Klimatförhandlingarna i FN:s regi har åtminstone lyckats med en sak: trots extremt låga förväntningar, trots att förhandlingarna i princip stått stilla i flera år, förmår man otroligt nog ändå att röra sig bakåt. Skrivningarna urvattnas, datumet för när ett eventuellt avtal kan komma till stånd skjuts framåt och konflikterna mellan länderna tilltar.

Tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer tillhör numer den skara som i princip räknat ut möjligheten att utsläppen kommer att begränsas som en följd av globala förhandlingar. Han säger i en intervju med AP att hela processen blivit ett ekorrhjul som bara snurrar runt runt utan att komma någon vart.

Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.

Liknelsen är inte så tokig. Om ministrarna som är på klimatmötet i Durban just nu plötsligt bestämde sig för att lyssna helt och fullt till vetenskapen och utforma ett avtal utifrån denna skulle avtalet bli väldigt radikalt. De skulle komma hem till sina respektive länder och meddela att nu ska vi minska utsläppen med en fem-sex procent per år.

Det finns egentligen bara ett historiskt exempel på hur detta går till: den sovjetiska ekonomin efter kollapsen 1990. Då minskade landets utsläpp med ungefär fem procent per år och BNP nära halverades på ett decennium.

Jag gissar att samtliga ministrar som skrivit under ett klimatavtal med vetenskaplig grund skulle försvinna från politiken väldigt fort efter sin hemkomst, om de ens skulle släppas in i landet. För inget land i dag är redo att göra de djupgående livsstilsförändringar som är nödvändiga för att klara av den snabba nerväxt som troligen blir konsekvensen av drastiskt minskade utsläpp.

Därmed inte sagt att det finns många som är beredda att göra just sådana förändringar, särskilt som alternativet är skenande klimatförändringar och ohyggliga lidanden för människor i hela världen. Det nya uppropet ”Radikalisera klimatpolitiken nu” har som syfte att ge röst åt denna grupp.

vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre
privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när
det gäller transporter och matvanor.

[…]

Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna
minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på
grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället
vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt
försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som
vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till
efterföljd.

Läs hela uppropet här.

Hittills har ett par tusen personer skrivit på. Hur många måste skriva på för att vi till nästa klimatmöte ska kunna skicka en minister med mandat att skriva under det avtal som krävs?