Är det dags att avföra Peak Oil från agendan? Kommer oljeutvinningen i själva verket att öka kraftigt de närmaste tio åren? Blir det överflöd istället för brist?

Sådana frågor har ställts i internationella media denna sommar. Det började med att den italienske oljeanalytikern Leonardo Maugeri publicerade en studie om den framtida oljeproduktionen – Oil: The next revolution. Maugeri kommer själv inifrån oljebranschen. Han har en bakgrund i italienska oljebolaget ENI, och hans forskning vid Harvard University har finansierats av brittiska BP.

Med hjälp av data om världens viktigaste oljeregioner har Maugeri nu analyserat pågående produktion, investeringar i ny produktion samt trolig produktionsutveckling. Han kommer fram till att oljeutvinningen det närmaste decenniet kommer att öka snabbare än någon gång sedan 1980-talet. Orsaken är enligt Maugeri dels de stora investeringar som gjorts på grund av det högre oljepriset, dels utvecklingen av ny teknik för att utvinna tidigare svåråtkomlig olja.

Hans utgångspunkter är intressanta. Det tycks faktiskt som om de senaste årens investeringar kommer att ge resultat. Såväl Internationella energibyrån (IEA) som OPEC utgår från att oljeproduktionen ökar de närmaste 3-4 åren. Intressant nog räknar man med att även produktionen av konventionell råolja kommer att öka ett tag till. Det handlar alltså inte bara om mer produktion av dyr skifferolja och oljesandsolja. De som hävdat att den konventionella oljan redan peakat kan alltså ha varit lite för tidigt ute.

Men Maugeri nöjer sig alltså inte med att flytta fram peaken. Han förutspår istället en oljans nya guldålder. Och det nappade förstås media på, trots att varningsklockor borde ha klämtat. Studien är inte peer-reviewad, och hans prognoser om en oljeproduktion på 119 miljoner fat om dagen år 2020 överträffar med råge vad alla andra räknar med. Men varför fundera över om någonting möjligen inte stämde här? De många artiklarna som följde på temat ”dags att glömma Peak Oil” berättar en del om hur vi fortfarande inte riktigt vill ta till oss att nödvändiga råvaror kan vara ändliga.

Till och med den annars så  kritiske samhälls- och klimatdebattören George Monbiot drogs med i vågsvallet. För honom betydde dock Maugeris slutsatser dåliga nyheter – för klimatet. Det finns nog med olja för att steka oss alla, konstaterade Monbiot.

Det var många som var för snabba med att kasta sig över tangentborden. Bara några veckor efter att Maugeris studie publicerats har kritiker hittat ett antal svarta hål i analysen. Det väsentligaste handlar om hans beräkningar av den genomsnittliga produktionsminskningen från befintliga oljefält. Maugeri räknar med att den ligger på 1,5 – 2 procent om året.

Många har kliat sig i huvudet över den siffran. IEA och de ansedda oljeanalytikerna på konsultföretaget IHS-CERA (som för övrigt anser att peak oil ligger långt i framtiden) räknar med en årlig minskning på 4-4,5 procent. Hittills har Maugeri inte presenterat någon förklaring till skillnaden. Och den är viktig. I princip hela Maugeris produktionsökning försvinner om man utgår från IEA:s och IHS-CERA:s antaganden. Steve Sorrell från Sussex Energy Group och Christophe McGlade från UCL Energy Institute reder ut begreppen här.

Det förekommer ibland övertoner i Peak Oil-debatten. För vissa är det som om produktionstoppen inte kan komma snabbt nog. Det där är inte bra. Utvecklingen har en tendens att överraska dem som bortser från möjligheten till tekniska genombrott som snabbt ökar de utvinningsbara oljereserverna. Mycket tyder på att peaken låter vänta på sig några år till.

Men det gäller att samtidigt ha perspektiv på vad som krävs för att produktionen ska kunna fortsätta att öka efter, säg 2016. Eftersom produktionen från dagens oljefält minskar, krävs det att ny  kommer till. Om IEA:s och IHS-CERA:s beräkningar stämmer måste tre nya miljoner fat om dagen tillkomma varje år. Det motsvarar ett nytt Saudiarabien vart tredje år.

Den som tror att detta ska vara möjligt i längden måste åtminstone komma med skarpare argument än vad Leonardo Maugeri gör.

MER OM MAUGERIS ANALYS:

David Strahan om pinsamma räknefel.
Rich Turcotte har sammanställt såväl jubel som kritik.