, 40 timmar per vecka, berättar Eva Alfredsson. Det innebär att vi i dag har tillgång till stora mängder billig arbetskraft. Vi nyttjar hundratals ”energislavar” i vårt dagliga liv.

– Det går naturligtvis inte att ersätta denna mängd energi med muskelkraft.

Arbetslivet i en värld med resursbrister bör se annorlunda ut, tror Eva Alfredsson. Troligen förutsätter många av dagens välavlönade jobb inom tjänstesektorn en hög välfärdsnivå. Men när oljan försvinner kommer antagligen olika sorters manuellt arbete att bli lönsamt igen, som att laga skor eller kläder som fått en mindre skada.

– Både historiska data och logik talar för att vi kommer att få arbeta mer. Om än inte förvärvsarbete, säger Eva Alfredsson.

Mycket jobb kan nog bli oavlönat hemarbete i stället. Det är ingen brist på viktiga uppgifter här i världen, men frågan är vilka som kommer att avlönas, och hur: på en privat marknad eller via gemensamma resurser som vi avsatt?

Hur vår levnadsstandard utvecklar sig efter peak oil beror på hur väl vi förbereder oss, tror Eva Alfredsson. Vi kommer kanske inte att kunna resa lika ofta på långresor och till samma låga pris, och de dagliga resorna måste också bli betydligt miljövänligare. Det kommer att kräva förändrad samhällsplanering, till exempel för boende, arbetsplatser och service.

– Men om vi genomför omställningen på ett bra sätt kan vi bevara och utveckla välfärden kvalitativt. Vi bör investera i förnyelsebar energi och energieffektivitet, och avveckla subventionerna som motverkar omställning, inte minst subventionerna av fossila bränslen.

Även Anders Wästfelt tror att samhället kommer att förändras. Utan billig energi måste fler människor arbeta med matproduktion, menar han. Frånvaron av industrijordbrukets höga produktivitet kan i framtiden kompenseras med innovationer som beskärning, skuggkontroll och gödsling. Men till det krävs tid.

– Man kan ha hög produktivitet utan olja, för vi har med oss teknik vi inte hade förut. Men man måste acceptera en liten skala, att man är bunden till platsen, att man måste använda sin kunskap, som förr. Och det kommer att behövas folk, vi kan inte sköta detta maskinellt i samma utsträckning som nu.

Den nya samhällsorganisationen kommer också att innebära en förändrad levnadsstandard.

– Vi har en bisarr transportrörlighet i dag, säger Anders Wästfelt.

Han nämner geografen David Harvey, som talar om avståndsfriktion. Ju rikare vi blir, desto mindre viktiga blir geografiska avstånd. Att frakta snittblommor från Kenya, dagpendla mellan Gävle och Stockholm eller att åka till andra världsdelar på semester är plötsligt inget problem. Men med sinande fossil energi försvinner det långväga billiga resandet. Det blir också dyrare att transportera saker. På så vis blir världen större igen. Produktion måste förläggas närmare konsumenterna och avstånd blir viktigare än lönenivåer.

– Vad väger vi in i levnadsstandard? Frågar sig Anders Wästfelt. Jag tror inte att standarden kommer att sjunka markant, men att den kommer att ändras.

En förändring av samhället baserad på resursbrist skulle också kunna slå åt andra hållet. Kanske skulle den innebära att vi får arbeta mindre? Nyligen skrev fyra miljöpartister ett debattinlägg på tidningen Arenas hemsida, där de argumenterade för förkortad arbetstid för människans och miljöns skull. Samtidigt rapporterar Naturvårdsverket och EU-parlamentets miljöutskott att kortare jobbdagar skulle spara naturresurser.

– Man kan argumentera att produktionsapparaten, med pendlande och industri, är det mest oljekonsumerande vi har, säger Roland Paulsen. Att sänka överkonsumtion, av olja och annat, är viktigt inom arbetskritiken. Argumentet är att vi måste arbeta mindre, eftersom vårt arbete tär så mycket på jordens resurser.

Dessutom går enorma resurser åt för att öka konsumtionen.

– Jag är också för nya datorer, nya telefoner. Men inte kvantitativt utan kvalitativt. I dag tvingas vi hela tiden köpa nytt. Industrin har stora intressen av det. Folk tjänar på att producera dålig teknik så att vi får lov att köpa nya prylar. Saker som datorer och telefoner skapas för att gå sönder, eller för att föråldras väldigt snabbt.

Roland Paulsen berättar hur General Electrics en gång kommenderade en underleverantör att sänka livslängden på glödlampor från ett tusen timmar till 750. De nya lamporna kostade lika mycket att producera, men de ökade konsumtionen.

I en resurssnål framtid kan förbättring av telefoner, datorer och bilar komma att innebära ökad kvalitet snarare än ökad kvantitet, menar han. Dessutom kommer oljeparentesen att lämna efter sig teknik, vetenskapsutveckling och kommunikationsmöjligheter. Tillsammans kan det hjälpa oss att jobba mindre. En sådan framtid skulle inte bara innebära samma levnadsstandard som i dag, utan en förbättring.

Men Roland Paulsen ser också att det finns en risk att vi måste jobba mer utan det gratisarbete som oljan utför åt oss. Vi kan inte bara räkna med att oljebristen kommer att driva en positiv förändring. Arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet handlar till allra största delen om politiska ambitioner.

– Många TV-serier och filmer handlar om jordens undergång, säger han. Det är familjefilmer, feel-goodfilmer nästan. Apokalypsromantik. Vi längtar så efter en förändring. Men om folk tänker sig in i vad en apokalyps skulle innebära förstår de ju att det skulle bli värre. När man argumenterar för förändrad arbetstid tror jag att det är en retorisk svaghet att luta sig för mycket mot att oljan försvinner. Då lägger man över ansvaret för att initiera förändring på en extern faktor.

I stället, menar Roland Paulsen, måste initiativet komma från oss själva. Det är en uppfordrande tanke. Men kanske kan den hjälpa oss att hitta en jämvikt mellan arbetstid, resursförbrukning och levnadsstandard. En jämvikt som vi med oljans hjälp har rusat förbi.

Matilda Welin

Omställning pågår

Reportage ur Klimatmagasinet Effekt nr 1/2009.

Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

IMF om världsekonomins eventuella kollaps

Om det väldiga konsumtionsmaskineri som vi kallar för "civilisationen" skulle köpa sig en t-tröja hade kanske valet fallet på en tröja med trycket "Olja byggde denna vackra kropp".

Det känns lite tjatigt att prata olja, men jag kan inte komma ifrån att det är ett något som är helt avgörande att prata om för att förstå vad som händer i denna värld. Lyckligtvis är det allt fler börjar förstå det. Internationella valutafonden, IMF, till exempel. På deras forskningsavdelning finns den hyperintressanta forskaren Michael Kumhof som försöker luska ut vad som sker i ekonomin när oljetillgångarna minskar.

Här om veckan var jag på ett seminarium i riksdagen där Michael Kumhof presenterade sitt senaste arbete. Ett ord fastnade särskilt i mitt huvud: "icke-linjärt". Det vill säga en utveckling som inte mjukt följer på tidigare trendlinjer utan där saker och ting plötsligt rasar neråt, eller skjuter skyhögt uppåt.

Utgångsfrågan är vad som händer med världsekonomin den dag då den globala produktionen av olja börjar minska. Läget i dag är att produktionen sedan sju år tillbaka står och stampar och oljebolagen kämpar för att hålla den kvar på nuvarande nivå, vilket inte är möjligt hur länge som helst.

För att svara på frågan vad som sker när oljetillgångarna obönhörligen krymper gör IMF-forskarna vissa antaganden. Till exempel: Hur snabbt minskar oljeproduktionen? Hur lätt är det att byta ut oljan mot andra drivmedel? Hur kritisk är oljan som resurs för annan teknologi än den fossila?

Gör man optimistiska antaganden kommer det att bli en relativt mjuk resa ner på andra sidan oljetoppen: tillväxten mattas av något, oljepriset stiger (och gör därmed ny och dyrare oljeexploatering möjlig). Sådant kan världsekonomin leva med. Om man däremot gör mindre optimistiska antaganden blir effekterna väldigt annorlunda, mer dramatiska – icke-linjära. Låt säga att produktionsminskning är hög. Eller att det inte visar sig så enkelt att ersätta oljan med el, biogas, etanol eller vad hoppet för dagen står till. Kanske också att oljan är en kritisk resurs för i princip all teknologi.

Som Michael Kumhof uttrycker det:

Vi behöver massor av olja bara för att hålla igång det här mycket sofistikerade maskineriet som vi har runt omkring oss. Även för den förnybara teknologin är oljan är förutsättning.

I en intervju på Le Mondes blog Oil man utvecklar Kumhof resonemanget:

Many structures that we are using were built with the help of enormous amounts of concentrated energy, mostly in the form of fossil fuels. If you leave those structures alone, if you do not keep adding energy to the system, then after a few decades, those structures will just fall apart.

De här tankarna ligger väldigt nära Joseph Tainters teori om komplexa samhällens tendens att kollapsa, vilket varit en utgångspunkt för min bok Kollaps.

Sprängkraften i de resultat som Kumhofs forskningsgrupp har kommit fram till är enorm. Vad de beskriver är faktiskt världsekonomins kollaps, fastän de gör det i ett akademiskt och samtidigt mycket diplomatiskt språkbruk. Faktum är att Kumhof gång på gång ursäktar sig för de extrema scenarier som blir följden av mindre optimistiska (mer realistiska) antaganden om oljans roll i samhället.

Som han förklarar: "effekterna varierar från dramatiska till helt otroliga".

Bara en minskning av oljeproduktionen med 2 procent per år skulle, enligt IMF:s modeller, kunna leda till en ökning av oljepriset på 800 procent inom 20 år. Som Kumhof konstaterar:

I'm not sure that the world economy could easily take something like that. The effect of oil prices on GDP can be non-linear. This means that beyond, let's say, $200 per barrel, a lot of businesses might not be able to cope. You could think of transportation : trucking, airlines and the whole car industry might suffer quite gravely from such a high price. And that might have knock-on effects on other sectors of the economy.

För de flesta är denna information för stor för att ta in, vilket bidrar till att intresset för att diskutera dessa frågor är så begränsat. För en del är det dock inget alternativ att stoppa huvudet i sanden. Bakom seminariet i riksdagen står teknikkonsultföretaget Sweco som på senare tid börjat bygga upp ett nätverk av personer från näringsliv och organisationer som intresserar sig för oljetoppens effekter. Medarrangör är också Miljöpartiet och dess ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund. En av få politiker på riksdagsnivå som är väl insatt i peak oil-frågor och som dessutom aktivt driver dem.

I den paneldiskussion som avslutar seminariet är det dock det Nya Miljöpartiet som talar. Den enorma transformation av samhället som sinande oljetillgångar innebär ska mötas med massiva investeringar i ny teknik. Inte ett ord om vad en oljefattig framtid kommer att innebära i form av ändrad livsstil, krympande ekonomier, mindre mängd lönearbete och andra strukturella förändringar av samhället. Talande nog är det i stället IMF, genom Michael Kumhof, som kommer med det mest progressiva uttalandet.

– Frågan är hur vi kan göra mindre, eftersom det finns mindre.

 

Bilden ovan är från en övergiven biltvätt i Detroit, USA. Foto: BBC

När är det rätt läge, Carl Bildt?

Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.

Tejp maskerar koldioxidutsläpp

Biltillverkare runt om i Europa måste i dag redovisa hur höga halter koldioxid deras bilar genererar innan fordonen når marknaden. Kravet beror på EU:s nuvarande reglering som säger att nya bilar inte får släppa ut mer än 130 gram koldioxid per kilometer. Detta bestämdes, efter mycket diskussion mellan industri, politik och NGO:s år 2009. Men en ny rapport visar att lagen kanske inte efterlevs särskilt väl, trots att det på pappret ser ut som att koldioxidutsläppen håller sig under gränsvärdet.

Effekt har träffat Nina Renshav, program manager på Transport & Environment, som i förra veckan publicerade rapporten ”Mind the gap”, som visar att de siffror som tillverkarna redovisar inte stämmer överens med bilarnas verkliga utsläpp.

***

Vi ses i den bullriga men trivsamma matsal som ligger i anslutning till T&E:s kontor i Bryssel. Nina Renshaw och hennes 14 kollegor håller till i ett 70-tals inspirerat hus på en smal gata cirka tio minuters promenad från parlamentshuset. I samma byggnad sitter flera NGO:s, däribland Jordens Vänner och Wildlife Conservation Society. Det är inte en slump att dessa är samlande i samma byggnad.

– Genom att vara nära varandra så underlättas vårt samarbete, förklarar Nina Renshaw.

Hon har just beställt in dagens lunch, en sallad med diverse grönsaker, salsor och couscous. Mellan tuggorna förklarar hon vad T&E arbetar med.

– EU:s mål idag är att utsläppen av koldioxid ska minska med 60 procent från 1990 till 2050. För oss är det en absolut lägstanivå – vi vill gärna se större minskningar än så, förklarar Nina Renshaw.

Nästa steg är att sänka kravet till 95 gram per kilometer fram till år 2020. Detta överläggs just nu i parlamentet. Nina berättar att protesterna mot den kvarstående sänkningen inte alls är lika stora som de var mot 130 grams-målet. Delvis beror det på att den största förändringen är genomförd, men också på att biltillverkarna märkt att det inte är så svårt att leva upp till målet om minskade koldioxidutsläpp. Men frågan är hur väl målet egentligen uppfylls.

– Förbättrad teknik har gjort det möjligt för biltillverkare att sänka sina utsläpp. Men en stor del av de påstådda sänkningarna ligger i målanpassad mätmetodik, förklarar Nina Renshaw med en suck.

Idag styrs koldioxidmätningarna av till synes starka restriktioner. Men regleringen innehåller stora glapp, och det är här det som Nina Renshaw kallar målanpassad mätteknik kommer in i bilden. Genom olika kreativa sätt att mäta kan biltillverkarna redovisa betydligt lägre koldioxidutsläpp än de faktiska halter bilen kommer att släppa ut under användning.

– Många sätter tejp runt alla fönster och alla dörrar så de minskar vindmotståndet under testerna. Ett annat vanligt knep är att stänga av all värme och alla ventilation i bilen. Man kan också ändra temperaturen i bilen.

Alla de här sakerna är tillåtna, eller snarare inte förbjudna, enligt dagens reglering. Det är därför svårt att säga vad den kommande begränsningen på 95 gram per kilometer egentligen skulle betyda i praktiken så länge inte mätmetodiken förändras.

– Konsumenterna kan aldrig uppnå den effektivitet som de ser i marknadsföringen och i de officiella uppgifterna.

T&E:s rapport går att läsa här.

Den har uppmärksammats av bland annat The Guardian och BBC.

Bildtext: Nina Renshaw på Transport & Environment. Foto: T&E

Shell överger borrplaner

AlaskaFoto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I nya numret av Effekt rapporterar fotojournalisterna Will Rose och Kajsa Sjölander från oljefronten i Alaska, där bolagen står på rad för att komma åt oljan som har legat gömd under de tinande ismassorna. Mitt emellan bolagsjättarna och oljan finns flera inuit-byar, vars invånare tvingas välja mellan företagens pengar eller de stora miljörisker som oljeborrningen skulle innebära.

Ett oljeutsläpp i de känsliga ekosystemen skulle kunna få katastrofala följder för djurlivet i Arktis, som är grundläggande för inuiternas överlevnad.

Shell är det bolag som har kommit längst i jakten på oljan, men företagets borrplaner har flera gånger blivit försenade. Vid årsskiftet förlorade de kontrollen över oljeriggen Kulluk i hårt väder, vilket gjorde att riggen gick på grund. Trots det har de fortfarande haft som mål att börja borrningen denna sommar, men idag har de meddelat att de skjuter på det åtminstone ett år till.

Att Shell har övergivit sina borrplaner för 2013 är goda nyheter för klimatet, men det är för tidigt att blåsa faran över. Jakten på fossila bränslena blir allt mer desperat, och Shell har på intet sätt övergivit planerna för all framtid. De – liksom de andra oljebolagen – kastar fortfarande trånande blickar efter Ishavets svarta guld som blir tillgängligt allt eftersom isen smälter.

Det är inte bara ett eventuellt oljeutsläpp som oroar inuiterna som bor vid oljefronten – om olja under Arktis tas upp och förbränns kommer det att spä på klimatförändringarna ytterligare – vilket innebär ytterligare ett hot för lokalbefolkningen.

Hela reportaget om inuiterna i Alaska finner du i nya Effekt.

ExxonMobils mörka hjärta

Det finns tillfällen då draperierna dras isär och du får syn på den här världens mörka hjärta. Själv var jag med om det senast igår. Då läste jag ExxonMobils senaste rapport om världens energiförsörjning fram till år 2040. Det blev en stund av fasa.

”The outlook for energy” kommer en gång om året och är förstås en partsinlaga från det mäktiga oljebolaget . I ExxonMobils värld dröjer Peak Oil. Ny teknik kommer att frigöra enorma mängder hittills svåråtkomlig olja och gas – från Kanadas och Venezuelas oljesand, från skiffer i USA och andra länder, från djuphaven och från Arktis. Den visionen är inte oomtvistad. Frågan är hur dyr olja världsekonomin egentligen klarar av.

Men låt oss för tillfället bortse från realismen i det hela, och försöka förstå oss på hur man egentligen tänker där inne på ExxonMobils huvudkontor i Irving, Texas. Hur ser framtiden ut, när man arbetar på det företag som tjänar mest pengar i världen?

Jo, den ser ljus ut. Visserligen räknar företaget med att stora satsningar kommer att göras på energieffektivisering världen över. Ändå kommer energikonsumtionen att öka med 35 procent fram till 2040. Största ökningen står den tunga trafiken för. ExxonMobil antar att den kommer att kräva 65 procent mer bränslen jämfört med nu.

Och varifrån ska då all denna energi komma? Svaret på den frågan får utan tvivel oljedirektörer världen över att gnugga händerna. Även om ExxonMobil räknar med snabb tillväxt för biomassa,solkraft och vindkraft, och med att kärnkraften expanderar, så handlar det om rännilar jämfört med den fossila floden. Oljeutvinningen kommer enligt rapporten att öka med 30 procent och gasproduktionen med 65 procent. Olja, gas och kol kommer tillsammans att stå för 80 procent av världens energiförsörjning år 2040.

Eller med andra ord: Business as usual.

Det kanske bisarraste kapitlet i ExxonMobils rapport handlar om vilka utsläpp denna fossila fest kommer att orsaka. Till deras heder duckar de inte för frågan, men likväl blir det bara konstigt. Företaget räknar med att koldioxidutsläppen fortsätter att öka till på 2030-talet, för att sedan börja sjunka marginellt. År 2040 kommer utsläppen att vara cirka 10 procent högre än idag.

Detta tycks ExxonMobil mena är goda nyheter. Utsläppen kommer nämligen att minska med 20 procent i de rika OECD-länderna medan de ökar i övriga världen. Man kommer att ersätta en del kol med mindre utsläppsintensiv gas. Och som sagt: det finns en utsläppspeak i sikte, någon gång om 20 år eller så.

Vi ska alltså glädja oss åt att det kunde ha varit ännu värre.

I verkligheten utgör förstås ExxonMobils prognos en dödsdom över världen som vi känner den. Fortsatt ökande utsläpp de närmaste 20 åren praktiskt taget garanterar oss en tre-fyra grader varmare planet. Men någonstans förstår jag ändå rapportens uppsluppna ton. Förra året landade ExxonMobils vinst på cirka 280 miljarder kronor. Det finns biljoner att tjäna på en förstörd framtid. Champagnen står på kylning i Irving.

 

 

Energislavarna sviker

Alla civilisationer har vilat på den mängd energi som de har kommit över. Vare sig det har varit mänskliga slavar, stora jordbruksarealer eller som i vårt fall – fossil energi. Det som har avgjort tillgången på energi är hur mycket energi som har satsats för den energi som har utvunnits.

Kostar det mer att kriga till sig slavar än vad slavarna kan producera åt dig är det helt enkelt inte värt besvärt. Samma sak med matproduktionen. Eller utvinningen av fossila bränslen.

Just nu gästas Sverige av professor Charles Hall som är en av pionjärerna på forskning inom detta område. Det centrala begreppet stavas EROI, energy return on invested. Det låter kanske svårt, men som Charles Hall säger:

– De viktigaste sakerna att förstå är egentligen väldigt enkla. Det är bara det att vi inte lär ut dem.

EROI beskriver hur mycket energi som man får ut i förhållande till hur mycket energi som man investerar. Sin föreläsning på Medelhavsmuseet i Stockholm i går inledde Charles Hall med en bild på en av de första kommersiella oljekällorna, i Texas, USA. Den består av ett litet ruckel byggt av plankor men producerade ändå 18 miljoner fat olja om året. Investeringen var minimal, men avkastningen stor.

Nästa bild visar en modern oljeplattform i den Mexikanska golfen. En av sex tusen i dessa vatten. Det är ett stycke ultrakomplex industriteknologi. Dyr som satan. Ändå producerar den bara en bråkdel av det som träkonstruktionen i Texas gjorde. Enorma investeringar, liten avkastning. EROI har minskat rejält.

Skälet är att vi har plockat de lågt hängande frukterna. Vi har tagit den lättåtkomliga oljan. Kvar är den svåråtkomliga oljan. Charles Hall beskriver det som att "ju hårdare du borrar, desto mer inneffektiv blir du".

Den senaste frälsningen för folk som är tekniktroende heter "fracking", en metod där man med högt tryck för ner vatten och kemikalier i berggrunden för att spränga fram gas och olja. Vissa hävdar att detta är en så lovande teknik att den fossila energin snart kommer flöda igen som förr i tiden. Problemet är bara att det krävs sådana enorma investeringar för att få oljan eller gasen att flöda. Enligt Charles Hall behövs det 300–1000 lastbilar fullastade med material bara för att borra en enda källa. Energiavkastningen är låg.

Och vad är då problemet med allt detta? Jo, eftersom tillgången på (billig) energi är civilisationens grund innebär allt mer svåråtkomlig energi att grunden krackelerar. Som Charles Hall uttrycker det i en debattartikel i Svenska Dagbladet igår:

När den globala oljeproduktionstoppen inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever.

Han konstaterar samtidigt att politiker, forskare, andra makthavare och inte minst ekonomer har svårt att ta till sig denna information. Antagligen för att det krockar så totalt med deras världsbild och förväntningarna på ekonomisk tillväxt.

Charles Hall andra poäng, minst lika viktig, är att det inte räcker med att ha en energiavkastning som ger något mer än vad som satsas. Anledningen är att det går åt en massa energi för att energin ska kunna användas. Ta exemplet olja: När oljan väl kommit upp ur marken har vi inte så mycket nytta av den. Först när vi raffinerat den, transporterat den och kan tanka den i en bil gör den nytta – om vi också har byggt upp en infrastruktur där bilen kan köra. För att vi ska ha användning av oljan räknar Hall med att det krävs ett EROI på 3:1, alltså en avkastning på tre enheter energi för varje enhet som satsas. Vill man dessutom kunna odla mat, bygga hus, utbilda sig och kanske även få viss vård och omsorg av samhället krävs ett EROI på omkring 12:1. Just nu ligger EROI för oljeproduktionen i USA på omkring 18:1. Ner från 100:1 för åttio år sedan.

Den kanske mest häpnadsväckande siffran som presenterades igår var Charles Halls beräkning för solkraft i Spanien. EROI för denna är inte mer än 2,6:1.

Enligt Hall bör vi räkna med att våra ekonomier kommer att krympa snarare än växa som en följd av allt detta. Och det kräver väldigt mycket av nytänkande. Till exempel, "vilken typ av ekonomisk teori är användbar i en värld med minska energitillgång?".

Kjell Aleklett, professor vid Uppsala universitet, som också deltog i seminariet slog ett slag för det som jag själv brukar förespråka: en medveten förenkling av samhället. Att fokusera på sådant som vi verkligen behöver, matproduktion till exempel, i stället för att fortsätta bygga på den kostsamma och energikrävande överbyggnaden.

Att döma av hur tidigare civilisationer har hanterat minskande EROI är förenkling den oundvikliga utvecklingen.

ps. Cornucopia tipsar om Morgonpasset i P3 där Kjell Aleklett var gäst i morse. Mycket intressant att höra reaktionen på peak oil-budskapet i detta rätt glättiga sammanhang. Dock torde programledarna vara något förberedda, jag var där i vintras och pratade kollaps med dem :)

Kjell Aleklett kommer in 1.23 i sändningen.

Seminariet filmades och går att titta på Global Utmanings hemsida.

Foto (oljeplattform): WikiCommons/Chad Teer

Ny guldålder för oljan?

Är det dags att avföra Peak Oil från agendan? Kommer oljeutvinningen i själva verket att öka kraftigt de närmaste tio åren? Blir det överflöd istället för brist?

Sådana frågor har ställts i internationella media denna sommar. Det började med att den italienske oljeanalytikern Leonardo Maugeri publicerade en studie om den framtida oljeproduktionen – Oil: The next revolution. Maugeri kommer själv inifrån oljebranschen. Han har en bakgrund i italienska oljebolaget ENI, och hans forskning vid Harvard University har finansierats av brittiska BP.

Med hjälp av data om världens viktigaste oljeregioner har Maugeri nu analyserat pågående produktion, investeringar i ny produktion samt trolig produktionsutveckling. Han kommer fram till att oljeutvinningen det närmaste decenniet kommer att öka snabbare än någon gång sedan 1980-talet. Orsaken är enligt Maugeri dels de stora investeringar som gjorts på grund av det högre oljepriset, dels utvecklingen av ny teknik för att utvinna tidigare svåråtkomlig olja.

Hans utgångspunkter är intressanta. Det tycks faktiskt som om de senaste årens investeringar kommer att ge resultat. Såväl Internationella energibyrån (IEA) som OPEC utgår från att oljeproduktionen ökar de närmaste 3-4 åren. Intressant nog räknar man med att även produktionen av konventionell råolja kommer att öka ett tag till. Det handlar alltså inte bara om mer produktion av dyr skifferolja och oljesandsolja. De som hävdat att den konventionella oljan redan peakat kan alltså ha varit lite för tidigt ute.

Men Maugeri nöjer sig alltså inte med att flytta fram peaken. Han förutspår istället en oljans nya guldålder. Och det nappade förstås media på, trots att varningsklockor borde ha klämtat. Studien är inte peer-reviewad, och hans prognoser om en oljeproduktion på 119 miljoner fat om dagen år 2020 överträffar med råge vad alla andra räknar med. Men varför fundera över om någonting möjligen inte stämde här? De många artiklarna som följde på temat ”dags att glömma Peak Oil” berättar en del om hur vi fortfarande inte riktigt vill ta till oss att nödvändiga råvaror kan vara ändliga.

Till och med den annars så  kritiske samhälls- och klimatdebattören George Monbiot drogs med i vågsvallet. För honom betydde dock Maugeris slutsatser dåliga nyheter – för klimatet. Det finns nog med olja för att steka oss alla, konstaterade Monbiot.

Det var många som var för snabba med att kasta sig över tangentborden. Bara några veckor efter att Maugeris studie publicerats har kritiker hittat ett antal svarta hål i analysen. Det väsentligaste handlar om hans beräkningar av den genomsnittliga produktionsminskningen från befintliga oljefält. Maugeri räknar med att den ligger på 1,5 - 2 procent om året.

Många har kliat sig i huvudet över den siffran. IEA och de ansedda oljeanalytikerna på konsultföretaget IHS-CERA (som för övrigt anser att peak oil ligger långt i framtiden) räknar med en årlig minskning på 4-4,5 procent. Hittills har Maugeri inte presenterat någon förklaring till skillnaden. Och den är viktig. I princip hela Maugeris produktionsökning försvinner om man utgår från IEA:s och IHS-CERA:s antaganden. Steve Sorrell från Sussex Energy Group och Christophe McGlade från UCL Energy Institute reder ut begreppen här.

Det förekommer ibland övertoner i Peak Oil-debatten. För vissa är det som om produktionstoppen inte kan komma snabbt nog. Det där är inte bra. Utvecklingen har en tendens att överraska dem som bortser från möjligheten till tekniska genombrott som snabbt ökar de utvinningsbara oljereserverna. Mycket tyder på att peaken låter vänta på sig några år till.

Men det gäller att samtidigt ha perspektiv på vad som krävs för att produktionen ska kunna fortsätta att öka efter, säg 2016. Eftersom produktionen från dagens oljefält minskar, krävs det att ny  kommer till. Om IEA:s och IHS-CERA:s beräkningar stämmer måste tre nya miljoner fat om dagen tillkomma varje år. Det motsvarar ett nytt Saudiarabien vart tredje år.

Den som tror att detta ska vara möjligt i längden måste åtminstone komma med skarpare argument än vad Leonardo Maugeri gör.

MER OM MAUGERIS ANALYS:

David Strahan om pinsamma räknefel.
Rich Turcotte har sammanställt såväl jubel som kritik.

 

Peak-oil tog färjan till Gotland

Biskopen, landshövdingen och regionrådet; alla gick de i demonstrationståget. Under parollen ”havet är vår landsväg” tågade nära 6000 gotlänningar, mer än tio procent av öns befolkning, mot hamnen och färjorna. En bonde tömde på franskt manér ut många kubikmeter med morötter över asfalten. Traktorerna tutade.

Det var en demonstration byggt på verklig upprördhet vid sidan av Almedalsveckans polerade och dyrt arrangerade samtal.

Frågar man människor i tåget var det en demonstration för att Gotlands företagare ska ha råd att skeppa sina varor till fastlandet och för att gutarna ska ha råd att träffa släkt och vänner på fastlandet. Fullt förståeligt när färjepriserna, på grund av stigande oljepriser, stigit med 50 procent på tre år, enligt upprorets företrädare.

Men - och det är detta som är det verkligt intressana - tar man bort ett lager av upprördhet så handlar det gotländska upproret om något helt annat. Det handlar om att världen förändras när oljan sinar.

I gutarnas arga strupar anades helt enkelt en glimt av världen på andra sidan peak oil. En glimt av ett liv där den billiga rörligheten inte längre kan tas för given.

En kort bakgrund: Färjorna till Gotland är koldioxidmonster. I vissa fall blir utsläppen till och med lägre om man flyger till den blommande kalkstensön. En beräkning har kommit fram till flyget genererar 47 kilo koldioxid per passagerare medan färjorna genererar 118 kilo per passagerare (eftersom gods är inberäknat i den senare siffran är det svårt att göra rättvisa jämförelser, men ändå). 

Men visst, det är svårt att köra eldrivna tåg över havet. Färjorna behövs och kommer att behövas.

Det finns dock ett aber. För upproret kräver inte bara låga priser över havet, man vägrar också hårdnackat tanken på att sänka färjornas fart från 28 till 22 knop, vilket skulle minska bränsleförbrukningen (och koldioxidutsläppen) med 40 procent. Infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd (M) är en av dem som föreslagit den lösningen och blivit ljudligt bespottad.

De 45 minuters extra resa som knopsänkningen skulle innebära är uteslutet, menar upprorets företrädare. ”Ett sätt att vrida klockan tillbaka”, enligt  den gotländske riksdagsmannen Christer Engelhardt (S).

Eller med andra ord:

Vi ska ha lägre priser.

Vi ska ha samma höga hastighet.

Sammanfattningsvis: Vårt livssätt är inte förhandlingsbart.

Förstå mig rätt. Jag unnar alla gotlänningar att träffa släktingar och vänner. Och jag tycker också att vi fastlandsbor hellre ska äta gotländska grönsaker än grönsaker som importeras från södra Europa. Men ett hav är ett hav. Och någonstans finns det gränser för vår mobilitet, även om vi är duktiga på att förtränga det.

Och om det gotländska priset för att oljan sinar stannar vid ytterligare 45 minuters längre resa till Nynäshamn eller Oskarhamn ska man nog vara tacksam, snarare än förbannad.

Se länkar om färjeupproret här och här

 

 

Senaste kommentarerna

  • Martin Saar: Bra initiativ!
  • Gäst: Spelar ju ingen roll vilka nya eller hur många vägar...
  • Kjell Vowles: Klimatfrågan och oljetoppen är två sidor av samma mynt...
  • KentS: Klimatfrågan är långt ifrån den mest akuta frågan idag...
  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...