Olja

När är det rätt läge, Carl Bildt?

Foto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I dag hade Arktiska rådet möte i Kiruna. Mötet var det sista under det svenska ordförandeskapet, och nu skickas klubban vidare till Kanada. Miljö och klimat skulle vara prioriterade områden under de två år Sverige var ordförande, och inför att Sverige tog över 2011 sa utrikesminister Carl Bildt att regeringens ambition är att fokusera ”på själva sakmaterian, inte administrativa frågor”.

Sakmaterian i det här fallet är de olje- och gasfyndigheter som finns under Arktis, och som blir tillgängliga i takt med att isen smälter på grund av den globala uppvärmningen. I fjol sommar var det arktiska istäcket det lägsta som någonsin hade uppmätts och den arktiska medeltemperaturen har ökat nästan dubbelt så snabbt som den globala.

Detta gör att det blir lättare för energitörstande nationer och företag att komma åt de enorma fyndigheterna av fossila bränslen som göms under isen. US Geological Survey uppskattar att 13 procent av världens oupptäckta oljereserver och 30 procent av de oupptäckta gasreserverna finns där.

Under våren så har mängden koldioxid i atmosfären för första gången på åtminstone 800 000 år gått över 400 ppm (parts per million). Antagligen behöver vi gå tillbaka Pliocen, som ägde rum 2,6 till 5,3 miljoner år sedan för att hitta en tid då koldioxidkoncentrationen var lika hög, en tid då havsnivån beräknas ha varit 20–30 meter högre än i dag. För att vi ska hålla oss inom en säker gräns för att undvika katastrofala klimatförändringar anser de flesta forskare att vi måste få ner koldioxidkoncentrationen till 350 ppm.

I mars rapporterade SVT att vi håller på att stänga dörren för att klara tvågradersmålet, som oftast ses som gränsen för riktigt allvarliga klimatförändringar (även om många forskare menar att vi måste begränsa oss till en och en halv grad). Vi har redan nått en uppvärmning på 0,8 grader, och tiden för att vi ska kunna begränsa uppvärmningen är extremt knapp. För att göra det måste vi sluta elda fossila bränslen, och det enklaste sättet att göra det är givetvis att låta dem vara kvar i marken.

Om vi inte borrar efter oljan behöver vi inte heller oroa oss över oljeutsläpp. Skulle oljeborrningen haverera i Arktis med ett utsläpp likt Deepwater Horizon skulle det få katastrofala följder för ekosystemen och människorna som bor i området.

Men inför dagens möte skrev Carl Bildt på DN Debatt att det är ”fel läge [att] driva frågan om stopp för oljeutvinning”. Den givna frågan är då: när är det rätt läge, Carl Bildt?

Är det när oljebolagen har investerat ännu mer pengar i prospektering för att få reda på exakt hur stora fyndigheterna är? Är det när borrningen redan har satt igång och koldioxidhalten i luften närmar sig 450 ppm? Kanske först när – eller snarare om – världens regeringar lyckas komma överens om ett bindande avtal för koldioxidminskningar? Eller är det då olyckan som inte får ske ändå händer och oljekatastrofen i Arktis är ett faktum?

Det som Carl Bildt i sin debattartikel skriver att de ska diskutera på dagens möte handlar om hur de ska förhindra oljeutsläpp, och vilken beredskap som ska finnas om det ändå händer. De ska prata om två forskningsrapporter som kommer att presenteras: en gällande hur koldioxiden i atmosfären kan kopplas till försurningen av Norra ishavet, och en om hur de snabba förändringar som sker i Arktis pressar områdets sårbara ekologiska och sociala system till sina yttersta gränser. Och han hoppas faktiskt att få till en diskussion om kortlivade klimatpåverkande ämnen som sot och metan.

Men vad gäller koldioxiden som kommer från förbränningen av oljan och gas är det tyst. Det är mycket möjligt att Sverige inte skulle ha fått igenom ett förbud mot oljeborrning i Arktis även om de hade försökt, men det är ingen anledning att inte försöka. Tyvärr påverkas inte den globala uppvärmningen av vad dagens politiker tycker är genomförbart. Och under de två ordförandeåren hade Sverige mer inflytande än någonsin tidigare över utvecklingen i Arktis, men tyvärr slösades chansen bort på att diskutera administrativa frågor om vem som har ansvaret när oljeutsläppet sker; snarare än själva sakmaterian – att vi måste lämna oljan i marken.

Lästips: Supermiljöbloggens inlägg om Carl Bildt.

Tejp maskerar koldioxidutsläpp

Biltillverkare runt om i Europa måste i dag redovisa hur höga halter koldioxid deras bilar genererar innan fordonen når marknaden. Kravet beror på EU:s nuvarande reglering som säger att nya bilar inte får släppa ut mer än 130 gram koldioxid per kilometer. Detta bestämdes, efter mycket diskussion mellan industri, politik och NGO:s år 2009. Men en ny rapport visar att lagen kanske inte efterlevs särskilt väl, trots att det på pappret ser ut som att koldioxidutsläppen håller sig under gränsvärdet.

Effekt har träffat Nina Renshav, program manager på Transport & Environment, som i förra veckan publicerade rapporten ”Mind the gap”, som visar att de siffror som tillverkarna redovisar inte stämmer överens med bilarnas verkliga utsläpp.

***

Vi ses i den bullriga men trivsamma matsal som ligger i anslutning till T&E:s kontor i Bryssel. Nina Renshaw och hennes 14 kollegor håller till i ett 70-tals inspirerat hus på en smal gata cirka tio minuters promenad från parlamentshuset. I samma byggnad sitter flera NGO:s, däribland Jordens Vänner och Wildlife Conservation Society. Det är inte en slump att dessa är samlande i samma byggnad.

– Genom att vara nära varandra så underlättas vårt samarbete, förklarar Nina Renshaw.

Hon har just beställt in dagens lunch, en sallad med diverse grönsaker, salsor och couscous. Mellan tuggorna förklarar hon vad T&E arbetar med.

– EU:s mål idag är att utsläppen av koldioxid ska minska med 60 procent från 1990 till 2050. För oss är det en absolut lägstanivå – vi vill gärna se större minskningar än så, förklarar Nina Renshaw.

Nästa steg är att sänka kravet till 95 gram per kilometer fram till år 2020. Detta överläggs just nu i parlamentet. Nina berättar att protesterna mot den kvarstående sänkningen inte alls är lika stora som de var mot 130 grams-målet. Delvis beror det på att den största förändringen är genomförd, men också på att biltillverkarna märkt att det inte är så svårt att leva upp till målet om minskade koldioxidutsläpp. Men frågan är hur väl målet egentligen uppfylls.

– Förbättrad teknik har gjort det möjligt för biltillverkare att sänka sina utsläpp. Men en stor del av de påstådda sänkningarna ligger i målanpassad mätmetodik, förklarar Nina Renshaw med en suck.

Idag styrs koldioxidmätningarna av till synes starka restriktioner. Men regleringen innehåller stora glapp, och det är här det som Nina Renshaw kallar målanpassad mätteknik kommer in i bilden. Genom olika kreativa sätt att mäta kan biltillverkarna redovisa betydligt lägre koldioxidutsläpp än de faktiska halter bilen kommer att släppa ut under användning.

– Många sätter tejp runt alla fönster och alla dörrar så de minskar vindmotståndet under testerna. Ett annat vanligt knep är att stänga av all värme och alla ventilation i bilen. Man kan också ändra temperaturen i bilen.

Alla de här sakerna är tillåtna, eller snarare inte förbjudna, enligt dagens reglering. Det är därför svårt att säga vad den kommande begränsningen på 95 gram per kilometer egentligen skulle betyda i praktiken så länge inte mätmetodiken förändras.

– Konsumenterna kan aldrig uppnå den effektivitet som de ser i marknadsföringen och i de officiella uppgifterna.

T&E:s rapport går att läsa här.

Den har uppmärksammats av bland annat The Guardian och BBC.

Bildtext: Nina Renshaw på Transport & Environment. Foto: T&E

Shell överger borrplaner

AlaskaFoto: Will Rose och Kajsa Sjölander

I nya numret av Effekt rapporterar fotojournalisterna Will Rose och Kajsa Sjölander från oljefronten i Alaska, där bolagen står på rad för att komma åt oljan som har legat gömd under de tinande ismassorna. Mitt emellan bolagsjättarna och oljan finns flera inuit-byar, vars invånare tvingas välja mellan företagens pengar eller de stora miljörisker som oljeborrningen skulle innebära.

Ett oljeutsläpp i de känsliga ekosystemen skulle kunna få katastrofala följder för djurlivet i Arktis, som är grundläggande för inuiternas överlevnad.

Shell är det bolag som har kommit längst i jakten på oljan, men företagets borrplaner har flera gånger blivit försenade. Vid årsskiftet förlorade de kontrollen över oljeriggen Kulluk i hårt väder, vilket gjorde att riggen gick på grund. Trots det har de fortfarande haft som mål att börja borrningen denna sommar, men idag har de meddelat att de skjuter på det åtminstone ett år till.

Att Shell har övergivit sina borrplaner för 2013 är goda nyheter för klimatet, men det är för tidigt att blåsa faran över. Jakten på fossila bränslena blir allt mer desperat, och Shell har på intet sätt övergivit planerna för all framtid. De – liksom de andra oljebolagen – kastar fortfarande trånande blickar efter Ishavets svarta guld som blir tillgängligt allt eftersom isen smälter.

Det är inte bara ett eventuellt oljeutsläpp som oroar inuiterna som bor vid oljefronten – om olja under Arktis tas upp och förbränns kommer det att spä på klimatförändringarna ytterligare – vilket innebär ytterligare ett hot för lokalbefolkningen.

Hela reportaget om inuiterna i Alaska finner du i nya Effekt.

ExxonMobils mörka hjärta

Det finns tillfällen då draperierna dras isär och du får syn på den här världens mörka hjärta. Själv var jag med om det senast igår. Då läste jag ExxonMobils senaste rapport om världens energiförsörjning fram till år 2040. Det blev en stund av fasa.

”The outlook for energy” kommer en gång om året och är förstås en partsinlaga från det mäktiga oljebolaget . I ExxonMobils värld dröjer Peak Oil. Ny teknik kommer att frigöra enorma mängder hittills svåråtkomlig olja och gas – från Kanadas och Venezuelas oljesand, från skiffer i USA och andra länder, från djuphaven och från Arktis. Den visionen är inte oomtvistad. Frågan är hur dyr olja världsekonomin egentligen klarar av.

Men låt oss för tillfället bortse från realismen i det hela, och försöka förstå oss på hur man egentligen tänker där inne på ExxonMobils huvudkontor i Irving, Texas. Hur ser framtiden ut, när man arbetar på det företag som tjänar mest pengar i världen?

Jo, den ser ljus ut. Visserligen räknar företaget med att stora satsningar kommer att göras på energieffektivisering världen över. Ändå kommer energikonsumtionen att öka med 35 procent fram till 2040. Största ökningen står den tunga trafiken för. ExxonMobil antar att den kommer att kräva 65 procent mer bränslen jämfört med nu.

Och varifrån ska då all denna energi komma? Svaret på den frågan får utan tvivel oljedirektörer världen över att gnugga händerna. Även om ExxonMobil räknar med snabb tillväxt för biomassa,solkraft och vindkraft, och med att kärnkraften expanderar, så handlar det om rännilar jämfört med den fossila floden. Oljeutvinningen kommer enligt rapporten att öka med 30 procent och gasproduktionen med 65 procent. Olja, gas och kol kommer tillsammans att stå för 80 procent av världens energiförsörjning år 2040.

Eller med andra ord: Business as usual.

Det kanske bisarraste kapitlet i ExxonMobils rapport handlar om vilka utsläpp denna fossila fest kommer att orsaka. Till deras heder duckar de inte för frågan, men likväl blir det bara konstigt. Företaget räknar med att koldioxidutsläppen fortsätter att öka till på 2030-talet, för att sedan börja sjunka marginellt. År 2040 kommer utsläppen att vara cirka 10 procent högre än idag.

Detta tycks ExxonMobil mena är goda nyheter. Utsläppen kommer nämligen att minska med 20 procent i de rika OECD-länderna medan de ökar i övriga världen. Man kommer att ersätta en del kol med mindre utsläppsintensiv gas. Och som sagt: det finns en utsläppspeak i sikte, någon gång om 20 år eller så.

Vi ska alltså glädja oss åt att det kunde ha varit ännu värre.

I verkligheten utgör förstås ExxonMobils prognos en dödsdom över världen som vi känner den. Fortsatt ökande utsläpp de närmaste 20 åren praktiskt taget garanterar oss en tre-fyra grader varmare planet. Men någonstans förstår jag ändå rapportens uppsluppna ton. Förra året landade ExxonMobils vinst på cirka 280 miljarder kronor. Det finns biljoner att tjäna på en förstörd framtid. Champagnen står på kylning i Irving.

 

 

Energislavarna sviker

Alla civilisationer har vilat på den mängd energi som de har kommit över. Vare sig det har varit mänskliga slavar, stora jordbruksarealer eller som i vårt fall – fossil energi. Det som har avgjort tillgången på energi är hur mycket energi som har satsats för den energi som har utvunnits.

Kostar det mer att kriga till sig slavar än vad slavarna kan producera åt dig är det helt enkelt inte värt besvärt. Samma sak med matproduktionen. Eller utvinningen av fossila bränslen.

Just nu gästas Sverige av professor Charles Hall som är en av pionjärerna på forskning inom detta område. Det centrala begreppet stavas EROI, energy return on invested. Det låter kanske svårt, men som Charles Hall säger:

– De viktigaste sakerna att förstå är egentligen väldigt enkla. Det är bara det att vi inte lär ut dem.

EROI beskriver hur mycket energi som man får ut i förhållande till hur mycket energi som man investerar. Sin föreläsning på Medelhavsmuseet i Stockholm i går inledde Charles Hall med en bild på en av de första kommersiella oljekällorna, i Texas, USA. Den består av ett litet ruckel byggt av plankor men producerade ändå 18 miljoner fat olja om året. Investeringen var minimal, men avkastningen stor.

Nästa bild visar en modern oljeplattform i den Mexikanska golfen. En av sex tusen i dessa vatten. Det är ett stycke ultrakomplex industriteknologi. Dyr som satan. Ändå producerar den bara en bråkdel av det som träkonstruktionen i Texas gjorde. Enorma investeringar, liten avkastning. EROI har minskat rejält.

Skälet är att vi har plockat de lågt hängande frukterna. Vi har tagit den lättåtkomliga oljan. Kvar är den svåråtkomliga oljan. Charles Hall beskriver det som att "ju hårdare du borrar, desto mer inneffektiv blir du".

Den senaste frälsningen för folk som är tekniktroende heter "fracking", en metod där man med högt tryck för ner vatten och kemikalier i berggrunden för att spränga fram gas och olja. Vissa hävdar att detta är en så lovande teknik att den fossila energin snart kommer flöda igen som förr i tiden. Problemet är bara att det krävs sådana enorma investeringar för att få oljan eller gasen att flöda. Enligt Charles Hall behövs det 300–1000 lastbilar fullastade med material bara för att borra en enda källa. Energiavkastningen är låg.

Och vad är då problemet med allt detta? Jo, eftersom tillgången på (billig) energi är civilisationens grund innebär allt mer svåråtkomlig energi att grunden krackelerar. Som Charles Hall uttrycker det i en debattartikel i Svenska Dagbladet igår:

När den globala oljeproduktionstoppen inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever.

Han konstaterar samtidigt att politiker, forskare, andra makthavare och inte minst ekonomer har svårt att ta till sig denna information. Antagligen för att det krockar så totalt med deras världsbild och förväntningarna på ekonomisk tillväxt.

Charles Hall andra poäng, minst lika viktig, är att det inte räcker med att ha en energiavkastning som ger något mer än vad som satsas. Anledningen är att det går åt en massa energi för att energin ska kunna användas. Ta exemplet olja: När oljan väl kommit upp ur marken har vi inte så mycket nytta av den. Först när vi raffinerat den, transporterat den och kan tanka den i en bil gör den nytta – om vi också har byggt upp en infrastruktur där bilen kan köra. För att vi ska ha användning av oljan räknar Hall med att det krävs ett EROI på 3:1, alltså en avkastning på tre enheter energi för varje enhet som satsas. Vill man dessutom kunna odla mat, bygga hus, utbilda sig och kanske även få viss vård och omsorg av samhället krävs ett EROI på omkring 12:1. Just nu ligger EROI för oljeproduktionen i USA på omkring 18:1. Ner från 100:1 för åttio år sedan.

Den kanske mest häpnadsväckande siffran som presenterades igår var Charles Halls beräkning för solkraft i Spanien. EROI för denna är inte mer än 2,6:1.

Enligt Hall bör vi räkna med att våra ekonomier kommer att krympa snarare än växa som en följd av allt detta. Och det kräver väldigt mycket av nytänkande. Till exempel, "vilken typ av ekonomisk teori är användbar i en värld med minska energitillgång?".

Kjell Aleklett, professor vid Uppsala universitet, som också deltog i seminariet slog ett slag för det som jag själv brukar förespråka: en medveten förenkling av samhället. Att fokusera på sådant som vi verkligen behöver, matproduktion till exempel, i stället för att fortsätta bygga på den kostsamma och energikrävande överbyggnaden.

Att döma av hur tidigare civilisationer har hanterat minskande EROI är förenkling den oundvikliga utvecklingen.

ps. Cornucopia tipsar om Morgonpasset i P3 där Kjell Aleklett var gäst i morse. Mycket intressant att höra reaktionen på peak oil-budskapet i detta rätt glättiga sammanhang. Dock torde programledarna vara något förberedda, jag var där i vintras och pratade kollaps med dem :)

Kjell Aleklett kommer in 1.23 i sändningen.

Seminariet filmades och går att titta på Global Utmanings hemsida.

Foto (oljeplattform): WikiCommons/Chad Teer

Ny guldålder för oljan?

Är det dags att avföra Peak Oil från agendan? Kommer oljeutvinningen i själva verket att öka kraftigt de närmaste tio åren? Blir det överflöd istället för brist?

Sådana frågor har ställts i internationella media denna sommar. Det började med att den italienske oljeanalytikern Leonardo Maugeri publicerade en studie om den framtida oljeproduktionen – Oil: The next revolution. Maugeri kommer själv inifrån oljebranschen. Han har en bakgrund i italienska oljebolaget ENI, och hans forskning vid Harvard University har finansierats av brittiska BP.

Med hjälp av data om världens viktigaste oljeregioner har Maugeri nu analyserat pågående produktion, investeringar i ny produktion samt trolig produktionsutveckling. Han kommer fram till att oljeutvinningen det närmaste decenniet kommer att öka snabbare än någon gång sedan 1980-talet. Orsaken är enligt Maugeri dels de stora investeringar som gjorts på grund av det högre oljepriset, dels utvecklingen av ny teknik för att utvinna tidigare svåråtkomlig olja.

Hans utgångspunkter är intressanta. Det tycks faktiskt som om de senaste årens investeringar kommer att ge resultat. Såväl Internationella energibyrån (IEA) som OPEC utgår från att oljeproduktionen ökar de närmaste 3-4 åren. Intressant nog räknar man med att även produktionen av konventionell råolja kommer att öka ett tag till. Det handlar alltså inte bara om mer produktion av dyr skifferolja och oljesandsolja. De som hävdat att den konventionella oljan redan peakat kan alltså ha varit lite för tidigt ute.

Men Maugeri nöjer sig alltså inte med att flytta fram peaken. Han förutspår istället en oljans nya guldålder. Och det nappade förstås media på, trots att varningsklockor borde ha klämtat. Studien är inte peer-reviewad, och hans prognoser om en oljeproduktion på 119 miljoner fat om dagen år 2020 överträffar med råge vad alla andra räknar med. Men varför fundera över om någonting möjligen inte stämde här? De många artiklarna som följde på temat ”dags att glömma Peak Oil” berättar en del om hur vi fortfarande inte riktigt vill ta till oss att nödvändiga råvaror kan vara ändliga.

Till och med den annars så  kritiske samhälls- och klimatdebattören George Monbiot drogs med i vågsvallet. För honom betydde dock Maugeris slutsatser dåliga nyheter – för klimatet. Det finns nog med olja för att steka oss alla, konstaterade Monbiot.

Det var många som var för snabba med att kasta sig över tangentborden. Bara några veckor efter att Maugeris studie publicerats har kritiker hittat ett antal svarta hål i analysen. Det väsentligaste handlar om hans beräkningar av den genomsnittliga produktionsminskningen från befintliga oljefält. Maugeri räknar med att den ligger på 1,5 - 2 procent om året.

Många har kliat sig i huvudet över den siffran. IEA och de ansedda oljeanalytikerna på konsultföretaget IHS-CERA (som för övrigt anser att peak oil ligger långt i framtiden) räknar med en årlig minskning på 4-4,5 procent. Hittills har Maugeri inte presenterat någon förklaring till skillnaden. Och den är viktig. I princip hela Maugeris produktionsökning försvinner om man utgår från IEA:s och IHS-CERA:s antaganden. Steve Sorrell från Sussex Energy Group och Christophe McGlade från UCL Energy Institute reder ut begreppen här.

Det förekommer ibland övertoner i Peak Oil-debatten. För vissa är det som om produktionstoppen inte kan komma snabbt nog. Det där är inte bra. Utvecklingen har en tendens att överraska dem som bortser från möjligheten till tekniska genombrott som snabbt ökar de utvinningsbara oljereserverna. Mycket tyder på att peaken låter vänta på sig några år till.

Men det gäller att samtidigt ha perspektiv på vad som krävs för att produktionen ska kunna fortsätta att öka efter, säg 2016. Eftersom produktionen från dagens oljefält minskar, krävs det att ny  kommer till. Om IEA:s och IHS-CERA:s beräkningar stämmer måste tre nya miljoner fat om dagen tillkomma varje år. Det motsvarar ett nytt Saudiarabien vart tredje år.

Den som tror att detta ska vara möjligt i längden måste åtminstone komma med skarpare argument än vad Leonardo Maugeri gör.

MER OM MAUGERIS ANALYS:

David Strahan om pinsamma räknefel.
Rich Turcotte har sammanställt såväl jubel som kritik.

 

Peak-oil tog färjan till Gotland

Biskopen, landshövdingen och regionrådet; alla gick de i demonstrationståget. Under parollen ”havet är vår landsväg” tågade nära 6000 gotlänningar, mer än tio procent av öns befolkning, mot hamnen och färjorna. En bonde tömde på franskt manér ut många kubikmeter med morötter över asfalten. Traktorerna tutade.

Det var en demonstration byggt på verklig upprördhet vid sidan av Almedalsveckans polerade och dyrt arrangerade samtal.

Frågar man människor i tåget var det en demonstration för att Gotlands företagare ska ha råd att skeppa sina varor till fastlandet och för att gutarna ska ha råd att träffa släkt och vänner på fastlandet. Fullt förståeligt när färjepriserna, på grund av stigande oljepriser, stigit med 50 procent på tre år, enligt upprorets företrädare.

Men - och det är detta som är det verkligt intressana - tar man bort ett lager av upprördhet så handlar det gotländska upproret om något helt annat. Det handlar om att världen förändras när oljan sinar.

I gutarnas arga strupar anades helt enkelt en glimt av världen på andra sidan peak oil. En glimt av ett liv där den billiga rörligheten inte längre kan tas för given.

En kort bakgrund: Färjorna till Gotland är koldioxidmonster. I vissa fall blir utsläppen till och med lägre om man flyger till den blommande kalkstensön. En beräkning har kommit fram till flyget genererar 47 kilo koldioxid per passagerare medan färjorna genererar 118 kilo per passagerare (eftersom gods är inberäknat i den senare siffran är det svårt att göra rättvisa jämförelser, men ändå). 

Men visst, det är svårt att köra eldrivna tåg över havet. Färjorna behövs och kommer att behövas.

Det finns dock ett aber. För upproret kräver inte bara låga priser över havet, man vägrar också hårdnackat tanken på att sänka färjornas fart från 28 till 22 knop, vilket skulle minska bränsleförbrukningen (och koldioxidutsläppen) med 40 procent. Infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd (M) är en av dem som föreslagit den lösningen och blivit ljudligt bespottad.

De 45 minuters extra resa som knopsänkningen skulle innebära är uteslutet, menar upprorets företrädare. ”Ett sätt att vrida klockan tillbaka”, enligt  den gotländske riksdagsmannen Christer Engelhardt (S).

Eller med andra ord:

Vi ska ha lägre priser.

Vi ska ha samma höga hastighet.

Sammanfattningsvis: Vårt livssätt är inte förhandlingsbart.

Förstå mig rätt. Jag unnar alla gotlänningar att träffa släktingar och vänner. Och jag tycker också att vi fastlandsbor hellre ska äta gotländska grönsaker än grönsaker som importeras från södra Europa. Men ett hav är ett hav. Och någonstans finns det gränser för vår mobilitet, även om vi är duktiga på att förtränga det.

Och om det gotländska priset för att oljan sinar stannar vid ytterligare 45 minuters längre resa till Nynäshamn eller Oskarhamn ska man nog vara tacksam, snarare än förbannad.

Se länkar om färjeupproret här och här

 

 

Hållbarhetspartner: BP

London blir allt mer en OS-stad. Det är spännande. Överallt syns tecken på att olympiaden snart är här. I tidningarna skriver man om “Team GB”, och på vägarna monteras speciella vägskyltar upp. På mitt jobb är den stora snackisen hur folk ska kunna resa till och från arbetet när stadens redan hårt belastade transportsystem plötsligt får tusentals nya resenärer. Men mest märks den kommande sportfesten på reklamen. Allt går att koppla till olympiaden. "Vi är OS officiella smoothieleverantör!" skryter ett juiceföretag på en stor skylt längs min väg till jobbet. "Under OS gäller det att försvara de brittiska färgerna, och vår nya kulörtvätt håller alla färgtoner rena och klara också efter hundra tvättar”, tipsar en tvättmedelsreklam på TV. Protestorganisationen Space Hijackers skriver:

“The International Olympics Committee isn’t only interested in inspiring future athletes. It’s ... hoping to inspire as many people as possible to buy more stuff.”

Ändå är reklamen bara toppen på isberget. Värre är de fördelar som sponsrande företag får på bekostnad av samhället. Bland spelens samarbetspartner finns multinationella företag som Procter & Gamble och Coca-Cola. Här finns också Dow, som köpt Union Carbide, ansvariga för utsläppskatastrofen i Bhopal på åttiotalet, samt gruvföretaget Rio Tinto. Kronan på verket är spelens officiella hållbarhetspartner som förra året, i en nästan komisk tvärtom-anda, visade sig vara... host... BP. Sponsrande företag har kunnat köpa tillträde till speciella VIP-trafikfiler på Londons allmänna vägar, där deras gäster kan svischa fram under tävlingsveckorna medan vi andra köar i filen bredvid. Det engelska skatteverket har gått med på speciella undantag som innebär att flera av företagen som sponsrar spelen – t.ex. McDonalds som har så gott som ensamrätt på matförsäljning innne på arenorna – undantas från skatt. “The games is more than anything an experiment in extending corporate control of social life”, sammanfattar The Space Hijackers.

Kanske är gruv- och oljeföretagen det allra bästa exemplet. Dow, Rio Tinto och BP vill inte sälja något på arenorna. De vill bara verka bra. Att greenwasha hela företag är ganska vanligt i Storbritannien. Metoden har fördelen att man slipper få sina produkter att verka miljövänliga (vilket kan vara en utmaning om man planerar att borra efter olja i Arktis) och helt enkelt kan satsa på att ändra sin image istället. De senaste åren har BP och konkurrenten Shell praktiskt taget delat upp Londons kulturinstitutioner mellan sig i kampen om att stödja flest trevliga arrangemang. Flera av dem har varit utställningar på statliga museum – Shell sponsrade till och med en utställning om klimatförändringar på statliga Science Museum förra året.

Det känns deppigt. Hur gick det till? OS är till för företagen, och vi åskådare och idrottsutövare är statister. Men, samtidigt som nedräkningen till sportevenemanget tickar på pågår debatterna och protesterna. En av ledamöterna i arrangörernas hållbarhetskommitté har redan avgått, och Dow's namn har tagits bort från stadium-byggnaden de hjälpt till att konstruera. I April lades en fejkad OS-webbsida upp där det påstods att BP strykits som hållbarhetspartner eftersom de inte var tillräkligt miljövänliga, och i februari fick OS-maskotarna låtsas-olja över sig utanför ett av stans museum. Det är verkligen spännande att bo i här nu. OS-staden London är full av både sportglädje och diskussion. 

Vi är på väg ut på djupt vatten

CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/Bild: CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/

Debatten om huruvida vi kommer att påverkas av en oljetopp eller inte är i stor utsträckning en kamp mellan naturvetare och ekonomer. Geologer och naturresursvetare ser en tydlig nedgång i oljetillgångarna, medan ekonomer menar att eftersom tillgång och efterfrågan regleras av pris, så kan tillgångarna räcka för lång (nåja) tid framöver.

I veckan lanserades en modell som kanske kan överbrygga de två perspektiven. Initiativet kommer, kanske något oväntat, från Internationella valutaunionen, IMF. SVT rapporterade översiktligt, The Economist i mer detalj. Modellen tar hänsyn till både geologiska och ekonomiska faktorer, och visar goda resultat när man testar den på det historiska oljepriset.

När man kör modellen framåt i tiden så visar sig en tydlig bild. Oljepriset kommer att vara dubblerat innan 2020. Vad innebär då en oljepris på 200 dollar/fat? Michael Kumhof, forskare och IMF-ekonom svarar så här:

- Vi vet nästan inget om vad oljepriser över 200 dollar innebär för världsekonomin. Vi kan bara spekulera. Att det påverkar negativt är helt klar. Frågan är hur mycket. En del menar att påverkan är gradvis. Andra att det finns "smärtbarriärer" som kan få mycket stora konsekvenser.

Några som fördjupat sig i frågan är miljö- och energiforskarna Carey King och Charles Hall. De använder sig av måttet Energy Return on Investement, EROI, alltså måttet på hur mycket energi det går åt för att utvinna energi ur ett visst energislag. I sin rapport från oktober 2011 ställer de sig följande enkla frågor: - Vad är den minsta EROI som ett industrisamhälle måste ha för att överleva? För att företag ska gå med vinst? För att vi ska ha råd med konst, kultur, utbildning och hälsovård? För att ha tillväxt?

De konstaterar att dessa centrala frågor knappast diskuteras alls, trots att de troligtvis är helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Vi behöver mycket mer forskning och debatt om ämnet.

En sak är dock ganska lätt att konstatera, vårt samhälle, så som det ser ut idag, är helt beroende av energi med mycket högt EROI. Och någon ersättare av det slaget för fossilbränslen, finns inte i sikte.

Vi är på väg ut på djupt vatten.


Regeringens schizofrena syn på olja

Oljan sinar. Oljan driver världsekonomin. Alltså har vi ett problem. Problem kan man hantera på många olika sätt. Till exempel kan man låtsas som om problemet inte finns.

Nästa torsdag kommer Finansdepartementet att presentera en rapport som kommer göra allt för att sopa problemet peak oil under mattan. Rapporten är skriven av den norske ekonomen Øystein Noreng som inte tror att det finns några fysiska gränser för hur mycket olja som kan matas in i världsekonomins mage. Att frågan om det finns ett produktionsmaximum för oljan eller ej över huvud taget kommer upp på departementsnivå är sällsynt och är kanske ett tecken i tiden på att det inte längre är så enkelt att köra huvudet i sanden när det stigande oljepriset också märks vid svenska bensinpumpar.

Men snarare än att erkänna problemet väljer man alltså förnekelse. Men, nota bene, förnekelsen gäller mest på det officiella planet: Sitt i båten, fortsätt planera som om tillväxtekonomin kommer ånga på i många år till, planera inte för något annat.

Samtidigt som detta budskap pumpas ut sker nämligen något annat på marken, eller snarare i havet. Världsekonomin är just nu som en desperat heroinpundare. Den måste ha mer av sin drog. Lyckligtvis har tidigare droganvändning lätt till klimatförändringar som smälter istäcket i Arktis och blottar nya potentiella oljekällor.

Det är inte lätt, och framföra allt inte billigt, att borra efter olja i ett landskap som fryser igen en gång om året, där isberg far runt resten av året och där det är långt till land.

Naturligtvis innebär det också enorma miljörisker att borra efter olja i denna högst skyddsvärda och unika miljö, om det är alla politiker eniga.

Med regeringens logik blir det så här: Eftersom det inte finns något problem med sinande oljereserver så är det lika bra att utsätta den unika arktiska miljön för dessa stora miljörisker för att komma åt den sista billiga (?) oljan...

Supermiljöbloggen uppmärksammar i dag att moderaterna med utrikesminister Carl Bildt i spetsen kör över det motstånd mot oljeutvinning i Artkis som funnits i regeringen, bland annat från miljöminister Lena Ek, och tänker fortsätta driva linjen att Arktis ska kunna öppnas för oljebolagen.

I en tidigare interpellationsdebatt har Carl Bildt sagt följande om Sveriges position som nuvarande ordförande i Arktiska rådet:

Klimatförändringarna skapar nya utmaningar men också möjligheter ...

Strategin fastställer tydligt att Sverige kommer att verka för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling i den arktiska regionen ...

Sverige är och kommer att fortsätta att vara aktivt i det internationella samarbetet för att skydda den unika miljön i Arktis och minimera de negativa effekterna av och riskerna med en oförväntad ökad utvinning.

"Miljömässigt hållbart utveckling" – genom oljeutvinning.

Man kan lugnt konstatera att när det gäller frågan om oljan är det mycket svårt att få ihop vad den svenska regeringen säger och vad den gör.

Man skulle kunna lägga till ytterligare en parameter: det faktum att de globala utsläppen av växthusgaser skulle behöva upphöra redan igår om regeringens mål om att begränsa uppvärmningen till två grader ska kunna nås. Men den parametern gör det hela så schizofrent att det blir overload. Så vi skippar det.

Flute tankar skriver mer om rapporten från Finansdepartementet och besvarar redan nu många av de argument som lär rapporteras i media i nästa vecka.

Se också Cornucopia om förnekelsens tid.

Senaste kommentarerna

  • Gäst: toppjord? Menar du matjord?
  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...