Så har klimattoppmötet i Durban inletts, och det är svårt att inte tänka på sådant som ligger nära men ändå långt borta.

Det känns ju overkligt. Men det är faktiskt bara två år sedan toppmötet i Köpenhamn. Vi var närmare 100 000 som demonstrerade genom en vintrig dansk huvudstad den 12 december 2009. I den kyliga luften ångade det av både förhoppningar och farhågor. Det hade talats om Köpenhamnsmötet i ett par års tid. Det var nu världens ledare skulle komma till sans, och samla sig för att ta itu med den största utmaning mänskligheten ställts inför. Nyhetssändningarna toppades med senaste bulletinerna från Bella Center där tunga delegationer från världens alla länder samlats. Sista dagarna kom regeringscheferna och presidenterna. När Obamas flyg landade på Kastrup var det som om ett crescendo spelades upp. Det misslyckande som följde blev ett monumentalt antiklimax. Processen ledde fram till en deklaration som var till intet förpliktigande. Allt det övriga sköts på framtiden. Fiaskot lös i eldskrift över planeten.

Två år senare hålls FN:s sjuttonde klimatmöte – COP 17 – i sydafrikanska Durban och det råder närmast begravningsstämning. ”Låga förväntningar” är ledordet. Förhandlingarna gick i stå redan i Köpenhamn, och sedan dess har faktiskt inte mycket hänt. Kyotoavtalet löper ut nästa år. Det står tämligen klart att Durban inte kommer att lägga grunden för något nytt avtal om bindande utsläppsminskningar. Det kommer däremot att diskuteras mekanismer  för klimatåtgärder i tredje världen. Det talas om en Green Climate Fund som ska kunna bidra med 700 miljarder kronor per år från år 2020. Men USA konstrar och finansieringen är ytterst osäker. I Syd råder det djup misstänksamhet, inte bara när det gäller vilka pengar som kommer fram, utan också gentemot vilka villkor som kommer att ställas.

Den 20 november rapporterade brittiska Guardian att USA, EU och Japan nu tycks vara överens om att ett nytt Kyotoavtal knappast kan bli verklighet förrän år 2020. Det är katastrofala nyheter. De rika ländernas  perspektiv innebär helt enkelt att klimatmålen överges. Till och med det i sig farliga tvågradersmålet blir omöjligt att uppnå. Alltså: efter oss – syndafloden.

Det ser alltså mörkt ut. Ändå kan Durbanmötet innebära en nystart för klimatkampen. Och det på ett sätt som Obama, Merkel, Putin, Hu Jin Tao och de andra mäktiga ledarna knappast  väntat sig.

Det tycks nämligen som om klyftan mellan rika och fattiga länder och människor kommer att synas tydligare än någonsin den här gången. Kraven på klimaträttvisa formuleras allt mer högljutt. Vi börjar se embryon till den sorts rörelse som kan ändra på tingens ordning – en rörelse som formeras av de människor som inte har något att förlora.

Tecknen är flera. Den stora internationella småbonderörelsen Via Campesina manar till mobilisering i Durban. Fattigbönder och jordlösa från en rad afrikanska länder har redan samlats i staden.  Nätverket Climate Justice slungar ut slagordet Occupy COP 17, och kommer tillsammans med andra grupper att organisera en alternativ generalförsamling vid stadens Speakers Corner. Och kanske allra mest anmärkningsvärt: Occupy-idén har fått gensvar bland ett antal av delegationerna från de nationer som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det talas om sit-ins, bojkotter och ockupationer inne på själva konferensområdet.

Det kommer väl inte att ske någon revolution i Durban. Men bilden kan komma att klarna. Klimatkrisen kommer inte att kunna lösas om inte de rika tvingas att ta ansvar.

Den 3 december hålls det demonstrationer för klimaträttvisa i såväl Durban som i många andra städer världen över. I Stockholm samlas Klimataktion, Jordens vänner, Latinamerikagrupperna och många fler på Medborgarplatsen klockan 12. Läs mer här.