Christophe McGlade och Paul Ekins, forskare vid University College i London, publicerade i början av 2015 en studie i tidskriften Nature som fick stor internationell uppmärksamhet. Forskarna gjorde ett försök att bedöma hur stor andel av länders och regioners fossila reserver som måste bli kvar i marken om den globala medeltemperaturhöjningen med minst 50 procents chans ska kunna hållas under två grader.

Enligt studien måste 33 procent av de redan kända reserverna av olja i världen, 49 procent av gasen och 82 procent av kolet förbli oanvänt, sett till perioden mellan 2010 och 2050. Då räknar forskarna med att CCS-tekniken i framtiden ska kunna användas i stor skala för att fånga in och lagra koldioxid, för annars måste en ännu större andel förbli orört.

När det gäller att leta efter nya fossila fyndigheter, exempelvis i Arktis, skriver forskarna att en ökning av sådan produktion inte är förenligt alls med tvågradersmålet.

Men det verkar den norska staten inte hålla med om. I maj 2016 öppnade nämligen Norge upp flera nya områden (pdf) för olje- och gasutvinning i Barents hav i Arktis.

Den här utvecklingen har fått Greenpeace och Natur og Ungdom att se rött. Förra året lämnade de två miljöorganisationerna in en stämning mot den norska staten. Och i november i år kommer ett historiskt rättsfall att starta i Oslo där frågan ska avgöras.

– Norge var ett av de första länderna att ratificera klimatavtalet från Paris, men avtalet hann inte ens träda i kraft förrän norska staten valde att öppna för ytterligare oljeborrning. Det visar på ett monumentalt hyckleri, kommenterade Truls Gulowsen, chef för Greenpeace i Norge, saken i samband med att stämningen mot den norska staten gjordes offentlig.

 

I förra veckan, när  den brittiska klimatforskaren Kevin Anderson höll en uppmärksammad föreläsning på Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm, passade Effekt på att fråga hur han ser på Norges agerande.

– Norge är en skam i det här fallet, säger Kevin Anderson, som är professor vid University of Manchester samt biträdande chef vid det internationellt erkända Tyndall Centre for Climate Change Research.

Han hänvisar till studien av Christophe McGlade och Paul Ekins, och lägger till:

– Man skulle med rätta kunna hävda att det är några av de fattigaste länderna i världen som borde få möjlighet att ta upp den återstående mängden av fossila bränslen som fortfarande kan användas, inte ett redan otroligt rikt land som Norge.

Kevin Anderson menar att det är avgörande att Norge föregår med gott exempel i den här frågan.

– Om inte Norge, som är ett av de rikaste länderna per capita i världen, är beredd att stänga ner sin fossilindustri så innebär det i princip att vi kommer misslyckas med Parisavtalet. Någon måste börja. Norge skulle kunna bli katalysatorn för förändring. Men gör de inte det, då borde landet döpa om sin oljefond till dödsfonden, för det är i slutändan konsekvensen som följer om Norge inte ser till att påbörja en utfasning av oljeindustrin.

_____

* Oljefonden är ett populärt namn på Statens pensjonsfond utland som har som uppgift att förvalta den norska finansiella förmögenheten som kommer från norska oljeindustrin. I dag är fondens marknadsvärde uppe i drygt 7 900 miljarder norska kronor.