Foto: shannonpatrick17/flickr/Creative Commons

Någon gång i sommar väntas beskedet. Då ska USA:s State Department – utrikesdepartementet – säga ja eller nej till bygget av den kontroversiella pipelinen Keystone XL, vilken enligt planerna ska sträcka sig från tjärsandsfälten i Kanada ner till oljeraffinaderierna i södra USA. Den amerikanska klimatrörelsen har satsat hårt på att stoppa ledningen. Barack Obama och utrikesministern John Kerry håller gärna högtidstal om klimatet. Om de trots detta ger klartecken för Keystone XL lär besvikelsen bli våldsam.

Den kanadensiska tjärsanden – eller oljesanden – innehåller enorma oljefyndigheter. Den process som krävs för att framställa olja ur sanden är dyr och energikrävande, men har blivit lönsam med nuvarande oljepriser. Eftersom själva produktionen av tjärsandsolja genererar stora koldioxidutsläpp, får den större klimatpåverkan än vanlig olja. Beräkningarna av hur mycket större skiftar, men 20-25 procent är en vanlig uppskattning. Nya studier som tar hänsyn till markpåverkan varnar för att påverkan kan vara betydligt större. Klimatforskaren James Hansen har hävdat, att om man utvinner all den tjärsandsolja som är möjlig att få upp, är det i princip ”game over” för klimatmålen.

Mycket talar ändå för att klimatkämparna kommer att få begrunda ytterligare ett nederlag. Obama och Kerry nonchalerar knappast miljöopinionen, men mot denna står mäktiga intressen och aktörer som även de har administrationens öra: fossilindustrin med alla sina lobbyister, den kanadensiska regeringen, byggföretagen och majoriteten av fackföreningsrörelsen. Och inte att förglömma: trots klimatretoriken har Obama hittills inte gjort sig känd som någon oljebolagens fiende

I veckan kom dessutom en rapport från State Department som sänkte humöret ytterligare hos klimatrörelsen. Även om departementets experter erkänner att oljan från de kanadensiska fälten är ovanligt smutsig, menar man att pipelinen varken gör till eller ifrån ur klimatperspektiv. Det bärande argumentet är att Kanada i vilket fall som helst kommer att utvinna det som går ur tjärsanden. Om USA inte vill ha oljan därifrån, kommer den att skeppas med tankers till bränsletörstiga kineser.

Det finns miljödebattörer som anser att det ligger en del i State Departments analys. De varnar kliamtrörelsen för att lägga för mycket fokus på Keystone XL. New York Times inflytelserike bloggare Andy Revkin är en av dem. Deras argument kan sammanfattas ungefär så här:

a) Så länge det finns efterfrågan kommer tjärsandsoljan att utvinnas, oavsett om Keystone XL byggs eller ej.
b) Det är inkonsekvent att vara emot Keystone XL samtidigt som man importerar olja från t ex ett land som Nigeria.
c) Krafterna bör istället läggas på att begränsa efterfrågan, genom energieffektiviseringar och utveckling av förnybar energi.
d) Striden om Keystone XL riskerar att splittra goda krafter som ändå har samma mål.

Argumenten känns på sätt och vis igen. De påminner en del om officiell svensk klimatpolitik, där man gärna bygger nya vägar och satsar på ökad tillväxt, eftersom det viktiga ju anses vara att ta fram den nya fossilfria tekniken. Resonemangen är ibland bestickande. Pragmatismen brukar vara en god taktik, bara man minns vartåt kompassnålen bör peka. I nio fall av tio är det så.

Men tyvärr undrar jag om detta inte är den tionde gången.

Läget är ju som följer: Konsumtionen av fossila bränslen ökar år för år. Koldioxidutsläppen likaså. En samlad forskarvärld har slagit fast att dörren till tvågradersmålet stängs igen redan det här decenniet, om inte utsläppen börjar minska redan om några få år. Om detta ska bli möjligt krävs inte bara uppoffringar, utan även att världens stora olje-, kol och gasbolag tvingas avstå från att utvinna det mesta av sina befintliga reserver.

Vi har inte de 50-60 år på oss, som i vanliga fall hade krävts för det väldiga energiskifte som måste till. Det är bråttom. Det sista utropet ljuder i högtalarna. Vi måste börja strypa såväl tillgång som efterfrågan. Och då krävs det att några ställer sig upp och säger: Det är nog nu! Det sade 40 000 människor i Washington häromveckan, när de demonstrerade mot Keystone XL. De kanske inte var så pragmatiska, men de var faktiskt realister.

Ingen tror på allvar att Keystone XL avgör framtiden. Men efter denna pipeline kommer det en till. Sedan kommer det ytterligare djuphavsborrningar. Sedan kommer nya, väldiga kolfyndigheter att börja brytas, i Mongoliet och i Mocambique och på många, många andra ställen. Sedan är det dags för Arktis. Hungern efter fossila bränslen är som en skogsbrand. Den kommer inte att dö ut förrän det sista trädet blivit till aska.

Såvida ingen börjar släcka elden, förstås.