Olja
Regeringens schizofrena syn på olja
Oljan sinar. Oljan driver världsekonomin. Alltså har vi ett problem. Problem kan man hantera på många olika sätt. Till exempel kan man låtsas som om problemet inte finns.
Nästa torsdag kommer Finansdepartementet att presentera en rapport som kommer göra allt för att sopa problemet peak oil under mattan. Rapporten är skriven av den norske ekonomen Øystein Noreng som inte tror att det finns några fysiska gränser för hur mycket olja som kan matas in i världsekonomins mage. Att frågan om det finns ett produktionsmaximum för oljan eller ej över huvud taget kommer upp på departementsnivå är sällsynt och är kanske ett tecken i tiden på att det inte längre är så enkelt att köra huvudet i sanden när det stigande oljepriset också märks vid svenska bensinpumpar.
Men snarare än att erkänna problemet väljer man alltså förnekelse. Men, nota bene, förnekelsen gäller mest på det officiella planet: Sitt i båten, fortsätt planera som om tillväxtekonomin kommer ånga på i många år till, planera inte för något annat.
Samtidigt som detta budskap pumpas ut sker nämligen något annat på marken, eller snarare i havet. Världsekonomin är just nu som en desperat heroinpundare. Den måste ha mer av sin drog. Lyckligtvis har tidigare droganvändning lätt till klimatförändringar som smälter istäcket i Arktis och blottar nya potentiella oljekällor.
Det är inte lätt, och framföra allt inte billigt, att borra efter olja i ett landskap som fryser igen en gång om året, där isberg far runt resten av året och där det är långt till land.
Naturligtvis innebär det också enorma miljörisker att borra efter olja i denna högst skyddsvärda och unika miljö, om det är alla politiker eniga.
Med regeringens logik blir det så här: Eftersom det inte finns något problem med sinande oljereserver så är det lika bra att utsätta den unika arktiska miljön för dessa stora miljörisker för att komma åt den sista billiga (?) oljan...
Supermiljöbloggen uppmärksammar i dag att moderaterna med utrikesminister Carl Bildt i spetsen kör över det motstånd mot oljeutvinning i Artkis som funnits i regeringen, bland annat från miljöminister Lena Ek, och tänker fortsätta driva linjen att Arktis ska kunna öppnas för oljebolagen.
I en tidigare interpellationsdebatt har Carl Bildt sagt följande om Sveriges position som nuvarande ordförande i Arktiska rådet:
Klimatförändringarna skapar nya utmaningar men också möjligheter ...
Strategin fastställer tydligt att Sverige kommer att verka för en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling i den arktiska regionen ...
Sverige är och kommer att fortsätta att vara aktivt i det internationella samarbetet för att skydda den unika miljön i Arktis och minimera de negativa effekterna av och riskerna med en oförväntad ökad utvinning.
"Miljömässigt hållbart utveckling" – genom oljeutvinning.
Man kan lugnt konstatera att när det gäller frågan om oljan är det mycket svårt att få ihop vad den svenska regeringen säger och vad den gör.
Man skulle kunna lägga till ytterligare en parameter: det faktum att de globala utsläppen av växthusgaser skulle behöva upphöra redan igår om regeringens mål om att begränsa uppvärmningen till två grader ska kunna nås. Men den parametern gör det hela så schizofrent att det blir overload. Så vi skippar det.
Flute tankar skriver mer om rapporten från Finansdepartementet och besvarar redan nu många av de argument som lär rapporteras i media i nästa vecka.
Se också Cornucopia om förnekelsens tid.
Video: Björn Forsberg om omställningens tid
Björn Forsberg är aktuell med nya boken Omställningens tid. Boken recenseras bland annat i senaste numret av Effekt där Lina Hjorth beskriver Omställningens tid som ett "alldeles lysande reportage om lokal omställning". I Effekts videoserie om omställning har Björn Forsberg en given plats. Filmerna nedan är gjorda av produktionsbolaget Andersö&Boman i samarbete med Effekt.
Fler omställningsintervjuer finns samlade här.
Förnyelsebar energi:
Mental omställning:
Omställning innebär möjligheter:
Tillväxtepoken är över:
I 2012 års spåkula: Maya-skämt, euro-kollaps, Irankrig och Kina-bubbla
Så här dags brukar bloggar och tidningar vara fulla av förutsägelser av vad det nya året kommer att bjuda på. Jag får en stark känsla av att färre än vanligt vågar sig på en framtidsspaning för 2012. Kanske för att 2011 var en bra påminnelse om hur omöjligt det är att förutse framtiden. Hur många hade för ett år sedan spått arabrevolten, Fukushima eller eurons dödsrosslingar?
De helt oväntade händelserna – de svarta svanarna – tenderar att förändra historien i betydligt högre utsträckning än de väntade.
Här följer ändå en sammanställning av några olika röster som blickat in i spåkulan.
På skuldkrisfronten är det såklart en öppen fråga om, eller hur stor del av, eurosamarbetet som överlever. Centre for Economics and Business Research (CEBR) är helt säkra på euron är borta inom tio år och tror att 2012 är året då eurokollapsen inleds, rapporterar The Telegraph:
It is not a done deal yet – we are only forecasting a 60pc probability – but our forecast is that by the end of the year at least one country (and probably more) will leave.
Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet tycker att man bör hålla extra koll på Kinas ekonomi under 2012:
Tjugo år efter Sovejtunionens sönderfall ligger mer makt än någonsin i händerna på en politbyrå. Det är till det kommunistiska Kina som västvärldens direktörer ständigt sätter sitt hopp. När finanskrisen slog till 2008 öste Kinas toppgarnityr på i bästa planekonomiska stil och beordrade byggandet av allitfrån broar till enorma bostadskomplex. Allt finansierades med nytryckta pengar som lånades ut via bankerna. Ifjol började det komma tecken på att detta skapat en bubbla med påföljande skuldkris. Under 2011 var Kinas ledare pigga på att tillrättavisa USA och Europa. Under 2012 får de sannolikt fullt upp på hemmaplan.
Aaron Newton, författare till A Nation of Farmers: Defeating the Food Crisis on American Soil, varnar för en överdos av Maya-kalender-skämt:
The average US citizen will lose one week of 2012 due to the pervasiveness of Presidential campaign commercials on TV. A structural collapse of the global financial system will usher in rationing of key items including some foods. Everyone will be sick of Mayan Calendar jokes by Mid-March
Christine Patton, Transition Oklahoma City bygger vidare på den eskalerande konflikten mellan USA och Iran:
With the presidential election looming, President Obama takes the time-honored path trod by Presidents, Kings, and Emperors before him and (reluctantly) triggers a military action aimed at corralling a desperately sabre-rattling Iran, which happens to have a not-so-subtly expanding nuclear program, a threatened capability to block the Straits of Hormuz, and the third highest amount of world oil reserves. Operation Duck and Cover distracts the public from the country’s growing tent cities and loathsome bail-outs.
Collin Campbell, geolog, tidigare chef inom oljeindustrin och grand old man inom peak oil-forskningen ser både vinnare och förlorare:
The decline of production during the Second Half of the Oil Age, which now dawns, implies economic and financial contraction. The transition threatens to be a time of great tension as already seen in demonstrations from Moscow to Wall Street and revolutions in the oil-rich Arab world. Coming to terms with what unfolds is a major challenge but as always there will be winners, who react in a positive way, and losers, who continue to live in the past.
Video: David Jonstad om framstegsmyten och civilisationens kollaps
Näst på tur i Effekts samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman: David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Han berättar om vår tids låsning vid två myter, den om evigt framsteg och den om en apokalyps. Dessutom om hur den industriella civilisationens oundvikligen går mot en kollaps och hur vi kan förbereda oss för detta.
Alla tidigare intervjuer finns nu samlade på denna sida.
Evigt framsteg eller apokalyps
Civilisationens kollaps
Att bygga resiliens
Video om omställningen
I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.
Intervjuade personer
Björn Forsberg, författare till boken Omställningens tid
Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.
Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet
David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut
Oscar Kjellberg, ekonom och agronom
Stina Oscarson, chef för Radioteatern
Pella Thiel, ekolog
Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen
Sorterat utifrån ämne
Ekonomi
Skuldkrisen (Foss)
Tillväxt (Foss, Oscarson, Kjellberg, Forsberg, Thiel)
Pengar (Hornborg)
Finansiering (Kjellberg)
Energi
Kärnkraft (Foss)
Förnybar energi (Foss, Forsberg)
Tekniktro (Hornborg)
Ekologi
Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Forsberg, Thiel)
Omställning
Allmänt om omställning (Wijkman, Forsberg)
Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Oscarson, Thiel)
Bygga resiliens (Jonstad)
Kollaps (Jonstad)
Best of
Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch
Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor
Anders Wijkman: Omställning
David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps
Stina Oscarson: Icke mätbara värden
Oscar Kjellberg: Finansiering efter oljetoppen
Björn Forsberg: Omställningens möjligheter
Pella Thiel: Ett meningslöst system:
...och i bakgrunden mullrar oljekrisen
Trippelkrisen – energi, ekologi och ekonomi – bryter dagligen ny mark. Just nu är det ekonomi (i form av skuldkris) och ekologi (i form av klimathot) som tar det mesta av uppmärksamheten. Men i bakgrunden mullrar hotet om sinande energitillgångar. Eftersom det är energi, och framför allt energi i form av olja, som upprätthåller vår industriella civilisation är detta ett sedan länge fruktat hot.
Att den konventionella oljeproduktionen stått och stampat på samma nivå de senaste sex åren är numer erkänt av självast Internationella energiorganet. Men den stora frågan är hur länge vi kan hänga oss kvar på denna platå. När kikar vi ut över kanten och ser att oljeproduktionen börjar ta oss nedåt?
I en klarsynt artikel, som för att vara publicerad i mainstreammedia är förvånansvärt initerad och rakt på sak, skriver E24:s Billy Degerfeldt att oljekrisen kanske är här nu. Trots att hela världsekonomin är i gungning och tillväxten avtar förblir oljepriset på en historiskt hög nivå, över hundra dollar per fat.
Nu verkar alltså oljekrisen vara högst reell. Den svarta sörjan (i sin konventionellt flytande tappning) ser ut att sina på riktigt den här gången. Varför skulle det annars, i allt aggressivare takt, exploateras reserver som snarare påminner om ett förstadium till asfalt (i branschen, oljesand och tung olja)? Eller för den delen, prospekteras resurser på havsdjup halvvägs ned mot Marianergraven?
Det som håller paniken borta är att de stora oljeproducenterna i Mellanöstern säger att de har gott om olja kvar. Det märkliga är att trots att det därifrån sällan rapporteras om nya oljefyndigheter så justeras siffrorna hela tiden upp, som om deras omfattande oljeexport inte hade någon koppling till oljekällorna.
Martin Saar på ASPO-bloggen refererar till en artikel från ASPO USA som spekulerar i sanningen bakom Mellanösterns, och i synnerhet jätten Saudiarabiens, oljereserver:
Misstankar finns att Saudi inte förmår att öka sin produktion längre, att Saudi helt enkelt nått maximal produktion och nått peakoil. Eller att Saudi hamnat i ett skruvstäd och tvingas att hålla uppe priset med ett lägre utbud för att undvika att drabbas av ”den arabiska våren” vilket hänt Egypten, Tunisien och Jemen.
Det senare motiveras med att Saudiarabien behöver hålla sin befolkning på gott humör med låga mat och energipriser, vilket är kostsamt även för rika oljeshejker.
Till detta tillkommer bekymret med att den egna befolkningen i oljeländerna konsumerar allt mer olja, inte minst för att kunna avsalta havsvatten och för att producera el.
Allt mindre olja går därför på export vilket, rapporterar Svenska Dagbladet, har bidragit till att de rederier som har oljetankers nu befinner sig i en akut kris.
För världsekonomin verkar det enda som kan skjuta oljekrishotet på framtiden vara att tillväxten mattas av, vilket i stället skulle innebära spiken i kistan för finanssystemet. Billy Degerfeldt igen:
Räddningen från de höga oljepriserna skulle sannolikt innebära att en katastrof samtidigt utspelade sig på en annan plats. Om Kina, som i dagsläget köper omkring 5 miljoner fat, slår av på sin oljekonsumtion är det ett tydligt tecken på att tillväxten där hackar betänkligt. Hur världsekonomin påverkas av ett sådant faktum behövs knappast utvecklas.
Bioenergi, en skitfråga?
I framtiden kan avfallet bli vår viktigaste resurs!
Ovanstående är en idé som vi ser allt oftare. Biogas ska ersätta bensin. Jeans, bildäck och platsflaskor kan malas ner och bli till prima nya råvaror och bränslen. Att vi ska ta vara på avfallet är det ingen som ifrågasätter. Men exakt hur stor del av dagens energianvändning kan ersättas med avfall? Och hur hållbart är det egentligen att producera en massa avfall, även om en del av det kan återvinnas?
Fysikern Tom Murphy tog tre populära exempel och satte igång att räkna. Han utgick från den energikonsumtion en genomsnittlig amerikan har, och hur mycket av detta som kunde ersättas av återvunnen energi från avfall.
Biogas från avlopp får mycket uppmärksamhet just nu, inte minst som fordonsbränsle. Lite nedslående kanske då att Murphy visar att även om allt det du spolar ner i toaletten togs nogsamt omhand så finns där inte mer energi än ynkliga en kvarts procent av den energi du gör av med på en dag. Det går att räkna upp och ner på några tiondelar, men det är inte poängen. Det viktiga här är att vi börjar förstå vilken skala vi pratar om. Dessa 0,25% är alltså ämnet för ett oändligt antal seminarier på miljökonferenser och mässor. Kanske läge att gå dit och ställa några obekväma frågor.
Murphy går vidare och kikar på återanvänd frityrolja, något som McDonalds använt i sitt greenwashande. Han hinner också med att granska en hem-apparat som med hjälp av el ska omvandla ditt plastavfall till olja. Manicken säljs med en fantastisk slogan: "hemmet är framtidens oljefält".
Tyvärr är det många som går på en sån slogan. Det kommer ständigt nya uppslag på hur vi på olika sätt ska ersätta all den fossila energi vi idag gör av med, och det är många som vill tro att det är möjligt. Men den som vill ställa om energisystemet bör också intressera sig för vilken den verkliga potentialen är.
Slutsatsen är att om vi menar allvar med hållbar energi så måste vi alla bli mycket bättre på källkritik. Ställ de obekväma frågorna: Var kommer råvaran ifrån? Vilken potential har den i verkligheten? Hur ser livscykelanalysen ut?
Vågar Obama stå för sina ord?
Fjärran från Tripoli pågår det en strid där det inte avlossas några skott, men vars utgång kan få stora konsekvenser för vår framtid.
Det är utanför Vita huset i Washington som slaget står. Där har ett par tusen miljöaktivister demonstrerat sedan förra veckan. Det är en fredlig manifestation. Deltagarna ställer sig och sätter sig utanför ingångarna. Hittills har 275 arresterats. Ett hundratal sattes i häkte över helgen. En av dem var Bill McKibben, grundare av klimatnätverket 350.org
Striden gäller en pipeline – Keystone XL - som enligt planerna ska dras från oljesandsfälten i kanadensiska Alberta ända ner till Texas. Den ska leverera upp till 900 000 fat olja om dagen till amerikanska raffinaderier. Projektet väntar på tillstånd från Barack Obama, som ska lämna besked senast i november.
I just detta fall har nämligen presidenten möjlighet att fatta beslut utan att Kongressen kan lägga sig i. Och USA:s miljörörelser har inte varit sena att påminna Obama om alla hans löften om att satsa på att ta landet ur fossilberoendet
Det som gör pipelinen så kontroversiell är att den sätter en avgörande fråga i blixtbelysning: har mänskligheten råd att utvinna varenda droppe olja som finns kvar?
Den omtvistade oljesanden – ibland kallad för tjärsand - är en blandning av lera, vatten samt bitumen, en trögflytande olja som har likheter med asfalt. De största reserverna finns i Venezuela och Kanada. De är i själva verket gigantiska. Kanadas oljereserver överträffas bara av Saudiarabiens.
För att få fram råolja från oljesand krävs det stora mängder energi till ångning och raffinering. Detta innebär att oljan från fälten i Alberta orsakar 10-45 procent större koldioxidutsläpp än annan olja. Dessutom blir den dyrare. Med dagens oljepriser är produktionen dock konkurrenskraftig.
Den legendariske klimatforskaren James Hansen, chef för NASA:s rymdforskningsinstitut, menar att det vore en katastrof om oljesanden exploateras. Han anser att vi har en chans att undvika farliga klimatförändringar om kolkraften fasas ut till år 2030. Men det förutsätter att vi inte försöker få upp all okonventionell olja som går att utvinna. Annars är det enligt Hansen i princip game-over.
USA:s ofta splittrade miljörörelse står i princip enad mot Keystone XL-pipelinen. Demonstrationerna utanför Vita huset har dessutom börjat få allt större uppmärksamhet i media. Självaste New York Times har nu i en ledarartikel manat Obama att säga nej till projektet. Minst lika viktigt: de stora fackförbund vars medlemmar skulle få jobb tack vare pipelinebygget, har även de tagit ställning emot Keystone XL. Amalgamated Transit Union och Transport Workers Union säger i ett gemensamt uttalande:
Vi behöver arbeten, men inte arbeten som ökar vårt beroende av tjärsandsolja…Många jobb skulle också kunna skapas genom energibesparingar, effektivisering av elnätet och utbyggnad av kollektivtrafiken. Sådana jobb skulle kunna hjälpa oss att minska luftföroreningar och växthusgasutsläpp.
Frågan är om Barack Obama vågar utmana de mäktiga energilobbyisterna. Frågan är om han vill ge aggressiva republikanska presidentkandidater chansen att anklaga honom för att sätta landets energiframtid på spel. Om han vågar, skulle det innebära ett rejält avbräck för oljesandsutvinningen i Alberta, som då förlorar sin kanske viktigaste marknad på kort sikt. Klimatrörelsen skulle kunna räkna hem en viktig seger. Sådana har det inte varit särskilt gott om på senare år.
Dagliga rapporter från demonstrationerna hittar du på Tar Sands Actions hemsida.
Elefanten mitt i rummet
Anders Wijkman bättrar på problembeskrivningen av den finansiella krisen genom att i en artikel på DN Debatt lyfta in energi- och resursfrågan.
Det är lätt att förblindas av den finansiella statistiken. Men tillväxt handlar inte främst om pengar. Tillväxt får vi genom att utnyttja olika resurser från naturen, främst högvärdig energi. Vissa typer av ekonomisk aktivitet – som olika tjänster – kräver lägre insatser av energi och råvaror. Men sett över tid har det rått ett nära nog linjärt samband mellan tillväxten i ekonomin och användningen av naturresurser.
I ett historiskt perspektiv var den ekonomiska tillväxten länge försumbar. Det var först när människan började utnyttja fossila bränslen som tillväxten sköt fart och den industriella revolutionen blev möjlig.
Och eftersom oljeproduktionen inte ökar sedan 2006 och enligt många experter börjar minska inom kort är det svårt att förstå hur sjutton tillväxt ska kunna uppstå i framtiden. Wijkman har lika lite som någon annan ett färdigt svar, men förmår formulera problemet klart och tydligt:
För att skapa tillväxt – och därmed reella värden – är tillgången till högvärdig energi till rimliga priser en absolut förutsättning. Hur detta skall gå till i en situation där både energi och viktiga råvaror stiger kraftigt i pris är svårt att förstå. Så länge den här nyckelfrågan saknas i debatten blir förslagen till lösningar inget mer än tomma löften.
Nu uppenbarar sig förvisso inte lösningar automatiskt bara för att man ställer rätt frågor, men det är bättre att konstatera att ett svar saknas än att svara på fel frågor. Och när rätt frågor ställs blir det allt svårare att ignorera elefanten mitt i rummet: Två hundra år av fossilbränsledrivet industrisamhället har nått vägs ände. Kanske dags att börja planera för den omställningen?
440 miljoner ton koldioxid i nya oljefyndet
Oljeplattform i Nordsjön.
Det nyupptäckta oljefältet i Nordsjön är – precis som alla medier rapporterar just nu – verkligen JÄTTESTORT.
Aldous/Avaldsnes är en jättelik oljefyndighet. Enligt våra uppskattningar kan den totala upptäckten vara en av de tio största oljefyndigheterna på den norska kontinentalsockeln
säger Tim Dodson, Statoils chef för prospektering, i ett uttalande.
Så mycket som 1,2 miljarder fat olja kan det finnas där nere under havsbotten. Vilket naturligtvis är glädjande för världens bilister. Tyvärr är det nu så att allt är relativt. 1,2 miljarder fat olja låter mycket, men är mindre om man betänkar hur extremt mycket olja vi använder varje dag i den oljedrivna delen av världen: 86 miljoner fat. Det innebär att det nya oljefyndet räcker till max två veckors förbrukning.
I den mån som man också lyckas få upp oljan ur havet. Sådant alltid lättare sagt än gjort. Dessutom, påminner oss bloggrannen Flute, måste man ta hänsyn till att Norge oljeproduktion sjunker snabbt sedan tio år tillbaka. Om man ska bromsa denna produktionsminskning så krävs det att två jättefält hittas varje år.
Lyckorus blir det ändå på börsen för oljebolagen.
Lyckorus blir det inte för en redan sargad planet som redan vrider sig i plågor över den överhettning som för mycket koldioxid i atmosfären innebär.
Ett fat olja konverterad till bensin ger 370 kg koldioxid. Vilket gör att om all olja i det nya norska fältet pumpas upp kommer atmosfären fyllas på med totalt 440 miljoner ton koldioxid. Det är vad de sammanlagda utsläppen i Sverige åstadkommer under nio år.
Skäl att jubla över det nya fyndet?
Andra om oljefyndet: Cornucopia
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av