Olja

00-tal barn

En vackert animerad kortfilm av Maja Lindström och Lars Nordén om ett tänkt samtal med våra barn. Hur ska vi kunna förklara att vi fortsatte att gasa när vi visste att det var omöjligt? Att den billiga oljan inte skulle flöda för evigt?
Under en cykeltur med sin snart vuxne son tvingas en mamma stå till svars för hur vi stal kommande generationers resurser och använde dem själva. Sonen och hans kamrater får stå tomhänta i ett postindustriellt samhälle.
00-tal är en stillsam sorgesång om vår civilisation. Ett samtal ingen av oss kommer att vilja ha, men som vi mycket väl kan komma att tvingas till

00-Tal Barn (otextad HD) from Maja Lindström on Vimeo.

Försöker binda kolet i marken

Ungefär en mil söder om Sunne ligger den lilla staden Västra Ämtervik. Om du svänger av väg 45 västerut, kommer du snabbt in på grusiga landsvägar, omgivna av gårdar och öppna fält. Vissa med stora hagar och betande kor, andra där det produceras vall, och en del med hästar. Efter några kilometer, och om du har svängt vid rätt ställen, kommer du till en gård som sticker ut. Här är hundratals träd planterade i kurviga rader längs med höjdkurvorna, två kor går och betar mellan träden i en lite hage som flyttas varje dag. En bit bakom korna ser du kycklingar som också har en mobil hage, där de äter gräset och sprider ut kodyngan. Vid bostadshuset ligger nyplanterade trädgårdsbäddar, och Sveriges enda risodling (!). Dessutom kommer antagligen en uppsjö av människor springa runt i ett myller av aktivitet.

Gården är Ridgedale, och jag är nyligen hemkommen från en två veckors permakulturkurs där, under ledning av Richard Perkins som driver gården tillsammans med sin partner Yohanna Amselem. Jag ska inte uppehålla mig särskilt mycket vid kursen i sig, då många av Effekts läsare redan känner till permakulturkonceptet. Men det är upplyftande att Richard Perkins inte är puritan och strikt håller sig till permakulturläran, utan han tar in mycket idéer från exempelvis Allan Savory and P A Yeomans. Och han avfärdar tanken på att permakultur är ett sätt att odla mat medan du sitter i fåtöljen. De flesta dagar under kursen var Richard uppe vi sextiden och planterade träd.

Richard och Yohannas plan är att skapa en gård där de kan producera mat både för sig själva och för att säljas lokalt. Dessutom ska Ridgedale fungera som ett utbildningscenter och en föregångare för andra som vill börja bruka jorden på ett mer hållbart sätt. Och budgeten för allt det här ligger på vad ett genomsnittligt hus i Sverige kostar – runt två miljoner kronor. Richard Perkins och Yohanna Amselem vill visa att det är möjligt att ta steget och faktiskt skapa ett liv som vi kan fortsätta att leva även efter oljan.

Ridgedale ska drivas på ett sätt som återbygger matjord och motverkar erosion. Mycket handlar om att få tillbaka kolet i marken, och den som brukar jorden kan därmed inte bara minska sina koldioxidutsläpp, utan faktiskt dra koldioxid ut ur atmosfären. På Ridgedale ska kolen bindas i marken genom betande djur enligt Allan Savorys teorier om planerat betesbruk, och med hjälp av träd och perenna växter. Ingen traditionell plöjning kommer att ske, och jorden kommer aldrig att få ligga bar, allting för att undvika jorderosion och koldioxidutsläpp.

För den som är intresserad av att se hur permakultur fungerar i praktiken är Ridgedale väl värt ett besök. Själv blir jag inspirerad av att se någon som omsätter teorierna i praktiken. David Jonstad skrev i fjol en bloggpost som resonerade om permakultur hade blivit en kult med många unga, entusiastiska, idealister som talade om konceptet utan att veta om det faktiskt fungerar. Jag tror att Richard Perkins håller med om en stor del av den kritiken, och att det är dags att överge myten om permakultur som en edens lustgård som sköter sig själv medan man själv läser en bok. Däremot har han och Yohanna börjat bevisa att med hårt arbetet – och genom att empiriskt ta reda på vilka delar av permakulturen som fungerar och använda sig av dem – så går det att skapa ett mer hållbart, småskaligt jordbruk som producerar en ansenlig mängd mat.

Ps. En annan person att inspireras av är Effektmedarbetaren och förre chefredaktören Sara Jeswani, som har tillsammans med två kollegor flyttat till västkusten för att starta andelsjordbruket Dahls trädgård.

Dags att släppa den eviga tillväxtdrömmen

FN:s klimatchef Christiana Figueres på COP-mötet. Foto: UNclimatchange/CC

Klimatförhandlingarna i Warszawa går in på slutspurten, och som väntat är det inte mycket som har hänt. Organisationer såsom Världsnaturen WWF, Jordens Vänner och Actionaid har lämnat mötet i protest, och länder som Kanada, Australien och Japan har sänkt sina utsläppsambitioner. Kanada som slåss för sin oljesand, Australien som har en klimatskeptisk regering och vägrade att ens skicka en minister, och Japan som förlitar sig på kol och hoppas kunna utvinna metanhydrater efter avvecklingen av landets kärnkraft (SR).

Men nu var målet för förhandlingarna i Warszawa aldrig att nå ett bindande avtal, siktet har sedan länge varit inställt på mötet i Paris 2015. Det är då världens ledare ska göra vad de misslyckades med i Köpenhamn och varje år sedan dess. Redan nästa år ska dessutom EU ta beslut om sina utsläppsmål för 2030, något som sannolikt sätter ribban för Parisförhandlingarna.

Vad är då sannolikheten för att vi får ett lyckat avtal i Paris? Inför årets möte sa Sveriges förra förhandlare Anders Turesson att en avgörande punkt är att skapa en tilltro till att sänkta utsläpp ska gå hand i hand med våra andra önskemål om ”en god ekonomisk utveckling, sen kan man diskutera vad som ligger i det begreppet, en social utveckling och så vidare”.

Jag skulle vilja hävda att den viktigaste punkten av det här är att diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och att vi måste komma bort från den ensidiga fokuseringen på BNP-tillväxt. Klimatförhandlingarna i Warszawa har sponsrats bland annat av oljebolaget Lotos och kolföretaget PGE, och det är uppenbart att många starka ekonomiska intressen inte ser någon vinning i att minska eldandet av fossila bränslen. Och de har lyckats få med sig regeringarna i flera länder som ser den fossila energin som nyckeln till fortsatt materiell och ekonomisk tillväxt. Genom att skyffla in kolet och oljan i det ekonomiska dragloket är tanken att vi alla kan fortsätta på resan till den förlovade framtiden där energin flödar och recessioner är något som hände på 30-talet.

Nu ser ju framtiden inte riktigt ut så här. Tillväxten i västvärlden fram till den ekonomiska krisen 2008 hölls uppe till stor del med hjälp av utlåning och derivat, eftersom det inte gick att öka produktionen av olja och tillföra den energi som krävdes för att faktiskt öka produktionen i systemet. I stället ökade vi belåningen fram tills dess att bubblan sprack.

Toppen för produktion av den lättillgängliga konventionella oljan passerades redan 2006 enligt OECD-ländernas energiorgan IEA, och därför har blickarna riktats mot kol och okonventionella fossila bränslen så som skiffergas och oljesand. Kol är dock också en ändlig resurs (i boken Peeking at Peak Oil förutser professor Kjell Aleklett att kolen når sin produktionstopp runt 2030) som inte kommer att kunna ersätta den minskade oljeproduktionen, och olja från exempelvis oljesand och skiffer kräver mycket energi för att överhuvudtaget kunna utvinnas. Nettoenergin som vi får ut är betydligt lägre om man jämför med oljan som har pumpats upp från exempelvis de gigantiska oljefälten i Saudiarabien.

Att desperat utvinna de sista fossila bränslena till vilken kostnad som helst kommer därför inte att kunna få tillbaka den globala ekonomin till ett tillstånd där den konstant växer. För att få den tillväxt som har varit under större delen av 1900-talet krävs väldigt mycket, väldigt billig energi, och det kan varken kol eller något annat fossilt bränsle förse oss med längre. Vi kommer att kunna hålla loket rullande ett tag, men det kommer inte att gå snabbare och snabbare. Och det borde även vara klart vid det här laget att ökad belåning och skapandet av allt mer pengar inte heller är någonting som kommer att få fart på ekonomin (något Andreas Cervenka skriver bra om bland annat här).

Så hur ska vi då kunna nå framgång i klimatförhandlingarna? Det ser ju onekligen inte särskilt ljust ut, men jag tror att enda möjligheten är att vi på allvar börjar diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och vad som vi egentligen tycker är viktigt. Och en bra början för det samtalet är en insikt om att oavsett hur mycket fossil energi vi försöker pumpa in i systemet, kommer vi aldrig att komma tillbaka till eran som var efter andra världskriget då vi upptäckte oljefält snabbare än vad vi kunde göra slut på dem och det kändes som den materiella tillväxten kunde pågå för evigt.

Om vi har det klart för oss, borde det förhoppningsvis vara lättare att gå med på att lämna de fossila resurserna kvar i marken och i stället diskutera hur ett system som inte bygger på evig tillväxt ska se ut. Och omställningen till det systemet kommer att vara betydligt mycket enklare om vi kan hålla den globala uppvärmningen till runt två grader snarare än fyra-fem.

The Destructive Petro-Policies of the Tar Sands: Canada’s ‘Hiroshima’?

Oil sands in Alberta. Photo: Dru Oja Jay, Dominion/Flickr/Creative Commons.

Having been quietly developed in the past 40 odd years, the Alberta Tar Sands have recently seen the ugly glare of limelight, illuminating the devastating and leviathan scale of this mega project that is the fastest-growing source of Greenhouse gas, GHG, emissions in Canada. “The fact is, Fort McMurray looks like Hiroshima,” described by well-known Canadian recording artist Neil Young recently, “a wasteland.” Dominating an area of land comparable to England (149,000 km2), with a scale difficult to comprehend, it is the largest industrial project in human history.

The Governments of Canada and Alberta have been promoting a tripling of oil sands production by 2020, although this single strategic resource emits 20-22 percent more GHG than regular crude, from well-to-wheel.1 Prime Minister(PM) Stephen Harper told the Canada-U.K. Chamber of Commerce in 2006, “Canada’s emergence as a global energy powerhouse—the emerging ‘energy superpower’ our government intends to build…an enterprise of epic proportions, akin to the building of the pyramids or China’s Great Wall. Only bigger.”

Minister of Natural Resources has stated repeatedly “Oil sands development alone could inject as much as $3.3 trillion into the Canadian economy and support an average of 700,000 jobs per year over the next 25 years.”2

To achieve this, domestically, the government has sabotaged scientific inquiry by shuttering research facilities and firing scientists, dismantling environmental protection and monitoring, restricting public debate and consultation, and intimidated critical civil society, placing democracy at the feet of the oil majors. Abroad, Canada has become a global rogue nation, ruthlessly undermining climate negotiations and threatening trade wars. While the ‘resource curse’ thesis is regularly applied to Africa, wherein the wealth of hydrocarbons or mineral deposits in underdeveloped countries actually becomes an obstacle to real development, the current Canadian government’s single-pointed focus on policies of modern petro-politics, complete with industry collusion and indifference to impacts and dissent, has made the political climate quite grim.

Tar Sands

Discovered in the 1960s under Boreal forests, the Athabasca Tar Sands contain the largest proven oil reserves outside Saudi Arabia, an estimated 175-300 billion barrels. The least efficient source of crude, the EROI3 is so low that ’very heavy’ bitumen is only profitable when oil trades at +$100 per barrel, as costs of extraction are $60-80 per barrel.4 Between 3.2-4.5 times as carbon intensive as traditional oil, bitumen is either strip-mined, with two tons of earth moved per barrel or when too deep, via in-situ Steam-Assisted Gravity Drilling, requiring 1-5 barrels of water and 3 barrels of natural gas per barrel.5 These and related processes create 1.8 billion litres of unrecoverable tailings waste water per day, an estimated 5.5 trillion litres total, collected in unlined ponds beside the Athabasca River, and is so toxic that 1600 ducks died after landing on a pond in 2006.6 These ponds are under two investigations for releasing industrial waste called “process-affected water” (filled with organic and inorganic compounds, like toxic heavy metals and cyanide or mercury7) into the Athabasca River, used by downstream communities. About 350,000 litres were released over 10 hours in March 2013, and communities were not even informed of the incident in 2011 (only discovered through testing dead and deformed fish) and have not been provided details of the contaminants they have been exposed to.8

The contamination caused by the heavy metals released in the extraction of bitumen cannot be fixed by planting trees and laying sod, but will persist and accumulate in the flora and fauna for many hundreds of years; reclamations are virtually impossible.9, 10 Losses of wetlands, habitat, and the carbon sink of the boreal forest (second only to the Amazon in size) are concerns not fully understood. Wildlife have been heavily impacted: pollution altering migration patterns and health of numerous bird species, and caribou herds declining by more than 70 percent since 1996, resulting in systematic kill-offs to cull ‘problem’ black bears and wolves, but it isn’t helping, since they are not the problem – the latest plan is a 15 000 sq km cage.11

Toxic ponds keep accumulating, as do the +30 giant open-pits mines, but rather than fill them in at great expense, new proposals are to fill them with water so that in theory, when the toxins eventually settle, we’ll have a “new lakes district”. Is this really responsible recovery on the part of business or government? To date, no cumulative environmental assessments have been done for the tar sands, and only 40 percent of the reserves are being developed now, but there are 45 more proposals and one has yet to be denied.

Alberta’s Premier Allison Redford describes the tar sands as the “lifeblood of our economy,”and thus synonymous with the public interest. 12 Many locals defend the project, since oil and gas are the only economic opportunities developed in the region in the past 40 years, but whether benefits are accruing for the public good remains debatable, as this is not lasting, sustainable work and too little has been saved. Between 1995 and 2002, tar sands production increased 74 percent, yet due to what many describe as an outdated regime rule and poor collection, royalties have actually dropped 30 percent, making Alberta’s rates lower than Nigeria, India and South Africa.13

Indigenous Impacts and Alberta

Amnesty International reports that “By every measure Indigenous peoples across Canada continue to face a grave human rights crisis” 14. The history of colonial paternalism, marginalization and on-going lack of respect for the distinctive rights of Aboriginal peoples in Canada becomes existential for groups in the tar sands region. Facing the final conquest of colonization, ‘dispossession by contamination’ makes impossible any semblance of living off the land, although this is guaranteed by Treaties. As a local Chief said, they are forced to accept tar sands activities, though “the environmental cost has been great…[as] there is no other economic option; hunting, trapping, fishing is gone”15.

Independent research released in 2009 estimated that 12,000 tons of toxic particulate (Mercury, Arsenic, polycyclic aromatic compounds, heavy metals, and other carcinogenic toxins) are dispersed into the air and water annually from the bitumen up-graders of the two largest tar sands operators,16 but the report was undermined by Alberta government. Suppressed Environment Canada research from 2012 (which alarmingly required government spokesperson approval before being released to the public17) confirmed priority pollutants were bio-accumulating at rates 2.5–23 times over pre-1960 levels in lake bottoms up to 100km away.18 Downstream indigenous populations suffer increased respiratory diseases, cardiovascular problems, renal failure, lupus, diabetes and rare cancers, suspected to be caused by the pollution, and Provincial authorities confirm a 30 percent increase in cancers in the region from 1995-2006. 19, 20

Climate

NASA climatologist James Hansen stated “if Canada proceeds and we do nothing, it is game over for the climate,” because the carbon burden of tar sands (240 gigatons) is roughly equal to “twice the amount of carbon dioxide emitted by global oil use” in all of human history.21 Most provinces have stabilized their GHG emissions, but Alberta’s have grown 41 percent, with the oil sands representing about five percent of the national total – but by 2020, they will contribute more than 16 percent.22

Canada has become a notorious laggard and obstructionist at the past five years of global climate and environmental negotiations, as well as a tiresome bore promoting the tar sands. Current national emissions are at 23 percent over 1990 levels, which can account for being the first nation to withdraw from the Kyoto Accord23 and was the only country to weaken its climate target under the Copenhagen Accord. A report in the run-up to the recent COP18 Doha climate conference also described Canada as the developed world’s worst performer regarding policies and action on climate change in 2012, ranking 58 out of 61 nations, ahead of only Kazakhstan, Iran, and Saudi Arabia.24 Ignoring the ‘green energy revolution’ Canada is last among the G8 nations, cutting all funding for energy efficiency, investments or research and development.25 While bitumen is becoming unpopular, the demand for cheap consumer goods made in Asia means an eager energy market, while more loosely regulated environments mean also exporting the pollution burdens. And we must also remember Canada’s activities open the door to other places in the world where similar deposits are found, such as Venezuela, Madagascar, and Russia.

Political realities in Canada – Why are we doing this?

The Canadian 2011 election that brought the Harper Conservatives to power was won with 37 percent (by about 6000 votes).26 It is not possible to touch upon the extent of neoliberal changes, but with dramatic cuts, the reasonable fear is that it will be nearly impossible to recover the lost competencies of a country once renowned for research and its exemplary system of governance; few citizens remain unaffected. While much of the rest of the world struggles to develop policy and regulations to ensure the precautionary principle and deliberative consultations for industrial projects, the Harper Government is deliberately dismantling Canada’s, whilst simultaneously increasing spending on their priorities.27

A recent report detailed how between 2011–2012, oil industry and pipeline lobbyists met with cabinet ministers and public office holders 53 times,28 yet met only once with an environmental organization.29 Moreover, a letter from December 2011 from petroleum, gas, and pipeline lobbyists to Ministers of Environment and Natural Resources unambiguously outlines industries wishes; as requested, five of the six acts that posed nuisances to industry were dismantled, particularly environmental oversight and regulations, and relative to Indigenous peoples and consultations. There has also been a major federal government advertising campaign ($9 million), promoting the oil sands as “ethical” and "responsible resource development."30 Academics and critics call for “a full independent public inquiry to investigate the influence the oil industry is having on the Harper government, turning Canada into a rentier state through lobbying.”31 Although the government made an agreement at the G20 to reduce such subsidies, tar sands projects have been actively subsidized with $2.8 billion annually.32 Pulitzer Prize winner Chris Hedges reflects aptly: “Harper is sort of a poster child for corporate malfeasance and corporate power, just sort of dismantling everything that’s good about Canada, including walking out on Kyoto and this egregious assault on civil liberties...he’s the kind of species that rises to political power and is utterly subservient to corporate interests at the expense of the citizenry.”33

Rhetoric has polarized the debate, with internal federal documents from 2011’s international oil sands advocacy strategy’ characterizing industry associations, energy companies, Alberta, and business associations as ‘allies’, while Aboriginal groups, NGOs, media, and competing (green) industries were ‘adversaries’.34 Minister of Natural Resources wrote a provocative open letter in 2012: “Unfortunately, there are environmental and other radical groups that would seek to block this opportunity to diversify our trade. Their goal is to stop any major project no matter what the cost to Canadian families in lost jobs and economic growth…These groups threaten to hijack our regulatory system to achieve their radical ideological agenda.” 35

The tar sands are losing legitimacy from wide segments of Canadian society as the ´Social License´ is slowly being revoked, with Harper’s governance style increasing citizen’s cynicism and distrust. While the critics oppose tar sands, pipelines and super tankers, the dialogue addresses changing public preferences that articulate a desire to transition toward carbon-free, sustainable visions of the future. Many are committed to civil disobedience, uniting unions, scientists, civil society, average people, environmentalists, and indigenous people; indigenous elders, for instance, declaring they will put their bodies in front of bulldozers. The non-violent, national grassroots indigenous Idle No More movement rose in reaction to Harper´s broken promises to Chiefs after he altered the Indian Act unilaterally.36 Spokeswoman Pamela Palmater stated: “First Nations represent Canadians last best hope at stopping Harper from unfettered mass destruction of our shared lands, waters, plants and animals in the name of resource development for export to foreign countries like China. Why? Because only First Nations have constitutionally protected Aboriginal and treaty rights which mandate Canada to obtain the consent of First Nations prior to acting. We are standing up not only to protect our lands and waters, but we are also standing up to restore justice for First Nations and democracy for Canadians.”37

Recently, bands across North America signed the International Treaty to Protect the Sacred from Tar Sands Projects, which reads: “our laws define our solemn duty and responsibility to our ancestors, to ourselves, and to future generations, to protect the lands and waters of our homelands and we agree to mutually and collectively oppose tar sands projects which would impact our territories, including but not limited to pipelines…and tanker projects.”38 The Athabasca Chipewyan First Nations are currently appealing a Supreme Court rejection regarding monitoring and consultations,39 while the Beaver Lake Cree celebrate an April 2013 Court of Appeals victory which allows them to continue to trial against Canada for failures to discharge their fiduciary responsibilities ensuring treaty rights.40

Canada, and the world, are rushing towards a watershed moment in history when short-term risky economic gains are no longer a rational choice; in Canada, protections we thought sacred, took for granted, are suddenly under threat. Canada’s regulatory regime, science, and governance were once admirable, but in a less than a decade on this petro-holic resource-led trajectory, we’ve become a global miscreant. Slavery was justified as necessary by capitalism in the same way economic-driven climate change is now, but ultimately the moral argument to abolish it overcame non-instrumental justifications – civil rights, suffrage, and all other justice oriented advances against power all came about through the recognition of the non-negotiable nature of certain civic-driven moral arguments; This is particularly relevant in pluralist, post-colonial, vividly multicultural nations like Canada. The government of Stephan Harper does not represent the values, interests or views of the majority of Canadians – alterations under his rule have ignited indignation in a wide swath of the population and are a great example of why current democratic systems need re-tooling towards a more responsive, engaged, participatory ecological-citizenship. The last decade has been embarrassing … and wholly infuriating. In true Canadian fashion– many of us are sorry about the mess.

Larissa Stendie

 

About the author

Canadian Political Ecologist Larissa Stendie exists somewhere between being an international academic, activist and adventurer, specializing in issues of extractive industries, indigenous and environmental justice, and participatory democracy. She has been based in Oslo for the last few years finishing a Masters of Philosophy at the SUM Centre for Development and Environment, and working with the Arne Naess Chair Projects and The Lancet-University of Oslo Commission on Global Governance for Health.

An abbreiviated version of the article translated into Swedish was published in the Effekt issue 3-4/2013.

 

Notes

2

Oliver, (Honorable) Joe (2012, May 4): Minister of Natural Resources Official Statement on the Keystone XL Pipeline. Accessed 4 December 2012, http://www.nrcan.gc.ca/media-room/news-release/2012/51/6182

3

Energy Return on Investment, well explained by N.Hagens, 2008. http://www.theoildrum.com/node/3839

4

Canada in danger of booming tar sands backlash,” The Independent, 14.6.2012. http://www.independent.co.uk/news/business/analysis-and-features/canada-in-danger-of-booming-tar-sands-backlash-7848982.html

5

Mining vs. In Situ, Pembina Institute Report, 2010. http://www.pembina.org/pub/2017

6

Syncrude guilty in 1600 duck deaths in toxic pond,” Reuters, 25.06.2010. http://www.reuters.com/article/2010/06/25/us-syncrude-ducks-idUSTRE65O68520100625

7

Ewart, S.(2013, April 3): “Oil spills disastrous for public relations,” Calgary Herald. Accessed 12 April 2013, http://www.calgaryherald.com/business/energy-resources/Ewart+spills+disastrous+public+relations/8181751/story.html?__lsa=b051-75d3

8

Cryderman, K. (2013, March 28): “Suncor spill site also had incident in 2011,” The Globe and Mail. Accessed 3 April 2013, http://www.theglobeandmail.com/globe-investor/suncor-spill-site-in-athabasca-river-also-had-incident-in-2011/article10541838/

9

Gov of Canada, Office of the Privy Council Memorandum, Pg 4. http://www.scribd.com/doc/82229219/PCO-Oilsands-memos

11

Save the Caribou – Stop the tar sands, The Co-operative, 2010. http://www.co-operative.coop/upload/ToxicFuels/docs/caribou-report.pdf

12

Premier Alison Redford on Alberta’s Oil Sands,’ video produced by the Alberta Government, YouTube channel `YourAlberta,’ published May 30, 2012, http://www.youtube.com/watch?v=VtyfmrUVFMo&list=PL57354166730EA923.

13

Gilmore, D (2005, April): “Shifting Sands” The Walrus. Accessed 28 February 2012, http://walrusmagazine.com/articles/2005.04-alberta-tar-sands/

14

Amnesty International. (2012): Matching International Commitments with National Action; a Human Rights Agenda for Canada. Accessed 25 January 2013, http://www.amnesty.ca/sites/default/files/canadaaihra19december12.pdf

15

Adkin, Laurie (ed.) (2009): Environmental Conflict and Democracy in Canada. Vancouver, BC: University of British Columbia Press.

16

Oil Sands Development contributes to PACs to Athabasca River, Kelly, Schindler et al. 2009. http://www.pnas.org/content/106/52/22346.short, http://www.pnas.org/content/107/37/16178.long

17

Oil Sands Development: A Health Risk Worth Taking? D.J.Tenenbaum, Environ Heath Perspect. 2006 http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2679626/

20

Cancer Incidence in Fort Chipewyan, AB 1995-2006. AB Cancer Board, 2009. http://www.ualberta.ca/~avnish/rls-2009-02-06-fort-chipewyan-study.pdf

21

Hansen,J.(2012, May 9): “Game over for the climate,” New York Times. Accessed June 23, 2012, http://www.nytimes.com/2012/05/10/opinion/game-over-for-the-climate.html?_r=0

22

Doucet, I. (2012, November 26): “Canada, the surprise ‘pariah’ of the Kyoto protocol” The Guardian. Accessed 28 november 2012, http://www.guardian.co.uk/world/2012/nov/26/canada-kyoto

23

Clare Demerse and P.J. Partington, “COP-18 Backgrounder”, Pembina Institute, November, 2012, p9. http://www.pembina.org/pub/2394

24

McKinnon, H.(2012, December 3): “Canada ranked worst performer in the developed world on climate change. Climate Action Network Canada.  Accessed 10 January 2013, http://climateactionnetwork.ca/2012/12/03/canada-ranked-as-worst-performer-in-the-developed-world-on-climate-change

Miller, Criz. (2013, April 29):”Canada, your emperor has no clothes,” Rabble.ca. Accessed30 April 2013, http://rabble.ca/news/2013/04/canada-your-emperor-has-no-clothes

27

Notably, “the two main fossil fuel industry associations have met with public office holders 367 percent more times than the two major Canadian automotive industry associations and 78 percent more times than both major mining industry associations since 2008.” Report released 27 November 2012. Accessed 2 December 2012, http://www.polarisinstitute.org/bigoilsoilygras

29

Greenpeace met with Joe Oliver in March, 2012

30

Government of Canada (2011, April 11):“Pan-European Oil sands strategy, internal memos” Federal Government documents. Accessed September 12, 2012, https://docs.google.com/file/d/0B_0MqnZ4wmcMYjY0NjY4Y2MtOWQzMi00NmU0LThhNWMtNzExN2EwYWI5N2Ex/edit?hl=en_US

35

Oliver, Honourable Joe (2012, January 9):”An open letter from the Minister of Natural Resources,” Natural Resources of Canada. Accessed 10 March 2012,http://www.nrcan.gc.ca/media-room/news-release/2012/1/3520.

36

Idle No More emerged in December 2012 in response to changing eight separate pieces of legislation related to First Nations that were bundled within Bill C-45 (which passed at 4am December 4, 2012), such as lowering the thresholds for surrendering territorial land back to the Crown or selling it to resource extraction corporations to ‘unlock the potential on reserve lands,’ so that See: Pam Palmater on CTVnews.ca, December 4, 2012. http://www.ctvnews.ca/canada/marathon-vote-on-omnibus-amendments-takes-more-than-six-hours-1.1065389 and www.idlenomore.ca for more information.

37

Pamela Palmater, “Idle No More: What do we want and where are we headed?” rabble.ca, January 4, 2013. Accessed January 8, 2013, http://rabble.ca/blogs/bloggers/pamela-palmater/2013/01/what-idle-no-more-movement-really#.UOdLK-5zFMY.facebook

38

The International Treaty to Protect the Sacred from Tar Sands Projects, signed 23 January 2013 in Yankton Sioux Reservation, South Dakota. Accessed 3 April 2013, http://www.protectthesacred.org/

39

(2012, February 23): “Response to Supreme Court of Canada’s rejection of appeal of the Athabasca Chipewyan First Nation,” Athabasca Chipewyan First Nations and the Tar Sands[online]. Accessed 28 March 2012, http://acfnchallenge.wordpress.com/2012/02/

40

2013, April 30: Alberta Court of Appeals, Lameman v Alberta, 2013 ABCA 148, Appeal no: 1203-0169-AC. Accessed 1 May 2013, http://www.albertacourts.ab.ca/jdb_new/public/ca/2003-NewTemplate/ca/Civil/2013/2013abca0148.pdf

Vårt bästa hopp är en krasch

Så släpptes ännu en gedigen rapport om hur vi styr mot klimatkaos. Denna gång från FN:s klimatpanel. Proceduren känner vi igen. Först påminnelsen om att den där klimatkatastrofen har blivit ännu lite mer sannolik sedan den senaste rapporten skrevs. Därefter makthavarnas försök att låta bekymrade och handlingsinriktade: »vår tids ödesfråga«, »klockan är fem i tolv«, »vi måste agera nu« och så vidare. Och på det, den stora kollektiva gäspningen: »jaja, nu får vi hoppas att någon gör nåt«. Varpå det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation rullar vidare som om inget har hänt.

Här och var i denna procedur slängs det in några slentrianmässiga ord om att rapporten också är hoppfull – fattas bara annat. Om vi här och nu faktiskt drar i nödbromsen och kraftigt minskar utsläppen överallt i världen, då slipper vi kanske de mest katastrofala scenarierna.

Den där nödbromsdragningen är såklart vad många av oss hoppas på, men jag skulle inte klassa det som hopp. Snarare är det ett önsketänkande som bättre beskrivs som falskt hopp.

Den bistra sanningen är nämligen att det över hela världen kämpas desperat för att göra raka motsatsen till att dra i nödbromsen. Alla stora beslut som styr världen tas med ett övergripande och gemensamt syfte: att öka den ekonomiska aktiviteten. Mer konsumtion, mer produktion. Vilket ofrånkomligen leder till ökade utsläpp. Och de högstämda orden som följer med klimatrapporterna till trots, ingenstans syns tecken på en kursändring. Vår lojalitet till den industriella ekonomin är så stor att det inte spelar någon roll vad de vetenskapliga rapporterna säger. Typ: hellre att barnen grillas i en fyragradersvärld i morgon än att jag förlorar jobbet i dag.

Ändå vill jag erbjuda en liten dos verkligt hopp. Det finns faktiskt sådant. Vår bästa chans att undvika de värsta klimatscenarierna tycks just nu vara en ekonomisk krasch. Inte en halvkrasch à la 2008, utan en rejäl ekonomisk nedgång över hela den industrialiserade världen. Som om någon drog i nödbromsen på riktigt. Det är det enda sättet som vi historiskt sett har åstadkommit stora utsläppssänkningar. Klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows vid Tyndall-centret i Storbritannien brukar påpeka att Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet ledde till utsläppsminskningar på omkring fem procent årligen. Ungefär lika mycket skulle krävas globalt för att ha en någorlunda chans att hålla temperaturökningen under två grader.

Det hoppfulla är också att vi ser ut att driva mot en sådan ekonomisk kollaps, vare sig vi vill eller ej. Det fossila maskineriet drivs framåt med billig olja och med billiga pengar vilka vi lånar från framtiden. Det som nu sker är att oljan inte är så värst billig längre. Det gnisslar allt mer i motorn. Tillväxten bromsar in. Och när ekonomin slår av på takten knackar framtiden på dörren och vill ha tillbaka sina pengar (den globala skuldsättningen är just nu på mer än 200 biljoner dollar). Tidernas största skuldbubbla är på väg att implodera. »Det är som 2007 igen, fast värre«, uttalade sig nyligen förre chefsekonomen för »centralbankernas bank«, Bank for International Settlements i Schweiz.

Och ja, jag vet, detta är delvis ett väldigt dåligt hopp. Även om vi med en solidarisk och jämlik politik skulle mildra effekterna innebär en kraftig ekonomisk nedgång ofrånkomligen stora sociala problem: arbetslöshet, fattigdom och misär av alla de slag. Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framför allt, ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp.

David Jonstad

Foto: Jan Bommes/Flickr

En grön militär?

Foto: US Army/Flickr/Creative Commons

Ordet omställning brukar föra tankarna till närproducerade råvaror och fungerande lokalsamhällen, sällan till krig och vapen. Men i en lång artikel i Earth Island Journal skriver löjtnanten och Irak-veteranen Robert Bateman om hur den amerikanska militären försöker ställa om genom satsningar på förnybart. Skälen är framförallt ekonomiska. Den amerikanska armén konsumerar ofattbara 300 000 fat olja varje dag, nästan lika mycket som Sverige. Detta innebär givetvis enorma kostnader, och krigsmaskinen är oerhört sårbar om oljetillförseln stryps.

Den amerikanska militären är inte den enda säkerhetsorganisation som funderar över oljan. I boken Peeking at Peak Oil beskriver Kjell Aleklett hur han och hans peak oil-kollega Colin Cambell blev uppvaktade av militärens underrättelsetjänst (Must) respektive CIA. De båda myndigheterna var uppenbart intresserade över deras forskningsrön.

Det finns många saker värda att reflektera över gällande den här utvecklingen. På ett sätt är det givetvis bra att den amerikanska militären försöker komma bort från att bränna 110 miljoner fat olja om året, och med tanke på det industriella komplexets finansiella muskler och tekniska kompetens borde det finnas goda förhoppningar om innovativa lösningar vad gäller solpaneler och annat. Och även om det handlar om en bråkdel är det ju bättre med forskning på förnybar energi än på vapen.

Samtidigt: den amerikanska militären använder sig alltså av 300 000 fat olja per dag just nu. Det snabbaste sättet att strypa förbränningen vore ju givetvis att spara in på försvarsbudgeten. I en värld med begränsade resurser är det lätt att tycka att vi borde använda den energi vi har till det som betyder mest för oss – typ mat, ambulanser och sjukvård – snarare än att kriga.

Men uppenbarligen är så inte fallet. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har vapenhandeln ökat i världen de senaste 10 åren, och USA och Europa har blivit allt mer måna om att sälja sina vapen i och med den ekonomiska krisen. När andra företag går på knäna håller vapenindustrin fanan högt.

Att många krig handlar om resurser är ingen nyhet. Och många har varnat för att klimatförändringarna och resursbristen kan innebära fler väpnade konflikter. Det är sannolikt denna analys som även den amerikanska armén – och vi ska komma ihåg att Barack Obama är överbefälhavare – har gjort. Genom att satsa på förnybart förbereder sig USA för hur de ska kunna behålla sin position som världens främsta militärmakt i en värld med mer krig och mindre olja.

Fracking är inte lösningen

Foto: Joshua Doubek/Wikimedia Commons/Creative Commons

Olja och gas från skiffer håller på att revolutionera energimarknaden sägs det, och flytta makten från oljeproducenterna i Mellanöstern till länder som USA. Allt fler energibolag kastar även lystna blickar mot Europa i förhoppning om att få ta upp skiffergas. Gasen är egentligen samma sak som naturgas, men har tidigare varit oåtkomlig eftersom den är bunden i berggrund bestående av skiffer.

Olja och gas från skiffer tas upp genom det som populärt kallas fracking – eller hydraulisk spräckning – där man spränger upp sprickor i berggrunden. Många menar att fossila bränslen från fracking kan ersätta konventionell olja till den grad att vi inte behöver bekymra oss om oljetoppen. Och frackingförespråkaren Barack Obama ser utvinningen inte bara som ett sätt för USA att slippa importera olja, utan menar även att skiffergas är ett bränsle vi bör använda oss av i kampen mot den globala uppvärmningen.

Det finns dock anledning att vara skeptisk mot att fracking ska lösa västvärldens energibehov. Det är snarare så att metoden är en desperat åtgärd av energitörstande samhällen som inte vågar erkänna att en verklig omställning är nödvändig.

Anledningen till att skiffergasen har lyfts fram som klimatvänlig är på grund av gasens låga koldioxidutsläpp. Men forskare från Cornell University i New York har sett att metanutsläpp gör att skiffergasen bidrar mer till den globala uppvärmningen än både olja och kol över en tjugoårsperiod.

Eftersom metan är en potent, men kortlivad, växthusgas minskar skillnaderna i klimatpåverkan med tiden, men inte ens sett över en hundraårsperiod bidrar skiffergasen med mindre klimatutsläpp än de andra fossila bränslena. Och det korta tjugoårsperspektivet är relevant med tanke på tröskeleffekter, och risken att vi passerar någon gräns där förstärkningsmekanismer accelererar den globala uppvärmningen.

Olja och naturgas som finns i skifferlager är inte heller en lösning vad gäller oljetoppen. Fortfarande har inte sambandet mellan ökad oljeproduktion och världens globala ekonomiska tillväxt mätt i BNP brutits. Anledningen till att det har blivit lönsamt med okonventionell olja från exempelvis fracking är höga oljepriser på grund av att produktionen av den lättåtkomliga oljan minskar.

Utvinningen av okonventionell olja gör visserligen att den totala oljeproduktionen ökar, vilket gör att priset faller. Men i och med det ökar tillväxten och efterfrågan, och hela processen upprepas, fast från en lägre utgångsnivå än tidigare.

I en uppmärksammad artikel som publicerades tidigare i somras konstaterar forskarna James Murray och Jim Hansen (The Guardian har ett bra referat av artikeln) att olja och gas från fracking knappast kommer att ändra den här utvecklingen. Så länge inte sambandet mellan oljeproduktion och BNP-tillväxt bryts, är det osannolikt att vi kommer att lyckas bibehålla en global ekonomisk tillväxt.

Fracking är inte heller ett sätt för västvärlden att komma bort från sin oljeimport. Murray och Hansen kommer fram till att om all skiffergas i USA utvinns kommer det att kunna försörja landet i runt 23 år med dagens konsumtion, och att det är extremt osannolikt att landet kommer att bli importoberoende.

Trots att fracking inte bidrar till minskade klimatgasutsläpp eller löser oljetoppsproblematiken, så ökar produktionen vilket kan få konsekvenser för lokalmiljön. När det skapas sprickor i berggrunden kan grundvatten förorenas. I filmen Gasland visas exempel på hur boenden i närheten av gasbrunnar tänder eld på sitt metanhaltiga kranvatten, och en forskningsrapport som publicerades i somras visar att 82 procent av 141 undersökta brunnar i ett frackingområde i Pennsylvania innehöll metan. Koncentrationerna var i genomsnitt sex gånger högre i vattenbrunnar som låg inom en kilometer från en gasbrunn. Situationen blir inte bättre av att det är en utvinning som kräver mängder med brunnar, som enligt professor Kjell Aleklett i genomsnitt tappar 50 procent av sin produktion inom ett år från att de tas i bruk.

I Europa har bland annat Frankrike förbjudit fracking och Francois Hollande har sagt att det aldrig kommer att ske medan han är president. I Storbritannien har premiärministern David Cameron intagit motsatt ståndpunkt och hävdat att landet inte har råd att säga nej till olje- och gasindustrin. Detta har under sommaren resulterat i stora protester i bland annat Balcombe i Sussex (George Monbiot skriver bra och underhållande om fracking, David Cameron och machokulturen här).

Visst vore det önskvärt om vi i västvärlden inte var beroende av diktaturer i Mellanöstern att förse oss med olja, men lösningen är inte att byta ut ett klimatpåverkande fossilt bränsle med ett annat. Särskilt när detta bränsle ändå inte är tillräckligt billigt för att tillåta vår ekonomi att växa i den grad som behövs för att undvika framtida ekonomiska kriser.

I stället gäller det att vi ställer om såväl vårt samhälle som vår ekonomi, och skapar ett system som inte kräver billig fossil energi. Nu när produktionen från de traditionella oljekällorna sinar, så har vi ett gyllene läge att försöka genomföra denna förändring. Låt oss inte slösa bort den här möjligheten genom att jaga ännu mer olja och gas och föra världen närmare en katastrofal global uppvärmning.

Sommarläsning 3: Livet efter parentesen

Hur kommer vi att leva i ett samhälle som präglas av resursbrist? Vilken typ av arbeten kommer vi att ha? Kommer vi att arbeta mer eller mindre? Med lön eller obetalt?

De här frågorna ställde sig Matilda Welin när hon undersökte Livet efter parentesen i nummer 1/2012. Reportaget är del tre i vår sommarläsningsserie, och var med i temat Kampen om tiden, då Effekt gick på djupet med vad vi faktiskt gör med vår tid, och om det inte är dags att börja värdera tiden som något annat än pengar. En fråga som är värd att ställa sig såhär i semestertider.

Livet efter parentesen

Reportage från nummer 1/2012. Numret finns att köpa här.

Vi lever i en existentiell kris, säger sociologen Roland Paulsen. Väldigt få trivs med sina arbeten. Folk går in i väggen och blir utbrända. De flesta skulle säga upp sig eller kanske ta ett år ledigt om de kunde. Om de vann väldigt mycket pengar på lotteri, till exempel. Varje sak som kan bryta monotonin blir något att hoppas på. Till och med peak oil.

Roland Paulsen forskar vid Uppsala universitet och har nyligen utkommit med boken Arbetssamhället. Vi jobbar mer än vi behöver, menar han. Teknologin har fördubblat vår produktivitet sedan sjuttiotalet, men marknaden är beroende av att varor produceras, och en arbetsvillig befolkning pressar ner lönerna. Och de flesta politiker understödjer systemet eftersom arbete ses som det bästa verktyget för fördelningspolitik. Våra jobb har blivit det som definierar oss, som gör oss till viktiga medlemmar i samhället.

– Hur rika vi än blir, så måste rikedomen fördelas via arbete, säger Roland Paulsen. Alternativ, som basinkomst, diskuteras inte.

Många av de arbeten vi utför i dag är ganska onödiga, menar han. Vapentillverkning och aktiehandel, till exempel.

– Det beror på vår blinda tro på att marknaden bäst kan avgöra vad som bör produceras. Marknaden är inte demokratisk. Om vi bara utförde de jobb vi verkligen ville få utförda skulle vi kunna skära ner på arbetstimmarna rejält.

Det spenderas mycket pengar på att hålla igång systemet. I Sverige läggs tre procent av BNP varje år på att underhålla konsumtionen, berättar Roland Paulsen. Det är hälften så mycket som vi lägger på utbildning.

Vårt förhållande till arbete har förändrats genom historien. När människorna fortfarande var samlare bodde de i grottor, och arbetade mest direkt för sin egen föda. Genom tiderna har levnadsstandarden ökat. Det har ofta skett samtidigt med något annat: Samhället har blivit mer komplext. När människorna började odla förbättrades matsäkerheten, men mer planering krävdes, och när djurhållning introducerades kunde man äta ännu bättre, men att ta hand om boskap krävde ännu mer jobb och organisation.

I högkonjukturen efter andra världskriget slog oljan igenom i Sverige. Den drev teknikutveckling och globalisering och skjutsade bönderna bort från vedkubben och hästen, in till staden, till lägenhet och skrivbordsjobb. I dag ser våra liv annorlunda ut. Vi har Ipods, hundratals tv-kanaler, utlandssemestrar. Samtidigt är minsta detalj av vårt vardagsliv beroende av ett intrikat samhällssystem som sträcker sig i nätverk över hela jorden. Och vi arbetar lika mycket som förr, trots tekniken och trots de fossila bränslena. Länge var ökad arbetstid kopplat till ökat välstånd, men det sambandet gäller inte längre i Sverige.

Hur ska det bli när resursförbrukning och utsläpp måste begränsas och samhällsorganisationen förändras igen? Kommer oljebristen att leda till att meningslösa jobb för att hålla igång systemet försvinner? Kommer vi behöva slita ännu hårdare för att få ihop till mat och värme?

Oljan och tillgången till el förändrade Sverige, vår syn på arbete och hur samhället organiserades. Det säger Carin Martiin, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Under fyrtiotalet arbetade trettio procent av svenskarna i jordbruket, som dominerades av småbruk med arbetshästar och mycket manuellt arbete, där varje bit utvunnen mat eller virke krävde många timmars arbetsinsats.

– Tidigare var man hänvisad till den energi som kunde utvinnas från marken, som ved från skogen eller odling av mat och foder vars kalorier kunde omvandlas till muskelarbete, säger Carin Martiin. Det betyder att produktionen av foder för energi konkurrerade med produktionen av mat.

 

Men med oljan och elektriciteten begränsades energi tillgången inte längre av vad marken kunde ge. Plötsligt slapp bönderna tillbringa flera veckor varje år på vedbacken. Plötsligt slapp de vara hemma och mata in ved i spisen. I stället kunde de vara ute i skogen eller på åkern, eller komplettera de knappa inkomsterna från gården med andra extrajobb. Dessutom gav oljan och elen ljus, så att arbete kunde utföras också efter mörkrets inbrott.

Efter andra världskriget fanns en nationell och internationell marknad för industriprodukter, men för att få igång exportmarknaden krävdes arbetskraft. Den kom snart att bestå av före detta bönder, skriver Carin Martiin (i uppsatsen Ruling the Rural). År 1947 inleddes en stor rationalisering av jordbruket, till stor del för att frigöra arbetskraft för industrin och olika jobb i stan. Små gårdar slogs ihop med granngårdar som bedömdes ha möjlighet att bli mer effektiva, och ägarna flyttade till moderna förorter och stadiga jobb.

Andelen jordbrukare började minska – i dag är Sveriges bönder några få procent av befolkningen, men minskningen fortsätter än. Tack vare industrialisering, rationalisering och tillgång till olja och el kunde jordbruksproduktionen ändå hållas hög nog att förse hela landet med mat. Samtidigt ökade Sveriges industrisektor och export. Maten blev billigare och människor fick råd att lägga pengar på annat.

– Enligt en rapport från Jordbruksverket kostade maten 19 procent av folks budget år 1978, säger Carin Martiin. År 2006 hade siffran sjunkit till 13 procent. Den disponibla inkomsten har under samma tid ökat med 60 procent. Det blir mycket pengar kvar att sätta fart på resten av samhället med.

Att den moderna energianvändningen verkligen förändrade Sveriges jordbruk är ett faktum, menar Carin Martiins kollega Anders Wästfelt, också forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

– Den billiga energin är A och O i dagens jordbruk, säger han. Europa och USA är helt beroende av att ha den. Vi kan inte använda en enda maskin annars.

Dessutom används fossila bränslen för att tillverka konstgjorda gödningsmedel, till exempel kvävegödsel som skapas genom att kväve plockas ur atmosfären, säger Anders Wästfelt. Och det är inte bara oljan som används till bristningsgränsen i dagens industrijordbruk. I flera år har forskare varnat för peak fosfor, tidpunkten då fosfatgruvorna i världen börjar sina.

Så vad kommer att hända när resurserna börjar ta slut? Eva Alfredsson är analytiker vid Tillväxtanalys, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, och studerar dagens tjänsteekonomi.

– På artonhundratalet, innan de fossila bränslenas tid, gick allt arbete ut på att samla in energi, säger hon. Det fanns i stort sett ingen tid över till annan produktion. Det är energin i fossilbränslena som lett till den exceptionella tillväxt och välståndsutveckling vi har sett under 1900-talet.

Energiinnehållet i ett fat olja motsvarar tolv personers årliga arbete, 40 timmar per vecka, berättar Eva Alfredsson. Det innebär att vi i dag har tillgång till stora mängder billig arbetskraft. Vi nyttjar hundratals ”energislavar” i vårt dagliga liv.

– Det går naturligtvis inte att ersätta denna mängd energi med muskelkraft.

Arbetslivet i en värld med resursbrister bör se annorlunda ut, tror Eva Alfredsson. Troligen förutsätter många av dagens välavlönade jobb inom tjänstesektorn en hög välfärdsnivå. Men när oljan försvinner kommer antagligen olika sorters manuellt arbete att bli lönsamt igen, som att laga skor eller kläder som fått en mindre skada.

– Både historiska data och logik talar för att vi kommer att få arbeta mer. Om än inte förvärvsarbete, säger Eva Alfredsson.

Mycket jobb kan nog bli oavlönat hemarbete i stället. Det är ingen brist på viktiga uppgifter här i världen, men frågan är vilka som kommer att avlönas, och hur: på en privat marknad eller via gemensamma resurser som vi avsatt?

Hur vår levnadsstandard utvecklar sig efter peak oil beror på hur väl vi förbereder oss, tror Eva Alfredsson. Vi kommer kanske inte att kunna resa lika ofta på långresor och till samma låga pris, och de dagliga resorna måste också bli betydligt miljövänligare. Det kommer att kräva förändrad samhällsplanering, till exempel för boende, arbetsplatser och service.

– Men om vi genomför omställningen på ett bra sätt kan vi bevara och utveckla välfärden kvalitativt. Vi bör investera i förnyelsebar energi och energieffektivitet, och avveckla subventionerna som motverkar omställning, inte minst subventionerna av fossila bränslen.

Även Anders Wästfelt tror att samhället kommer att förändras. Utan billig energi måste fler människor arbeta med matproduktion, menar han. Frånvaron av industrijordbrukets höga produktivitet kan i framtiden kompenseras med innovationer som beskärning, skuggkontroll och gödsling. Men till det krävs tid.

– Man kan ha hög produktivitet utan olja, för vi har med oss teknik vi inte hade förut. Men man måste acceptera en liten skala, att man är bunden till platsen, att man måste använda sin kunskap, som förr. Och det kommer att behövas folk, vi kan inte sköta detta maskinellt i samma utsträckning som nu.

Den nya samhällsorganisationen kommer också att innebära en förändrad levnadsstandard.

– Vi har en bisarr transportrörlighet i dag, säger Anders Wästfelt.

Han nämner geografen David Harvey, som talar om avståndsfriktion. Ju rikare vi blir, desto mindre viktiga blir geografiska avstånd. Att frakta snittblommor från Kenya, dagpendla mellan Gävle och Stockholm eller att åka till andra världsdelar på semester är plötsligt inget problem. Men med sinande fossil energi försvinner det långväga billiga resandet. Det blir också dyrare att transportera saker. På så vis blir världen större igen. Produktion måste förläggas närmare konsumenterna och avstånd blir viktigare än lönenivåer.

– Vad väger vi in i levnadsstandard? Frågar sig Anders Wästfelt. Jag tror inte att standarden kommer att sjunka markant, men att den kommer att ändras.

En förändring av samhället baserad på resursbrist skulle också kunna slå åt andra hållet. Kanske skulle den innebära att vi får arbeta mindre? Nyligen skrev fyra miljöpartister ett debattinlägg på tidningen Arenas hemsida, där de argumenterade för förkortad arbetstid för människans och miljöns skull. Samtidigt rapporterar Naturvårdsverket och EU-parlamentets miljöutskott att kortare jobbdagar skulle spara naturresurser.

– Man kan argumentera att produktionsapparaten, med pendlande och industri, är det mest oljekonsumerande vi har, säger Roland Paulsen. Att sänka överkonsumtion, av olja och annat, är viktigt inom arbetskritiken. Argumentet är att vi måste arbeta mindre, eftersom vårt arbete tär så mycket på jordens resurser.

Dessutom går enorma resurser åt för att öka konsumtionen.

– Jag är också för nya datorer, nya telefoner. Men inte kvantitativt utan kvalitativt. I dag tvingas vi hela tiden köpa nytt. Industrin har stora intressen av det. Folk tjänar på att producera dålig teknik så att vi får lov att köpa nya prylar. Saker som datorer och telefoner skapas för att gå sönder, eller för att föråldras väldigt snabbt.

Roland Paulsen berättar hur General Electrics en gång kommenderade en underleverantör att sänka livslängden på glödlampor från ett tusen timmar till 750. De nya lamporna kostade lika mycket att producera, men de ökade konsumtionen.

I en resurssnål framtid kan förbättring av telefoner, datorer och bilar komma att innebära ökad kvalitet snarare än ökad kvantitet, menar han. Dessutom kommer oljeparentesen att lämna efter sig teknik, vetenskapsutveckling och kommunikationsmöjligheter. Tillsammans kan det hjälpa oss att jobba mindre. En sådan framtid skulle inte bara innebära samma levnadsstandard som i dag, utan en förbättring.

Men Roland Paulsen ser också att det finns en risk att vi måste jobba mer utan det gratisarbete som oljan utför åt oss. Vi kan inte bara räkna med att oljebristen kommer att driva en positiv förändring. Arbetstidsförkortning och ökad livskvalitet handlar till allra största delen om politiska ambitioner.

– Många TV-serier och filmer handlar om jordens undergång, säger han. Det är familjefilmer, feel-goodfilmer nästan. Apokalypsromantik. Vi längtar så efter en förändring. Men om folk tänker sig in i vad en apokalyps skulle innebära förstår de ju att det skulle bli värre. När man argumenterar för förändrad arbetstid tror jag att det är en retorisk svaghet att luta sig för mycket mot att oljan försvinner. Då lägger man över ansvaret för att initiera förändring på en extern faktor.

I stället, menar Roland Paulsen, måste initiativet komma från oss själva. Det är en uppfordrande tanke. Men kanske kan den hjälpa oss att hitta en jämvikt mellan arbetstid, resursförbrukning och levnadsstandard. En jämvikt som vi med oljans hjälp har rusat förbi.

Matilda Welin

Omställning pågår

Reportage ur Klimatmagasinet Effekt nr 1/2009.

Protester, kampanjer och aktioner räcker inte. För att möta klimathotet och den annalkande­ energikrisen måste medborgarna själva påbörja omställningen till ett mer motståndskraftigt, hållbart och självförsörjande samhälle. Med denna utgångspunkt sprider sig nu Ställ om-städerna, Transition Towns, världen över.
David Jonstad rapporterar från Ställ om-rörelsens epicentrum – Storbritannien.

Trots duggregnet, trots fredag kväll, trots prime time för underhållningsprogram på tv, väller folk in i S:t Peters-
kyrkan i stadsdelen Hackney i östra London. Inne i kyrkan serveras vin i plastmuggar. Flygblad delas ut och stämningen är både uppsluppen och förväntansfull.
I kyrkbänken bredvid mig sitter två kvinnor som båda arbetar i församlingen. De är lyriska. Så mycket folk som nu kommer det sällan till deras kyrka, berättar de och tror att förklaringen är en lyckad kombination. Kvällens huvudtalare är George Alagiah – karismatisk stjärnjournalist och populärt nyhetsankare på BBC. Kvällens ämne är mat, eller närmare bestämt: frågan om maten kommer att räcka till alla i framtiden.
Även inramningen är ovanligt lyckad. Lite som da Vincis målning Nattvarden, men i stället för lärljungar kantas bordet av representanter för organisationer som på olika sätt kämpar för att öka den lokala matproduktionen. Och intill dessa står George Alagiah, upplyst av en ljusstråle från ovan.
– Matfrågan kommer att vara den stora frågan för oss under resten av våra liv, predikar Alagiah. Minns ni förra året när det plötsligt, inom loppet av några veckor, blev matkravaller över hela världen? Tro mig, det var en teaser inför framtiden.
– Den viktigaste orsaken till att matpriserna plötsligt sköt i höjden, säger Alagiah, var oljan. Oljepriset var uppe i 147 dollar fatet våren 2008 och eftersom oljan är en huvudingrediens i nästan all matproduktion följde matpriserna efter.
Han fortsätter att rada upp andra orsaker till varför vi står inför en snar matkris: Klimatförändringarna ger sämre skördar och torrare marker. Vattenbristen är nu så påtaglig att indiska bönder begår självmord när de inser att de inte får upp något vatten hur djupt de än försöker borra sina brunnar. Jakten på biobränsle har gjort att vi, med Alagiahs ord, ”bokstavligen tar maten ur munnen på de fattiga människorna och stoppar den i våra bilar”. Samtidigt vill allt fler människor på jorden leva i-landsliv, det vill säga sätta i sig kött och mjölk i mängder och samtidigt kasta en fjärdedel av maten i soporna.
– För att kunna försörja Storbritannien med mat behöver vi sex gånger mer land och vatten än vi har. I dag löser vi det genom att låta andra producera maten åt oss. Men vad händer när oljan sinar?
Nyhetsankaret George Alagiah redogör, med en trovärdighet som är total, sakligt för de fakta som allt fler har tagit till sig, men som regeringarna än så länge håller ifrån sig: Att vi balanserar på kanten till en djup energikris. Att vi närmar oss peak oil, oljetoppen, då utvinningen av olja för första gången sedan den upptäcktes för hundrafemtio år sedan snart kommer att minska i stället för att öka. Samt att den billiga energi som utgjort grunden för västvärldens expanderande ekonomier därmed snart inte är billig längre, utan en bristvara.
Den enda räddningen:
– Lokalsamhällena måste stiga fram och ta kontroll över maten, säger nyhetsankaret.

Sarah Nicholl i Belsize i norra London leder in mig på en bakgård. Länge var denna plats överväxt med ogräs och buskar. Kommunens fastighetsbolag ville asfaltera och anlägga en parkeringsplats, men grannarna ville annat. De ville förvandla bakgården till en trädgård och efter ett halvårs kamp fick de igenom sin vilja. Nu är ogräset och buskarna utbytta mot potatisplantor, rödbetor, sockerärtor, kryddväxter och zuccini. Bakom projektet står Transition Belsize som på mindre än ett års tid har trummat igång en mindre matrevolution i grannskapet. Flera bakgårdar har omvandlats till odlingslotter och de har fått markägare, inklusive kommunen, att överlåta oanvänd mark för matodling. På biblioteket har de byggt upp en särskild avdelning med böcker och tidningar i ämnet. En matkedja har börjat sälja överskottet från odlingarna.
I dag är matgruppen den största av Transition Belsizes grupper och har omkring 40 medlemmar.
– Men det tog ett tag innan vi lärde oss hur vi skulle få med oss folk, berättar Sarah Nicholl. När vi startade trodde vi att det handlade om att arrangera en massa möten och pumpa ut en massa information. Men efter några månader så insåg vi att det egentligen handlar om att lära känna folk och börja bygga upp lokalsamhället. Allt är så splittrat i London. Folk flyttar ofta, det är högt tempo och stressigt. Så vi backade lite och började titta på vad som var viktigt. Om folk inte känner varandra så vill de inte prata med varandra och om folk inte pratar med varandra kommer man inte särskilt långt.

Samtidigt – när folk väl börjar prata med varandra kan det gå väldigt fort. Det som skett i Belsize det senaste året har skett parallellt i flera hundra andra stadsdelar, hela städer och byar, så kallade Transition Towns – Ställ om-samhällen. De finns i USA, Australien, Italien och ett dussintal andra länder, men framför allt finns de i Storbritannien och det är mot stadsdelar som Belsize som det mesta intresset nu riktas.
De första Ställ om-samhällena uppstod på landsbygden där förutsättningarna är bättre än i städer. I mindre samhällen finns ofta en starkare gemenskap, där finns land att odla mat på och där är folk mer rotade i sitt lokalsamhälle. I städerna är utmaningen större. Det är inte säkert att folk ens identifierar sig med området de bor i, de flesta känner knappt sina grannar och vad gäller matfrågan – hur sjutton löser man den i en stad med miljontals människor men bara små plättar av odlingsbar mark?
Ingen vet, men mycket tack vare Ställ om-rörelsen har frågan hamnat i blixtbelysning. Matfrågan diskuteras överallt. Londons borgmästare har just lanserat projektet Capital Growth som syftar till att anlägga 2 012 nya odlingslotter till dess att London står värd för OS, sommaren 2012. Inte av en slump tillhör den första odlingslotten en Ställ om-stad: Transition Brixton.
Brixton är en av de stadsdelar som kommit längst i ställ om-arbetet, även om det inte syns så mycket på ytan. Än så länge är denna fattiga och multietniska del av södra London mest känd för sin starka musikkultur liksom sin stora karibiska befolkning, men Duncan Law arbetar hårt för att Brixton även ska bli en inspirationskälla för andra storstadsmiljöer som vill ställa om. Han är en av eldsjälarna i Transition Brixton och är lätt att hitta i myllret utanför tunnelbanestationen, trots att vi inte träffats tidigare. Han cyklar upp på trottoaren på en liggcykel, studsar upp ur sadeln och hinner mingla runt med ett par personer i folkhavet innan han tagit sig fram till mig – just kommen från ett möte med en företagsgrupp i Brixton om den lokala valuta som Transition Brixton snart lanserar. Duncan berättar med entusiasm:
– Poängen med en lokal valuta är att pengarna inte försvinner från lokalsamhället. Köper jag till exempel något på Tescos här försvinner 90 procent av det jag betalat från Brixton. Med en valuta som är lokal går pengarna i stället runt här i Brixton, det stärker den lokala ekonomin och bygger upp relationer mellan lokala producenter och affärsinnehavare.
En annan fördel, förklarar han, är att bara idén om en lokal valuta har satt igång en diskussion om vad en lokal ekonomi är och vad vi värderar i en sådan. ”The Brixton Pound” (med Brixton-kändisar som David Bowie och Linton Kwesi Johnson på sedlarna) lanseras nu i höst, och i slutet av sommaren hade över femtio företag, restauranger och butiker meddelat att de kommer att ta emot den nya valutan. Även kommunen stödjer projektet.
På 1800-talet var lokala valutor vanliga, nu håller de på att få en renässans. Två av de tidigaste Ställ om-städerna, Totnes och Lewes, har sedan ett par år tillbaka framgångsrikt infört lokala valutor och nyligen tryckt nya sedlar. The Brixton Pound blir den första valutan för en stadsdel.

Framgångarna för Ställ om-rörelsen förklaras ofta med den känsla av hopp och till och med nöje i att på ett väldigt handfast sätt förändra samhället. Men hur käckt det hela än ser ut på ytan ligger en klump av desperation i magen på alla jag träffar. För Alexis Rowell innebar insikten om klimat- och energikrisen att hela hans liv förändrades.
– Jag vaknade upp en dag och insåg att Nordpolen kommer att ha smält under min livstid. Det gjorde att jag gick in i en tre dagar lång depression. När jag kom ut ur depressionen insåg jag att jag var tvungen att förändra mitt liv. Tidigare var jag en internationell företagare och flög mycket i mitt jobb. Först slutade jag flyga, sedan sålde jag bilen, jag började odla massor av mat på balkongen och så vidare. Och efter det bestämde jag mig för att försöka förändra mer – genom politiken.
I dag är Alexis Rowell kommunpolitiker och aktiv i Ställ om-staden i Camden där han bor. Mycket av sin tid ägnar han åt att få andra politiker att förstå mer av utmaningen. Trots den snabba utvecklingen för Ställ om-rörelsen och andra liknande inititativ anser nämligen Alexis Rowell att politikerna måste ta fram en krisplan.
– Nästan all mat, allt vatten, all energi kommer utifrån. London kommer bara att överleva en seriös peak oil-chock om någon har förberett så att den viktigaste servicen fungerar. Det är fullt möjligt, fast vi har inte särskilt mycket tid. Problemet är att folk inte verkar vara beredda att reagera innan krisen är ett faktum. Och då är det för sent.

Utanför en jamaicansk restaurang i Brixton där reggaen flödar ur feta högtalare säger Duncan Law det som många andra i rörelsen ger uttryck för: Det är inte säkert att detta kommer att fungera, men vad kan man göra annat än att kämpa vidare?
– Att få saker att hända uppifrån har hittills inte visat sig fungera, så vi försöker åstadkomma förändringen underifrån i stället. Problemet är att om vi inte lägger fram vårt budskap på ett väldigt vänligt sätt uppfattar folk det som ett hot mot deras drömmar. Samtidigt som vi måste vara ärliga med att vi inte tror att ekonomisk tillväxt är lösningen på folks problem. Många befinner sig i ett överlevnadsläge snarare än hållbarhetsläge. För att få dem till det senare gäller det att förklara vad överlevnad är på en något längre sikt.
Å andra sidan: ju längre väntan på att ”det ska vända” drar ut på tiden – utan att det faktiskt vänder – desto mer attraktiva framstår Ställ om-rörelsens idéer. Som The Guardians Madeleine Bunting skriver i en kommentar:
– De tar itu med den sociala recessionen, känslan av hur lokalsamhället kopplas bort och faller isär, samtidigt som idéerna ligger i linje med den enorma beteendeförändring som kommer att krävas för att vi ska få ett samhälle med låga utsläpp. Det är mycket troligare att sådana beteendeförändringar sker genom relationer mellan människor än som ett resultat av att misstrodda politiker dikterar förändring. Det hela skapar en oväntad aptit för politiskt engagemang i en tid av utbredd desillusion med den konventionella politiska processen.

Följaktligen har omfamningarna från politikerna inte låtit vänta på sig. Storbritanniens miljöminister Ed Miliband hyllade i ett tal förra året Ställ om-rörelsen som han menade gjorde ett ”oerhört viktigt arbete” för att ”engagera människor i en folkrörelse som kan sätta press på politikerna”. En undersökning visade att The Transition Handbook av Rob Hopkins var en av de mest populära böckerna bland brittiska parlamentsledamöter. Och i somras kom inte helt oväntat den brittiska regeringen med sitt eget ställ om-initiativ: ”The low carbon transition plan”.
Men Ställ om-rörelsen har också fått stå ut med kritik, både från de egna leden och utifrån. Den vanligaste kritiken är att rörelsen domineras av vit medelklass. Hur ska man kunna förändra samhället om man inte lyckas få med sig arbetarklassen och personer med utländsk bakgrund?
Ingen förnekar att detta är ett problem, men det finns också flera exempel på Ställ om-städer som framgångsrikt bygger upp sin bas i områden som huvudsakligen bebos av just arbetarklass och invandrare. Många arbetar också hårt på att bredda rörelsen. En av dessa är Lucy Neal som är aktiv i Transition Tooting i södra London. På den konferens som Transition-nätverket i Storbritannien arrangerade i våras var hon en av de hårdaste kritikerna mot att stora grupper i samhället än så länge lämnats utanför.
Som alla andra jag träffar från olika Ställ om-städer kan Lucy Neal varken stå eller sitta still. Hon befinner sig i ständig förflyttning. Det är så mycket hon vill visa. Tusen idéer om vad den gamla nedlagda biografen borde användas till, vad som skulle kunna läras ut på arbetsförmedlingen, vilka områden som borde bli matodlingar och så vidare. Hennes energi och entusiasm skvallrar om att hon förmodligen kommer att genomföra åtminstone hälften av idéerna.
Vad gäller ambitionen att bli en rörelse för alla är detta redan på gång. Lucy Neal berättar om hur Transition Tooting genomförde en sorts pilgrimsvandring längs stadens huvudgata för att få med sig de religiösa samfunden på Ställ om-spåret. Sikh-templet, moskén, katolska kyrkan, synagogan och så vidare. På varje ställe hölls ett möte utifrån respektive religions syn på människans förhållande till naturen. Borgmästaren själv följde med halva dagen och överväldigades av mottagandet. För Transition Tooting innebar denna dag att deras nätverk vidgades enormt.
Halvvägs ner längs huvudgatan dyker Lucy in hos apotekaren Indrajit Patel för att uppdatera honom om några av de kommande projekten för Transition Tooting, bland annat en stor matfestival. Indrajit Patel är redan ombord. Han har själv börjat organisera butiksägarna i samma affärslänga för att odla mat på bakgården.
– Det finns ett stort behov av utbildning, säger han. Vi måste lära oss att bli mer självförsörjande och lära oss återanvända resurserna. Så det senaste jag jobbar med är att samla ihop matoljefat som folk slänger och så skär jag sönder dem har mina växter i dem, säger han stolt.

Det finns något förlösande i att börja prata om sådant som varit centralt för människor i alla tider, men som under oljeeran hamnat i skymundan av konsumtionssamhällets statusjakt. I S:t Peters-kyrkan sjuder publiken av frågor och åsikter efter att George Alagiah avslutat sitt föredrag om maten. Varför är inte all odling ekologisk, varför över huvud taget tillåta något annat? undrar någon. Vi borde ransonera. Inte bara oljan, utan kanske även maten, anser flera. En man från Ghana förklarar att kvällen öppnat hans ögon för problemet med framtidens matförsörjning när energin blir dyrare. Många uttrycker frustration över de dåliga framtidsutsikterna.
Med i panelen sitter Ian Westmoreland från Transition Hackney, en av de organisationer som arrangerat kvällen i S:t Peters-kyrkan. Han instämmer med de i publiken som uppgivet konstaterar att de förändringar som måste till är så enorma att de nästan känns omöjliga. Men, säger han, drygt två hundra Ställ om-städer världen över har redan börjat göra dessa förändringar.
– All den kreativitet som vi har använt för att skapa problemet kan vi också använda för att lösa det.
För som allt fler vittnar om: känslan av att kunna förändra tillsammans, om än i det lilla, ger faktiskt något mer än bara grönsaker och ett starkare lokalsamhälle. Nämligen en bot mot uppgivenheten.

LOKALT SVAR PÅ GLOBALT PROBLEM

Det handlar inte bara om att göra samhället mer hållbart, betonar Ställ om-konceptets utvecklare Rob Hopkins. Klimatförändringar och en snabbt uppseglande energikris kommer att påverka våra samhällen vare sig vi vill eller inte. För att möta denna utmaning gäller det att skapa samhällen som är resilienta. Ordet resilient är relativt nytt i det svenska språket och översätts närmast med motståndskraftig – eller förmågan att klara av och återhämta sig från störningar. Exempelvis har ett samhälle som är beroende av att mat fraktas till staden med lastbilar en låg resiliens eftersom det snabbt skulle få problem om det blev brist på energi att driva lastbilarna med.
Ställ om-konceptet betonar därför vikten av att öka samhällets resiliens. Genom att öka graden av självförsörjning på till exempel mat, vatten, energi och andra resurser. Dessutom ökar resiliensen om människor känner varandra, om produktionen och konsumtionen är mer lokalt förankrad och ekonomin mindre beroende av omvärldens svängningar.
Strategin för att lyckas med detta är att öka medvetenheten om de utmaningar som samhället står inför och samtidigt mobilisera människor till att påbörja de förändringar som måste till för att kunna möta dessa utmaningar. Så långt som möjligt strävar rörelsen efter att utnyttja de kunskaper och tillgångar som finns i lokalsamhället för att genomföra omställningen.

Rob Hopkins började utveckla konceptet om ”Transition Towns” medan han arbetade som lärare i ekologisk design på Irland. När han flyttade tillbaka till Storbritannien och byn Totnes i södra England sattes idéerna i verket på allvar och möttes snabbt av ett stort intresse, både i Totnes och i andra delar av Storbritannien.
Efter att ha spridit sig över de brittiska öarna fick rörelsen fäste i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och en rad andra länder. I dag finns över två hundra officiella Ställ om-städer och flera tusen som är under uppstart.
I höst lanseras rörelsen i Sverige efter närmare ett år av förberedelser. I somras fick nätverket Ställ om Sverige officiell status som den svenska delen av det internationella Ställ om-nätverket. Flera svenska orter ligger redan i startgroparna för att lansera sig som Ställ om-städer.

David Jonstad

Senaste kommentarerna

  • Magnus Redin: Ok! Tre nr PDF prenumeration beställd. Om klimatfrågan...
  • Mattias: Du vet inte om det, men du ljuger. För dig själv!
  • AktivaDagar: Intressant inlägg/krönika! Jag tror även på detta med...
  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...